Hej, jag är ny här oxå så förlåt om jag inte fattar nått haha.. Jag är en tjej född 97 så är 16, jag har Asperger & tourettes. & dehär blev visst hur långt som helst men..

jag var ärligt talat skit glad när jag fick mina diagnoser nån gång i 7an, ÄNTLIGEN visste jag vad "felet" var på mig, i alla år har jag fått höra att jag är jobbig & störd osv, & de trodde jag på, så när jag fick det var det en lättnad för mig & min familj. Dock så måste jag klaga på skolor, varför kan dom inte lära ut lite om de till alla lärare, lärare har i alla år slängt ut mig & bokstavligt talat burit ut mig ur klassrummen & straffat mig med att jag inte fick vara med in klassen vilket gjorde att jag blev ännu mer utanför, om bara alla lärare hade gjort på ett annat sätt kanske jag faktiskt skulle ha lärt mig nått i 3-9, lärde mig seriöst ingenting, dock lite i 8-9 eftersom jag var tvungen att byta skola för att det inte fanns nån hjälp, började då på en mindre & special anpassad skola vilket funkade för mig.

Men sen när jag skulle börja på ett vanligt gymnasium funkade ju såklart ingenting, där vågade jag inte "bråka" som jag gjort på dom andra skolorna för jag känt lärarna, utan jag sket helt enkelt att gå dit helt, jag har alltid missat 1-2 dagar i veckan för att det inte finns nån ork, Asså att det verkligen inte går, alla säger att jag är lat men ni vet vad jag menar! Så skolan försökte väl anpassa de lilla som kunde för att inte se dumma ut, visst jag var negativ till allt med det var verkligen inget bra dom kunde göra för mig. Men jag höll mig kvar hela ettan bara för att jag bodde i studentboede & fick bra vänner, men tillslut hoppade jag av vilket va skit skönt, hade varit deprimerad en lång tid där oxå & äter sertralin, och nu är det jätte tråkigt att gå hemma! Men samtidigt känner jag mig som en värdelös, handikappad person som inte kommer klara nånting, inte skola, inte jobb. Klarar knappt att komma iväg på ett möte en gång i veckan.

Det största problemet är att mina diagnoser/svårigheter INTE syns, jag ser ut som vilken 16 åring som helt, utseende fixerad, sminkar mig, har tatueringar, sticker inte ut nått speciellt & får ofta höra att jag är snygg, & det låter som jag skryter nu men jag hatar det! För ingen kan ta mig seriöst, för ser man inte ut att ha några fel då har man inga, & även om jag berättar & säger saker i detalj så glömmer alla bort det eller skiter i det för det är en sån sak som "alla" klarar, men jag gör inte det!?!? Så är så rädd för att jag inte kommer klara av ett jobb..

Jag vill helst ligga hemma med min hund (som är hela mitt liv) & bara göra saker när jag känner för det, inte tvingas upp kl 6 för att sätta mig i en skolbänk å låssas att jag fattar nått för det gör jag inte. Men jag vill ju ändå ha pengar lixom, vill ju inte bo hos mamma länge till heller men kan inte klara att ha eget, för att tex diska är lika jobbigt som att springa ett maratonlopp för mig...,de positivaste är att jag har fått lära så mycket om mig själv, & min mamma & syster var det nog väldigt bra för eftersom dom bara trott att jag varit elak, sagt saker & slagits med flit, fast jag knappt styr över något, & för kompisar är det oxå jätte svårt att förstå, är egentligen inte i behov av att ha vänner men annars blir man väl mobbad för de, så har bara 3 kompisar & jag är nöjd med det så? Men ingen av dom förstår heller, fast dom står närmast mig. & pojkvänner ska vi inte ens prata om... Blev kallad "psykiskt störd" efter jag & han jag trodde var bra gjorde slut, så skiter i killar, men ändå vill jag ha närhet av vissa killar, inte alla men vissa, tycker inte om närkontakt av nån annan än killar & djur faktiskt.

Haha sorry hamna iväg på massa grejer.. Skönt att skriva av sig, & till sånna som har samma problem, ni får gärna svara! Ha de gött alla sär stammisordet



Moderator atoms - la in några blankrader samt tog bort ett "b" ur rubriken.

try2benormal skrev:lärare har i alla år slängt ut mig & bokstavligt talat burit ut mig ur klassrummen & straffat mig med att jag inte fick vara med

Vad fick de att agera på det sättet? det måste varit något de reagerat på iaf. Oavsett om det är rätt eller fel.

plåtmonster skrev:Vad fick de att agera på det sättet?

Troligen pga en rejäl dos okunskap (eller ignorans för kunskapen)...

Skolan har (även i det här fallet) brutit rejält mot skollagen som klart stadgar att alla elever har rätt att tillgodogöra sig undervisningen (oavsett om de har diagnos eller ej), dvs de sätter inte in tillräckligt med resurser och ser till att alla barn får ta del av undervisningen och kunskaperna som lärs ut...

Det är väl bara bra att du ser ut som vem som helst och bryr dig om ditt yttre?

Jag tycker det är trist när NPF-are ser ut som dagcenterhjon...ingen igenkänningsfaktor där.

Att många inte tar dig på allvar kanske har något att göra med hur du uttrycker dig. Om du framhäver din goda vilja när det gäller skolarbetet och att du skulle vara jätteambitiös om du bara fick lite inflytande över inlärningsmetoder, tider osv. så kanske lärarna är mer villiga att hjälpa dig.

Mycket handlar om talandets konst och att manipulera människor (utan att skada någon givetvis) är den sista och enda utvägen om du vill få rätsida på ditt liv. Alltså, du behöver inte egentligen känna sån stor skollust men försök att hävda motsatsen till lärarna oavsett vilket. Jag talar av egen erfarenhet.

Föreslå ett inlärningssätt som skulle passa dig. Nu vet ju inte jag hur lätt du har att lära dig, men för mig funkade det att plugga mig teoretiskt till kunskap hemma eller i skolan vid tider som jag bestämde själv. Det var ett gemensamt beslut med lärarna och det funkade utmärkt. Om du vill veta mer om hur exakt vi lade upp skolarbetet får du gärna fråga.
Det jag kan säga om det är att motivationen växte för varje vecka och jag började prestera på topp. Alla vann på det.

Det viktigaste tror jag är att du fokuserar mer på skolarbetet än att skaffa nya kompisar så att du får det gjort. I och med att du fokuserar på skolan kommer människor att dras till dig mer än om du fokuserar på nya bekantskaper.

TheWonderer92 skrev:men för mig funkade det att plugga mig teoretiskt till kunskap hemma

Hur lägger du upp det så att det verkligen blir av? Hur ordnar du med hjälp när du fastnar?

plåtmonster skrev:

TheWonderer92 skrev:men för mig funkade det att plugga mig teoretiskt till kunskap hemma

Hur lägger du upp det så att det verkligen blir av? Hur ordnar du med hjälp när du fastnar?

Nu är det mer än ett år sen jag gick ut gymnasiet men jag kan beskriva ungefär hur min skolsituation såg ut.

I ettan och tvåan så skolkade jag ganska mycket för att jag inte klarade av tempot men till slut lyckades jag få rätt så bra betyg ändå. Lärarna kom överens om att inte ge mig minuspoäng pga hög frånvaro utan endast ta hänsyn till mina prestationer (då gick jag också i vanlig klass). Men i trean gjorde vi ett upplägg som passade mig.

Jag bestämde mig för att satsa fullt ut ca 2-3 timmar per dag på eftermiddagen i skolan. Det fanns inga andra distraktionspunkter i det lilla avskilda rum jag satt i och jag hade full fokus på mina arbetsuppgifter. Min morot var att jag gör det här för min egen skull och att jag faktiskt såg nöje i att lära mig på det sättet.
Vissa lektioner var det en fördel att vara närvarande på - men inget måste. Eftersom jag gick i Asperger-verksamhet fanns det assistenter att fråga och de kunde t.om. hämta ämnesläraren ifråga ibland. Men jag behövde inte speciellt mycket hjälp

Kort sagt anpassade sig skolan efter mig och inte tvärtom Jag har ett behov av att bestämma själv hur jag vill lära mig/utföra vissa saker och då blir det mest gynnsamt. Sen hade jag enormt stöd också hos en av assistenterna som utmärkte sig på så vis att man inte blev behandlad som en diagnos. De andra assistenterna var omedvetet vänligt nedlåtande men jag lade inte energi på det.

När jag var liten ville jag gärna sitta & rita under gengångarna för då lyssnade jag faktiskt, men självklart fick jag inte de för då skulle jag tydligen inte lyssna, & de gjorde jag ju inte då, så då blev jag utslängd för att jag inte lyssnade på genomgångarna, eller för att jag pysslade med annat, klippte, måla, limma å höll på jämt, vilket funkade för mig för att behålla ett lugn & kunna vara kvar i klassrummet. Skolor tar in alldeles för lite resurser oavsett hur många det är som behöver det.

Klippa & limma kan väl ge upphov till en del prasslande som stör andra. Men i övrigt så verkar det helt bakvänt. Lite dialog om hur olika människor fungerar mellan lärare och elev kanske vore lämpligt men kanske inget att hoppas på.

Är målet att få en examen eller jobb? eller är det strunt samma bara det blir pengar? Gymnasiet kan man iaf tentera av.

Mitt mål just nu är att klara ett år på skolan jag kom in på igår, super glad!! De är nara ett år & har ingen speciell linje & inte dom vanliga ämnena, dom lär en hur en arbetsplats fungerar & skickar ut en på praktiker, en förberedelse inför jobb helt enkelt. Har varit där och hälsat på och personalen verkar jätte bra! Plus att de är en sån liten skola med få elever har alltid hjälpt mig, en stor klass har verkligen aldrig funkat. Och efter ett år där så vill jag ha jobb! Därför är det så bra med praktikerna dom kommer fixa så jag får prova på lite olika, & vem vet kanske får jag jobb nånstans där jag har praktiken! Men jag har så svårt att komma upp på morgon de är de.. Oavsett om jag vet att jag kommer få pengar och ha kul, så finns det nått som håller kvar mig hemma alltid.. Så förhoppningsvis ska jag börja på skolan nästa vecka & jag hoppas jag tar mig dit alla dar i veckan!

Roligt att du börjar skolan!

lycka till med skolan