Fick diagnosen Asperger nu i eftermiddag. Känns konstigt och jag vet inte riktigt vad jag känner. Är nog i något slags chocktillstånd samtidigt som jag paradoxalt nog inte är överraskad alls. Vad är det tänkt att man ska känna egentligen?

Känns konstigt att utredningen är över.

Hursomhelst, utredningen är över (ska dock ses ett par gånger till och gå igenom resten av resultatet) och jag ville bara förmedla vad psykologen kom fram till. Egentligen vill jag säga mycket mer men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Vet inte ens om någon kommer läsa detta. Kanske skriver mer senare i alla fall.

neutrino

Jag vill åtminstone gratta dig till diagnosen. Det var som du misstänkte och det är en bra diagnos att ha jämfört med mycket annat.

Instämmer med Miche... Välkommen i skaran med ställd diagnos!

Jag blev bara glad/lättad när jag fick min diagnos. Detta dels för att jag hade förväntat mig att jag hade den innan jag ens gick dit, så utredningen bekräftade bara att jag hade rätt. Annars för att det är lättare att ringa in de problem man har, men att också lätt dra fram de vanligaste fördelarna likartade personer besitter!

Tack ska ni ha. Miche och Pemer, hur var det för er när ni fick era diagnoser? Hur kände ni er? Hur lång tid tog det att acceptera den? När jag tänker "jag har Asperger" så känns det som att jag skojar med mig själv trots att jag vet att så icke är fallet. Känns konstigt.

BloodyPirate skrev:Jag blev bara glad/lättad när jag fick min diagnos. Detta dels för att jag hade förväntat mig att jag hade den innan jag ens gick dit, så utredningen bekräftade bara att jag hade rätt. Annars för att det är lättare att ringa in de problem man har, men att också lätt dra fram de vanligaste fördelarna likartade personer besitter!

Ja, jag tycker att jag har lärt mig mycket om problemen jag har. Idag pratade vi till exempel lite om hur jag har en tendens till att fastna i detaljer och inte kan släppa saker riktigt innan jag förstår dem, vilket ställer till det ordentligt för mig i studierna en del. Skönt att höra att jag inte är dum i huvudet utan att det istället finns en annan förklaring till att det är så jobbigt.

Neutrino skrev:

BloodyPirate skrev:Jag blev bara glad/lättad när jag fick min diagnos. Detta dels för att jag hade förväntat mig att jag hade den innan jag ens gick dit, så utredningen bekräftade bara att jag hade rätt. Annars för att det är lättare att ringa in de problem man har, men att också lätt dra fram de vanligaste fördelarna likartade personer besitter!

Ja, jag tycker att jag har lärt mig mycket om problemen jag har. Idag pratade vi till exempel lite om hur jag har en tendens till att fastna i detaljer och inte kan släppa saker riktigt innan jag förstår dem, vilket ställer till det ordentligt för mig i studierna en del. Skönt att höra att jag inte är dum i huvudet utan att det istället finns en annan förklaring till att det är så jobbigt.

Det problemet känner jag verkligen igen... Men detaljseende är bra för att skapa en fantastisk helhet(såvida man inte glömmer helheten bakom alla detaljer)! Kan också fastna på det viset, allt ska vara så klart och tydligt som möjligt. Lite så ser jag på det med, du har en fin inställning till diagnosen.

Moderator: Lagade trasigt citat.

Neutrino skrev:Tack ska ni ha. Miche och Pemer, hur var det för er när ni fick era diagnoser? Hur kände ni er? Hur lång tid tog det att acceptera den?

Det var så lite så.

Jag kände nog inget speciellt, mer ett konstaterande att jag fick en förklaring på mina problem och att jag kunde sluta spela något jag inte var så acceptansen var omedelbar.

Jag visste redan att jag hade aspergers sedan ett bra tag. Men jag var fortfarande osäker om jag skulle bli diagnostiserad. Jag tänkte att det är ju ett spektrum och det kan ju vara så att jag hamnar precis utanför linjen de dragit. Aspergerdrag helt klart. Men skulle det räcka till diagnos? Jag var mest orolig att det inte skulle göra det.

Men sedan när jag fick diagnosen blev jag ändå både lättad för att jag kvalat in och förvirrad för så himla konstig är jag väl inte?

Efter det såg jag varenda grej jag gjorde som aspig. Ibland började jag t o m med aspergergrejer jag inte direkt gjort innan! Men har hört att det är en vanlig fas.

Som det är nu så ser jag på mig själv ganska mkt som innan, visst jag har fortfarande aspergers men jag inser att även aspergare har olika problem inom diagnosen och jag har mer tagit fasta på mina personliga problemområden än aspergers överlag.

Kiddie, vad som förvirrar mig är framförallt min "ojämnhet" i sociala situationer. Ibland fungerar det bra (när jag är med personer jag är bekväm med) och ibland fungerar det inte alls. Använder sällan mer ansiktsuttryck eller gester än det som är nödvändigt men använder ibland mer ansiktsuttryck när jag är med folk jag är bekväm med. Ojämnheten förvirrar mig. Förstår den inte. Det gör att jag nu, trots att jag har en diagnos, inte kan låta bli att tvivla och jag vill inte tvivla mer.

Grattis till utredningen Neutrino, hoppas du känner dig nöjd med utredningen. För min del kände jag mig nöjd av att ha fått "Asperger" på papper, hade känt igen mig i "fallbeskrivningar" i böcker jag lånat på biblioteket och så, hoppas det är så för dig...



Mvh
C

Jag förnekade min diagnos första åren. Var trött på att behöva bli stämplad som ett "ufo " igen några några år efter gymnasiet..

kiddie skrev:Ibland började jag t o m med aspergergrejer jag inte direkt gjort innan! Men har hört att det är en vanlig fas

Det handlar mycket om att man tidigare använt kompensationsstrategier vilka i sig kräver energi, när man inser att det är ett spel för att passa in och hur mycket det tar på en så släpper man det och blir aspigare.

En optimering av vilka stratigier som är mest lönsamma att använda och dumpning av de som inte är det.

Neutrino skrev:Är nog i något slags chocktillstånd samtidigt som jag paradoxalt nog inte är överraskad alls

Du har varit medlem här i över två år, så det vore väl snarare konstigt om du blev överraskad

Myrkr skrev:

Neutrino skrev:Är nog i något slags chocktillstånd samtidigt som jag paradoxalt nog inte är överraskad alls

Du har varit medlem här i över två år, så det vore väl snarare konstigt om du blev överraskad

Sant. Har dock aldrig varit säker på att jag har AS. Har hela tiden tvivlat på det och förnekat det. Men ja, det vore ju tämligen konstigt om jag blev överraskad.

Situationen avgör rätt mycket hur aspig jag känner mig. Eftersom jag inte är direkt blyg så anses jag hyfsat social. Ofta ingår jag i små kretsar och man blir van och alla är vana vid varandra. Då är det svårt att känna sig "handikappad", snarare känner jag mig oftast som den vettigaste i sällskapet. Då kan jag ifrågasätta min aspiget.

Men då blir jag inkastad i en okänd situation som ngn dum fest där alla snackar om vem som är het och skrålar sånger som "alla" kan utom jag, dricker vin och pratar om grejer jag aldrig gjort eller är intresserad av. Då känner jag att jag är nog rätt aspig iallafall... För känns som de alla är aliens utom jag.

kiddie skrev:Men då blir jag inkastad i en okänd situation som ngn dum fest där alla snackar om vem som är het och skrålar sånger som "alla" kan utom jag, dricker vin och pratar om grejer jag aldrig gjort eller är intresserad av.

Alltså väljer man bort sådana tillfällen..
Framförallt så väljer man något mer givande istället.

kiddie skrev:Situationen avgör rätt mycket hur aspig jag känner mig. Eftersom jag inte är direkt blyg så anses jag hyfsat social. Ofta ingår jag i små kretsar och man blir van och alla är vana vid varandra. Då är det svårt att känna sig "handikappad", snarare känner jag mig oftast som den vettigaste i sällskapet. Då kan jag ifrågasätta min aspiget.

Men då blir jag inkastad i en okänd situation som ngn dum fest där alla snackar om vem som är het och skrålar sånger som "alla" kan utom jag, dricker vin och pratar om grejer jag aldrig gjort eller är intresserad av. Då känner jag att jag är nog rätt aspig iallafall... För känns som de alla är aliens utom jag.

Kan relatera till det där. Finns dock en hel del tillfällen då jag känner mig så där "aspig" (om jag nu väljer att använda samma uttryck som du gjorde) med folk jag normalt är bekväm med. Kan ofta känna mig ensam när jag umgås med mina vänner och känna mig som lite av en observatör. Tror dock att jag fortfarande använder mig av mer ansiktsuttryck och så med dem än med andra.

Hursomhelst, det är alltså kanske relativt vanligt att vara "ojämn" i sociala situationer när man har Asperger?

plåtmonster skrev:

kiddie skrev:Men då blir jag inkastad i en okänd situation som ngn dum fest där alla snackar om vem som är het och skrålar sånger som "alla" kan utom jag, dricker vin och pratar om grejer jag aldrig gjort eller är intresserad av.

Alltså väljer man bort sådana tillfällen..
Framförallt så väljer man något mer givande istället.

Exakt! Det är bättre att ägna sig åt något som är givande för en själv. Allt som verkligen inte är tvång/nödvändigt ska man heller inte behöva göra. Värst måste det nog vara för alla som inte har några direkta intressen eller som vill vara sociala utan att lyckas med det eller att få vänner...

Alle som er oppegående nok til selv å ta initiativ til utredning (jeg kjenner meg så godt igjen altså), burde vært avvist i døren for internettpåvirkelighet og manglende forståelse for

Jeg må på do.

Jag har en fråga förresten. Psykologen som diagnosticerade mig har använt sig av DSM-IV men när jag frågade om det så sa hon att jag även uppfyller kraven för diagnosen i DSM-V (fast där heter det "autismspektrumtillstånd", eller hur?).

I morse läste jag igenom de nya kriterierna och nu är jag lite förvirrad. Enligt psykologen så uppfyller jag inte riktigt följande kriterium: "oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån". Tydligen är det något jag "halvt uppfyller" eftersom man kan se ett klart mönster i hur jag utvecklar relationer till folk. Jag har alltid, sedan jag var barn, föredragit att umgås med folk som är äldre än jag och jag dras till kunskap (så jag är ofta mycket mer intresserad av folk som kan mycket och som kan lära mig saker, folk jag känner att jag kan få ut någonting av). Det är dock inte omöjligt för mig att etablera relationer med folk i min ålder.

Hursomhelst, i DSM-V så måste det kriteriet vara uppfyllt för att få diagnosen autismspektrumtillstånd (om jag förstått det rätt). Betyder det att jag faktiskt inte kommer få behålla min diagnos eller är det så att folk med Asperger behåller sin diagnos ändå? När man väl blivit diagnosticerad menar jag. Psykologen sa att jag kommer behålla diagnosen men att den bara kommer byta namn så småningom. Hänger inte riktigt med på hur det fungerar.

Är du inte diagnosticerad i Sverige? Här ska diagnoserna anges enligt ICD om jag inte har missat någon förändring.

Titti skrev:Är du inte diagnosticerad i Sverige? Här ska diagnoserna anges enligt ICD om jag inte har missat någon förändring.

Jo, diagnosticerad i Sverige. Jag tror hon använde DSM-IV i alla fall. Har för mig att hon sa det och jag minns inte att hon sa något om ICD. Läste dock igenom de kriterierna nu och de är väl i stort sätt samma sak som de i DSM-IV (bara att de ger lite mer exempel på de olika sakerna)?

Titti skrev:Är du inte diagnosticerad i Sverige? Här ska diagnoserna anges enligt ICD om jag inte har missat någon förändring.

Det är helt förvirrande. Men psykologer brukar använda koden från den diagnosmanual dom använder. Men sedan när det skrivs journaler och intyg är det ICD-10 koden som gäller. Finns någon lag som säger att ICD-10 ska användas i alla EU-länder i journaler och intyg.