sugrövmanövern skrev:Min bil är mer ett handikapphjälpmedel än en bil i vanlig bemärkelse. Jag klarar inte av att köra inne i stan tex, då blir jag helt hispig. Kan inte köra ensam till okända platser pga avsaknad av lokalsinne.

Jag klarade teorin direkt, men fick köra upp 4 gånger. Körkortet kostade nog mer än fem gånger mer för mig jämfört med min brorsa och kompisars. Fick ta enormt många körlektioner.
---

Men efter ett tag ser man att man klarar mer än man tror och då växer man rejält i sina egna ögon.

Alfred N skrev:

sugrövmanövern skrev:Min bil är mer ett handikapphjälpmedel än en bil i vanlig bemärkelse. Jag klarar inte av att köra inne i stan tex, då blir jag helt hispig. Kan inte köra ensam till okända platser pga avsaknad av lokalsinne.

Jag klarade teorin direkt, men fick köra upp 4 gånger. Körkortet kostade nog mer än fem gånger mer för mig jämfört med min brorsa och kompisars. Fick ta enormt många körlektioner.
---

Men efter ett tag ser man att man klarar mer än man tror och då växer man rejält i sina egna ögon.

Det har aldrig hänt mig att jag klarar mer än jag tror...

Det brukar vara tvärt om för mig. Jag tror att jag är en halvgudinna som klarar allt. Sedan står jag där och inser att shit: Jag kan inte detta. MC-körkort var en sådan sak.

Att jag var så dålig på att köra bil kom som en chock för mig. Har haft körkort i 15 år nu och kört väldigt mycket mellan varven. Men jag blir aldrig särskilt mycket duktigare på det än jag var vid 18 års ålder.

Det skulle vara en intressant upplevelse att känna hur det känns att tvivla på sina förmågor, och sedan överbevisa sig själv. Det måste kännas rätt tillfredsställande, som att man verkligen jobbat och lyckats .

Jag har övningskört till och ifrån men behöver förnya mitt tillstånd för detta.

För min del är teorin något svårare än att köra bil.

Jag drömmer om att en dag ha ett körkort men tvivlar på att jag kommer att fixa att ta det.

sugrövmanövern skrev:Det har aldrig hänt mig att jag klarar mer än jag tror...

Det brukar vara tvärt om för mig. Jag tror att jag är en halvgudinna som klarar allt. Sedan står jag där och inser att shit: Jag kan inte detta. MC-körkort var en sådan sak.

Att jag var så dålig på att köra bil kom som en chock för mig. Har haft körkort i 15 år nu och kört väldigt mycket mellan varven. Men jag blir aldrig särskilt mycket duktigare på det än jag var vid 18 års ålder.

Det skulle vara en intressant upplevelse att känna hur det känns att tvivla på sina förmågor, och sedan överbevisa sig själv. Det måste kännas rätt tillfredsställande, som att man verkligen jobbat och lyckats .

Nu hade jag inte speciellt stora förhoppningar från början, det kanske spelade in. Jag hade yngre bröder som tog lätt MC-kort innan jag ens börjat övningsköra. Det kanske låter lite pessimistiskt, men har jag för stora förhoppningar från början blir jag ofta besviken, men med realistiska förväntningar blir jag oftare nöjdare. (Men det kanske är lättare att styra förväntningarna innan t.ex. en film. ) Jag tänkte egentligen inte så mycket på att jag var tvungen att bli bra utan det det bara mer hände.

Dessutom hade jag utmärkta möjligheter att övningsköra utan att ha någon press på mig, där jag bor finns det massor av lågtrafikerade landsbyggdsvägar att åka runt och spana på omgivningarna i. När jag prövade på storstadstrafik var det ju dessutom på tider när det inte var så mycket trafik...

Jag har körkort, men kan inte längre köra bil längre sträckor, vilket i sin tur har lett till att jag inte kör alls. Men eftersom det kan vara bra att ha om någonting händer som kräver att jag tar mig från plats A till plats B(evare mig väl, vad avsides det ligger), så tänker jag hålla kvar mina flottiga fingrar på kortet tills dess att doktorn tvingar mig att lämna det ifrån mig.

Men jag har glada minnen från min tid som fordonsförare. T.ex. gick prövotiden ut samma dag som Estonia förliste. Jag blir alldeles varm inombords.

---

Jo, förresten:

sugrövmanövern skrev:(...) Jag tror att jag är en halvgudinna som klarar allt. Sedan står jag där och inser att shit: Jag kan inte detta. (...)

Den bästa beskrivningen av en schizoid psykos behandlad med Haldol som jag har läst på år och dagar

Alfred N skrev:Dessutom hade jag utmärkta möjligheter att övningsköra utan att ha någon press på mig, där jag bor finns det massor av lågtrafikerade landsbyggdsvägar att åka runt och spana på omgivningarna i. När jag prövade på storstadstrafik var det ju dessutom på tider när det inte var så mycket trafik...

Det är nog viktigt. Jag övningskörde ingenting, hade aldrig suttit bakom en ratt när jag tog min första körlektion. Hade bara kört moped och MC.

När det visade sig att inga körlektioner i världen kunde ro mitt körkort i land så började jag åka runt med min pappa. Jag satt i passagerarsätet och han körde runt mig. På så sätt lärde jag mig alla uppkörningsrutterna utantill, för jag hade ju kört upp tre gånger. De har bara ett visst antal rutter.

Sedan körde jag väl lite själv också, lånade farsans bil när vi var ute på landet och så åkte jag och lillebror iväg och körde racer.

Jag ville inte övningsköra med farsan för han är så sur och grinig när det gäller sådant. Om man råkar släppa kopplingen för tidigt tex så är man världens största idiot.

sugrövmanövern skrev:---
Jag ville inte övningsköra med farsan för han är så sur och grinig när det gäller sådant. Om man råkar släppa kopplingen för tidigt tex så är man världens största idiot.

Så olika det kan vara! Första gången jag övningskörde privat var med farfar, på nåt vis glömde vi lägga ur kopplingen så vi hackade oss fram den första 1/2 kilometer innan farfar kom fram till att det måste vara nått fel på bilen och vi började om från början! Och då gick det bättre! Och det var många år innan datorrevolutionen, vilket genie han var egentligen!

Jag körde på skogsvägar två år innan jag fick börja övningsköra.

Första bilen jag körde var en Checker limousine. Sedan PV. Sedan köpte jag egen PV när jag hade lappen.

Hade jag inte varit specialintresserad av bilar och att köra så hade det nog varit mycket svårare för mig att ta behörigheter.

Jag hade svårt att alls lära mig växla. Den som skulle lära mig sade sådant som "tryck ned där, så fixar jag här" eller "tryck är och dra här". Till slut var det en som förklarade hur koppling och växlar är konstruerade, och efter det var det inga problem.

Sedan fick jag problem när jag skulle köra lite nyare bilar. De är mycket mer känsliga på gas och koppling, har kort växelspak, all vägkänsla är bortbyggd med komfort så man har ingen kontakt med vägen. Dito med styrningen. De hörs knappt att de är igång. Man kan t.o.m. drabbas av åksjuka när man kör p.g.a. detta.

Ja fick skäll på bilskolan av en lärarjävel som sade att alla andra hade fattat att bilen var igång, då jag stod vid ett vattenfall och skulle krypköra men aldrig hörde vilka varv jag hade. Liksom vad fan, höra en ny bil på tomgång jämte ett VATTENFALL??? (fallen i Mölndals kråka)

När jag ville starta supermjukt och tränade på det, så gastade han om att de som stod i vänsterfilen kom iväg fortare än jag. "Ingen startar så sakta!!!" (nä, men ingen lärde sig starta så mjukt heller) Förresten, de som står i vänsterfilen vill ofta komma iväg fort fort och köra om slöfockarna i högerfilen.

Jag agerade snabbt och bytte lärare rakt av, tog inte en lektion till av den första idioten. (det var rätt bra gjort för att vara jag och 18 år, jag brukade knappt fatta att man kunde göra så)

Senare har jag tagit resten av behörigheterna, och hade då betydligt bättre lärare. Lastbil var förresten betydligt enklare att krypköra, växla och så, utan att behöva lära känna fordonet först.

Valde att inte ta körkort fast släkten tjatade och lovade betala för det. Sen efteråt har de kommit fram till jag nog inte skulle fungera i trafiken bakom ratten. Bor i hufvudstaden så kollektivtrafiken är bra. Fast gillar inte att sitta i bussar eller spårvagnar. Drömmer om att skaffa egen cykel inom nära framtid.

Har B-kort.

Hade jag inte haft turen att få en så grymt pushig körskollärare efter två års sporadiskt övningskörande hade jag förmodligen fortfarande suttit och skjutit upp det.

Jag hann knappt tänka efter innan jag satt i bilen med en kontrollant i passagerarsätet och sniglade till mig ett godkänt på första försöket!

Jag vill ta körkort, om fem år när jag får göra det (begränsas av narkotikabrott och epilepsi). Då befinner jag förhoppningsvis långt ifrån städer med mycket folk.

Jag gjorde teoriprov 2005, klarade det på första försöket.
Men på grund av ointresse för bilkörning, så gick det si och så med övningskörningen.

Gjorde halkbana i januari 2006, och en uppkörning i april 2006. Uppkörningen gick åt skogen, och sedan dess har jag inte suttit bakom ratten.

Vad kostar det att ta körkort i båt?

Övningskörde ett par månader men märkte att beroende på hur jag mådde blev det väldigt ojämna resultat.
Ena dagen kunde det gå bra för att nästa gå jättedåligt. Detta var även i en period när jag faktiskt hade dagar när jag kände mig bra. Sen började det bli fler och fler dåliga dagar så gav upp körkortet.

Nu har jag som bäst en bra dag i månaden men tro det är mindre än det. Vet inte vad som hänt.
Det som händer dåliga dagar är att det känns som man fått en slägga i huvet. Kan inte tänka klart, dåligt minne, allmänt seg och trött. Simultanförmåga och kordination är kaputt, skakigare i händera.
Börja fundera på om jag har nån sjukdom och inte bara Asperger.

En släkting till mig har förmodligen Asperger men han har inga av dom problemen jag har och kör bil väldigt bra, ska bli jurist etc.

Blev lite OT.. Måste alltid häva ur mig massa bråte
Bara frustrerande att inget nånsin ska funka vad man än provar på.

Jaja, det postivita är att man kan få massa bidrag och grejor så jämnar väl ut sig med det. Bara jobba lite grann osv.

Har körkort för lite olika klasser, uppkörningarna varit lätta, medans teorin varit en helvete, ungefär som min skolgång

Har valt bort körkort och bil.

Jag hade samma ekonomi när jag var arton som jag har idag och ett körkort skulle innebära att jag lade precis varenda krona utöver mat och hyra på körkortet.

Och så motiverad är jag knappast - jag har aldrig haft nåt större bilintresse utan intresserat mig för krogen och tatuering...på senare år pipor och tatuering.

Jag tror inte jag skulle ha några särskilda svårigheter att ta kortet.
Sånt där handlar väl som så mycket annat om anlag och jag har flera yrkeschaufförer i släkten.
När jag provkört ute på landet har jag tyckt att, well, this makes sense.
Jag har inga intellektuella hinder, jag är lugn, metodisk och fokuserar på en sak i taget.
Jag är inte 'fladdrig' och jag har inga motoriska problem.
Så jag tror inte den biten skulle vara några problem.

Men ekonomiskt är det tvärkört.
Om man tycker att körkortet är dyrt, vad lär man då inte tycka om bilinköp, underhåll, avgifter, soppa med mera....och jag har fortfarande flera andra starka intressen så jag lär nog köra på. I precis samma hjulspår som vanligt. Som när jag var arton.

Kollektivtrafiken funkar så varför måste man ruinera sig på en biljävel man ändå inte är intresserad av?

Vill ha körkort men hindras pga. min AS och ADD

elle skrev:Vill ha körkort men hindras pga. min AS och ADD

Varför det, jag har AS och ADHD och har körkort i flera klasser

Sånt beror på vilken problematik man har och graden därav.

En del kan ju ha väldiga problem att sortera intryck, större motoriska svårigheter med mera.

Jadå, men att det hindras, kan ju vara ett hinder, men det borde kanske gå att övervinna

Tycker det saknas ett alternativ, har inte råd.
Dock valde jag "Har valt att inte ta körkort", för det stämmer bäst på mig.
Jag vågar inte försöka, livrädd för att ens försöka.

Jag har körkort och har haft sedan jag var 18. Älskar att köra bil och kör minst 4000 mil per år. Inte bra för miljön men jag sparar in på andra utsläpp istället.

Charlie72 skrev:Jadå, men att det hindras, kan ju vara ett hinder, men det borde kanske gå att övervinna

Inte för mig som har försökt 100 ggr och bytt trafikskolor . Det funkar inte trots att jag klarade teoriprovet på första försöket och nu har jag gett upp av ekonomiska skäl .

Men jag känner folk som har bil som jag åker med på utflykter ibland .

Har körkort.

Har ingen bil längre och vill aldrig mer ha en bil. Bara dyrt och krångligt. Nu för tiden cyklar jag istället. Skönare så. Bor iofs så att jag inte har nåt behov av bil.