hej.
Min dotter på 7 år misstänks ha asperger och vi väntar på utredning. Jag oroar mig mycket för detta med kompisar. Min dotter är väldigt utanför i skolan och har varit det sedan hon började för över ett år sedan. På förskolan hade hon en bästis som hon lekte mycket med. Bästisen träffar hon fortfarande och henne leker hon gärna med. Bästisen går i en annan skola. Min dotter säger ibland att hon önskar hon hade en bästis i skolan, andra gånger säger hon att hon helst vill leka själv och inte vill vara med de andra.

Enligt skolan är det min dotter som drar sig undan de andra och leker själv. Vi har bjudit hem klasskompisar som hon lekt bra med hemma men sen kommer det alltid fram att hon inte gillar det barnet och är inte så intresserad av att träffa det igen. Hon är alltid positiv till att bjuda hem nya kompisar och kan bjuda hem vem som helst som hon träffar i lekparken tex. Hon tjatade även om att hon ska få ha kompisar att sova över. Men hon har ju i princip inga men det verkar hon inte reflektera över. På landet leker hon med en pojke på 11 år som jag tror också har en diagnos. De kan leka hur många timmar som helst.

Det jag undrar är om hon verkligen föredrar att leka själv eller om hon gör det för att hon inte har någon annan i skolan? Jag hade som barn mått väldigt dåligt i hennes situation men jag är ju såklart en helt annan person. Min dotter lyser upp när hon hittar någon hon gillar att leka med men det känns som att hon passar med ett barn av hundra. Jag blir så ledsen av hennes ensamhet men det kanske vara är mig den drabbar. Hon går gladeligen till skolan men ibland säger hon att det är tråkigt att alltid leka själv.

Hälsningar en osäker mamma

Ni kanske kan få turen sen efter utredning att få en plats för eran dotter i aspergerklass(?)
Där kan hon kanske lättare få vänner.

Jag tycker det verkar vara du som har problem, inte din dotter. Du ser det som att hon inte kan bli lycklig om hon inte har en massa vänner. Men hon gillar bara att umgås med andra på sina villkor, vänner som passar henne. Hon leker hellre ensam än med "vemsomhelst".

Det är viktigt att du är observant på om hon själv verkligen vill ha flera vänner el om det är du som vill det. Hon måste få känna att hon duger som hon är, att det inte är något fel på henne för att hon saknar vänner. Om hon vore olycklig för att hon inte har någon att leka med så borde hon sagt det el visat det på andra sätt (tyst, ledsen el bråkig).

Kan ni inte bjuda över bästisen att sova över, så din dotter får uppleva just det? Jag tänkte först att hon kanske borde byta till den klass som bästisen går i. Men sedan insåg jag att det inte vore en god idé. Bästisen har säkert fått nya vänner i klassen, och din dotter skulle då känna sig utanför. Jag misstänker att hon föredrar att leka med en utvald komis före att leka i grupp.

Din dotter är kräsen "bara en på hundra" passar. Ett sätt att kanske hitta en ny bästis kan vara att hon ägnar sig åt någon aktivitet utanför skolan, nkågot som hon verkligen är intresserad av.

Hennes bästis är ett år yngre så att byta dit är inget alternativ och kanske inte hade varit klokt heller. Det som får mig att känna oro är att hon haft en bästis i klassen ett kort tag men min dotter blev så ivrig då att hon nog kvävde henne. Hon hälsade bara på sin bästis när hon kom till skolan och lekte hon med någon annan gick min dotter iväg. En dag kom hon hem och var ledsen för bästisen hade skaffat sig en ny bästis. Min dotter fortsatte att vara ett klister på henne ett bra tag efteråt och var ledsen för förlusten. Vi fick tillslut säga till henne att sluta vara så efterhängsen. Flickans mamma som alltid hade vart trevlig mot mig blev väldigt kort mot mig och stannade inte längre och pratade som hon alltid gjort tidigare. Nu är det en ny tjej som min dotter börjat hänga efter ibland. De gånger hon är tillsammans med andra barn när jag hämtar så säger hon bara hejdå till den tjejen även om det är flera med. Men oftast är hon själv

Hon rider på fritiden. Hon älskar hästar och pratar gärna med de andra barnen där. Hon vet dock vad alla hästar heter men inte något av barnen trots att hon träffar dem ofta. Hon säger att hon önskade att hon hade en kompis att rida med men att se de andra barnen som potentiella vänner gör hon inte. Det är som att hon inte gör den kopplingen.

Lizzin skrev:andra gånger säger hon att hon helst vill leka själv och inte vill vara med de andra.

Det där kan vara en skyddsmekanism, det är inte kul att bli nobbad och hon vill inte erkänna att det är så utan väljer den lätta utvägen att vara själv, men det kan även vara så att hon upptäckt det som många med AS upptäcker, att jämnåriga inte fungerar speciellt bra, det ställs konstiga krav som inte passar en och man mår skit av dessa krav, äldre eller yngre har inte samma hets efter krav och det kan fungera mycket bättre (precis som du skriver angående den elvaårige pojken).

Lizzin skrev:Hennes bästis är ett år yngre så att byta dit är inget alternativ och kanske inte hade varit klokt heller. Det som får mig att känna oro är att hon haft en bästis i klassen ett kort tag men min dotter blev så ivrig då att hon nog kvävde henne. Hon hälsade bara på sin bästis när hon kom till skolan och lekte hon med någon annan gick min dotter iväg. En dag kom hon hem och var ledsen för bästisen hade skaffat sig en ny bästis. Min dotter fortsatte att vara ett klister på henne ett bra tag efteråt och var ledsen för förlusten. Vi fick tillslut säga till henne att sluta vara så efterhängsen. Flickans mamma som alltid hade vart trevlig mot mig blev väldigt kort mot mig och stannade inte längre och pratade som hon alltid gjort tidigare. Nu är det en ny tjej som min dotter börjat hänga efter ibland. De gånger hon är tillsammans med andra barn när jag hämtar så säger hon bara hejdå till den tjejen även om det är flera med. Men oftast är hon själv.

Ja, det låter som en aspig fixering. En utvald som hon gillar och vill leka ensam med, och så ignorerar hon totalt de andra. Det är inte ett sätt som gör att man blir populär. Den utvalda känner skig kvävd, och de andra känner sig förolämpade. Och flickan lider och du med henne.

Det låter som hon behöver få den här utredningen så snart som möjligt. Det kan bli värre i framtiden, att hon inte bara är ensam och utanför utan blir mobbad. Och utan diagnos får hon inte det stöd hon behöver, vare sig det är att börja i en aspergerklass el att klassen får en assistent som kan stödja din dotter.

Lizzin skrev:Hon rider på fritiden. Hon älskar hästar och pratar gärna med de andra barnen där. Hon vet dock vad alla hästar heter men inte något av barnen trots att hon träffar dem ofta. Hon säger att hon önskade att hon hade en kompis att rida med men att se de andra barnen som potentiella vänner gör hon inte. Det är som att hon inte gör den kopplingen.

Haha, så skulle säkert jag också vara. Hästarna är de inressanta, klart man kan deras namn.

Har du frågat henne om hon skulle vilja bjuda hem någon av ridkamraterna?

Kanske den 11-årige pojken är ett tydligt tecken på att dottern helt enkelt bara fungerar bra med kanske 1% av de jämnåriga? och det mest effektiva är att leta upp andra som passar profilen.

Men hon bör kanske också få social skolning utan tvång om hur hon kan fungera med vanliga människor. De tenderar att finnas i stor mängd..
Bl.a att läsa kroppsspråk och lära sig vad de betyder samt agera på det även om man tycker det är konstigt. Man behöver inte göras eller vara normal men man bör kunna hantera normala människor. Hur man tar social initiativ, och när det passar sig. Att kunna se på saker på ett annat sätt än man är van vid och t.ex fundera på om någon i häststallet är lämplig som bästis trots att primärfokuset är på hästarna.

Finns det fler intressen förutom hästar?

Många av oss inom autismspektrumet har inte samma behov av vänner.

Kanske värt att tänka på här.

/Anders

Är man 7 kan det kanske finnas någon fördel av att träna på att samspela med andra människor. Du kan inte utgå från att någon annans ensamhet är negativ.

Får instämma med de två sista inläggen.

Lizzin skrev:Hon rider på fritiden. Hon älskar hästar och pratar gärna med de andra barnen där. Hon vet dock vad alla hästar heter men inte något av barnen trots att hon träffar dem ofta. Hon säger att hon önskade att hon hade en kompis att rida med men att se de andra barnen som potentiella vänner gör hon inte. Det är som att hon inte gör den kopplingen.

Det är väl lite typiskt AS, att inte veta namnen på folk men vara specialist på det man gillar, finns folk jag jobbat med i 20 år, men jag vet knappt vad dom heter eller var de bor, men jag vet varenda detalj i mina intressen, vi bara är så, för NT:folket ter det sig märkligt...

plåtmonster skrev:Kanske den 11-årige pojken är ett tydligt tecken på att dottern helt enkelt bara fungerar bra med kanske 1% av de jämnåriga? och det mest effektiva är att leta upp andra som passar profilen.

Jag hade som barn för det mesta lekkamrater som antingen var äldre eller yngre än mig och bara de som verkligen intresserade mig, så det kan man nog skriva på Aspie kontot också...

Tack för era svar.
Jag vet att många med asperger inte har ett så stort behov av vänner och jag vet att min dotter behöver mycket egentid. Han har ingen diagnos än så är inte säkert hon har asperger heller. Det som oroar mig är att hon säger art hon saknar en bästis och hur otroligt glad hon blir när hon hittat någon Hon tror kan bli en bästis. De få hon fungerar med leker hon gärna med.

Hon säger även att hon känner sig utanför i sin klass och att det är roligare att leka själv. Jag upplever även att hon får ett större och större behov av kompisar samtidigt som hon sticker ut mer och mer från jämnåriga. Hon vill bestämma allt och börjar ofta gråta när det inte blir som hon vill.