habiti skrev:jag var "tyvärr" en riktig gangsta. bråkstake.

elle skrev:Min mor berättade att som småbarn var jag väldigt tystlåten.
Jag minns att jag gillade leka bil- och tågmodeller.

Jag brukar vara tystlåten i grupper eller med personer jag inte känner mig tryggt med .
Eftersom jag är troende brukar jag söka mig till Jesus och Hans Moder för att få hjälp och tröst i denna världen.

vadå söka dig till hans moder? det är endast herren du ska söka till dig. maria var inget annat än en simpel människa.

Jag är katolik !

Parvlon skrev:

slackern skrev:Där har du fel hon är ett helgon enligt vissa grenar inom kristendomen.

Enligt i princip hela bibeln så är det enbart GUD man ska tillbe. Allt annat är avgudar och fantasifoster.

Ja, men katolska tro bygger inte enbart på Bibeln . Jag tycker det är tråkigt när man söker fel i andra grenar inom kristendomen när man själv är kristen . Vi är alla kristna och tror på samma Jesus !

Här talar vi om emotionellt stöd, inte om frågor om tro. Capisce? Alltså OK säga man söker tröst hos Maria, Gud, Allah, mamma, ingen. Sedan är det punkt och inga kommentarer om det är rätt eller fel.

OK.

Tror det är en av anledningarna att det funkar rätt bra med nästan vadsomhelst i terapiväg för NT, medan "vi" verkar behöva ngt mer uttänkt. De blir bättre bara av att ngn kramar om dem (fysiskt eller mentalt). Det verkar läkande bara att de har en välvillig människa i sin närhet. De blir friskare av det.

Minns redan som liten att de sa att barn kollar runt och gråter om de slår sig bara om ngn ser dem. Minns att jag redan då kände förvåning över påståendet. Jag grät automatiskt när jag var liten (6 år och yngre) om jag slog mig hårt. Helt oberoende av åskådare.

Så en till grej som jag nu fattar att jag inte fattar. Det går framåt!

kiddie skrev:Det jag specifikt undrar över är om du är/var tröstsökande och visar/visade dina känslor

Nej och nej. Som barn holdt jeg meg for meg selv. Emotionellt stöd? Du mener å syte og klage til andre mennesker slik at de kan klappe meg på ryggen og si "stakkers liten"?. Jeg prøver å ikke snakke om mine problemer, jeg har ikke fått så mye som en klem på 10 år og den siste nærkontakten jeg hadde med et annet menneske var når noen slo meg i ansiktet for noen år siden. Og jeg må nok vente til noen slår meg igjen for å oppleve det. Emotionellt stöd "Dead inside with muscles on top, a mans life".

kiddie skrev:Minns redan som liten att de sa att barn kollar runt och gråter om de slår sig bara om ngn ser dem. Minns att jag redan då kände förvåning över påståendet. Jag grät automatiskt när jag var liten (6 år och yngre) om jag slog mig hårt. Helt oberoende av åskådare.

Alltså jag tror inte det är så att barnen letar efter åskådare att manipulera med sin gråt.
Det är nog snarare så att de blir förvånande när de ramlar och vet inte riktigt hur de ska reagera. När de då ser en livrädd förälder kommer springandes emot dom förstår dom att något är galet, och börjar gråta av rädsla istället för smärta.
Om man då som barn inte kan tolka kroppsspråk blir man istället ytterligare förvånad.
Att spontant gråta av smärta är förstås naturligt.

kiddie skrev:Här talar vi om emotionellt stöd, inte om frågor om tro. Capisce? Alltså OK säga man söker tröst hos Maria, Gud, Allah, mamma, ingen. Sedan är det punkt och inga kommentarer om det är rätt eller fel.

OK.

Tror det är en av anledningarna att det funkar rätt bra med nästan vadsomhelst i terapiväg för NT, medan "vi" verkar behöva ngt mer uttänkt. De blir bättre bara av att ngn kramar om dem (fysiskt eller mentalt). Det verkar läkande bara att de har en välvillig människa i sin närhet. De blir friskare av det.

Minns redan som liten att de sa att barn kollar runt och gråter om de slår sig bara om ngn ser dem. Minns att jag redan då kände förvåning över påståendet. Jag grät automatiskt när jag var liten (6 år och yngre) om jag slog mig hårt. Helt oberoende av åskådare.

Så en till grej som jag nu fattar att jag inte fattar. Det går framåt!

Det funkar inte rätt bra med vad som helst i terapiväg för nt-människor. Före kbt var det mesta i terapiväg waste of time för alla.

Psykoanalys passar för neurotiska människor som vill grotta ner sig i sin barndom. Det ger ingenting åt människor med seriösa psykiska problem, vare sig de är nt eller nåt annat.

Frimodig

Kunde tiga i veckor, hände månader ibland, när jag vart dåligt behandlad, mina föräldrar hade missuppfattat barnuppfostran med psykisk misshandel, de firade triumfer när dom fick mig att må dåligt och det ända jag kunde försvara mig med var tystnad och så rymde jag ibland. Men de sökte inte direkt efter mig, haha.

Det är sådant som kan ligga bakom min dåliga självkänsla, men jag tror nu inte att de gjorde så här av elakhet utan dom var nog bara olämpliga föräldrar och det är det ju många som är. Jag har väl insett att jag kommer nog att få leva med mina egenheter, resten av livet och försöka göra det bästa av det man är bra på.

Jag minns ju inte min barndom, men av vad jag hört sökte jag nog inte vare sig så mycket tröst eller stöd hos andra, även om jag förstås vände mig till mamma för att bli omplåstrad då jag skadat mig.
Om jag visade så mycket känslor vet jag inte, men det var nog i så fall mest av den trevliga sorten eftersom jag beskrivs som ett mycket lugnt och förnöjt ”kan själv”- barn.

Från 10-11 års ålder blev nog detta ”kan själv” och att hålla sitt inre för sig själv än mer påtagligt, bl.a. för att min familjesituation blev som den blev. Jag tror nog att jag då blev bättre på att dölja rädsla och sorg även för mig själv – tyvärr får jag ju säga, eftersom jag då samlade på mig en massa skit som jag fick ta itu med senare i livet – så det fanns alltså vare sig möjlighet eller behov av att vända mig till någon annan. Det var väl vad jag trodde i alla fall.

Nu känner vi ju faktiskt alla rädsla och sorg ibland, så så smart var det ju inte av mig att inte erkänna det för mig själv, utan istället se det som svaghetstecken som måste bekämpas med alla medel och med bestraffning. Jag vågar nog påstå att det är en av orsakerna till att jag först på senare år har blivit bättre på att ens känna igen sorg hos mig själv, så man kan nog behöva ha någon att gå till – eller bli uppsökt av – för att få stöd och tröst under främst barndomen. Men det vill ju förstås till att den personen förstår och tröstar/stöttar på ”rätt” sätt, för annars är det väl inte så konstigt om man drar sig undan?

kiddie skrev:Tycker nog fortfarande det är pinsamt. Att visa att man är rädd eller ledsen.

Jag är verkligen inte bra på att vare sig söka eller ta emot tröst/stöd nu som vuxen heller, och en av orsakerna är väl även hos mig det ovanstående, men också att jag blir både kränkt och förtvivlad när trösten/stödet inte blir ”rätt” och det blir den ju tyvärr långtifrån alltid. Oftast har jag inte alls blivit förstådd, har kanske fått en klapp på huvudet och goda råd som inte hjälpt det minsta eftersom man inte har haft orsaken klar för sig.
Eller så kanske den sorg/rädsla jag bär på har varit alldeles för stor att hantera även för omgivningen och då måste den förstås ”tröstas” bort så snabbt som möjligt, även om mitt behov snarare är att låta det få ta den tid det tar.

Precis som för kiddie är diskussionen viktig för mig, då jag ofta har behov av ett bollplank för mina funderingar, men även goda råd och nya infallsvinklar är förstås välkomna. Och när sorgen och rädslan är mig övermäktig vill det verkligen till att en eventuell åhörare är förstående, både vad gäller varför jag mår som jag gör och att jag måste få tid att sörja och hantera sorgen på mitt sätt. Såna åhörare är ju tyvärr väldigt sällsynta, så oftast drar jag mig alltså då istället undan, även om jag någonstans egentligen önskar att jag slapp att vara så ensam.

Att förstå, att bli förstådd och att bli sedd och respekterad (även av mig själv) – ja, så kan väl mitt ”drömtröstscenario” sammanfattas. Tack och lov har jag ett par vårdgivare som åtminstone kan ge mig lite av det.

Jag hade en helt fuckad barndom med överfall, mobbning och ryktesspridning.

Jag kan lugnt säga att jag blev tröstsökande efter det.

Jag hade kort stubin och drabbades av vredesutbrott och härdsmältor. När jag var på dåligt humör ville jag bli tyckt synd om, något som jag trodde var lika med tröst och närhet. När jag borde ha gråtit blev jag ofta istället arg och våldsam, något som jag ångrar idag. Särskilt att jag slog min stackars lillasyster

Men det gick bra att söka tröst hos mamma. Man behövde nog en kram när man var trött och ledsen eller arg.

Blodhare skrev:Jag hade kort stubin och drabbades av vredesutbrott och härdsmältor. När jag var på dåligt humör ville jag bli tyckt synd om, något som jag trodde var lika med tröst och närhet. När jag borde ha gråtit blev jag ofta istället arg och våldsam, något som jag ångrar idag. Särskilt att jag slog min stackars lillasyster

Men det gick bra att söka tröst hos mamma. Man behövde nog en kram när man var trött och ledsen eller arg.

Numera brukar jag bara svära när jag är arg eller skrämd.

Gratis bump?

Det händer fortfarande att jag inte "frågar" efter den support som finns. Varför? Jag tror bara jag glömmer bort att den finns på något vis. Som att jag tror att alla alltid måste klara sig själva...

Jag hade väldigt stora utbrott när jag var liten, både arga och ledsna, men ville aldrig ha tröst utan jagade upp mig själv ännu mer. Det enda som funkade var att mamma tog tag i mig och höll fast mig hårt i famnen tills jag lugnade ner mig.

Som vuxen är jag inte heller tröstsökande, mest för att vanlig "tröst" aldrig har hjälpt mig. Det enda som funkar är hårt tryck på kroppen för att lugna ner nervsystemet. :I

Hade lätt att gråta både då jag gjort mig illa/var ledsen, för det var ju så man gjorde liksom. Grejen är väl att jag är sensoriskt känslig, beröring, lukt, syn etc. Så jag gjorde väl mig illa mer än andra på det viset dvs jag grät mer.

Trodde även i lågstadiet att man skulle trösta och krama om främmande människor då det var ledsna, men det triggade mest andra jämnåriga på ett agressivt sätt.

Någon gång i mellanstadiet så sa min mor åt mig att "pojkar gråter inte, sluta gråt" Så jag slutade att gråta. Grät inte förrän i gymnasiet då jag hade svåra perioder av depression, nu gråter jag väl om jag drabbas av sorg/t ex förlust av anhörig, husdjur. Är dock aldrig egentligen i behov av tröst numera, inte heller t ex kurator. Det har inte någon effekt för psykisktvälmående att prata av mig, bara kring att prata om mina intressen. Det är för abstrakt, jag vet vad jag känner varför prata om det. Jag vill ha konkreta direktiv hur jag t ex tar mig ur en depression. Vad kan JAG göra för att sluta vara deprimerad. (ta medicin, sluta göra si, umgås med dem etc)

Som barn: Som vilken NT som helst.
Efter diagnos: Socialt missfoster.

Varför fick diagnosen den effekten?

plåtmonster skrev:Varför fick diagnosen den effekten?

Det är något jag funderar över varje dag. Jag tror den fick mig att bli stämplad och dömd till att vara på ett speciellt sätt. Diagnosen blev min nya personlighet och jag vet inte hur jag ska bryta det.

Fick omgivningen utanför familjen reda på den?

Tror det är viktigt att ha sin egen livskompass som inte berörs utav omgivningen.

Enbart familjen och en nära vän som avsade all kontakt.