Jag har alltid flytt så fort jag stött på problem.
Min strategi de senaste åren har varit att bara lära känna folk flyktigt.
Har extremt många väggar och murar omkring mig för att skydda mig.
Jag skapar inga längre bestående relationer med andra människor.
Det gäller både män och kvinnor.
Lever livet lite in cognito.

Finns en särskild grupp människor där jag känner att jag passar in till viss del.
Tyvärr har jag fått stämpeln social paria där.
Någonting måste uppenbarligen ändras men vad.
Angående den andra sociala gruppen så vet jag mycket väl vad jag gjorde för misstag.
Vill inte gå in på det närmare men lätt folk utifrån påverka och sedan ändra mig för att lyssna på mig själv.
Sårade minst två människor på detta sätt.

Bör kanske tillägga att ingen i denna grupp känner till min diagnos.
I övrigt är det ytterst få personer jag har det förtroendet för.

Vänligen ge relevanta kommentarer, tips eller råd. Annars låt bli att kommentera.

Hur då fått stämpeln social paria? Menar du att du önskar tillhöra en specifik grupp människor eller en grupp i allmänhet?

Det är både och jag tillhör en särskild grupp människor i svenska samhället.
Vill inte berätta vilken social grupp jag mest identifierar mig med.
Om man bortser från min AS-diagnos.
Tyvärr har jag på grund av tidigare händelser nu fått stämpeln social paria.

Man tillhör den grupp man tillhör.

Är man exempelvis missbrukare eller/och psykiskt sjuk tillhör man den gruppen på grund av att man umgås i den och talar, klär sig som den, liksom andra likasinnade.

Från en sådan grupp går det att arbeta sig upp genom att visa omvärlden att man förändrats, däremot kommer man alltid vara en föredetta sådan. Men ändå så småningom socialt accepterad.

Om man däremot helt bryter med sitt förflutna och bosätter sig någonstans där ingen vet vem man är, kan man snabbt komma undan och starta om. Det vill säga om man behärskar det korrekta sociala språket, klädstil, yttre omständigheterna såsom en oklanderlig bostad, en bildning etc. Man måste förstå etikettreglerna och föra sig efter dem. Sedan skulle man i en sådan situation behöva akta sig noga för att föra det förflutna på tal.

En skötsam partner är ett plus, en oklanderlig sådan är än bättre.

Kunskaper, talanger som är särskilt utmärkande är också bra om man är bättre än andra på det man gör. Då sådant likväl som det väcker andra människors avundsjuka också skapar ett habegär hos andra. De gillar att umgås med människor som är bättre än dem själva, då de omedvetet tror omgivningen kommer se på dem som den kunnige/skicklige person som de umgås med.

Det ska vara lite lagom mycket bättre. Annars framstår den andre som för perfekt vilket skapar avundsjuka och ilska istället och inte hållbara relationer, Tvärtom kommer minsta felsteg besvaras med otrevligt uppträdande för den som drabbats av mindervärdighetskomplex.

hoppsan skrev:Man tillhör den grupp man tillhör.


Om man däremot helt bryter med sitt förflutna och bosätter sig någonstans där ingen vet vem man är, kan man snabbt komma undan och starta om. Det vill säga om man behärskar det korrekta sociala språket, klädstil, yttre omständigheterna såsom en oklanderlig bostad, en bildning etc. Man måste förstå etikettreglerna och föra sig efter dem. Sedan skulle man i en sådan situation behöva akta sig noga för att föra det förflutna på tal.

En skötsam partner är ett plus, en oklanderlig sådan är än bättre.

Kunskaper, talanger som är särskilt utmärkande är också bra om man är bättre än andra på det man gör. Då sådant likväl som det väcker andra människors avundsjuka också skapar ett habegär hos andra. De gillar att umgås med människor som är bättre än dem själva, då de omedvetet tror omgivningen kommer se på dem som den kunnige/skicklige person som de umgås med.

Det ska vara lite lagom mycket bättre. Annars framstår den andre som för perfekt vilket skapar avundsjuka och ilska istället och inte hållbara relationer, Tvärtom kommer minsta felsteg besvaras med otrevligt uppträdande för den som drabbats av mindervärdighetskomplex.

Den social grupp jag jag tillhör är
egentligen inte i första avseendet social även om den kan vara det.
Inte heller är den kriminell och jag har inte heller begått någon kriminell handling.
När jag sårade de människorna ledde det till att jag nu gjort att jag blivit social paria.
Det handlar om händelser sedan några år tillbaka.
Har övervägt att flytta utomlands vid minst en gång tidigare.
Just detta val finns redan i mina tankar.
Har även mindervärdeskomplex och framhäver gärna mina egna personliga erfarenheter i den social gruppen.
Just de personliga erfarenheterna är något eftersträvansvärt för i stort sett samtliga i denna grupp.
För mig råkar det vara i stort sett det enda jag är stolt över.

Bor du på en liten ort? Är du kille?

På små ställen går det oftast inte att göra något rätt om man inte undviker social närvaro eller är lobotomerad..
Och tjejer/kvinnor ställer oftast större interpersonella krav. Inte alltid så konsekventa. Ofta går de ut på att formera människors sätt att vara. (uppfostingsgen?)

Nja, liten ort vet jag inte är nog en definitionsfråga.
Är uppvuxen på en ort med över 20.000.

Svar nej, jag tillhör det kvinnliga könet föddes även som tjej.

Kanske är det socialgruppen som är problemet.
Har ju endast 1000 aktiva men ca 15.000 vilande medlemmar.
Försöker att bete mig så NT som möjligt, har nämligen mindervärdeskomplex för min diagnos.
De flesta i den socialgruppen är framgångsrika med karriärer.
Var restriktiva, och ge relevanta exempel. Mår dåligt ändå som det är.

Hittills har min strategi varit att inte släppa någon för nära inpå mig.
Andra har övertygat mig att det är fel och jag har rätat mig efter de.
Sedan känt att det varit fel och tagit ett eget beslut.
Tvärtemot det första.
Kanske är en självuppfylld profetia.

Men kan man göra ett aktivt val och bli social paria, eller är det omgivningen som ger någon den stämpeln?

Tog missbruk och psykisk sjukdom mest som exempel.

Jag har svårt att tänka mig att såra två människor många år senare skulle innebära en svår social stigmatisering. Kan det vara som så att du misstolkar din situation aningen?

Nej de flesta NT personer är inte framgångsrika med karriärer. Ett fåtal personer av alla människor kan man nog definiera på så vis. Det låter ibland bättre än vad det är.

Ja på sätt och vis kan man göra aktiva val för att bli social paria, som jag tidigare nämnt genom att medvetet avvika via missbruk etc.

Att vara annorlunda kan också resultera i att människor drar sig undan, men saken är att det är många olika människor som är annorlunda, även bland NT personligheter.De varierar och är inte alla exakt likadana.

Det sociala samspelet funkar inte alla gånger när man har autistiska diagnoser. Jag får också höra att jag har murar och liknande, vilket jag inte har. Däremot behöver man balansera det social efter sina egna behov liksom andras. Ibland kan man själv eller andra bli för intensiva, och ibland är man själv eller andra för reserverade. Med autistisk diagnos blir det svårare.

Möjligen kanske jag som vanligt övertolkar situationen.
Har dragit mig för att bli aktiv medlem i det sammanhang jag mest relaterar till.
Gjorde nyligen det och fick höra kommentaren social paria.

Folk har försökt övertyga mig om att jag bör skaffa partner
trots att jag har ett nästintill icke-existerande socialt umgänge.
Det är inte första prioritet för mig,
vill hellre bli självförsörjande innan jag slår mig till ro.
Risken finns förstås att jag genom detta val försvårat mina möjligheter att bli förälder.
Allmänna kommentarer om rätten till att bli förälder eller liknande undanbedes starkt.

Behöver bli mer social, lära känna fler människor och utöka mitt umgänge.
Detta innan jag funderar på att finna en långvarig och stabil relation.
Respektera även att jag inte önskar, alltför många kommentarer vad det gäller mina tankar om privatlivet.
Relevanta kommentarer uppskattas dock.

Är det forum du syftar på? I sådant fall är det bäst att avstå att tolka in allt personligt med en större betydelse än vad som egentligen finns. Sedan kan jag börja tänka att du menar en mer ytlig kontakt än nära relationer. Att de är någon form av bekanta och inte vänner till dig som yttrat sig.

Har du övervägt att läsa böcker om kroppspråk, lite allmän psykologi och liknande? Skulle kunna ge dig lite fler perspektiv över dig själv och andra. Jag menar ge lite fler idéer om samspel med andra och att tolka dem lättare.

Nja, kan inte direkt påstå att det är forumkontakt som det handlar om.
Handlar faktiskt om en särskild förening med både män och kvinnor.
Alltså inte Aspergerforum eller liknande.

Min sociala isolering har varit självvald och ett medvetet val.
Börjar nu inse att jag som sagt bör utöka mitt nätverk av sociala kontakter för att inte bli helt utstött den dag mina föräldrar inte finns längre.

Till stor del handlar det nog om att jag har brutit många sociala koder inom denna förening.
Många skulle nog påstå att jag farit med osanning och lurat två människor o det grövsta.
Handlar alltså om känslor inget annat.

Vet redan att jag varit utmanade och provocerande.
Till mitt försvar kan jag säga att jag inte hade någon äkta tonårstid.
Vidare så är jag av åsikten att man i dagens samhälle bör kunna klä sig hur man vill.
Har även haft och brottas fortfarande med problem vad det gäller motsatta könet.
Vet anledningen men vill inte yttra den här i offentlighet.

Kan förmodligen ha att göra med min ålder och brist på erfarenhet då mitt sociala umgänge icke varit en prioritet.

Tack för tipset, läste 200 poäng i Aspergerkunskap i gymnasiet ¨
samt en 300 poängs kurs i (Mäsk) Människan socialt och kulturellt.
Har även läst psykologi och även sociologi på högskola.
Problemet förefaller inte vara teori utan verkligheten.

Stämmer Aspergerkunskapen i gymnasiet med verkligheten?

AustenAnnie skrev:Min sociala isolering har varit självvald och ett medvetet val.
Börjar nu inse att jag som sagt bör utöka mitt nätverk av sociala kontakter för att inte bli helt utstött den dag mina föräldrar inte finns längre.

Till stor del handlar det nog om att jag har brutit många sociala koder inom denna förening.
Många skulle nog påstå att jag farit med osanning och lurat två människor o det grövsta.
Handlar alltså om känslor inget annat.

Vet redan att jag varit utmanade och provocerande.
Till mitt försvar kan jag säga att jag inte hade någon äkta tonårstid.
Vidare så är jag av åsikten att man i dagens samhälle bör kunna klä sig hur man vill.

Att isolera sig kan ju vara ett sätt att skydda sig, men jag tror inte det är så lyckat. Särskilt inte om man vill få ett arbete och en partner.

Du skulle ju kunna prata med personerna det gäller och be om ursäkt och säga att du inte förstod hur provocerande du var. I dagens samhälle kan man ju klä sig rätt fritt, men om det krävs för att bli accepterad kan du ju klä dig mer konventionellt, dvs kolla hur de andra i föreningen klär sig.

Om du tror att det är kört och att du aldrig kommer att bli accepterad av medlemmarna i föreningen, kan du väl hitta någon annan förening el socialt sammanhang. Du är ju inte dömd att vara "social paria" överallt och för evigt.

plåtmonster, vet ej om Aspergerkunskaperna stämmer med verkligheten.
Lärde mig i alla fall inget vettigt eftersom att jag inte lade något på minnet.
Vet inte om det var lämpligt att tvinga mig att läsa på om Asperger just då.
Eftersom jag fortfarande befann mig i chocktillstånd och förnekelsefasen.
Hade just fått veta att jag uppfyllde kriterierna för just AS och fått den diagnosen.

Tack för de fina orden Alien.

Att jag gjort ett medvetet val att isolera mig
har varit mitt sätt att hantera barndomen och tonårstiden framförallt.
Numer har jag dock insett att min överlevnadsstrategi inte fungerar i längden.
Det har varit en trygg försvarsmekanism som numer får folk att tro att jag inte vill umgås
som folk i min egen ålder och hitta på saker som är mer allmänt accepterande.
Tycker inte själv att att jag stack ut ur mängden då jag
klädde mig så som man gör i de de flesta sammanhang som föreningen
var förknippad med.

Vill ogärna säga vilken typ av förening som det handlar om,
kan säga så mycket som att även om jag mot förmodan
skulle överväga att gå ur.
Så skulle jag ändå tillhöra föreningen.
Jag är även feminist och tror på jämlikhet och ett jämställt samhälle.
Varför jag tycker att man bör kunna bära klä sig
i vad man vill utan att behöva oroa sig för om det anses för utmanande.

Social paria, verkar ju vara en stämpel som är väldigt
knuten till just en specifik situation och tid.
Just som du själv säger Alien,
frågan för mig just nu är hur jag ska kunna komma
ifrån stämpeln och ryktet som social paria.
Vet att jag inte har ett särskilt aktivt social liv men
jag önskar att det var mer aktivt än det är i nuläget.
Inser att jag själv måste göra en aktiv förändring
om något ska ändras.

Möjligen skulle jag kunna be om ursäkt vid nästa tillfälle.
Den person jag var för fyra år sedan
är inte samma person som jag är nu.
Folk förtjänar en andra chans om du frågar mig,
särskilt när de inte förtjänar det.

Får jag tipsa om föreningar där det är lättare att bli accepterad som aspie?

Jag tänker på Attention och RSMH.

Flia skrev:Får jag tipsa om föreningar där det är lättare att bli accepterad som aspie?

Jag tänker på Attention och RSMH.

Tack för tipset Flia, är dock skeptisk till föreningar som är knutna till Asperger.
Vill även poängtera att föreningen jag mest förknippar mig med INTE är en Aspergerförening.
Om detta inte framgått tidigare.

Är även skeptisk till Aspergerförening i övrigt.
Kanske på grund av dålig erfarenhet.

AustenAnnie skrev:Jag är även feminist och tror på jämlikhet och ett jämställt samhälle.
Varför jag tycker att man bör kunna bära klä sig
i vad man vill utan att behöva oroa sig för om det anses för utmanande.

Jag är också feminist men för den skulle tycker jag man får vara realist också. Kläder sänder ett budskap, vare sig man valt kläderna för att man vill sticka ut, visa sig rebellisk, få uppmärksamhet som attraktivt sexualobjekt, följa modet, trivs helt enkelt bra i de kläderna m m. Så om man klär sig "sexigt" så bör man veta vilket budskap man sänder ut. Jag vet inte vad du menar med "utmanande klädsel", men t ex generös urringning och kort kjol sänder budskapet att man vill ha sexuell uppmärksamhet. Då kan man uppfattas som mindre seriös på t ex en arbetsplats. Se även denna tråd: sexig-eller-anstandig-kladsel-t28522.html

Fast du kanske menar en mer punkig klädstil med trasiga kläder, enbart svart, tatueringar och piercingar? Då kanske folk med mer traditionell klädsel känner sig främmande och osäkra inför dig. Du får bedöma hur viktigt det är för dig att bli accepterad. Som aspergare kan man vara avvikande i sitt beteende, man kankse inte "har råd" att avvika till det yttre också.

AustenAnnie skrev:Social paria, verkar ju vara en stämpel som är väldigt
knuten till just en specifik situation och tid.
Just som du själv säger Alien,
frågan för mig just nu är hur jag ska kunna komma
ifrån stämpeln och ryktet som social paria.
Vet att jag inte har ett särskilt aktivt social liv men
jag önskar att det var mer aktivt än det är i nuläget.
Inser att jag själv måste göra en aktiv förändring
om något ska ändras.

Möjligen skulle jag kunna be om ursäkt vid nästa tillfälle.
Den person jag var för fyra år sedan
är inte samma person som jag är nu.
Folk förtjänar en andra chans om du frågar mig,
särskilt när de inte förtjänar det.

Finns det ingen/inga i föreningen som du tycker verkar mer vänligt inställda till dig el allmänt mer tolerant än andra? Du skulle kunna börja med att prata med hen/dem. Det kanske inte är alla som ser dig som "social paria".

Är det en förening som betyder mycket för dig så tycker jag det är värt ansträngningen.

AustenAnnie skrev:

Flia skrev:Får jag tipsa om föreningar där det är lättare att bli accepterad som aspie?

Jag tänker på Attention och RSMH.

Tack för tipset Flia, är dock skeptisk till föreningar som är knutna till Asperger.
Vill även poängtera att föreningen jag mest förknippar mig med INTE är en Aspergerförening.
Om detta inte framgått tidigare.

Är även skeptisk till Aspergerförening i övrigt.
Kanske på grund av dålig erfarenhet.

RSMH är inte knutet till dig någon diagnos.
Men den är accepterande.
Det är okej att må dåligt, och det är okej att sticka ut.

Alien, det är sant att kläder är en viktig del i vår uppfattning om andra människor.
Tack för länken, jag vet mycket väl vad som anses anständigt
och utmanande vad det gäller kläder.
Vill inte framstå som ignorant eller snobbig.

En del tycker ju att vissa kroppsdelar är mer sexuellt betingande än andra.
Själv delar jag nog inte samma uppfattning som folk generellt sett gör.
Kan även säga att min kära mor varit en stor förebild vad det gäller min klädstil.
Inga kommentarer om min mor tack, lämna henne utanför detta.

Om jag råkar ha tatueringar eller inte vill jag inte gärna avslöja här.
Betackar mig även vänligast kommentarer angående tatueringar.

Tack för tipset Flia,
men måste erkänna att jag är väldigt skeptisk
till i stort sett allt som är knutet till sjukvård eller hälsa.
I övrigt har jag mina tvivel vad det gäller min AS-diagnos.

Jag är tacksam för de kommentarer jag fått hittills.
De som varit relevanta, vänliga och hjälpsamma.