Tjejer, hur var ni som små ?
42 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Tjejer, hur var ni som små ?
hejsan detta är mitt första inlägg här
å min fundering e hur var ni när ni va små hade ni typiska symtom för aspergers speciellt ni tjejer då ja själv e tjej
anledningen till min fundering är att ja har inte fått diagnosen aspergers på grund av att läkarna(psykologerna) inte tycker att ja haft tillräckligt med
symtom från barndomen va väldigt blyg å tillbaka dragen villket gör att ja tror de e svårt för mina föräldrar att se om ja haft några symtom efter som ja höll mig för mig själv
men allt annat pekar tydligt på aspergers enligt läkarna å psykologerna å enligt vad ja läst själv oxå känner igen mig i det mesta ja läst å hört men
som sagt hur va ni tjejer när ni va små kanske någon som vart som ja ??
ps ja vet att ja inte kan stava å ber om ursäkt för detta men hoppas ni förstå va ja skriver ändå mvh elin
å min fundering e hur var ni när ni va små hade ni typiska symtom för aspergers speciellt ni tjejer då ja själv e tjej
anledningen till min fundering är att ja har inte fått diagnosen aspergers på grund av att läkarna(psykologerna) inte tycker att ja haft tillräckligt med
symtom från barndomen va väldigt blyg å tillbaka dragen villket gör att ja tror de e svårt för mina föräldrar att se om ja haft några symtom efter som ja höll mig för mig själv
men allt annat pekar tydligt på aspergers enligt läkarna å psykologerna å enligt vad ja läst själv oxå känner igen mig i det mesta ja läst å hört men
som sagt hur va ni tjejer när ni va små kanske någon som vart som ja ??
ps ja vet att ja inte kan stava å ber om ursäkt för detta men hoppas ni förstå va ja skriver ändå mvh elin
Senast redigerad av elin89 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Hej och välkommen!
Jag bodde på landet och träffade inte så många innan jag började skolan. Så det var väl ingen som märkte nåt särskilt. När jag började skolan blev jag mobbad och gick mest för mig själv. Vet inte om jag blev mobbad för att jag var blyg el om det var tvärtom.
Men det viktiga är väl hur du är nu, det räcker för att de ska kunna ge en diagnos. Vad är det för okunniga psykologer och läkare du råkat ut för?
Själv fick jag diagnos sent i livet. Jag blev utfrågad och genomgick tester, det räckte, de behövde inte intervjua mina föräldrar om min barndom.
Jag bodde på landet och träffade inte så många innan jag började skolan. Så det var väl ingen som märkte nåt särskilt. När jag började skolan blev jag mobbad och gick mest för mig själv. Vet inte om jag blev mobbad för att jag var blyg el om det var tvärtom.
Men det viktiga är väl hur du är nu, det räcker för att de ska kunna ge en diagnos. Vad är det för okunniga psykologer och läkare du råkat ut för?
Själv fick jag diagnos sent i livet. Jag blev utfrågad och genomgick tester, det räckte, de behövde inte intervjua mina föräldrar om min barndom.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
hej tack så mycket å tack för du tog dig tid att svara
ne tydligen enligt dom psykologer ja träffat måste de finas tydliga symtom från barndomen men de e ju inte så lätt för varken mig eller minna föräldrar att minnas den tiden + att ja va blyg å gilla att va själv i mitt rum så att hitta symtom från den tiden känns omöjligt
ja har gjort en nevropsykologisk utredning tror ja de hette å
allt tyder mer eller mindre mot aspergers men för att ja inte haft tillräckligt med symtom från barndomen så ville dom inte sätt denna diagnos
vilket har gjort mig sjukt ledsen då ja verkligen känner att ja känner igen mig i alla "symtom" å för en gångs skull tänkte ja äntligen en förklaring till varför ja e så annorlunda
men har en psykolog som ja gått hos i ca 3 år som verkligen tror att de är aspergers å hon vill inte ge sig med den diagnos dom satt vilket är "personligets störrning"
å hon har sagt att hon skall ta en diskution med dom om att just tjejer har inte så tydliga symtom som killar å att dom kan inte gå helt efter pappren då forskingen e gjort på pojkar men hon har ju lägre "rang" en dom som satt "personlighets störning" diagnosen så känns lite osanolikt att hon kan göra nått
rätt intressant att du oxå vart blyg å mobbad.. ja vart oxå mobbad i 4 år när ja gick i skolan
håller mina tummar känns lite hopplöst annars vet inte vart ja skall vända mig å vad ja skall göra fall dom inte ändrar sig eller
ne tydligen enligt dom psykologer ja träffat måste de finas tydliga symtom från barndomen men de e ju inte så lätt för varken mig eller minna föräldrar att minnas den tiden + att ja va blyg å gilla att va själv i mitt rum så att hitta symtom från den tiden känns omöjligt
ja har gjort en nevropsykologisk utredning tror ja de hette å
allt tyder mer eller mindre mot aspergers men för att ja inte haft tillräckligt med symtom från barndomen så ville dom inte sätt denna diagnos
vilket har gjort mig sjukt ledsen då ja verkligen känner att ja känner igen mig i alla "symtom" å för en gångs skull tänkte ja äntligen en förklaring till varför ja e så annorlunda
men har en psykolog som ja gått hos i ca 3 år som verkligen tror att de är aspergers å hon vill inte ge sig med den diagnos dom satt vilket är "personligets störrning"
å hon har sagt att hon skall ta en diskution med dom om att just tjejer har inte så tydliga symtom som killar å att dom kan inte gå helt efter pappren då forskingen e gjort på pojkar men hon har ju lägre "rang" en dom som satt "personlighets störning" diagnosen så känns lite osanolikt att hon kan göra nått
rätt intressant att du oxå vart blyg å mobbad.. ja vart oxå mobbad i 4 år när ja gick i skolan
håller mina tummar känns lite hopplöst annars vet inte vart ja skall vända mig å vad ja skall göra fall dom inte ändrar sig eller
Senast redigerad av elin89 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Jag är inte tjej, men vill ändå flika in:
Det är rena löjan att diagnosen ska hänga på vad man kan vaska fram om personens barndom. Samma logik som att om man inte känner till något alls om en persons barndom så hade h*n ingen barndom utan steg fram som vuxen ur tomma intet; eller ett folk som man vet har levat där och där för si och så länge sedan, men inte vet hur de talade och levde - det fanns inte då?
Det må vara svårare att ställa diagnos om man inte kan vaska fram tillräckligt mycket barndomsdata. Men att blåneka till saker som är uppenbara nu och till ett behov av hjälp och självförståelse som någon uppenbart har - det är inte seriöst. Där måste de skärpa sig.
Jag hoppas din psykolog står på sig och vet vilka tåtar hon ska rycka i.
Av dina inlägg får jag intrycket att du mycket väl kan ha sett tydligt nog att du har AS. Veta något kan jag ju inte. Men om du själv tycker du blir hjälpt av det i ditt liv och för att förstå dig själv - håll fast vid vad som hjälper dig!
Lycka till!
Det är rena löjan att diagnosen ska hänga på vad man kan vaska fram om personens barndom. Samma logik som att om man inte känner till något alls om en persons barndom så hade h*n ingen barndom utan steg fram som vuxen ur tomma intet; eller ett folk som man vet har levat där och där för si och så länge sedan, men inte vet hur de talade och levde - det fanns inte då?
Det må vara svårare att ställa diagnos om man inte kan vaska fram tillräckligt mycket barndomsdata. Men att blåneka till saker som är uppenbara nu och till ett behov av hjälp och självförståelse som någon uppenbart har - det är inte seriöst. Där måste de skärpa sig.
Jag hoppas din psykolog står på sig och vet vilka tåtar hon ska rycka i.
Av dina inlägg får jag intrycket att du mycket väl kan ha sett tydligt nog att du har AS. Veta något kan jag ju inte. Men om du själv tycker du blir hjälpt av det i ditt liv och för att förstå dig själv - håll fast vid vad som hjälper dig!
Lycka till!
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Jag var också ofta ganska blyg och tillbakadragen som barn, och uppfattades nog för det mesta inte som så jätteudda.
Det stämmer att forskningen som ligger till grund för aspergerdiagnosen gjordes på pojkar, och att de ofta kan ha mer uttalade aspergersymptom än flickorna. De som ställde min diagnos intervjuade mina föräldrar om symptom i barndomen, och var också lite tveksamma ett tag eftersom jag ändå lekt en del med andra barn och gjort annat som anses icke-aspigt.
Det har betydelse hur man var som barn. AS är ju ett medfött funktionshinder, och då är det viktigt att se hur det har det har visat sig under hela livet. Man kan ha beteenden som påminner om AS av andra orsaker. Jag vet en annan som inte fick AS-diagnos av samma orsak som elin89, så det förekommer.
Det stämmer att forskningen som ligger till grund för aspergerdiagnosen gjordes på pojkar, och att de ofta kan ha mer uttalade aspergersymptom än flickorna. De som ställde min diagnos intervjuade mina föräldrar om symptom i barndomen, och var också lite tveksamma ett tag eftersom jag ändå lekt en del med andra barn och gjort annat som anses icke-aspigt.
Alien skrev:Men det viktiga är väl hur du är nu, det räcker för att de ska kunna ge en diagnos. Vad är det för okunniga psykologer och läkare du råkat ut för?
Det har betydelse hur man var som barn. AS är ju ett medfött funktionshinder, och då är det viktigt att se hur det har det har visat sig under hela livet. Man kan ha beteenden som påminner om AS av andra orsaker. Jag vet en annan som inte fick AS-diagnos av samma orsak som elin89, så det förekommer.
Senast redigerad av Anastasia 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Hej Elin, känn dig jättevarmt välkommen!!
Jag förstår inte vad de som utrett dig håller på med!?
Ser jag till mig själv och min formella diagnos, så har jag inte fått diagnos Aspergers syndrom, utan atypisk autism, för att ett enda aspergerkriterium eventuellt och mycket hypotetiskt kan anses ouppfyllt för min del, nämligen:
...en försening jag alltså i så fall ska anses ha haft, och därmed ha varit för avvikande från det normala under uppväxten för att få diagnos Asperger. Enda skillnaden för min del är då att jag kanske skulle ha behövt lärt mig simma, cykla och knyta skor lite mer "normalt" snabbt för att det formellt skulle ha varit Asperger jag har snarare än atypisk autism.
Jag tycker alltså det är högst diskutabelt om detta ens stämmer, och alla övriga Asperger-kriterier är solklart uppfyllda, så för egen del känner jag mig som genuin aspergare, även om jag nu i vissa lägen är så illa tvungen att avge brasklappen "formellt dock atypiker".
Så tvekar de såpass om diagnosen Asperger så har de faktiskt den diagnosen att ta till om inte annat, och den ger dig precis samma rättigheter och möjligheter som en ren Asperger-diagnos!
Men med detta sagt håller jag givetvis med Zombie fullkomligt, liksom det är min syn på min egen diagnos, det klart viktigaste borde för sjutton alltid vara hur kriterierna avspeglas i nutid.
Du skulle nämligen också kunna hälsa de berörda som tvekar och fegar kring att ställa diagnos Asperger att det finns andra som har fått en "ren" Asperger-diagnos vid över 40 års ålder, utan att några föräldrar var kvar i livet och kunde tillfrågas om barndomen över huvud taget!
Det visar alldeles fullkomligt att det inte på något sätt är någon *praxis* att man måste kunna säkerställa hur din barndom såg ut för att kunna ge dig diagnos Asperger, utan tvärtom är praxis att det går alldeles utmärkt ändå.
Det måste bli fråga om att utveckla, studera och följa vedertagen praxis, i sjukvården precis som i juridiska sammanhang. Nu sitter i stället någon här och någon där med sina egna personliga tolkningar, som de uppenbarligen har gjort själva, utan att ha någon som helst koll på hur kollegor bevisligen arbetar på andra håll. Så går det bara inte att ha det!
Ytterligare ett område med andra ord, som vi på sikt får hoppas att vi kan göra något åt från Organiserade Aspergare, som bildades formellt igår och där jag blev vald till ordförande.
Jag förstår inte vad de som utrett dig håller på med!?
Ser jag till mig själv och min formella diagnos, så har jag inte fått diagnos Aspergers syndrom, utan atypisk autism, för att ett enda aspergerkriterium eventuellt och mycket hypotetiskt kan anses ouppfyllt för min del, nämligen:
E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.
...en försening jag alltså i så fall ska anses ha haft, och därmed ha varit för avvikande från det normala under uppväxten för att få diagnos Asperger. Enda skillnaden för min del är då att jag kanske skulle ha behövt lärt mig simma, cykla och knyta skor lite mer "normalt" snabbt för att det formellt skulle ha varit Asperger jag har snarare än atypisk autism.
Jag tycker alltså det är högst diskutabelt om detta ens stämmer, och alla övriga Asperger-kriterier är solklart uppfyllda, så för egen del känner jag mig som genuin aspergare, även om jag nu i vissa lägen är så illa tvungen att avge brasklappen "formellt dock atypiker".
Så tvekar de såpass om diagnosen Asperger så har de faktiskt den diagnosen att ta till om inte annat, och den ger dig precis samma rättigheter och möjligheter som en ren Asperger-diagnos!
Men med detta sagt håller jag givetvis med Zombie fullkomligt, liksom det är min syn på min egen diagnos, det klart viktigaste borde för sjutton alltid vara hur kriterierna avspeglas i nutid.
Du skulle nämligen också kunna hälsa de berörda som tvekar och fegar kring att ställa diagnos Asperger att det finns andra som har fått en "ren" Asperger-diagnos vid över 40 års ålder, utan att några föräldrar var kvar i livet och kunde tillfrågas om barndomen över huvud taget!
Det visar alldeles fullkomligt att det inte på något sätt är någon *praxis* att man måste kunna säkerställa hur din barndom såg ut för att kunna ge dig diagnos Asperger, utan tvärtom är praxis att det går alldeles utmärkt ändå.
Det måste bli fråga om att utveckla, studera och följa vedertagen praxis, i sjukvården precis som i juridiska sammanhang. Nu sitter i stället någon här och någon där med sina egna personliga tolkningar, som de uppenbarligen har gjort själva, utan att ha någon som helst koll på hur kollegor bevisligen arbetar på andra håll. Så går det bara inte att ha det!
Ytterligare ett område med andra ord, som vi på sikt får hoppas att vi kan göra något åt från Organiserade Aspergare, som bildades formellt igår och där jag blev vald till ordförande.
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Anastasia skrev:De som ställde min diagnos intervjuade mina föräldrar om symptom i barndomen, och var också lite tveksamma ett tag eftersom jag ändå lekt en del med andra barn och gjort annat som anses icke-aspigt.
Man ska väl för sjutton kunna ha lekt med andra barn någon gång under hela sin uppväxt, utan att det inte skulle kunna vara Asperger??!? Det står ingen som helst stans i kriterierna att man ska ha varit en eremit som satt ensam hemma i sitt rum under hela sin barndom...
Snarare är det väl en fråga om hur pass bra man klarade av att leka med andra barn, och om man själv uppskattade det eller inte. Många aspergare kanske hellre hade velat avstå det, men höll ständigt masken och lekte med en eller flera kompisar som stod ut med dem, men själva stod de kanske inte ut egentligen...
Av diagnoskriterierna ska ju de två första punkterna visa sig på minst två av fyra, respektive ett av fyra angivna sätt.
A. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion, vilket visar sig på minst två av följande sätt:
1. Påtagligt bristande förmåga att använda varierade icke-verbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen.
2. Oförmåga att etablera (min kursivering) kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån (min kursivering).
///Det säger ju alltså inte på något sätt att hur mycket man de facto lekte med andra barn kan bli ett mått i sig på huruvida den som utreds kan ha Asperger eller inte///
3. Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)
4. Brist på social eller emotionell ömsesidighet.
B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter, vilket tar sig minst ett av följande uttryck:
1. Omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa eller begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering.
2. Rigid fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer.
3. Stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen).
4. Enträgen fascination inför delar av saker.
Jag börjar undra om det finns gott om utredare som läst inledningsstycket i punkterna A och B fel, och fått för sig att alla fyra plus fyra punkterna måste vara uppfyllda??!?
Man ska kunna missa upp till fem av de här exemplen och ändå få diagnos Asperger!
För min del är de tre första under A solklart uppfyllda, medan det fjärde har varit det, men lyckligtvis blivit bättre. Under B är 1 solklart uppfyllt, i någon mån 3 också, möjligen definitionsfråga där, men knappast 2 och 4. Men med det kommer jag definitivt upp i två exempel på A och ett på B...
Som synes är inte ens ett eller flera stora intressen något absolut kriterium, man skulle kunna uppfylla punkt B genom att alla de andra tre punkterna är uppfyllda utom just den.
Men man undrar som sagt ibland om det ibland t o m bland diagnosutredare finns de som tror att alla punkterna måste vara uppfyllda.
Bland den breda allmänheten brukar ju "A4" vara felaktigt uppfattat som något av det mest grundläggande kriteriet av dem alla, uttryckt som "helt sakna empati", men det behöver inte ens vara uppfyllt som vi ser...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Zombie skrev:Jag är inte tjej, men vill ändå flika in:
Det är rena löjan att diagnosen ska hänga på vad man kan vaska fram om personens barndom. Samma logik som att om man inte känner till något alls om en persons barndom så hade h*n ingen barndom utan steg fram som vuxen ur tomma intet; eller ett folk som man vet har levat där och där för si och så länge sedan, men inte vet hur de talade och levde - det fanns inte då?
Det må vara svårare att ställa diagnos om man inte kan vaska fram tillräckligt mycket barndomsdata. Men att blåneka till saker som är uppenbara nu och till ett behov av hjälp och självförståelse som någon uppenbart har - det är inte seriöst. Där måste de skärpa sig.
Jag hoppas din psykolog står på sig och vet vilka tåtar hon ska rycka i.
Av dina inlägg får jag intrycket att du mycket väl kan ha sett tydligt nog att du har AS. Veta något kan jag ju inte. Men om du själv tycker du blir hjälpt av det i ditt liv och för att förstå dig själv - håll fast vid vad som hjälper dig!
Lycka till!
tack så mycket för svaret mm ja hoppas vekligen oxå att hon får dom att tänka till ja hoppas så får vi se kommer iallfall försöka stå på mig om de ja känner är rätt
så får vi se hur de går men som sagt tack så mycket för ditt inlägg
Senast redigerad av elin89 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Anastasia skrev:Jag var också ofta ganska blyg och tillbakadragen som barn, och uppfattades nog för det mesta inte som så jätteudda.
Det stämmer att forskningen som ligger till grund för aspergerdiagnosen gjordes på pojkar, och att de ofta kan ha mer uttalade aspergersymptom än flickorna. De som ställde min diagnos intervjuade mina föräldrar om symptom i barndomen, och var också lite tveksamma ett tag eftersom jag ändå lekt en del med andra barn och gjort annat som anses icke-aspigt.Alien skrev:Men det viktiga är väl hur du är nu, det räcker för att de ska kunna ge en diagnos. Vad är det för okunniga psykologer och läkare du råkat ut för?
Det har betydelse hur man var som barn. AS är ju ett medfött funktionshinder, och då är det viktigt att se hur det har det har visat sig under hela livet. Man kan ha beteenden som påminner om AS av andra orsaker. Jag vet en annan som inte fick AS-diagnos av samma orsak som elin89, så det förekommer.
okej skönt att höra att de fins fler som vart som ja när ni vart yngre då betyder de ju att de inte alls e omöjligt att ja kan ha haft de sedan ja vart yngre även om de inte visat sig så mycket just då
skall ta mig en redig funderare om ja kommer ihåg nått sen ja vart ung
men minnet är inte de bästa tyvärr men därrimot kommer ja ihåg att ja tyckte att vart tvungen att spela att spel för att få vänner att tycka om mig när ja vart yngre vilket ja inte tänkt på så mycket förren nu skall försöka få fram de å se om de hjälper min nuvarande psykolog
har så svårt att få fram vad ja känner å kännt ibland vilket ställer till de för mig nått även om de inte e asperger har ja defenetivf inte enbart en "personlighets störning" de vågar ja sätta mitt liv på men tack så mycket för svaret uppskattar de
Senast redigerad av elin89 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Hej Elin, känn dig jättevarmt välkommen!!
Jag förstår inte vad de som utrett dig håller på med!?
Ser jag till mig själv och min formella diagnos, så har jag inte fått diagnos Aspergers syndrom, utan atypisk autism, för att ett enda aspergerkriterium eventuellt och mycket hypotetiskt kan anses ouppfyllt för min del, nämligen:E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.
...en försening jag alltså i så fall ska anses ha haft, och därmed ha varit för avvikande från det normala under uppväxten för att få diagnos Asperger. Enda skillnaden för min del är då att jag kanske skulle ha behövt lärt mig simma, cykla och knyta skor lite mer "normalt" snabbt för att det formellt skulle ha varit Asperger jag har snarare än atypisk autism.
Jag tycker alltså det är högst diskutabelt om detta ens stämmer, och alla övriga Asperger-kriterier är solklart uppfyllda, så för egen del känner jag mig som genuin aspergare, även om jag nu i vissa lägen är så illa tvungen att avge brasklappen "formellt dock atypiker".
Så tvekar de såpass om diagnosen Asperger så har de faktiskt den diagnosen att ta till om inte annat, och den ger dig precis samma rättigheter och möjligheter som en ren Asperger-diagnos!
Men med detta sagt håller jag givetvis med Zombie fullkomligt, liksom det är min syn på min egen diagnos, det klart viktigaste borde för sjutton alltid vara hur kriterierna avspeglas i nutid.
Du skulle nämligen också kunna hälsa de berörda som tvekar och fegar kring att ställa diagnos Asperger att det finns andra som har fått en "ren" Asperger-diagnos vid över 40 års ålder, utan att några föräldrar var kvar i livet och kunde tillfrågas om barndomen över huvud taget!
Det visar alldeles fullkomligt att det inte på något sätt är någon *praxis* att man måste kunna säkerställa hur din barndom såg ut för att kunna ge dig diagnos Asperger, utan tvärtom är praxis att det går alldeles utmärkt ändå.
Det måste bli fråga om att utveckla, studera och följa vedertagen praxis, i sjukvården precis som i juridiska sammanhang. Nu sitter i stället någon här och någon där med sina egna personliga tolkningar, som de uppenbarligen har gjort själva, utan att ha någon som helst koll på hur kollegor bevisligen arbetar på andra håll. Så går det bara inte att ha det!
Ytterligare ett område med andra ord, som vi på sikt får hoppas att vi kan göra något åt från Organiserade Aspergare, som bildades formellt igår och där jag blev vald till ordförande.
hejsan tack så mycket för svaret ja ibland undrar ja vad dom håller på med oxå har alltid haft problem med psykologer å läkare vet inte varför ja e tydligen väldigt svår eller så e dom inte så duktiga svåer att säga
men tycker dom borde fundera lite när både jag mina föräldrar å min psykolog sedna 3 år alla tycker allt stämmer in på aspergers att dom då inte reagerar e konstigt
ja skall tänka på allt ni sagt när ja träffar psykolog nästa gång å se vad hon säger kanske hjälper henne nått i sin komande diskution men tack så jätte mycket för svaret känns skönt att få skriva av sig lite å höra andras tankar
Senast redigerad av elin89 2011-05-04 14:53:41, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Man ska väl för sjutton kunna ha lekt med andra barn någon gång under hela sin uppväxt, utan att det inte skulle kunna vara Asperger??!? Det står ingen som helst stans i kriterierna att man ska ha varit en eremit som satt ensam hemma i sitt rum under hela sin barndom...
Snarare är det väl en fråga om hur pass bra man klarade av att leka med andra barn, och om man själv uppskattade det eller inte. Många aspergare kanske hellre hade velat avstå det, men höll ständigt masken och lekte med en eller flera kompisar som stod ut med dem, men själva stod de kanske inte ut egentligen...
Håller med. Jag har haft kompisar som jag har uppskattat att leka med, men oftast var det ju de som tog de flesta initiativen. Jag tyckte mycket om att vara ensam också.
De som satte diagnosen pratade mycket mer med mina föräldrar än med mig, så jag vet egentligen inte vad de sagt. Jag tycker också det är fel att låta föräldrarna ta så mycket plats i en utredning. För egen del kändes det som om de gick bakom ryggen på mig, och eftersom mina föräldrar inte går att lita på så kändes det extra obehagligt. Det här har ju också gjort att jag inte har så stort förtroende för vården längre, och även att min relation till familjen har blivit ännu sämre.
Rent generellt kan man ju självklart ha lekt med andra barn någon gång under hela sin uppväxt och ändå få en aspergerdiagnos. I mitt fall tror jag det var så att de tyckte helhetsintrycket de fick av mig inte var 100 % aspigt, och då var bara att jag lekt med andra barn en del av detta. Jag vet inte om de mest hade stött på folk med svårare AS och trodde att jag skulle vara som dem.
Senast redigerad av Anastasia 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
Att vara mycket blyg är ju ett vanligt "symptom" för AS-flickor.
De flesta som svarat har redan skrivit bra saker som jag kommer att tänka på.
Så jag tillägger bara att jag blir Förbannad och bestört över hur vi kan bli behandlade.
I en av mina trådar skriver jag om vilken vikt mitt utredningteam lade vid WAIS och testande, för mycket, även om jag fick diagnosen AS utan ifrågasättanden.
Pemer, är det inte just vanligt att aspergare och autister har svårt att lära sig sådant som knyta skosnören och simma/cykla. Det låter inte klokt det du beskriver.
Detsamma med TS (=TrådSkaparen) som sagt, och det Anastasia skriver.
Det låter lite löjligt med dessa tveksamheter över att sätta diagnosen. Bagateller och "sjukligt fixerande vid detaljer" (om jag ska använda vårdens egen beskrivning).
Hur jag var som barn:
Jag var blyg, konstig, hade ständiga "kamratproblem" (svårt att få vänner, svårt att bete mig rätt, kunde få utbrott), udda intressen, läste bara faktaböcker, ansågs provocerande av lärare.
Jag lekte med andra ibland, men inte på långa vägar att det liknade andras umgänge i vare sig kvalitet eller kvantitet.
Innan jag fattade att jag var utanför/utstött/retad så nöjde jag mig med att vara för mig själv och att umgås med någon lite sporadiskt. Det mesta jag gjorde var ändå saker man gör själv eller ensam.
Senare blev jag rätt fixerad över "varför jag inte kan få vänner".
De jag var med sade ibland till mig att de var med mig för att de inte hade något bättre för sig, och det reflekterade jag inte över förrän flera år senare när jag berättade det för mina föräldrar och de förklarade vad det betydde.
Jag var lättlurad och godtrogen och hade precis som nu väldigt svårt att hävda mig/försvara mig/ta för mig (svårt att beskriva exakt hur jag menar här).
Detta blev en kortbeskrivning, det skulle ta hela dagen minst att förklara exakt hur det var på alla sätt.
De flesta som svarat har redan skrivit bra saker som jag kommer att tänka på.
Så jag tillägger bara att jag blir Förbannad och bestört över hur vi kan bli behandlade.
I en av mina trådar skriver jag om vilken vikt mitt utredningteam lade vid WAIS och testande, för mycket, även om jag fick diagnosen AS utan ifrågasättanden.
Pemer, är det inte just vanligt att aspergare och autister har svårt att lära sig sådant som knyta skosnören och simma/cykla. Det låter inte klokt det du beskriver.
Detsamma med TS (=TrådSkaparen) som sagt, och det Anastasia skriver.
Det låter lite löjligt med dessa tveksamheter över att sätta diagnosen. Bagateller och "sjukligt fixerande vid detaljer" (om jag ska använda vårdens egen beskrivning).
Hur jag var som barn:
Jag var blyg, konstig, hade ständiga "kamratproblem" (svårt att få vänner, svårt att bete mig rätt, kunde få utbrott), udda intressen, läste bara faktaböcker, ansågs provocerande av lärare.
Jag lekte med andra ibland, men inte på långa vägar att det liknade andras umgänge i vare sig kvalitet eller kvantitet.
Innan jag fattade att jag var utanför/utstött/retad så nöjde jag mig med att vara för mig själv och att umgås med någon lite sporadiskt. Det mesta jag gjorde var ändå saker man gör själv eller ensam.
Senare blev jag rätt fixerad över "varför jag inte kan få vänner".
De jag var med sade ibland till mig att de var med mig för att de inte hade något bättre för sig, och det reflekterade jag inte över förrän flera år senare när jag berättade det för mina föräldrar och de förklarade vad det betydde.
Jag var lättlurad och godtrogen och hade precis som nu väldigt svårt att hävda mig/försvara mig/ta för mig (svårt att beskriva exakt hur jag menar här).
Detta blev en kortbeskrivning, det skulle ta hela dagen minst att förklara exakt hur det var på alla sätt.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Jag var inte blyg men ogillade att prata med de jag inte kände så jag var ett tyst och "snällt barn". Samlade på saker hela tiden, frimärken, bokmärken, stenar etc. som sorterades och ordnades och sorterades igen, jag sorterade nog det mesta som lämpade sej för att sorteras när jag tänker efter... Lekte inte med tjejer utan bara killar = enklast att förstå sej på dvs. raka och enkla lekar... och skolan fungerade relativt bra när jag var ensam tjej i klassen (snacka om ödet som gjorde det lätt på den punkten i åk 2 till 6).
Skolan, byt plats på mej tex. flytta min bänk och jag gick hem, reta mej eller bråka på mej och jag gick hem (kunde inte förstå varför jag skulle vara kvar om folk inte var snälla, jag var ju inte där för att jag valt det utan för att andra tyckte man skulle gå i skolan). Knuffade eller bråkade någon så bråkade jag aldrig tillbaka men det ändrades senare...
Ogillar att bli tagen på så när man gick i låg och mellan så löste jag det med att stänga av och vänta tills de var klara med sitt puttande/knuffande.
12, bättre lösning? Jag kom till insikt om att min kropp är mitt tempel och ingen har rätt att knuffa på mej och nåt pucko fick för sej att göra det... En knuff på mej och jag knuffade så hårt tillbaka att de aldrig vågade knuffa igen. Där vid 12 gick jag från hackkyckling till att vara en som ingen vågade peta på och helt plötsligt hade jag massor av "vänner"
Har aldrig haft någon riktig bästis och bara två nära vänner som vuxen, saknade inte bristen på vänner som barn och gör det heller inte som vuxen, jag leker så bra på egen hand ändå
Skolan, byt plats på mej tex. flytta min bänk och jag gick hem, reta mej eller bråka på mej och jag gick hem (kunde inte förstå varför jag skulle vara kvar om folk inte var snälla, jag var ju inte där för att jag valt det utan för att andra tyckte man skulle gå i skolan). Knuffade eller bråkade någon så bråkade jag aldrig tillbaka men det ändrades senare...
Ogillar att bli tagen på så när man gick i låg och mellan så löste jag det med att stänga av och vänta tills de var klara med sitt puttande/knuffande.
12, bättre lösning? Jag kom till insikt om att min kropp är mitt tempel och ingen har rätt att knuffa på mej och nåt pucko fick för sej att göra det... En knuff på mej och jag knuffade så hårt tillbaka att de aldrig vågade knuffa igen. Där vid 12 gick jag från hackkyckling till att vara en som ingen vågade peta på och helt plötsligt hade jag massor av "vänner"
Har aldrig haft någon riktig bästis och bara två nära vänner som vuxen, saknade inte bristen på vänner som barn och gör det heller inte som vuxen, jag leker så bra på egen hand ändå
Senast redigerad av Emma 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
Hej elin89 och välkommen!
Om siffran i ditt nick berättar ditt födelseår så är du myndig och det ger dig rättigheten att gå igenom utredning själv utan föräldars inblandning. Det kan ju finnas sånt man inte vill prata om när ens föräldrar kan se vad man sagt.
Min senaste erfarenhet, jag är dryga 40, så kom jag till en psykolog som ville ringa min mamma och jag har helt och hållet vägrat men ska nu få göra min stora utredning hos ett team på ett helt annat sjukhus som hävdar med bestämdhet att det är nu för tiden inte alls nödvändigt att tala med föräldrar för att ställa diagnoser utan det finns metoder att bestämma diagnos ändå.
Jag tror att AS är så pass "nytt" som diagnos så på många ställen går på sina gamla rutiner om hur det ska redas ut men forskningen går så pass snabbt nu och kompetens hos fler utredare släpar efter med att ställa den utan föräldrars inblandning. Som alla andra yrkesgrupper så finns det dom som är skickliga och mindre skickliga.
Oavsätt hur du är som person så är det deras skyldighet som utreder dig att kunna handtera att du tycker det är svårt att prata.
Om siffran i ditt nick berättar ditt födelseår så är du myndig och det ger dig rättigheten att gå igenom utredning själv utan föräldars inblandning. Det kan ju finnas sånt man inte vill prata om när ens föräldrar kan se vad man sagt.
Min senaste erfarenhet, jag är dryga 40, så kom jag till en psykolog som ville ringa min mamma och jag har helt och hållet vägrat men ska nu få göra min stora utredning hos ett team på ett helt annat sjukhus som hävdar med bestämdhet att det är nu för tiden inte alls nödvändigt att tala med föräldrar för att ställa diagnoser utan det finns metoder att bestämma diagnos ändå.
Jag tror att AS är så pass "nytt" som diagnos så på många ställen går på sina gamla rutiner om hur det ska redas ut men forskningen går så pass snabbt nu och kompetens hos fler utredare släpar efter med att ställa den utan föräldrars inblandning. Som alla andra yrkesgrupper så finns det dom som är skickliga och mindre skickliga.
Oavsätt hur du är som person så är det deras skyldighet som utreder dig att kunna handtera att du tycker det är svårt att prata.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
Bror Duktig skrev:Hur jag var som barn:
Jag var blyg, konstig, hade ständiga "kamratproblem" (svårt att få vänner, svårt att bete mig rätt, kunde få utbrott), udda intressen, läste bara faktaböcker, ansågs provocerande av lärare.
Jag lekte med andra ibland, men inte på långa vägar att det liknade andras umgänge i vare sig kvalitet eller kvantitet.
Innan jag fattade att jag var utanför/utstött/retad så nöjde jag mig med att vara för mig själv och att umgås med någon lite sporadiskt. Det mesta jag gjorde var ändå saker man gör själv eller ensam.
Senare blev jag rätt fixerad över "varför jag inte kan få vänner".
De jag var med sade ibland till mig att de var med mig för att de inte hade något bättre för sig, och det reflekterade jag inte över förrän flera år senare när jag berättade det för mina föräldrar och de förklarade vad det betydde.
Jag var lättlurad och godtrogen och hade precis som nu väldigt svårt att hävda mig/försvara mig/ta för mig (svårt att beskriva exakt hur jag menar här).
Detta blev en kortbeskrivning, det skulle ta hela dagen minst att förklara exakt hur det var på alla sätt.
Alltså, jäklar! Det var som om min barndom spelades upp i huvudet.
Bror Duktig skrev:väldigt svårt att hävda mig/försvara mig/ta för mig
Jag tror att jag vet vad du menar. När någon frågar något så syns det dock på mig om jag vill eller inte. Jag tittar hastigt bort och kisar lite med ögonen och låter typ "Hmm Hmm Mmm visst". Hyperentusiastisk och jätteglad.
Man vill säga nej men det går inte, det är någonting som kämpar emot.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Naturligtvis. Ursäkta mig! Välkommen skall du vara!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Välkommen!
De som har skrivit här har rätt: dina föräldrar behöver inte alls bli inblandade i utredningen. Själv fick jag mina bokstäver utan att det ens var tal om att de skulle blandas in. Föräldrarna alltså.
Om du läser i tråden -sl- startade så står det väldigt väl beskrivet om en asp-flickas uppväxt. Men som Pemer mfl redan har sagt: det är problemen du har NU som är de relevanta.
De som har skrivit här har rätt: dina föräldrar behöver inte alls bli inblandade i utredningen. Själv fick jag mina bokstäver utan att det ens var tal om att de skulle blandas in. Föräldrarna alltså.
Om du läser i tråden -sl- startade så står det väldigt väl beskrivet om en asp-flickas uppväxt. Men som Pemer mfl redan har sagt: det är problemen du har NU som är de relevanta.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
Som barn var jag extremt blyg och tilbakadragen. Pratade inte med någon. Jag var tyst varje dag när jag gick i skola och när jag kom hem kändes det så skönt att prata igen.
Jag hade sällan några vänner. Fick en vän då och då men efter ett tag slutade den att umgås med mig. Jag fattade aldrig varför oc än idag förstår jag inte riktigt men jag antar att de var för att jag var tyst/tråkig/konstig.
Jag var en duktig flicka, gjorde alltid det jag blev tillsagd. Jag gjorde mina läxor, jag var snabb och hann före alla andra men jag gjorde ofta slarvfel.
Gymnastiken var jobbig, jag hatade lagsporter. Jag blev alltid vald sist. Jag var en tönt och en ensamvarg.
I skolan blev jag alltid skickad till kuratorn eftersom jag alltid var så ensam,de tänkte väl att det var nåt som var fel. Men asperger tänkte de aldrig på, antagligen för att jag inte visade upp några andra typiska AS symptom. Jag var ju duktig, blev sällan arg. Jag var absolut inget problembarn, snarare drömbarnet.
Jag hade sällan några vänner. Fick en vän då och då men efter ett tag slutade den att umgås med mig. Jag fattade aldrig varför oc än idag förstår jag inte riktigt men jag antar att de var för att jag var tyst/tråkig/konstig.
Jag var en duktig flicka, gjorde alltid det jag blev tillsagd. Jag gjorde mina läxor, jag var snabb och hann före alla andra men jag gjorde ofta slarvfel.
Gymnastiken var jobbig, jag hatade lagsporter. Jag blev alltid vald sist. Jag var en tönt och en ensamvarg.
I skolan blev jag alltid skickad till kuratorn eftersom jag alltid var så ensam,de tänkte väl att det var nåt som var fel. Men asperger tänkte de aldrig på, antagligen för att jag inte visade upp några andra typiska AS symptom. Jag var ju duktig, blev sällan arg. Jag var absolut inget problembarn, snarare drömbarnet.
Senast redigerad av Mystiqa 2011-05-04 14:53:42, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor