Berättar ni för vänner och arbetskamrater om eran aspergerdiagnos? Blir relationen bättre eller sämre? Var drar ni gränsen för att inte berätta?

Jag själv har berättat för två av mina närmsta vänner. Båda två har jag varken sett eller hört röken av sedan dess. Därför våndas jag för att berätta för fler i fortsättningen.

Håller tummarna för att jag inte har postat något som redan finns. Sökte men fann inget.

Jag tycker det är bättre att berätta om vilka svårigheter man har och förklara varför man beter sig på ett visst sätt, istället för att säga direkt att man har en diagnos. Men med lärare och andra som bara pratar istället för att lyssna är det lättare att säga att man har asperger, så får dom lista ut resten själva.

Än så länge har jag bara berättat för en kompis att jag har asperger, men förrutom det har jag inte haft en riktig konversation på alldeles för lång tid. Utöver det har jag förklarat för flera personer tex. att det blir jobbigt när det är mycket människor och ljud, utan att nämna diagnosen.

Tyvärr har det på senare tid, åtm där jag vistas, blivit en mentalitet hos människor att de inte orkar ta in mer av vad det kan tänkas innebära, att ha funktionhinder typ NPF eller "bokstavsproblematik", i bästa fall vet dom möjligen vad ADHD är, för dom har kanske någon granne eller släkting som har en "besvärlig ungdjävul", så att försöka förklara vad Asperger är kan vara vanskligt.

Har de överhuvettaget hört talas om det så är det från media, som typ potentiella styckmördare mm, (tack för det media, precis vad vi behövde, mer sten på bördan), så numer skulle jag nog vänta med att berätta, annat än för de man verkligen har förtroende för...

Min aspergerdiagnos är inte hemlig. Oftast ser jag ingen vits med att berätta något. Men när jag väl gör det, är det oftast enbart positivt. Endera så bryr sig personen inte om min diagnos och behandlar mig som vanligt, eller så får jag en ökad förståelse. Att folk ska se mig som konstig, händer nästan aldrig.

Hittills har jag bara haft positiva erfarenheter av att berätta om min diagnos och hur den yttrar sig.

Förutom en fördomsfull och oförstående gymnasielärare.

Jag har inte upplevt det som negativt att berätta.Men jag väljer för vilka jag berättar och om det krävs.För en praktikplats kan det vara bra men alla arbetskamrater behöver inte veta ex.Beror helt på situation om det är en nödvändighet.

Jag har precis fått min diagnos och i samband med detta berättade jag det för min närmaste vänkrets (ganska få och vi har känt varandra i flera år). Det gick både bra och dåligt, vissa reagerade väldigt fint och frågade hur det kändes men det var även några som var väldigt skeptiska och tyckte det var väldigt "obehagligt". Blev väldigt ledsen över denna reaktion och även om jag har ett ganska stort behov av att få prata om min diagnos med en vän i min egen ålder och inte bara min psykolog så kommer jag nog i fortsättningen att vara ganska försiktig med vem jag berättar det för.

Det är inte roligt när folk antingen tror att man hittar på alt ser på en som om man vore konstig. Tyvärr är asp inte lika accepterat som t.ex. Adhd.

Hyggliga vänner som tar avstånd för en sån sak.

Jag har inte berättat för särskilt många, delar av familjen och ett par kompisar, men det var tämligen odramatiskt och förändrade egentligen ingenting. Möjligen är jag mer mig själv eftersom jag inte behöver låtsas vara normal och välanpassad inför dem. Det är väldigt befriande.

Folk jag inte känner så bra och inte står särskilt nära känner jag inget behov av att berätta för. De kan få tycka att jag bara är allmänt konstig.

H2SO4 skrev:Jag själv har berättat för två av mina närmsta vänner. Båda två har jag varken sett eller hört röken av sedan dess. Därför våndas jag för att berätta för fler i fortsättningen.

Beklagar att dina vänner är så intoleranta och fega. I ditt ställe skulle jag inte berätta alls om din diagnos, om det inte behövs, t ex i kontakter med sjukvården el arbetsförmedlingen. Folk vet oftast inte så mycket om AS, så man måste ändå förklara på vilket sätt AS yttrar sig hos en själv. Då kan man lika bra berätta om sina svårigheter men hoppa över själva diagnosen.

H2SO4 skrev:Håller tummarna för att jag inte har postat något som redan finns. Sökte men fann inget.

Tyvärr, du är inte först : att-beratta-eller-inte-omrostning-t8804.html

Om man vill veta om det redan finns en tråd om ämnet kan man kolla i en metatråd: metatrad-hitta-ratt-trad-snabbt-t13281.html

Men du behöver inte gräma dig; många anser att en tråd som är över ett år gammal är stendöd och att man då lika gärna kan starta en ny.

Ja. Relationen brukar bli bättre.

Om de inte gillar att jag är lite konstig så klarar jag mig utan dem!
Har ju även andra diagnoser så är sjukskriven/inlagd ibland.

MsTibbs skrev:Ja. Relationen brukar bli bättre.

Om de inte gillar att jag är lite konstig så klarar jag mig utan dem!
Har ju även andra diagnoser så är sjukskriven/inlagd ibland.

Kloka ord , Ms Tibbs att man klarar sig utan dem som inte gillar .

I katolska kyrkan har jag berättat det för en präst och för en person som jobbar på ett LSS boende .

jag brukar berätta, men det får ju komma naturligt.
oftast börjar det med att man förstår att andra misstänker nått.
så då är det väl lika bra att förekomma någons obekväma undran.

det vanligaste är att jag pratar om adhd först för det har jag ju också, och det vet dom flesta någonting om.
min asperger syns inte så tydligt, om man inte känner mej lite bättre.

jag har ju fördelen att vara tillräckligt gammal för att skita i vad dom flesta tycker

sen tycker jag att det är lite mycket låd-tänkande över hela diagnos-tänket.

massa folk jag känner har adhd tex. vissa har blivit diagnostiserade vissa inte

ärlighet och uppriktighet är ofta jobbigt i stunden, men lättare i längden

Jag berättar om jag känner att det behövs.

Jag brukar få dålig respons om jag berättar.

Jag har inte berättat för grannar och ytligt bekanta eftersom jag är rädd för att dom inte kommer att ta mig på allvar efteråt.

Kanske dom då kommer att tro att allt jag säger beror på min diagnos och jag kanske får problem?

Typ att hyresvärden tex, tror att det är på grund av min diagnos, som jag klagar när grannen och hans 15 polare skriker halva natten allt vad dom orkar och stampar i golvet när dom kollar hockey och missbrukar alkohol?

Vad tror ni andra?