Archpsyche skrev:När jag var lite sa jag till exempel gärna att maten var "ytterst delikat" eller något annat lite tramsigt. Inte adekvat för en 8-åring, men typiskt AS.

Ha ha, precis så säger min son (det gjorde han redan när han var 3-4 år och gör det fortfarande nu när han är 7). Och ja, han har aspergerdiagnos. Fast jag tycker inte att det är tramsigt. Jag sade nog för övrigt likadant själv som barn.

Tintomara Ariadne skrev:

Meier skrev:Även om man är högfungerande och inte uppvisar särdrag så måste det ändå finnas några signaler som man sänder ut, som gör att man plockas upp och singlas ut för "specialbehandling" av den NT-normativa högen som man alltid har emot sig vart fan man än vänder sig. Subtilt men ändock tydligt, jag kan inte annat än att säga att det måste vara så baserat på egna plågsamma erfarenheter. Hur mycket man än tränar och offrar sig för att passa idealet av idag. Jag vill gärna tro att det inte är så, men hoppet falnar.

Bra poäng.

Något är det nog med just kroppsspråket som skiljer sig mellan aspergare och enter på ett generellt plan. Det är ofta något som liksom inte riktigt är "i synk". Sedan är vi ju som individer olika, förstås, men det är väl ändå vanligare att vi har svårigheter t.ex. med automatisering.

Jo.

En del av det (som kan hänga i efter årtionden av framgångsrik kompensationsinlärning och också viss genuin "efter-"utveckling, och synas för skarpsynta eller som något "vagt man inte kan sätta fingret på") kanske inte behöver vara märkvärdigare än att man talar främmande språk med brytning.

Tintomara Ariadne skrev:

Archpsyche skrev:När jag var lite sa jag till exempel gärna att maten var "ytterst delikat" eller något annat lite tramsigt. Inte adekvat för en 8-åring, men typiskt AS.

Ha ha, precis så säger min son (det gjorde han redan när han var 3-4 år och gör det fortfarande nu när han är 7). Och ja, han har aspergerdiagnos. Fast jag tycker inte att det är tramsigt. Jag sade nog för övrigt likadant själv som barn.

Jag tyckte väl inte heller det, och det var säkert rätt i sak. Men det uppfattades nog i bästa fall som gulligt och lillgammalt. Men visst är det lite tramsigt att prata styltigare än vad situationen motiverar? Jag gillar fortfarande att uttrycka mig sirligt, men jag kommer undan med mer nu.

Det var en bra beskrivning, Zombie.

Och Archpsyche: Ha ha - jag kommer också undan med mer nu, tack och lov. Jag har dock också lagt mig av med en hel del styltigheter av pragmatiska skäl (skrev hon på styltig byråkratsvenska ).

Tintomara Ariadne skrev:

Archpsyche skrev:När jag var lite sa jag till exempel gärna att maten var "ytterst delikat" eller något annat lite tramsigt. Inte adekvat för en 8-åring, men typiskt AS.

Ha ha, precis så säger min son (det gjorde han redan när han var 3-4 år och gör det fortfarande nu när han är 7). Och ja, han har aspergerdiagnos. Fast jag tycker inte att det är tramsigt. Jag sade nog för övrigt likadant själv som barn.

Intressant. Jag har nog aldrig upplevts som styltig eller "lillgammal". Har ju dock ingen diagnos utan väntar på resultatet av min NPF-utredning. Min bror har AS och han har heller aldrig pratar på detta vis. Kan det ha något att göra med vilken bakgrund man har? Vi kommer från en arbetsklassfamilj utan en enda akademiker i sikte (finns väl en viss risk att jag blir den första om jag lyckas slutföra något någongång) och jag undrar om detta kan ha påverkat. Undrar även om kanske intelligensnivån kan påverka? Ju högre IQ, desto "finare" språk? Bara funderingar...

Har fått höra av omgivningen att jag inte kan ha AS för jag är för social etc. Har dock i kontakt med läkare med erfarenhet av AS fått höra allt från att jag "uppvisar vissa typiska drag" till att "jag skulle sätta en AS-diagnos på dig på en gång".

Efter att ha läst så mycket jag orkat på nätet och varit medlem här ett tag, så har jag nog själv kommit fram till att jag är för normal för att uppfylla diagnoskriterierna. Vi får se om utredningsteamet kommer fram till samma sak.

Kanske man med en videokamera och NT-person kan klura ut eventuella skavanker i kroppsspråket?

Utstrålning och klädstil kan nog skilja sig. Förövrigt borde det inte vara någon skillnad. Autism är ju inte Downs Syndrom, utan svårigheter med det sociala och lite annat smått och gott.

Där finns nånting, en svag, subtil vibb som "människor utan NPF tillstånd" pejlar in. Känner mig sjukt osäker bland folk på grund av detta, vilket leder till överanalyserande och "styrning" av mitt rörelsemönster för att inte avvika. Detta i sin tur ger en konstlad känsla av att inte vara sig själv.

Det kanske blir en negativ cirkel? När man försöker styra sitt kroppsspråk blir det antagligen ännu mer "manuellt" snarare än automatiserat, och då blir det antagligen mindre flyt i det.

Jag har valt att vara öppen med min diagnos, och det har lett till att jag känner mindre behov av att försöka dölja eventuella konstigheter. Paradoxalt nog verkar det som att folk sedan dess upplever mig som mindre konstig - även de som jag inte haft tillfälle att berätta om mina diagnoser för.

Själv tycker jag att det är charmigt med rörelsemönster som inte riktigt är i synk. Jag är rätt svag för det av någon anledning.

Tintomara Ariadne skrev:Jag har valt att vara öppen med min diagnos, och det har lett till att jag känner mindre behov av att försöka dölja eventuella konstigheter. Paradoxalt nog verkar det som att folk sedan dess upplever mig som mindre konstig - även de som jag inte haft tillfälle att berätta om mina diagnoser för.

Menar du att det funkat? Låter nästan som en dröm. Jag förstår att det måste vara befriande att slippa göra sig till med rörelsemönster etc. och kunna koncentrera sig på annat. Vad jag irriterat mig på är hur även subtila "fel" man gör alltså blir ett problem. Har tänkt att det måste ju bli en stel "image" man ger ifrån sig när man inte är sig själv. Men sen är det ju också ett jättesteg att ta och bli öppen med sin diagnos och verkligen bli accepterad.

Jo. Det gäller väl att ha tur med sin omgivning också, att hitta ett sammanhang där folk är lite mindre småsinta. Sedan finns det ju alltid folk som retar sig på en del av ens drag ändå. Å andra sidan finns det också de som tycker att man är ascool. Man får hålla sig till dem i första hand.

Vissa saker har jag ändrat på i mitt kroppsspråk. En kollega tipsade mig om att hon trodde att det försvårade för mig att jag inte höll ögonkontakt, för folk visste inte om det var just dem jag pratade med eller inte. Sedan dess har jag försökt att tydligare "adressera" människor genom att rikta mig mot dem. Men just det gav mig även en tankeställare om att det inte nödvändigtvis måste vara så att folk inte gillar mig - det kan också vara så att de upplever att jag inte inkluderar dem.

En annan tankeställare var på en skolåterträff, där jag fick veta i efterhand att min kusins sambo hade velat gå fram till mig och prata men tyckte att jag såg ut att inte vilja prata. Jag hade tyckte att det var så jobbigt och pinsamt att folk kanske inte skulle vilja prata med mig att jag hade gått och lagt mig i en fåtölj, och blundat. Det är klart att då öppnar man ju inte direkt för kontakt...

Jag är forskare, och deltar då och då i konferenser. Förr tyckte jag att minglandet och nätverkandet var så ångestladdat, eftersom jag var så dålig på det, att jag lade ner en massa energi på att det inte skulle synas att jag var utanför. Det gjorde nog att det såg ut som att jag inte ville prata med någon. Nu för tiden har jag inga som helst problem med att se bortkommen ut - och vet du vad, nu kommer folk fram till mig och pratar! Trevliga, intressanta människor! Som inte pratar väder och vind och huruvida jag också bott i Sundbyberg, utan väsentligheter! Jag har lärt känna otroligt häftiga människor genom att inte försöka dölja min osäkerhet.

Meier skrev:Det är ideologiskt fel att man som NPF:are ska behöva anpassa sig till utmattning och lång tids sjukdom bara för att överbrygga en klyfta som borde vara bagatellartad. Jag tycker att den mängd energi som går åt till detta är omöjlig att uppbåda även då skillnaderna är mycket små! Fan jag är inget jävla freak, alltså vad NT-folk hänger upp sig på är att jag ser så jävla sur ut alltid! Men jag är inte sur. Jag ger ett allvarligt intryck tydligen som driver ENTER till vansinne!

Men ska jag fejka mimiken blir det bara falskt, och hur ska jag orka tänka på varenda konstlad min hela tiden. Efter en timme är man ju helt färdig, och efter några dagar platsar jag på ett vårdhem. Jag upplever ju att förväntningarna på hur man ska vara i dag är så höga att rena bagateller knäcker en.

Stor igenkänning. För min del gäller det både minspel och tics. Jag fick från tidig ålder höra av bland andra mina föräldrar att jag måste "ha mer utstrålning!", "se glad ut!", "sluta blinka så!" (tics), "vad gör du med händerna?" (tics), "om du gör sådär förstår jag att dina klasskompisar tycker du är konstig!" (tics) och "du måste börja röra armara när du går!".

Folk har kommenterat i all välmening men dessvärre är det ju svårt, om inte omöjligt, att sluta ticsa och sluta se aspig ut. Nu har jag emellertid blivit något av en expert på att trycka tillbaka tics. Tyvärr. Jag är för självmedveten för mitt eget bästa för jag blir helt dränerad av det! Att trycka tillbaka ryckningar stjäl allt mitt fokus och dessutom laddas liksom spänningen upp inom mig. Så fort jag kommer hem efter en social sammankomst där jag tryckt tillbaka alla twitches och försökt se glad ut exploderar jag i en orgie av tågång, märkliga handrörelser, hårda blinkningar, huvudruskande, konstiga miner och små danser. Dessutom får jag spänningsvärk i käkar och huvud och ofta tunnelseende och overklighetskänslor.

Vad normal jag är.

Tintomara Ariadne skrev:Jag är forskare, och deltar då och då i konferenser. Förr tyckte jag att minglandet och nätverkandet var så ångestladdat, eftersom jag var så dålig på det, att jag lade ner en massa energi på att det inte skulle synas att jag var utanför. Det gjorde nog att det såg ut som att jag inte ville prata med någon. Nu för tiden har jag inga som helst problem med att se bortkommen ut - och vet du vad, nu kommer folk fram till mig och pratar! Trevliga, intressanta människor! Som inte pratar väder och vind och huruvida jag också bott i Sundbyberg, utan väsentligheter! Jag har lärt känna otroligt häftiga människor genom att inte försöka dölja min osäkerhet.

Men, det har väl också att göra med om man har en position, status, yrkesroll som med automatik godkänner en i dessa kretsar. Jag kan inte överkomma misstänksamheten gentemot att de kanske spelar teater bara för att jag inte ska känna mig utanför. Går det att bekräfta att det är genuint intresse från mingelvännerna, några tips?

Fortytwo skrev:Stor igenkänning. För min del gäller det både minspel och tics. Jag fick från tidig ålder höra av bland andra mina föräldrar att jag måste "ha mer utstrålning!", "se glad ut!", "sluta blinka så!" (tics), "vad gör du med händerna?" (tics), "om du gör sådär förstår jag att dina klasskompisar tycker du är konstig!" (tics) och "du måste börja röra armara när du går!".

Folk har kommenterat i all välmening men dessvärre är det ju svårt, om inte omöjligt, att sluta ticsa och sluta se aspig ut. Nu har jag emellertid blivit något av en expert på att trycka tillbaka tics. Tyvärr. Jag är för självmedveten för mitt eget bästa för jag blir helt dränerad av det! Att trycka tillbaka ryckningar stjäl allt mitt fokus och dessutom laddas liksom spänningen upp inom mig. Så fort jag kommer hem efter en social sammankomst där jag tryckt tillbaka alla twitches och försökt se glad ut exploderar jag i en orgie av tågång, märkliga handrörelser, hårda blinkningar, huvudruskande, konstiga miner och små danser. Dessutom får jag spänningsvärk i käkar och huvud och ofta tunnelseende och overklighetskänslor.

Vad normal jag är.

Men det är väl normalt, jag har problem med att jag måste repetara alla händelseförlopp i tanken efter jobbiga sociala tillställningar etc. för annars får jag inget inre lugn. Kan ha ångest i flera dagar annars om jag inte gör en grundlig debrief efteråt. Det tar så mycket energi att jag måste sova jättemycket för att återhämta mig, ganska handikappande. Detta har blivit värre ju längre jag utsatt mig för arbetslivets stress.

@Meier, Kika på vilka initiativ de tar. Vad de frågar osv, om de fortsätter att fråga. Om du får ögonkontakt eller ignorans. osv.

Meier skrev:Men det är väl normalt, jag har problem med att jag måste repetara alla händelseförlopp i tanken efter jobbiga sociala tillställningar etc. för annars får jag inget inre lugn. Kan ha ångest i flera dagar annars om jag inte gör en grundlig debrief efteråt. Det tar så mycket energi att jag måste sova jättemycket för att återhämta mig, ganska handikappande. Detta har blivit värre ju längre jag utsatt mig för arbetslivets stress.

Tråkigt att höra; men det känns igen, även det.

Meier skrev:Men, det har väl också att göra med om man har en position, status, yrkesroll som med automatik godkänner en i dessa kretsar. Jag kan inte överkomma misstänksamheten gentemot att de kanske spelar teater bara för att jag inte ska känna mig utanför. Går det att bekräfta att det är genuint intresse från mingelvännerna, några tips?

Hm... Om de hela tiden tittar dig över axeln för att hålla koll efter någon med högre status att mingla med istället, är de nog inte värda besväret. Om de fortsätter att prata med dig fastän det finns andra runt omkring som borde kunna vara intressanta så uppskattar de dig på riktigt. Presenterar de dig för sina vänner är det ett bra tecken, eller om de pratar personliga saker eller om sådant som de verkligen är intresserade av och vill ha dina synvinklar på det. Om de kommer ihåg dig efter att ni pratat och söker upp dig igen är det också ett bra tecken, liksom om de söker upp just dig i en grupp eller ett folkhav. Om de kommer ihåg dig från förra årets möte så är det ett gott tecken.

Om folk bemödar sig om att man inte skall känna sig utanför kan de inte heller ha fått en alldeles jättegräslig bild av en, tänker jag. Folk i allmänhet är inte så omtänksamma att de bryr sig då.

Meier skrev:jag har problem med att jag måste repetara alla händelseförlopp i tanken efter jobbiga sociala tillställningar etc. för annars får jag inget inre lugn. Kan ha ångest i flera dagar annars om jag inte gör en grundlig debrief efteråt. Det tar så mycket energi att jag måste sova jättemycket för att återhämta mig, ganska handikappande. Detta har blivit värre ju längre jag utsatt mig för arbetslivets stress.

Usch, så där har det varit för mig också i stora delar av mitt liv. Det är hemskt. Jag kan verkligen rekommendera terapi mot det där. Bara att ha någon att älta tillsammans med en gång i veckan kan faktiskt göra att man slipper mycket av det där ständiga malandet om vad det nu var man sade och gjorde egentligen och hur det uppfattades. Vänj dig inte vid att ha det så där, för det är inte OK! Det är aldrig OK. Ingen borde behöva gå och oroa sig så där.

Tintomara Ariadne skrev:Hm... Om de hela tiden tittar dig över axeln för att hålla koll efter någon med högre status att mingla med istället, är de nog inte värda besväret. Om de fortsätter att prata med dig fastän det finns andra runt omkring som borde kunna vara intressanta så uppskattar de dig på riktigt. Presenterar de dig för sina vänner är det ett bra tecken, eller om de pratar personliga saker eller om sådant som de verkligen är intresserade av och vill ha dina synvinklar på det. Om de kommer ihåg dig efter att ni pratat och söker upp dig igen är det också ett bra tecken, liksom om de söker upp just dig i en grupp eller ett folkhav. Om de kommer ihåg dig från förra årets möte så är det ett gott tecken.

Om folk bemödar sig om att man inte skall känna sig utanför kan de inte heller ha fått en alldeles jättegräslig bild av en, tänker jag. Folk i allmänhet är inte så omtänksamma att de bryr sig då.

Ok. Tack för tipsen, förefaller logiskt när man tänker efter och jag tycker väl mig kunna greppa sådana signaler, men jag är skadad i självförtroendet och oerhört misstänksam. Sådant ger svårigheter att tänka positivt.

Usch, så där har det varit för mig också i stora delar av mitt liv. Det är hemskt. Jag kan verkligen rekommendera terapi mot det där. Bara att ha någon att älta tillsammans med en gång i veckan kan faktiskt göra att man slipper mycket av det där ständiga malandet om vad det nu var man sade och gjorde egentligen och hur det uppfattades. Vänj dig inte vid att ha det så där, för det är inte OK! Det är aldrig OK. Ingen borde behöva gå och oroa sig så där.

Jag har terapi, men det är så svårt att sätta ord på känslan som gnager i mig. Det handlar ju mycket om att avläsningen av de icke NPF:are runt mig blir osäker. Jag har svårt att fatta det finstilta, så därför blir jag överdrivet misstänksam kanske.

Jag vet inte riktigt, de personer jag känner irl med asperger/autism ser väldigt olika ut. Folk brukar inte tycka jag ser annorlunda ut men däremot brukar omgivningne lägga märke till att jag inte söker ögonkontakt, har ett stelt kroppsspråk och ett "dött" ansikte när jag inte tänker på att göra ansiktsuttryck.

Vakna du bara imorgon och lär dig en meditation för att ändra hur du ser på dig själv innan du går på med annat folk http://www.aypsite.org/

Bump!

Har nu läst om "The Autistic Utseende" på svenska, alltså samma sak som Wine skriver om här post918020.html#p918020

DN skrev:I studien jämförde forskarna 64 autistiska pojkar med 41 pojkar utan funktionsstörningen, i åldrarna 8 till 12 år. Genom 3-D bilder mätte man sedan barnens huvud på 17 olika ställen, bland annat ögonvrån och amorbågen på överläppen. Där upptäckte man specifika skillnader i ansiktsformen.

De autistiska barnen hade bredare panna och ögonen satt längre ifrån varandra. Ansiktets mellanregion var kortare än hos de andra pojkarna, och det gällde även kinderna och näsan. Dessutom var munnen bredare och större, liksom skåran mellan överläppen och näsan.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/auti ... ktsformen/

Det tycks bara ha forskats på pojkar. Gravt självcentrerad som jag är, undrar jag om det gäller samma sak för flickor. Och har de bara forskat på barn, inte på vuxna? Finns iofs större anledning att ha koll på barn än på vuxna; de vuxna har antingen redan diagnos el har klarat sig utan.

För övrigt tycker jag det verkar som det bara gäller de med klassisk autism, Kanners syndrom och inte de med Aspergers syndrom:

Symptomen visar sig vanligtvis före tre års ålder och förekommer ofta tillsammans med andra funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning och epilepsi.

Det verkar allså inte som autism är en helt "osynlig funktionsnedsättning" då. Åas verkar det inte så synligt att folk observerar det med en gång, de behöver ju mäta barnen.

Artikelrubriken var också missvisande, jag trodde det avsågs själva formen på ansiktet, dvs om man har runt, ovalt el fyrkantigt ansikte. Som i denna omröstning: din-ansiktsform-omrostning-t17482.html

Alien skrev:Åas verkar det inte så synligt att folk observerar det med en gång, de behöver ju mäta barnen.

Människor kan reagera omedveten på sådana här visuella hintar.

Har hört att det är vanligt att folk med asperger har androgyna utseenden, tydliga ansiktsdrag, symmetriskt utseende, fin hy, mindre rynkor än andra, klara ögon, bra hårkvalitet, oftast stora ögon, något tomma blickar (beror nog på den bristande ögonkontakten), hyfsat stora framtänder, monotona, dålig hållning, upprepade klädval, klädsel efter mönster/färgtema m.m. De flesta upplevs ofta som pedantiska kring frisyrer, kläder, hud, smycken, kombinationer m.m.

Vad gäller autism har jag mer hört att de ofta har rundare ansikten, stora pannor, stora ögon, att ögonen sitter brett isär, tomma blickar, slappa/plufsiga kinder, öppna munnar, barnsliga ansikten, inte helt färdigutvecklad kroppsform, monotona, dålig/annorlunda hållning och går märkligt. Håret, tänderna och kläderna har jag inte direkt hört/läst någonting om.

Förutom de ansiktsdrag som nämns i artikeln som Alien länkat till tidigare så kan man även titta på pek- och ringfingrarnas längd:

Pek- och ringfingerlängd (Vad är din 2D:4D digit ratio?)

Det gäller bara att mäta fingrarna på ett korrekt sätt.

BloodyPirate skrev:Har hört att det är vanligt att folk med asperger har androgyna utseenden, tydliga ansiktsdrag, symmetriskt utseende, fin hy, mindre rynkor än andra, klara ögon, bra hårkvalitet, oftast stora ögon, något tomma blickar (beror nog på den bristande ögonkontakten), hyfsat stora framtänder, monotona, dålig hållning, upprepade klädval, klädsel efter mönster/färgtema m.m. De flesta upplevs ofta som pedantiska kring frisyrer, kläder, hud, smycken, kombinationer m.m.

Vad gäller autism har jag mer hört att de ofta har rundare ansikten, stora pannor, stora ögon, att ögonen sitter brett isär, tomma blickar, slappa/plufsiga kinder, öppna munnar, barnsliga ansikten, inte helt färdigutvecklad kroppsform, monotona, dålig/annorlunda hållning och går märkligt. Håret, tänderna och kläderna har jag inte direkt hört/läst någonting om.

Det är nog väldigt varierande hur vi ser ut, beroende på ras och så vidare... Dina ovanstående beskrivningar både på aspergers utseende och autistiskt utseende stämmer delvis in på mig, men det kanske bara är en slump. Jag har aldrig varit direkt vacker men har alltid sett gullig ut på ett barnsligt sätt, jag verkar inte heller få några rynkor, undrar lite när dom kommer (förr eller senare måste dom väl göra det), har inga och jag är 42 år gammal nu...

Alien skrev: studien jämförde forskarna 64 autistiska pojkar med 41 pojkar utan funktionsstörningen, i åldrarna 8 till 12 år. Genom 3-D bilder mätte man sedan barnens huvud på 17 olika ställen, bland annat ögonvrån och amorbågen på överläppen. Där upptäckte man specifika skillnader i ansiktsformen.

De autistiska barnen hade bredare panna och ögonen satt längre ifrån varandra. Ansiktets mellanregion var kortare än hos de andra pojkarna, och det gällde även kinderna och näsan. Dessutom var munnen bredare och större, liksom skåran mellan överläppen och näsan.

Mina barn är inte diagnostiserade med autismspektrumtillstånd (en kanske blir det, en har förmodligen det men är inte i behov av någon diagnos i nuläget, som tur är så verkar åtminstone ett av barnen att vara helt "normal", åtminstone innan något annat har bevisats hahaha ) men allihopa har ärvt en väldigt liten näsa och kort mellanregion i ansiktet av mig. Dom har också "gulliga" utseenden med breda pannor, och stora ögon som sitter lite längre ifrån varandra samt runda kinder. Alla tre hade ovanligt stora huvuden när dom föddes och förlossningarna var därför ännu värre och smärtsammare än dom annars skulle ha varit, den första fick dom dra ut med en sugklocka (ingen kul upplevelse alls, rekommenderas inte ).