Hej!
Jag antar att det redan finns några trådar om depression men hittade ingen som matchade min förfrågan så bra. Jag har haft en 2,5 år lång depression sedan mina sena tonår och blev i höstas remitterad till allmänpsyk där jag nu väntar på en utredning för autismspektrum. Min depression är mycket bättre än den var för några år sedan, då det var helt nattsvart, men får hela tiden återfall som varar i flera veckor. Mina deppiga perioder brukar utlösas av alkohol, där jag får extremt mycket ångest dagen efter trots att jag inte har gjort något som borde utlösa ångesten och sällan dricker stora mängder.

Efter några dagar av paralyserande ångest brukar mitt tillstånd ebba ut i konstant, lätt ångest, social fobi (mer än vanligt) och en allmän känsla av deppighet. Jag brukar mest sitta och kolla på serier, eftersom jag inte klarar av mina känslor och serier får mig att "stänga av". Jag går ur min sömnrytm, känner ingen mening med livet och slutar gå på mina föreläsningar. Det finns dock ingenting i mitt liv som jag borde vara deprimerad över, har fin familj och roliga vänner, jag är relativt populär med tanke på AS, mina betyg är bra och jag tränar regelbundet.

Jag har testat antidepressiva tidigare, men tror att det var en alldeles för stark dos och läkaren som skrev ut medicinen var fullständigt inkompetent och tolkade min depression som en effekt av att jag var en "duktig flicka" som hon själv pga att jag vid tillfället gick en mycket högt ansedd högskoleutbildning. Eftersom jag idag är medveten om att min problematik troligtvis har att göra med min AS undrar jag om någon här har upplevt något liknande?

Jag vill verkligen bli av med min depression men ibland känns det som om det inte finns något jag kan göra. Jag är överkänslig mot medicin och vill därför helst inte experimentera för mycket, då det kan ha motsatt effekt. Min terapeut vill att jag ska börja med medicin medan min mamma (som är neuropsykolog och jobbar med att diagnostisera människor med AS, ADHD etc) vill att jag ska läsa böcker och följa KBT. Vad har fungerat för er? Är öppen för allt så länge det funkar.

Moderator: Deladae in texten i fler stycken för större läsbarhet.

Skaffa en pojkvän brukar vara standard svaret. Men det beror på vad du har för intressen, förutom träna som är bra i sig men en hobby är väl inte fel så du får ngt att tänka på, själv får jag med bara ännu mer ångest av alkohol, så det ska man undvika om man bara blir sämre av det...

Är man melankoliskt lagd så har man alltid lätt för att bli deppig, man måste lära sig tolka singnalerna och undvika att falla ner i det bottenlösa hålet av nattsvarta grubblerier, äta ngt gott, sex eller fysisk aktivitet, är väl de klassiska "non drug" metoden mot i alla fall lätt depression...

Undvik alkoholen?

Kanske det finns faktorer i livet som stressar dig mer än du vill erkänna för dig själv? Vad är det för tankar som cirkulerar när du är deppig? och inte minst vad händer om du tänker på något riktigt trevligt istället? Försök att påverka den kognitiva kartan.

Tror din mors råd är bra förutsatt att det inte är något riktigt livshotande. Sjukvården vill helst bli kvitt patienter så den ger piller hursomhelst.

Depression är inte en sjukdom, utan ett symptom på en sjukdom. Denna sjukdom har många namn eftersom den är relativ. Jag kallar den för det moderna livet i västvärlden. Men den riktiga utmaningen här är inte att "bota" depressionen, vilket endast är kortvarigt möjligt genom att maskera den eftersom det är ett symptom, utan att hitta anledningen till själva sjukdomen. Den viktigaste utmaningen i att besegra en sjukdom är att diagnostisera rätt. Du måste ta reda på exakt vad som är felet om du ska bli av med det här på lång sikt.

Du skriver om saker som du anser är bra i ditt liv. De är knappast anledningen till dina symptom och är därför irrelevanta. Den bästa hjälpen jag tror du kan få är att vara helt ärlig mot dig själv. Många människor tycker det gör så ont att tänka realistiskt att de inte vågar, och därmed söker efter diverse andra anledningar det skulle kunna vara medan de döljer den riktiga anledningen för sig själva. Jag tror att det ofta även är så att vi blir så vana vid att oroa oss över vissa saker att våra hjärnor avskärmar oss ifrån dem för att skydda oss. Och till slut så förstår vi knappt själva varför vi mår så dåligt.

Detta är anledningen till varför jag själv blivit så otroligt intresserad utav den naturliga världen. Instinkter och evolution. Om det är något du inte förstår, sök till den naturliga anledningen och du går knappt aldrig fel! Detta har nämligen gett mig fundamentala svar på vad jag saknat i mitt liv men aldrig riktigt vågade erkänna: kärlek. Sexig, skojig, barnslig, gullig, vild och galen kärlek. Människan är menad för kärlek. Bara du vet vad du behöver i ditt liv. Mig jag försöker ge dig bra exempel på saker som människor glömmer av att vi behöver oavsett vem vi är. Vi människor är inte så annorlunda från varandra som vi tror.

Vi behöver känna otroligt starka band med någon för att vara lyckliga, med fysisk närhet och social förståelse i massor. Visst finns det människor som älskar sina liv även som singel, men att lyckas med detta utan att ha kärlek med i bilden är vad jag skulle kalla för ett evolutionärt trendbrott som knappast är något för alla att sukta efter. Det behöver ha en fantastisk tur för att nå dit utan att glädja dina instinktiva lustar. Glädjen du får från kärlek ger dig otrolig energi vilket du sedan kan använda på dina livsprojekt och drömmar.

Jag läste en artikel för några år sedan som förklarade hur något så simpelt som en brist på kramar är så väsentligt negativt för människan att det borde klassas som självmord. Det påverkar oss mycket negativt att inte kunna krama någon ofta eftersom det är en del av vår genetiska kod. Varav sex självfallet även är en bra lösning, även om sex även helt på egen hand även är ett absolut måste för en vuxen människa att leva ett naturligt hälsosamt liv. Vi moderna människor glömmer ofta av att vi faktiskt är naturliga varelser och inte bara ett namn på facebook. Vi behöver glädja våra kroppar och sinnen på samma sätt som våra 98.6 % genetiskt identiska kusiner (chimpanser) gör varje dag hur bra vi än tror att våra moderna liv är. Det västerländska samhället är otroligt dåligt på att lära oss detta, och samtidigt förbaskat duktigt på att utnyttja din sorj för att vända dig till shopping och popularitetstävlingar (och alkohol...). Det handlar inte om naturen i västvärlden, utan om något "större" och "bättre". Det är pinsamt hur gudalik människan tror sig själv vara bara för att vi har en gnutta extra intelligens.

Om du bara slutar tänka på allt som samhället lärt dig för en stund och skriver ner vad DU vill och vad som gör ont för DIG så kommer du säkert på det. Skit i andra för en stund och var lika modig mot dig själv som du varit här med ditt fina inlägg.

Som ett kort men rakt och ärligt svar: Om alkoholdrickande ger upphov till deppiga perioder, varför brukar du då denna drog?

Om jag ska drar paralleller med mig själv som har AS så har jag insett att jag alltid kommer att vara deprimerad. Jag tror tyvärr att det kan vara en permanent följd hos vissa med diagnosen. Har testat all antidepp och kbt terapi som finns under 10+ år. Inget hjälper.

H2SO4 skrev:Om jag ska drar paralleller med mig själv som har AS så har jag insett att jag alltid kommer att vara deprimerad. Jag tror tyvärr att det kan vara en permanent följd hos vissa med diagnosen. Har testat all antidepp och kbt terapi som finns under 10+ år. Inget hjälper.

Kanske inget hjälper för att du har uppfattningen att det är permanent?
Ingen kan bota depression åt någon annan, medicin och terapi kan bara lindra symptomen, men man måste fylla tomrummet själv.

Du kanske är deprimerad pga vitaminbrist, när du nämner alkohol också, alkohol i sig har en förmåga att försämra kroppens upptagning av olika ämnen, man blir i obalans mer än fyllemässigt. Så kan vara någon mineral eller vitamin du har för lite, järn, D-vitamin, dyl.

Gå till läkaren och be dem ta ett blodprov för att kolla upp dina halter av olika ämnen i kroppen.


För som du säger, du har allt i stort sätt på det torra i livet, du har ingen direkt anledning att vara deprimerad, så då kanske inte depressionen är utlöst av psykiska trauman.

Jag kan vittna om att EN sak vet jag att det kan hjälpa:

Vädja till Gud om hjälp, ty Bibeln är full av förklaringar till att Gud kan ge nåd, och ordna så att du orkar i lättare liv med fortsättningen. Hela orsakssammanhanget är komplicerat - jag kan ge Bibelord, ur sitt sammanhang som jag litar på, men jag vill inte göra dålig reklam för Gud med att sprida saker innnan jag vet om ni vill lyssna.

Orsaken till det hela är att jag tror att depressionen kan vara ett straff, rättvist eller inte. Jag tror större tabbar förr om åren kan orsaka konstigt, vet inte mer än att bön hjälper.

Själv blev jag kvaddad och hamnade på sjukhus, för hårt dömt av någon/några makter eller ...

Nu är det 30 år sedan, och vad jag vet är att jag bad varje kväll till Gud och det som hände, efter ett år på sjukhus så lättade depressionen och jag blev förunderligt frisk. Jag måde sedan bättre under mer än ett när livet lekte, jag bad och tackade Gud ivrigt varje kväll, men det i livet som var suveränt, var att:

Livet, jobbet, en mindre romans, hobbyn (tävlande), tillvaron med mysteriet att jag hamnade i kyrkor på lördagar och lyssnade på orgelmusik. Allt var så Underbart.

Av för mig kanske inte här utredd anledning, så var jag dock kanske tillräckligt kvaddad och feldömd (tror jag), så jag fick sjukdom igen, hamnade på sjukhus och trasslet nu pågick länge, men efter 5 års sjukskrivning så mådde jag så bra att arbetsträning till lättare jobb var möjligt.

Då vuxenkonformerade jag mig, sade JA till Jesus och ett Frälst liv. Och Gud är trofast - jag orkar leva och flera jobbiga saker har han botat.

Min teori är att när väl man fått en depression, så litar jag på att bön hjälper, även om någon ondare makt härskar i huset där du lever. Tjat i bön kan hjälpa, men också att söka Gud i kyrkan.

Jag medger att min schizofreni och AS inte är kul att leva med, men jag bärs genom livet av Guds godhet, även om det är kämpigt. Naturligtvis så är min hjärna kvaddad efter 30 år med inre röster samt 55+ med AS.

Men jag har gott hopp, och orkar nu med att visserligen bara ha kvardröjande andra schizofrenisymtom som är jobbiga, men depressionen botade Gud!

Om detta blir en debatt om Tro, så deltager jag gärna - mitt liv har Gud hjälpt. Från svår depression till ett drägligt liv. F.ö så var 8-10 år på 90-talet roliga år med lättare jobb, som var rätt kul.

Mitt livsöde är långt och har detaljerat beskrivits av mig i skrift - men sammanfattningen är att Gud gjort ca 5 Större Underverk åt mig, förutom ett liv med Gud och Jesus i kyrkan.

1) Sök Gud och hans nåd.
2) Lita på att vården kan bli bättre, nya läkemedel t.ex.
3) Kanske inte en tröst - men livet kan vara ett helvete, se på U-länderna.
4) Fundera om du missat, be Gud om förlåtelse.

Mitt eget liv är ruskigt speciellt på grund av min bakgrund.

Jag tror att en stor orsak till liv Gudsnära men med förföljelse är att min pappa blev ateist genom barndomen i kyrkan. Så då blev jag också ateist.

Jag beskriver gärna allt detta mer, ursäkta lite rörig framställning 02:01 på natten.

Och förtvivla inte - det kan vända, men troligtvis inte så lätt utan Guds ingripande och nåd.

Med förhoppning om att kunna hjälpa.

/notwoodstock

edit:

P.S. Läste lite snabbt något av frågan. AS står ju för Aspergers Syndrom. Och jag själv är också akademiker, men den "karriären" fick jag avbryta. Har i alla fall kvar grundexamen. D.S.

frosty skrev:Min deppiga perioder brukar utlösas av alkohol, där jag får extremt mycket ångest dagen efter trots att jag inte har gjort något som borde utlösa ångesten och sällan dricker stora mängder. Efter några dagar av paralyserande ångest brukar mitt tillstånd ebba ut i konstant, lätt ångest, social fobi (mer än vanligt) och en allmän känsla av deppighet.

Rent fysiologiskt kan det ju finnas en förklaring, att hjärnan gör av med stora mängder signalsubstanser mm. under alkoholpåverkan och lämnar därmed ett underskott av dessa ämnen i hjärnan tills det börjar fyllas på igen.
Kanske att man är extra känslig för alkohol och hjärnan får glädjefnatt och gör av med en massa viktiga substanser och/eller att produktionen och återupptagningen av substanserna är extra långsam.

Jag känner igen det där från mig själv om än inte i lika allvarlig grad. Men jag hamnar definitivt i ett alkohål efter intag av alkohol.
Och är sedan i olag minst en vecka efter utan annan synbar anledning.

Är dessutom löjligt känslig för exempelvis serotoninet de gånger jag ätit SSRI. Har aldrig behövt medicinera länge för att uppnå en positiv effekt - några dagar till några veckor på sin höjd, vilket enligt medicinvetenskapen är nonsens då det borde ta några veckor minst att uppnå någon som helst effekt. Men jag känner effekten i hjärnan (det börjar liksom sjuda på något sätt ) och tror faktiskt inte att det är placebo.

Alkohol påverkar bl.a. signalsubstanserna Glutamat, GABA, Dopamin, opioider, serotonin så det finns en del att se upp med.
Det går ju att "manuellt" på naturlig väg försöka höja nivåerna av vissa av ovan nämnda signalsubstanser genom kost och träning exempelvis.
Men om problemet är att receptorerna för signalsubstanserna är extra tröga med att ta emot signalsubstanserna så hjälper ju inte heller det.
Att avstå från alkohol i möjligaste mån är nog det säkraste kortet då.
Någon mer insatt kan säkert förklara det här i mer vetenskapligt gångbara termer också...

Återkommande depressioner kan ju även tyda på bipolaritet och det finns rätt omfattande samsjuklighet mellan bipolär sjukdom och AS/AD(H)D.
Kanske relevant i sammanhanget, vad vet jag.

Edit: Det som SoulPain skrev om vitaminer är klokt att kolla upp också.

Myrkr skrev:
Kanske inget hjälper för att du har uppfattningen att det är permanent?
Ingen kan bota depression åt någon annan, medicin och terapi kan bara lindra symptomen, men man måste fylla tomrummet själv.

Den uppfattningen har jag bildat alldeles nyligen. Man går runt som i en cirkel med nya motgångar och depression. Jag är övertygad om att vissa människor aldrig kommer att finna glädje och mening i livet här.

plåtmonster skrev:Undvik alkoholen?

En bra idé, det blir fel i signalämnena i hjärnan när man dricker. Om jag dricker mer än ett par glas vin får jag alltid en fruktansvärd obeskrivlig bakfylleångest, dagen efter är allra värst med starka dödsångestattacker men depressionen pågår i flera dygn efteråt. Känns som en magsjuka inne i hjärnan, inte värt att supa sig full. Jag har också märkt att alkoholen gör att SSRI preparaten funkar sämre efteråt i flera dagar. Jag dricker dock måttliga mängder när jag känner för det.

Jag har erfarenhet men dessvärre inga tips. Jag är inte diagnostiserad med AS, så ha det i åtanke jag känner dock igen väldigt mycket av vad andra här på forumet beskriver och är i utredning. Nåja, nog om det.

Jag var kroniskt deprimerad, jag minns inte termen exakt men ända sen tonåren och ingen SSRI-medicin hjälpte. Ingen ångestdämpande, ingen benzo, ingen terapi, absolut noll effekt. Totalt hopplöst fall, det var jag. Det blev ju inte bättre av att jag började självmedicinera med alkohol.

I mitt fall funkade det så, att jag slutade vara deprimerad (OBS! i mitt fall, jag påstår INTE att det funkar så för alla!), för sist och slutligen var det så att jag (påpekar återigen att detta gäller för mig, och jag påstår INTE att detta gäller för TS eller andra deprimerade)kanske aldrig var deprimerad på "riktigt". Jag var nog mer trött på världen och ville vara ifred och det tolkades som en depression och då trodde jag att det var så. Visst, jag ahde mycket osäkerhet och kaotiska tankar då som jag berättade om, och de tolkades som deprimerade, men de var bara min inre värld som ibland var ganska skruvad.

Jag gjorde ett medvetet beslut att sluta slösa energi på att tolka mellan raderna. Sluta slösa energi på att älta vad andra kanske tycker och tänker om mig. Acceptera mig själv, och lägga min energi på att stärka mig själv och min identitet istället för att försöka förstå andra. Det blev mycket lättare att vara. Men visst har jag massor av arbete kvar, fast deprimerad är jag inte längre.

För mig var det så.

SSRI funkar inte på mig heller, vill prova Voxra eller någon neuroleptika, ska framföra det till läkaren idag, hoppas att han lyssnar.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Har också långvarig depression. Har haft det några år nu, och har egentligen inte förns nu tagit tag i att skaffa hjälp för att må bättre.

H2SO4 skrev:

Myrkr skrev:
Kanske inget hjälper för att du har uppfattningen att det är permanent?
Ingen kan bota depression åt någon annan, medicin och terapi kan bara lindra symptomen, men man måste fylla tomrummet själv.

Den uppfattningen har jag bildat alldeles nyligen. Man går runt som i en cirkel med nya motgångar och depression. Jag är övertygad om att vissa människor aldrig kommer att finna glädje och mening i livet här.

Det är nog ytterligare ett uttryck av, en fas i, din depression.
Myrkr har helt rätt - du får nog föra gerillakrig i din egen hjärna och aktivt tänka positiva tankar, aktivera kroppen fysiskt fast att det tar emot och äta hälsosamma saker för att frigöra energi mm. mm. för att försöka vända det där måendet.
Hjärnan är plastisk som alla numera vet, den förändrar sig och det går att aktivt förändra de där nervbanorna/tankebanorna från att ideligen ta en väg (den depressiva) till att lära sig att ta andra vägar. Egenhändig hjärntvätt om man så vill.

En stor del av ansvaret för att må bättre ligger tyvärr hos en själv, att aktivt välja bort självhat, negativa tankespiraler och aktivt ersätta dem med självacceptans och positiva tankespiraler. Det kan man göra även om man för stunden inte tror ett skvatt på det positiva man tänker och verkligen hatar sig själv. Bara gör det. (Det finns tutorials på Youtube för något som kallas EFT och kan vara en hjälp på vägen, om än aldrig så flummig.)

Men - jag jobbar med folk som är nere i djupa depressioner bland annat och vet att det är lättare sagt än gjort.
Det borde finnas mer handgripliga sätt att hjälpa folk på inom psykiatrin när igångsättningssvårigheterna blir så omfattande att man blir helt passiv och t.o.m sängliggande.
I samverkan med medicinering och kanske t.o.m ECT så klart då när det gått så långt, bör tilläggas.

Synd bara att vi fortfarande svävar i blindo när det gäller mediciner och vilken medicin som passar vem och varför (="Stora släggan"-mediciner som slår ut en massa viktiga funktioner för att rätta till något annat).

Du bör även överväga att avstå från allt som aktiverar din hjärna på ett onaturligt kemiskt sätt, som alkohol och andra droger. Även cannabis/hasch.

Alla hjärnor klarar inte av den kemiska aktiviteten som följer på drogpåverkan. Jag känner/kände folk som knarkat bort sina lyckoreceptorer med exstacy/heroin/kokain/svampar, hjärnan svarar helt enkelt inte längre på signalsubstanserna naturlig väg utan behöver enorma, kemiskt aktiverade signalsubstansruscher för att känna glädje igen.
Jag tror att det här är vanligare än man tror och att vi med NPF-problematik har känsligare hjärnor och ofta mer lättrubbade kemiska processer än andra och därför måste se upp extra med att utsätta hjärnan för påfrestningar.
Tråkigt men sant.

Sidokommentar: Jag har Voxra nu, och den gör mig piggare. Den enda som någonsin haft effekt(glömde nämna).

Terapi och medicin fungerar som en livboj när man drunknar, det kan hålla en flytande, men man måste själv simma i land.
Man kan inte bara passivt ta emot behandling, man måste själv göra grovgörat. Ta kontroll över sin situation, ändra sina tankar, hitta det som gör det värt att leva, ingen annan kan göra det åt en.
Livet är värdelöst, men man mår knappast bättre av att påpeka det om och om igen.

ECT och psykos har gjort mig till mindre av en grubblare. Så jag tar mig lättare in i glada och hypomaniska tillstånd. Tyvärr varar de bara i enstaka timmar åt gången, men ändock, bättre än ingenting.

Så bränna sönder hjärnan det är bra det, botar ej men gör en dum i huvudet så man inte förstår längre hur dåligt man egentligen mår, man tappar helhetsperspektivet.

En par strokes på det här så försvinner nog dystymin också.

Fast jag rekommenderar nog intet av detta .

Anafranil är extremt bra, men jag tål inte biverkningarna. Den fungerar direkt samma dag, gräset blir grönare och allt känns lättare. Skulle gladeligen ta den om den inte gjorde så jag inte kan kissa och känner mig kissnödig konstant samtidigt. Biverkningen kan tyvärr ej behandlas säger doktorerna.

Enligt vad min läkare förklarat för mig så har depression och AS många gemensamma symptom vilket gör att många som har AS blir diagnostiserade som deprimerade.
Jag har glidit in och ut ur depressioner sedan tonåren. De har varat mellan 3-6 år med en botten i mitten. Åren i mitten är borta jag har inga minnen från de perioderna.

Jag har under 30 år sökt läkarhjälp utan resultat för att plötsligt få diagnoserna depression, panikångest och GAD 2006, ADD 2010, AS 2012.

Vad läkarna vill kalla det bryr jag mig inte så mycket om, jag vill bara inte må som jag gör.

Har man tur i landstingstombolan kan man säkert hämna hos en kompetent läkare. Sen ska man ju ha "turen" att svara på deras behandling som de vill...

Det var en tillfällig lättnad att någon tog mig på allvar efter 30 år men jag har tyvärr inte responderat som de tänkt sig på de behandlingar jag provat.

Men det gäller mig. Många andra blir ju hjälpta och du har ju kommit i kontakt med psykvården som förhoppningsvis ska kunna ge dig någon adekvat hjälp.

Jag vet inte idag om det som jag uppfattat som år av depression varit det eller något annat.

Som jag ser på det så är läkarna väldigt beroende av hur patienten uttrycker sig. Jag har i alla år sagt att jag mår dåligt, för det är vad jag vet.
Läkarna säger nu i efterhand "varför sa du inte att du var deprimerad, då hade du blivit tagen på allvar"

Jag mår dåligt!

Om det sen är depression, ångest, oro eller något annat det trodde jag att läkarna skulle reda ut. Tyvärr är det inte alltid så.
Hade jag gått till en läkare och sagt att jag tror jag har AS så hade jag antagligen blivit lika lite trodd på...

Så tur i tombolan att hitta en läkare som först och främst förstår en och förhoppningsvis sedan också kag hjälpa en på något sätt. Jag har träffat fler läkare som inte hjälpt mig ett skvatt än som har gjort det. Så det råd jag kan ge är:

Om det inte känns som läkaren förstår vad du säger be att få byta!

Själv har jag slösat bort mer än hälften av de år jag varit i kontakt med psyk. genom att år ut och år in försöka förklara samma sak för samma läkare. Önskar nu att jag vågat säga ifrån och bett att få byta.

Nu vart ett sånt där kort snabbsvar så där långt igen....

Ja finns tydligen en hel del inkompetent personal på psyk. För att komma fram till diagnosen eller problemet depression brukar läkaren lyssna och ställa en del frågor som kan avgöra om det rör sig om en depression. Det finns en del kriterier man ska uppfylla. Det handlar inte om att vara lite nedstämd eller ledsen, det är djupare än så.

sugrövmanövern skrev:Anafranil är extremt bra, men jag tål inte biverkningarna. Den fungerar direkt samma dag, gräset blir grönare och allt känns lättare. Skulle gladeligen ta den om den inte gjorde så jag inte kan kissa och känner mig kissnödig konstant samtidigt. Biverkningen kan tyvärr ej behandlas säger doktorerna.

En kvinna jag var tillsammans med fick det mot sin panikångest och agorafobi, det hjälpte men hon gick upp 15 kilo och blev en riktigt elak bitch, totalt utan libido, var tråkigt för det var annars en trevlig kvinna, alltid glad och så, men vilka hemska biverkningar att sådana preparat får skrivas ut. Jag tordes tillslut inte sova över hos henne var rädd att bli knivmördad...

antonius skrev:

sugrövmanövern skrev:Anafranil är extremt bra, men jag tål inte biverkningarna. Den fungerar direkt samma dag, gräset blir grönare och allt känns lättare. Skulle gladeligen ta den om den inte gjorde så jag inte kan kissa och känner mig kissnödig konstant samtidigt. Biverkningen kan tyvärr ej behandlas säger doktorerna.

En kvinna jag var tillsammans med fick det mot sin panikångest och agorafobi, det hjälpte men hon gick upp 15 kilo och blev en riktigt elak bitch, totalt utan libido, var tråkigt för det var annars en trevlig kvinna, alltid glad och så, men vilka hemska biverkningar att sådana preparat får skrivas ut. Jag tordes tillslut inte sova över hos henne var rädd att bli knivmördad...

Låter som jag, men det var Circadin, 60 kg. Jag blev singel och har varit singel sedan dess. Har blivit snäll nu dock, men det tog lång tid att reda ut vad som hänt mig.

Jag trodde jag fick hjärnan kvaddad av svår depression, men jag hörde att psykos, speciellt längre sådan också kan göra det.

sugrövmanövern skrev:Låter som jag, men det var Circadin, 60 kg. Jag blev singel och har varit singel sedan dess. Har blivit snäll nu dock, men det tog lång tid att reda ut vad som hänt mig.

Om du gick upp 60kg så var det pga någon annan medicin eller din livsstil. Melatonin, ett kroppseget hormon i en liten depåttablett skulle aldrig kunna orsaka detta. Men visst är den enkelt att hitta ursäkter att skylla på.