Hej

Har haft aspergerdiagnos sedan tidiga tonåren. Men det fanns misstankar redan som litet barn. Jag har haft stora svårigheter under hela mitt liv, depression, ångest, självskadebeteenden. Mina föräldrar behandlade mig som en vanlig person och hade samma förväntningar. Kanske var det fel av dem. På grund av detta har jag haft många drömmar, och gjort ett stort antal försök att bli "normal" och klara av saker som andra kan. Nu har jag gett upp helt eftersom varje försök har stampat ner mig hårt i marken.

Jag har vant mig vid att må dåligt, jag ser inget hopp i vardagen. Det känns som inget kommer att förändras. Jag är dömd till att må skit.

Sedan så har jag inga intressen överhuvudtaget. Jag tycker inte om något alls och så har det varit i alla år. Det verkar som att andra med aspergers åtminstonde har specialintressen som förgyller deras vardag. Jag har inte ens det, ingenting alls.
Jag har varit hos psykiatriker, som enbart kan skriva ut medicin. Jag har varit hos psykologer som enbart har lyssnat men aldrig gett mig något tillbaka. Jag lär väl vara deprimerad och jag har en väldigt dyster bild av verkligheten.

Om någon kan relatera så kom gärna med förslag, om det ens kan bli bättre?

momento skrev:Jag har vant mig vid att må dåligt, jag ser inget hopp i vardagen. Det känns som inget kommer att förändras. Jag är dömd till att må skit.

Jag antar att du är bra mycket yngre än mig (jag är ett drygt halvsekel gammal) och jag har visserligen inte självskadat mig själv men gjort en hel del risktagande när jag mått som sämst.

Jag lyckades tack vare mina intressen att få arbete och emellanåt haft hyfsad lön men trots detta har jag sen tonåren varit antingen djupt deprimerad eller manisk (en hel del dumheter har jag gjort under manierna) men jag fattade inte att det var något fel förrän för drygt tio år sen.

Då blev jag utredd och sen gick det åt skogen med jobb, har varit arbetslös efter det. Jag har stora skulder hos fogden men sen två år tillbaka har saker börjar vända, jag mår mycket bättre och orkar ta tag i gammalt skit och mår psykiskt bättre än jag någonsin gjort förut.

En erfarenhet jag gjort som hjälpt mig enormt är att inte försöka vara något som jag inte är, någonstans i allt kaos måste man försöka att hitta sig själv, ta reda på vem man är och försöka vara den personen, inte försöka vara något annat för det funkar helt enkelt inte, det sliter enormt på psyket och all ork försvinner.

Det tar tid att komma dit men när man väl lyckas så är det värt det när man tittar i backspegeln.

Miche skrev:

momento skrev:Jag har vant mig vid att må dåligt, jag ser inget hopp i vardagen. Det känns som inget kommer att förändras. Jag är dömd till att må skit.

Jag antar att du är bra mycket yngre än mig (jag är ett drygt halvsekel gammal) och jag har visserligen inte självskadat mig själv men gjort en hel del risktagande när jag mått som sämst.

Jag lyckades tack vare mina intressen att få arbete och emellanåt haft hyfsad lön men trots detta har jag sen tonåren varit antingen djupt deprimerad eller manisk (en hel del dumheter har jag gjort under manierna) men jag fattade inte att det var något fel förrän för drygt tio år sen.

Då blev jag utredd och sen gick det åt skogen med jobb, har varit arbetslös efter det. Jag har stora skulder hos fogden men sen två år tillbaka har saker börjar vända, jag mår mycket bättre och orkar ta tag i gammalt skit och mår psykiskt bättre än jag någonsin gjort förut.

En erfarenhet jag gjort som hjälpt mig enormt är att inte försöka vara något som jag inte är, någonstans i allt kaos måste man försöka att hitta sig själv, ta reda på vem man är och försöka vara den personen, inte försöka vara något annat för det funkar helt enkelt inte, det sliter enormt på psyket och all ork försvinner.

Det tar tid att komma dit men när man väl lyckas så är det värt det när man tittar i backspegeln.

Är 25 och man, med självskadebeteenden så menar jag att söka risker och jag har utsatt mitt liv för direkt livsfara, att ta substanser trots att jag inte ens tyckt om det för det mesta.

Tar du några mediciner? Eller hur vände det för dig?

Strax efter att jag fick diagnosen så fick jag Fluoxetin men jag blev manisk, elak och hade minnesluckor (och skadade mina barn och sambo psykiskt), riktigt otäckt, sen ramlade jag mellan stolarna pga flytt.

För fyra år sen separerade jag från mina barns mamma och det började vända men den stora vändningen kom för två år sen då jag hittade en ny kvinna (mitt andra förhållande under mitt liv, det första inledde jag först vid 34 års ålder) och vi fann varandra väldigt snabbt och mår hur bra som helst tillsammans, vi stöttar varandra och kompletterar varandra.