De med små problem är knappast intressanta att se i en dokumentär.

atoms skrev:Vad jag har svårare att förstå är hur många av er kan avfärda dessa personer, som i likhet med er har autism av någon grad, bara för att ni hittar detaljer hos dem som ni inte delar.

Vem "avfärdar" någon? Jag tvivlar inte en sekund på att någon av dem har autism, det tycks inte någon annan heller göra. Även jag fann alla personer begripliga och fann dem alla falla innanför autismens ramar, att jag sedan tyckte vissa av dem vara jobbiga personer är väl en helt annan sak?
Andra verkar dock ha svårt att se sig själva i dessa personer och det dokumentären visar, och tvivlar därför på sin egen diagnos, vilket också är något helt annat än att "avfärda" någon.
Du, däremot, verkar döma på helt felaktiga grunder.

atoms skrev:Jag fann alla personerna begripliga. De representerar var och en på sitt sätt några fasetter av detta spektrum. Att ingen av dem är precis som jag är fullständigt normalt. Vad jag har svårare att förstå är hur många av er kan avfärda dessa personer, som i likhet med er har autism av någon grad, bara för att ni hittar detaljer hos dem som ni inte delar. Och Uta Frith, det är ju tack vare hennes insatser som Hans Aspergers arbete överhuvudtaget har plockats fram ur glömskan?

-Jag "avfärdar" inte nån, däremot gillar jag inte muppighet, barnrumpor och överdrivet gullande när det kommer till AS.

Inget ont om Uta Frith eller programmet i sin helhet.

Men gillar du NT som är barnrumpor och övergulliga?

Det är frågan...

kiddie skrev:Men gillar du NT som är barnrumpor och övergulliga?

-Jag identifierar mig inte med aspergare som är barnsliga, muppiga, osjälvständiga, dagcentermässiga.

kiddie: Tror inte Krigarsjäl identifierar sig med någon som har de egenskaper som radas upp.

Nä, tror inte jag heller, undrar bara om han tycker dessa egenskaper är jobbiga hos NPF eller om en normal får vara muppig, för de kan faktiskt också vara muppiga.

kiddie skrev:Nä, tror inte jag heller, undrar bara om han tycker dessa egenskaper är jobbiga hos NPF eller om en normal får vara muppig, för de kan faktiskt också vara muppiga.

Det finns en stor spännvidd inom diagnosen. Det är det det handlar om.

Myrkr skrev:

atoms skrev:Vad jag har svårare att förstå är hur många av er kan avfärda dessa personer, som i likhet med er har autism av någon grad, bara för att ni hittar detaljer hos dem som ni inte delar.

Vem "avfärdar" någon? Jag tvivlar inte en sekund på att någon av dem har autism, det tycks inte någon annan heller göra. Även jag fann alla personer begripliga och fann dem alla falla innanför autismens ramar, att jag sedan tyckte vissa av dem vara jobbiga personer är väl en helt annan sak?
Andra verkar dock ha svårt att se sig själva i dessa personer och det dokumentären visar, och tvivlar därför på sin egen diagnos, vilket också är något helt annat än att "avfärda" någon.
Du, däremot, verkar döma på helt felaktiga grunder.

Ja, jag snubblade lite över min egen oförmåga att se till hela bilden och fastnade i detaljer av vad ni hade skrivit. Bra att jag hade fel.

KrigarSjäl skrev:

atoms skrev:Jag fann alla personerna begripliga. De representerar var och en på sitt sätt några fasetter av detta spektrum. Att ingen av dem är precis som jag är fullständigt normalt. Vad jag har svårare att förstå är hur många av er kan avfärda dessa personer, som i likhet med er har autism av någon grad, bara för att ni hittar detaljer hos dem som ni inte delar. Och Uta Frith, det är ju tack vare hennes insatser som Hans Aspergers arbete överhuvudtaget har plockats fram ur glömskan?

-Jag "avfärdar" inte nån, däremot gillar jag inte muppighet, barnrumpor och överdrivet gullande när det kommer till AS.

Inget ont om Uta Frith eller programmet i sin helhet.

Jag såg inget som jag uppfattade som gullande även om jag förstår vad du menar, har mött en del såna i olika sammanhang och skulle kalla det för en yrkesskada - de tror att de har bemästrat uppgiften men har bara låst sig till olika mallar. Det är ganska lönlöst att påpeka det.

Har NT's tolkningsföreträde eller? "Triangeltestet" kan beskriva många situationer, fantasifulla eller verkliga.

Här verkade det enda rätta vara att det skulle handla om förälder och barn. Varför just förälder och barn? Är det den enda godkända tolkningen som ALLA direkt fattar med ett jätteleende över hela ansiktet?

Måste allting handla om förälder och barn? Jag tycker mig uppleva en norm att beskriva saker i familjetermer oavsett vad.

atoms skrev:Det är ganska lönlöst att påpeka det.

Inte med tanke på ens egen (och andras) mentala hälsa.

Ju fler som påpekar att man inte vill behandlas som efterbliven eller t.o.m. som ett barn desto större chans har man att det så småningom slår igenom. Att ge upp är bara dumt och gagnar ingen.

sugrövmanövern skrev:De med små problem är knappast intressanta att se i en dokumentär.

Jag tycker att det är synd att man sällan ser dokumentärer med högfungerande, folk lär ju aldrig fatta att även vi är autistiska, antingen behandlar de oss som efterblivna idioter när de hör att vi har någon form av handikapp eller så märker de inget och behandlar oss som om vi vore intresserade av en massa idiotiskt kallprat...

Myrkr skrev:...
Andra verkar dock ha svårt att se sig själva i dessa personer och det dokumentären visar, och tvivlar därför på sin egen diagnos, vilket också är något helt annat än att "avfärda" någon.
...

Finns en hel tråd om tvivel på om aspergerdiagnosen är korrekt ställd, med omröstning också för dem som är intresserade:

Tvivlar du på din aspergerdiagnos? (Omröstning)

Miche skrev:

sugrövmanövern skrev:De med små problem är knappast intressanta att se i en dokumentär.

Jag tycker att det är synd att man sällan ser dokumentärer med högfungerande, folk lär ju aldrig fatta att även vi är autistiska, antingen behandlar de oss som efterblivna idioter när de hör att vi har någon form av handikapp eller så märker de inget och behandlar oss som om vi vore intresserade av en massa idiotiskt kallprat...

Jo alltså det vore ju rätt trevligt med en dokumentär där tittarna lämnas med insikten - men de såg ju inte mongo ut, de var ju precis som vem som helst utåt sett.

Meier skrev:Har NT's tolkningsföreträde eller? "Triangeltestet" kan beskriva många situationer, fantasifulla eller verkliga.

Här verkade det enda rätta vara att det skulle handla om förälder och barn. Varför just förälder och barn? Är det den enda godkända tolkningen som ALLA direkt fattar med ett jätteleende över hela ansiktet?

Måste allting handla om förälder och barn? Jag tycker mig uppleva en norm att beskriva saker i familjetermer oavsett vad.

Håller med, det är hela tiden barn-förälder i autismvärlden...och det är alltid barnet som är autistiskt och föräldern som är neurotypisk.

Jag vill se familjer där NPF-dragen går genom generationerna, det är nämligen så det brukar se ut.

Tack för tips! Har tittat och håller med er- delvis intressant, delvis irriterande.

Jag kände också att jag hamnade i något slags utanförskap, jag kände inte att jag hörde till "oss" (eftersom jag har en aspergergerdiagnos) men jag kände inte heller att jag tillhörde "dem" (de som lever i en helt annan värld). Jag hade också önskat mig en dokumentär om högfungerande autister, och kanske mer om sambandet med psykisk ohälsa. Jag skulle vilja se en dokumentär om kvinnor som får en diagnos i vuxen ålder efter en tids psykisk ohälsa/utmattning!

Och angående den idiotförklarande tonen så minns jag en film jag såg för några år sedan med Petra Mede i huvudrollen (tror jag?), och den handlade om att vara Petra Mede och hon blev intervjuad i en dokumentär på samma nedlåtande sätt som människor med funktionshinder ofta bemöts med- för att uppmärksamma hur det låter. Jag försökte hitta den igen, så om någon vet vilken jag menar- länka gärna!

Det finns en spansk aspergerdokumentär som är av det bättre slaget...minnesgoda forumister får gärna leta fram den. Ingen nedlåtande ton där.

Annars är det väldigt vanligt att man framställer oss på vänligt nedlåtande vis.
Där NTs förklarar oss utifrån, von oben utifrån de medicinska kriterierna.

Det är inifrånperspektivet som är intressant, asperger-light-varianten.

Finns ju även "Aspergers the movie", gratis på youtube, gjord av aspergare.
Stör mig dock på alla handrörelser, det är tillräckligt distraherande på neurotypiska och det blir bara ännu mer intetsägande på aspergare, som bara tycks härma utan att förstå innebörden.

Får hoppas det kommer någon dokumentär med intervjuver av neurotyper, gärna de som är ivriga med etiketter som sjuka och mindre vetande. Där det istället är neurotyper som ifrågasätts. Med frågor om varför de är så konstiga eftersom de gör olika saker. Med direkt uppföljande att de ska bete sig "normalt"..

Jag tyckte de två testen var mycket intressanta, Sally/Anne och det med båten i lådan.
Tycker det är självklart att inte knacka, det är ju onödigt, men fick förståelse för hur neurotyper tänker och för vad jag 'saknar'. Ingen värdering i detta.

Kan bli lite trött på att de flesta skildringarna av AS bara handlar om personer som har väldigt grava problem - all respekt för deras situation. Men det gör att allt tal om "spektrum" liksom faller. Och jag får sen höra att jag kan ju omöjligen ha AS. För jag klarar ju av att tvätta mig själv.