Vad är det att vara "svag"? Är det att vara annorlunda? Tänk på att vara annorlunda kan vid många tillfällen snarare anses vara något starkt.

Många människor är rädda för det annorlunda, de känner sig hotade. Att mobba någon är ett sätt att "dra en gräns" och själv skapa bilden av att man tillhör normen. Antagligen gör dem det för att minska risken att själva hamna utanför.

Att vara "svag" i detta sammanhang kan nog ses som att man har svårt att stå upp för sig själv och säga ifrån när andra trampar på en. Vissa personer har lätt för att identifiera vilka personer som man kan ta sig mycket större friheter med än andra. T.ex att det går an att förolämpa och utesluta utan att det får konsekvenser osv.

Att mobba kan vara ett sätt att försöka hindra de annorlunda från att ta plats. Vilket kan kräva en förändring av den som mobbar i förlängningen. Vilket mobbaren kanske vill stoppa.

Det intressanta är att studier visar att mobbningen är värre än någonsin i skolorna nu. Man kan ju tycka att medvetenheten om mobbarens strategier och mobboffrets karaktär har nått en nivå där mobbning snart är på utdöende. Att de annorlunda individerna ofta tillför något utvecklande för gruppen om de bara får en chans.

Ansvaret ligger helt och hållet på de vuxna och i vilken grad de vill bli medvetna om problemet. För oftast handlar det om det - viljan. Människan stoppar huvudet i sanden för att hon kan och vill. För att det är enklast så.

TheWonderer92 skrev:Det intressanta är att studier visar att mobbningen är värre än någonsin i skolorna nu.

Vilka studier då? källor?

Pratade för någon månad sedan med en person som jobbar i grundskolan och där verkar de ha infört rastvakter och motarbetar mobbning. Men det är förmodligen så att det varierar stort mellan skolor och mellan stad och landsbygd.

Refererar de som de oupplysta

Svaret är rätt simpelt.

Eftersom de (oupplysta) identifierar sig i "jag" så kommer de tycka en jävla massa saker.

Jag kommer aldrig att ha rätt eftersom jag kan aldrig ha fel, bara olika tycken.

Ur en relativ synpunkt.

Bli stark i dig själv, bli GUD, och se dina tankar som ett eget väsen, att det inte är du. Du är det som vakar över tankarna. Du är alltid hel. Hur mycket nere i tankar du än är är ångest en identifikation av något förflutet. Den enda som existerar är nu.

Handlar i grund och botten om känsla. Lär dig känna din vördnad och inte din rädsla, för då gräver du din egen grop. Sök dig mot ett vördnadsfullt levande. Men det enda sättet att lära känna dig levande.

Hettan skrev:Refererar de som de oupplysta

Svaret är rätt simpelt.

Eftersom de (oupplysta) identifierar sig i "jag" så kommer de tycka en jävla massa saker.

Jag kommer aldrig att ha rätt eftersom jag kan aldrig ha fel, bara olika tycken.

Ur en relativ synpunkt.

Bli stark i dig själv, bli GUD, och se dina tankar som ett eget väsen, att det inte är du. Du är det som vakar över tankarna. Du är alltid hel. Hur mycket nere i tankar du än är är ångest en identifikation av något förflutet. Den enda som existerar är nu.

Handlar i grund och botten om känsla. Lär dig känna din vördnad och inte din rädsla, för då gräver du din egen grop. Sök dig mot ett vördnadsfullt levande. Men det enda sättet att lära känna dig levande.

Vill bara säga att du inte har koll alls o vet inte vad du säger ens. Vadå gräver din egen grop, hur kan ett mobboffer gräva sin egen grop? de e ju offret som e hjälplös o andra vill honom/henne illa?

hettan, förlåt, jag tror jag fattar nu vad du menar. Man gräver sin grop om man jagar sin förlutna, man ska glömma det o ta de som e nu. Jag fattar!

Tror han menar mer att man bör respektera sig själv och inte fördjupa sig i rädslan för det gör det bara värre. Genom att utgå från respekt för sig själv så kan man troligtvis bygga upp en inre styrka och se när andra försöker trampa på en.

Sedan så har ens tankar stor influens. Om man tänker på att man faktiskt kan råka ut för något hemskt, eller vad man skulle göra om man hade 10 miljoner kr eller hur man löser ut y ur log(12y) = e^9x eller hur det är att kramas osv.. Helt beroende på vilka tankar man låter vara kvar i huvudet.

Jag tror att gemensamt för människor som uppfattas som "mobbare" och dumma mot dem som är annorlunda/svagare, är att de antingen mår dåligt själva (kliché, jag vet, men jag tror faktiskt att det stämmer. Jag kan ju bara titta på mina egna barn: när de mår bra och har det bra är de tämligen tålmodiga mot jobbiga bröder. Har de däremot haft en tuff dag i skolan och blivit illa behandlade så behövs det inte mycket för att en synbarligen rätt så oskyldig lillebror ska få sig en rejäl skrapa) eller att de helt enkelt inte har förutsättningar att handskas med olikheter på ett bättre och mera konstruktivt sätt. Det är alltså en form av dumhet hos mobbarna som får dem att känna sig hotade och vagt illa till mods av människor som de uppfattar som "avvikande" och svåra att förstå.

Inte för att det (någonsin!) ursäktar mobbing och taskigt beteende, men det kan ju vara bra för den som behandlas illa om hen inser att mobbarna förmodligen inte har det så kul, eller inte är smarta nog att låta bli att mobba folk de inte förstår.

Gafsan skrev:Jag tror att gemensamt för människor som uppfattas som "mobbare" och dumma mot dem som är annorlunda/svagare, är att de antingen mår dåligt själva (kliché, jag vet, men jag tror faktiskt att det stämmer. Jag kan ju bara titta på mina egna barn: när de mår bra och har det bra är de tämligen tålmodiga mot jobbiga bröder. Har de däremot haft en tuff dag i skolan och blivit illa behandlade så behövs det inte mycket för att en synbarligen rätt så oskyldig lillebror ska få sig en rejäl skrapa) eller att de helt enkelt inte har förutsättningar att handskas med olikheter på ett bättre och mera konstruktivt sätt. Det är alltså en form av dumhet hos mobbarna som får dem att känna sig hotade och vagt illa till mods av människor som de uppfattar som "avvikande" och svåra att förstå.

Inte för att det (någonsin!) ursäktar mobbing och taskigt beteende, men det kan ju vara bra för den som behandlas illa om hen inser att mobbarna förmodligen inte har det så kul, eller inte är smarta nog att låta bli att mobba folk de inte förstår.

Du jobbar väl på kontor? Har inte ni hierarkier där folk slickar chefer i arslet och sparkar nedåt? Nu ska inte det tolkas bokstavligt utan som det är.

Ligger en hel del i det Gafsan skrev tycker jag.

Dessutom kan man försöka hitta strategier för att själv inte hamna i deras "skottlossning".

Exempel: Jag har aldrig gillat eller varit bra på bollsport. I perioder var det allt klassen höll på med under rasterna i lågstadiet. Istället för att vara ute med dem, väljas sist, få bollar i huvudet, vara bollrädd, springa ur målet o.s.v. så valde jag att vara inne. Då ritade jag teckningar som alla beundrade och "beställde" av mig. På så vis var jag med i gänget när rasterna nästan var slut och fick bekräftelse för min talang. Bättre att göra det man är bra på än att envist vara som alla andra!

slackern skrev:Du jobbar väl på kontor? Har inte ni hierarkier där folk slickar chefer i arslet och sparkar nedåt? Nu ska inte det tolkas bokstavligt utan som det är.

Nej. Jag jobbar i en verkstad. En hel del administration och sånt är det, men även mera praktiskt jobb. Jag är kollektivanställd, iaf.

Tidigare jobbade jag dock på kontor, och jag känner inte igen det du beskriver alls. Visst finns det enstaka personer som har mobbar-beteenden (både på verkstad och kontor), men generellt verkar de inte må så bra och det är tydligt att deras attityd inte delas (eller accepteras) av deras kollegor.

Gafsan skrev:

slackern skrev:Du jobbar väl på kontor? Har inte ni hierarkier där folk slickar chefer i arslet och sparkar nedåt? Nu ska inte det tolkas bokstavligt utan som det är.

Nej. Jag jobbar i en verkstad. En hel del administration och sånt är det, men även mera praktiskt jobb. Jag är kollektivanställd, iaf.

Tidigare jobbade jag dock på kontor, och jag känner inte igen det du beskriver alls. Visst finns det enstaka personer som har mobbar-beteenden (både på verkstad och kontor), men generellt verkar de inte må så bra och det är tydligt att deras attityd inte delas (eller accepteras) av deras kollegor.

Så det är rätt anarkistiska arbetsplatser med chefer som tar det manjana?

slackern skrev:Så det är rätt anarkistiska arbetsplatser med chefer som tar det manjana?

Neej. Snarare skulle jag säga att det finns väl fungerande rutiner för de flesta arbetsuppgifterna och att 90-95% av alla (både på kontoren och i verkstaden) försöker att göra sitt jobb så bra de kan och samspela så gott de kan med sina medarbetare på olika avdelningar.

Sen finns det alltid enstaka personer som försöker "pinka in revir" eller komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle nog säga att toleransen för såna beteenden är rätt liten.

Gafsan skrev:

slackern skrev:Så det är rätt anarkistiska arbetsplatser med chefer som tar det manjana?

Neej. Snarare skulle jag säga att det finns väl fungerande rutiner för de flesta arbetsuppgifterna och att 90-95% av alla (både på kontoren och i verkstaden) försöker att göra sitt jobb så bra de kan och samspela så gott de kan med sina medarbetare på olika avdelningar.

Sen finns det alltid enstaka personer som försöker "pinka in revir" eller komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle nog säga att toleransen för såna beteenden är rätt liten.

Det låter som att du har hittat en guld arbetsplats. Stort grattis till dig för det.

plåtmonster skrev:

TheWonderer92 skrev:Det intressanta är att studier visar att mobbningen är värre än någonsin i skolorna nu.

Vilka studier då? källor?

Pratade för någon månad sedan med en person som jobbar i grundskolan och där verkar de ha infört rastvakter och motarbetar mobbning. Men det är förmodligen så att det varierar stort mellan skolor och mellan stad och landsbygd.

Har läst en hel del från trovärdiga källor men har tyvärr inte sparat något och tycker inte det är nödvändigt heller att bevisa att mobbningen eskalerar. Trots den ökade medvetenheten tror jag att Internet är en stor bov i dramat. Där har de vuxna ingen kontroll och där ungarna ibland utnyttjar det vettlöst får det hemska konsekvenser. Den som drabbas av nätmobbing talar inte alltid om det för någon utan blir mer innesluten med sin stigande negativa uppfattning om sig själv.

Vi får lära ungarna hur man bygger sändare som kan göra det svårt för mobiltelefoner .. Samt hur man fixar kaos på social medier så att dessa inte kan fungera som språngbräda för nät-mobbning.

Rotproblemet är att vuxenvärlden är mentalt impotent och har abdikerat i övrigt. Dock skulle jag vilja sätt skulden till riksdagen som inte kan ordna stabilitet, vettiga regler och pengar till lokaler och lärare.

Själv tror jag att största anledningen till att vi misslyckas med att utrota mobbning är rent genetisk.
Barn är inte "färdiga" vilket gör att de oftare agerar på ren instinkt utan tanke. Vi, så som de allra flesta djur, är någonstans genetiskt programmerade till att ta avstånd från och stöta bort den som avviker och inte "passar i gruppen". Man stöter bort det som uppfattas som fel. Det är antagligen anledningen till att så många barns svar på frågan "varför nobbar du NN?" är "jag vet inte".

"jag vet inte" --> "Jag vill inte berätta för någon vuxen för anledningen kommer inte att accepteras".

Rent konkret så får man väl kräva rastvakter.

plåtmonster skrev:"jag vet inte" --> "Jag vill inte berätta för någon vuxen för anledningen kommer inte att accepteras".

Rent konkret så får man väl kräva rastvakter.

Fast jag är inte helt säker på det. När jag bytte skola i högstadiet blev jag påhoppad av mobbare igen (bytte skola till följd av mobbning). När vice rektorn pressade dem sa de att anledningen till att de gav sig på mig var "för att hon alltid väljer att vars på sidan av, aldrig deltar med resten av klassen och uppför sig som hon inte vill vara med".
Vid det laget var de gamla nog att sätta ord på vad de reagerade på och jag tror det var det ärligaste svar jag hört på frågan "varför".
Inte just då, då ansåg jag att de snackade skit även fast de beskrev mig helt korrekt.
Det är först senare, efter mycket funderingar, mångas berättelse om mobbning, iakttagande av upprepade mönster och erfarenheter som format min nuvarande uppfattning.

tahlia skrev:"för att hon alltid väljer att vars på sidan av, aldrig deltar med resten av klassen och uppför sig som hon inte vill vara med"

J-kla flockmentalitet. En rak höger kan bota många sådana problem.

Nu behöver vi föra ut budskapet i skolorna

Jag har mobbat svaga människor jag ogillar. Jag har blivit mobbad. Varför njuter man när man gör illa någon man inte gillar? Jag tycker mig ha sett dessa tendenser hos de flesta människor. Skadeglädje. Jag tror att jag har mobbat relativt lite, men det har hänt, så ta mig inte för ett rövhål. Senaste gången jag mobbade någon var i 7:an.

Men jag kan ju fortfarande känna njutning om det går illa för någon jag ogillar eller/och som enligt mig förtjänar det.

Kommer ihåg en irriterande kille från skolåren som var livrädd för getingar. Det var både hemskt och härligt på samma gång när man såg honom vifta hej vilt omkring sig och skrika i ren panik när man hade lurat honom att en geting var i hans närhet. Det var hemskt för jag kände hans rädsla men det var härligt för att han var en skitstövel. Jag är bara ärlig.

Beundransvärt ärlig. Det finns trots allt en viss grund för talesättet "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Hänger möjligen ihop med den del av oss som kräver hämnd och rättvisa även om det löper lite amok i skadeglädjen. Man kan ju omöjligt tycka om alla människor, vissa av oss går bara inte ihop, och "jag ogillar den här personen" är ju egentligen en väldigt svag grund att bygga någon sorts straff- eller hämndaktion på.

Många tycks inte skilja på "någon jag ogillar" och "någon som förtjänar det". Den som man stör sig på förtjänar det, tydligen.

Man behöver inte heller vara svag för att bli mobbad, det räcker med att vara annorlunda. Och människor med stark integritet och hög moral är inte svaga, men just de kan bli mobbade (kom ihåg "Fången på fyren").