Före sommaren ville min läkare skriva ut antidepressiv medicin, mot social ångest. Dock ville hon vänta till efter sommaren eftersom jag går på studenthälsan som har stängt hela sommaren och hon ville kunna följa upp.

Jag fick diagnosen aspergers i vintras, har haft rätt mycket social ångest under mitt liv men har aldrig medicinerat mot det (och har väl rätt mycket försökt förneka det, och egentligen har det varit mer sociala svårigheter med ångest som konsekvens än ångestproblematik).

Känner mig trots detta väldigt osugen på att äta medicin. Känner mig skeptisk mot att det skulle öka min sociala förmåga, göra mig mer socialt bekväm. Snarare är det som har störst betydelse för hur jag fungerar socialt hur uttröttad jag är, och att jag har haft mer ångest det senaste året eftersom jag varit så pass utmattad. Och jag har undvikt mycket social kontakt för att skona mig själv, eftersom det tar så mycket energi. Det är inte ångesten som hindrar, tycker jag, utan tröttheten. (Och det har blivit mycket bättre, nu när jag varit sjukskriven på mellan 100 och 50%. Orkar vara mer social nu)

Mest är det nog en bubblande irritation över att jag vill få duga som jag är! Jag vill inte medicinera mig annorlunda. Javisst, jag är rätt så socialt obekväm, men det är liksom jag och nu vill jag äntligen få vara mig efter att i så många år försökt förändra mig för att vara mer som "alla andra".

Är det dumt att inte testa medicin? Tänk om det faktiskt skulle förbättra mitt liv trots allt?

För mig var det inte så dumt att äta antidepressiv medicin mot social ångest. Huvudanledningen till medicineringen var dock mot svår ångest och depression. Men den medicinen kan tydligen hjälpa mot social fobi/ångest också. Jag äter Venlafaxin och Mirtazapin. Och då är det Venlafaxin som kan hjälpa mot social fobi. Borde alltså räcka med Venlafaxin om social fobi/ångest är enda problemet.

Och då har jag ändå innan medicin genomgått flera års terapi etc utan framgång.

Medicinen gör dig inte social, den lindrar bara ångesten. Och om det inte är ångesten som är problemet, utan tröttheten, vore den ju överflödig?
Lita på din magkänsla, var dig själv, var obekväm, det blir mindre obekvämt nu när du vet vad det beror på och inte behöver anstränga dig för att passa in.

Instämmer med Myrkr tror jag.
Varför äta medicin om du tycker dig ha identifierat den egentliga källan bakom ångesten, dvs. tröttheten?
Känner igen problematiken från mig själv, att det är just tröttheten som ställer till det och orsakar en massa följd-jox-problematik.
Vill inte heller gärna medicinera med tanke på dels biverkningar och att jag ändå vill få fungera som mig själv och inte gå med mediciner i kroppen som artificiella kryckor/en sköld mellan mig och övriga världen.

Sedan finns det ju en hårfin gräns mellan att vara "aspietrött" och att vara trött pga. en underliggande depression eller ångestproblematik men det verkar som att du är på det klara med i vilken ordning symtomen kommer.

Jag håller också med föregående. Jag har känt mig "aspie trött" av socialt umgänge trots att jag ätit antidepressiva. Å andra sidan lider jag inte av social fobi utan av social uttröttbarhet vilket medför ångest. Antidepressiva har däremot hjälpt mig mot depression, ångest och tvångssyndrom. Mirtazapine passar mig allra bäst, man blir lugn och mer harmonisk av det och dessutom sover man gott, tyvärr blir man även tjockare, aptiten fördubblas minst ... Att sluta med antidepressiva (jag menar då SSRI preparat, såsom Sertralin) är ett rent helvete, så börja inte i onödan om det inte verkligen behövs.

Jag har märkt en tydlig förbättring i social förmåga och ångest efter medicinering (SSRI + tetracykliskt). Innan vågade jag knappt ringa vanliga ärenden. Idag pratar jag med främlingar utan att få 300 i puls. Aspergern och dess svårigheter socialt sett går inte att göra något åt men ångesten är otroligt mycket mindre. Detta medför att man kan jobba på sina svårigheter på ett annat sätt istället för att undvika det.

Moklobemid är särskilt effektivt mot social fobi och har en lindrig biverkningsprofil. Patentet har gått ut för längesedan och det är ovanlig att läkare ens känner till det. Föreslår att du efterforskar på det och ser om det kan vara något för dig, det har snabbare effekt än SSRI och biverkningarna är generellt lindriga.

Skulle aldrig stoppa i mig SSRI eller dess systerpreparat, de har vidriga biverkningar. Tyvärr är det kapitalismen som styr vilka piller man erbjuds och det är den enda anledningen till att skit som SSRI används i så stor utsträckning.

Är det så, man går verkligen upp av Mirtazapine?
Hittar nästan bara det, vill inte bli tjockare, då deppar ajg ju ihop ännu mer.

Min erfarenhet med medisin: noen medikamenter gjør meg mer sosial. Jeg kan snakke med folk og slappe av samtidig. Høres jo bra ut, ikke sant? Men, baksiden er at så fort medisinene slutter å virke så er jeg meg igjen. Altså, medisiner gjør meg til en annen person og når de slutter å virke så føles alt feil, den personen som var sosial og snakket med folk, det var inte meg. Så alt føles falskt, alt jeg gjør og sier føles falskt, fordi det er medisinene som snakker, ikke meg.

Så jag tar inte antidepresiva. Jag klarar inte den kunstige, falske følelsen av lykke. Den er verre enn å være deprimert.

Jag äter paroxetin 40mg dagligen, inte mycket biverkningar. Mot socialfobi, ångestsyndrom & depression.

blyger skrev:Är det så, man går verkligen upp av Mirtazapine?
Hittar nästan bara det, vill inte bli tjockare, då deppar ajg ju ihop ännu mer.

Jag har tagit Mirtazapin länge för depression, social ångest och sömnsvårigheter, men inte gått upp mer än några få kilo i vikt och är smal som en pinne. I och för sig är nog det mycket genetiskt. Måste dock säga att det verkligen inte har varit några problem med aptiten sedan jag började ta medicinen, är ofta hungrig, så om man har lätt för att bli tjock från början är det nog svårt att hålla vikten.

Hur som helst är det en rätt bra medicin.

Inte alla går upp av ssri preparat. Jag gick ner till en början. Så det kan skifta väldigt. Vissa har mega biverkningar, jag hade rättså få. Var väl sämre till en början men sedan blev det bra. Var jävligt trött bara. Så jag tror att det är väldigt individuellt och vad någon upplever som en bra medicin kan för någon annan upplevas som dålig osv. Men å andra sidan så har man behov av mediciner så har man ju inge att förlora genom att testa. Jag tänkte så iallafall. Det måste regna innan det kan bli sol, typ. Man får hålla ut o ge det ett försök!

Tack båda.
Ja nä när jag testade flouxetin för flera år sedan påverkade inte den vikten alls. Men just Mirtazapin verkar ju vara så himla känt för just viktuppgång.
Jag är nog inte helt i modigt läge nog för att orka testa nu.
Jag är sån där lättfödd idiot som bara behöver titta på mat så sväller jag. (dock påväg ner mot en "anorektiskt svacka nu)

blyger skrev:Tack båda.
Ja nä när jag testade flouxetin för flera år sedan påverkade inte den vikten alls. Men just Mirtazapin verkar ju vara så himla känt för just viktuppgång.
Jag är nog inte helt i modigt läge nog för att orka testa nu.
Jag är sån där lättfödd idiot som bara behöver titta på mat så sväller jag. (dock påväg ner mot en "anorektiskt svacka nu)

Jag tror faktiskt inte att man kan gå på dessa "kända" fenomen. De flesta ssri preparat kan ge viktuppgång/viktnedgång som biverkning. Och det är ju den totala motsatsen. Precis som det kan orsaka sömnlöshet eller sömnighet.
För mej är det dock inte ett svårt beslut. Antingen mår man inte bra och kan offra något kilo upp eller ner för att bli frisk, annars kan man ju hänga på gymmet istället o ta det psykiska besväret då.
Hur som, lycka till.

Jag har Social fobi/ångest och Effexor (venlaflaxin) kan ha en lindrande verkan på den sociala fobin/ångesten och förstås depressionen. Deppen hade mig inte längre i ett stenhårt grepp och jag vågade börja gå ut och möta världen. När jag var på Ica/konsum så vågade jag betala i kassan trots att kassören kanske kunde säga något, Jag vågade gå in i butiker och prata med butiksbiträden om det var något jag ville. Jag fick ett väldigt olikt liv mot för hur jag normalt har det. Jag vågade göra det många gör utan att blinka.
Jag blev förstås trött av att vara social, men det är en helt annan sak enligt mig.
Jag vågade.
Men underbart är kort. Som alla mediciner gör på mig så slutade även den här fungera på mig och jag återgick till min depression som kommer och går.

Men..
Så ja.. min erfarenhet är väldigt positiv, trots att jag gick upp 18 kg av medicinen Trots att jag blev rätt himla stor och tjock så vågade jag ut. Jag brydde mig inte lika mycket om vad folk kanske tänkte om mig och fixade att prata med folk.
Telefonfobin satt dock kvar.. och gör ännu.

Jag fick även KBT mot fobin.
Det är tack vare KBT jag i dagsläget vågar mig iväg till affären ibland,prata med okänt folk om det behövs, gå på sociala ting ibland, åka buss ibland.. osv. Men jag lyckas inte jämt. Och tröttheten av att vara social fanns även då jag tog medicin, men tröttheten var mildare. Tippar på att det berodde på att jag var mer avslappnad när jag var social.

KBT ihop med medicineringen var en bra kombo. Jag skulle exempelvis inte lyckats tagit mig till KBT'en om jag inte tagit medicin.

Håller med. Kbt är bra!

Tack för att ni svarar!

Jag har valt att inte prova någon medicin. Däremot har jag fått inderal utskrivet- den gillar jag! Tar bort mycket av rodnaden jag lätt får när det är fokus på mig och om jag kan vara trygg med att inte rodna så mycket så känns ju allt enklare! Tar dem vid särskilda tillfällen när jag har något extra framför mig i social utmaning, t ex ett möte jag måste prata mycket på.

Hur mycket social ångest jag har beror enormt mycket på hur trött jag är. När jag började jobba efter semestern så kände jag mig ovanligt nog utvilad och var socialare än vanligt och det var inte särskilt jobbigt ens, mest trevligt. Så om jag fortsätter att jobba med energibalans, mot utmattning, så hoppas jag att detta blir bättre av sig självt...

Känner mig för tillfället kbt-skeptisk. Tycker det gjort mer skada än nytta.

Det är nog individuellt det också, men jag förstår vad du menar. Ibland kunde kbt göra mig mer "medveten om mina svårigheter" och därav fokuserade jag plötsligt väldigt mycket på allt som var svårt och inte det som var bra. All fokus låg på dom jobbiga situationerna och hur jag skulle hantera dom och det kunde göra dom ännu mera besvärliga.

Av din beskrivning verkar avslappning vara en bra grej. Måste då berätta att min kombination av paroxetin (ssri) samt sjukgymnastik i form av avslappning och yoga-liknande övningar fungerar mycket bra. Be att få en remiss till sjukgymnast!!! Gick även i avslappningsterapi för ca 2 år sedan, i form av en cd-skiva (haha), men det var skönt. Att ta en paus mitt under dagen och lägga sig ner och följa rösten på skivan och göra som den sa. Man blir då mera medveten om hur ens kropp känns när den är spänd kontra avslappnad.
Små knep värda att prova!
Lycka till, hör gärna en uppföljning om du väljer att testa något av mina råd )))

Cerasifera: Det är möjligt att KBT hade hjälpt mig mer om jag hade haft en aspergerdiagnos då. Nu känns det mer som om min självkänsla skadades när jag verkligen försökte men ändå inte blev av med ångesten. Då var fokus mer på att ångesten är problemet och det är på grund av ångesten det är svårt och lösningen är att jobba bort ångesten.

Snarare var det så att jag hade ångest eftersom det var för svårt för mig (kämpade ju så förtvivlat att få till ett "normalt" liv med allt vad jag tyckte ingick i det och att "det" som jag då inte hade något ord för inte skulle märkas) och det hade hjälpt mig bra mycket mer att få acceptera svårigheterna dvs ångesten som var dess konsekvens och snarare underlätta livet så att ångesten minskade (inte tvärtom försvåra livet med all ångestexponering.

Som ett litet exempel så har jag accepterat att jag tycker att det är svårt att prata i telefon och jag har valt att låta det vara så. Jag behöver inte prata i telefon. Jag behöver inte svara när det ringer. Telefonsamtal är svårt, för man missar så mycket av det sociala sammanhanget, och det är okej. Jag sköter mitt sociala liv per sms/e-mejl/irl istället och den enda jag pratar med är min mamma. Dessutom så KAN jag ringa (och svara) när det verkligen behövs och det gör jag också några gånger om året. Det gör mitt liv enklare- slippa stressen över att jag-måste-ju-klara-av-att-prata-i-telefon-för-det-måste-man-kunna och istället helt enkelt plocka bort det stressmomentet.

KBT hade aldrig accepterat det synsättet, känns det som, snarare idiotförklarat mig om att det bara är undvikandebeteende som hämmar mitt liv osv. Och detta gäller många grejer förutom telefonsamtal.

ot, men detta är någonting som fortfarande stör mig. Hur självkänsleskadande KBT kan vara. Åtminstone felriktad. Att det inte är jag som är en osäker, ångestsjuk person med dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Utan att jag är autistisk men kämpar med att leva ett nt-liv och där i skarven finns mycket ångest eftersom det är svårt! I efterhand tycker jag att all ångest jag haft varit rimlig, inte sjuklig och dåligt självförtroende har jag eftersom det är mycket jag inte klarar av och som jag och alla andra tyckt att jag borde klara av. Min självkänsla är ganska okej ändå tycker jag.

Slutsatsen är att jag inte är emot KBT i sig, men att det var fel hjälp för mig just då. Jag hade behövt ett helt annat sorts stöd.

Cerasifera: det var ju inte det jag hade tänkt skriva till dig egentligen

Jag hade tänkt skriva att ja, jag tror att avslappning är en mycket bra grej för mig att jobba med!
Blir lätt upp-stirrad i hjärnan när mycket är på gång (och som konsekvens trött) och avslappningsövningar tror jag hjälper för att bli lugnare i kroppen, känna mig mindre stressad och stirrig och splittrad. Tack för påminnelsen!

Har mina perioder då jag tänker på det mer aktivt. Nu är inte en sådan period...
En av mina favoritavslappnings-sätt är spikmattan under och kedjetäcket över. Eller varmt bad med ljudbok i öronen i ett mörkt rum. Jag gillar kroppskannings-övningar (har en mindfullness-app) men rena avslappningsövningar har jag svårt för. Jag hade även tänkt att jag ska försöka ta en paus mitt på dagen nu när jag jobbar igen efter sjukskrivningen för att aktivt sträva efter nedvarvning och avslappning på olika sätt. Det hade jag glömt.