antikropp skrev:Om AS innebär att man är som aspiesarna på det här forumet så är jag nog en jag med. Om det är som det beskrivs av AS-mammor och olika vårdinstanser eller hjälp-autisten-organisationer så är jag inte en aspie.

Precis. Jag känner igen mig mycket i det som du och andra på forumet skriver, men inte i aspergermammornas bild av det hela. Jag undrar varför det är så, och det var lite det som var frågeställningen i den här tråden:

* Är det många aspergare som passar in på vårdens och aspergerföräldrarnas beskrivningar, eller är det bara de svåraste fallen som är så ?
* Blir man mer osjälvständig och hjälpbehövande av att bli daltad med, eller behöver de hjälpen de får ?
* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?
* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Jag vet inte, men det är de här frågorna jag tänker på.

Jag har lite egna tankar som jag skriver ned

Anastasia skrev:* Är det många aspergare som passar in på vårdens och aspergerföräldrarnas beskrivningar, eller är det bara de svåraste fallen som är så ?

Jag tror att vården beskriver skolboksexempel som visar på en person med "maxad asperger".

Föräldrar beskriver barn, och vi är vuxna. Våra föräldrar kanske skulle ha beskrivit oss som mer aspiga än vad vi tror att vi var. De som inte hade diagnos som barn kanske inte färäldrarna fokuserade så mycket på aspergersymptom på. Det var kanske mer "kamratproblem" och sådant de beskrev och inte hade de en förening att fokusera sig på problemen ihop med andra.

Jag tror alltså att den bild som föräldrar och vård ger, är mer eller mindre överdriven, men stämmer säkert på en del, men jag vet inte på hur många eller på hur stor del.

Anastasia skrev:* Blir man mer osjälvständig och hjälpbehövande av att bli daltad med, eller behöver de hjälpen de får ?

Jag tror att man kan bli mer osjälvständig, men inte nödvändigtvis. Det beror på hur bra hjälpen är. Att inte få någon hjälp och stöd alls tror jag kan göra att man lättare utvecklar vissa typer av depression och utbrändhet, samtidigt som man tvingas lära sig många bra saker på egen hand.
Ingen lätt fråga om man frågar mig. För- och nackdelar med både att få hjälp och att inte få hjälp.
Bra anpassat och optimalt stöd kanske gör en mest självständig medan slentrianstöd gör en osjälvständig.
Rätt hjälp är nog inte "dalt".

Anastasia skrev:* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?

Ja, för mig har det varit så.
Det kan vara att folk pratar mer eller mindre, bättre eller sämre än man skriver. Eller att någon har beskrivit sig på ett sätt som inte stämmer med hur jag uppfattar personen (allt från "jag är jättetjock" till "jag kan inte umgås alls" och "jag är en supeotrevlig och heltrist person").

Anastasia skrev:* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Inte det jag sett av dig hittills på forumet.
Själv misstänker jag att jag ibland ter mig kanske något efteblivet. Jag har börjat fundera på det på senare år. Jag undrar om det kan vara därför folk ignorerar mig ibland, eller därför de väljer att ta hjälp av någon som har mindre kunskaper än jag i vissa ämnen.
Det kan ju iofs bero på att jag verkar "konstig" eller liknande och att folk hellre tar hjälp av en som är socialt normal men kan mindre än en som är socialt konstig och kan mer.
Jag syftar ovan på situationer där folk för det mesta inte känner till att jag har AS, så det bör inte vara fördomar mot eller okunskap om AS som är orsaken.

Det kan ju vara svårt att få reda på sanningen av omgivningen. De säger gärna "nejdå, du är så normal, skulle det vara något konstigt med dig" om man frågar, även om man precis gjort något man själv inser faktiskt är jättekonstigt.

Anastasia skrev:* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?

Ja, absolut, och gårdagens OA-möte stärkte denna min åsikt väldigt. Vissa kanske är ungefär som man tror, men de flesta är ganska annorlunda i verkligheten, somliga mycket, mycket annorlunda.

Kvasir skrev:

Anastasia skrev:* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?

Ja, absolut, och gårdagens OA-möte stärkte denna min åsikt väldigt. Vissa kanske är ungefär som man tror, men de flesta är ganska annorlunda i verkligheten, somliga mycket, mycket annorlunda.

Så är det med de flesta människor för att inte säga alla oavsett diagnos, sjukdom eller ingetdera.

Anastasia skrev:
Är det många aspergare som passar in på vårdens och aspergerföräldrarnas beskrivningar, eller är det bara de svåraste fallen som är så ?

Jag misstänker att gruppen av AS:are som finns här på forumet, tillhör en grupp som i princip är större, än de med extrema vårdbehov. Men den här gruppen har svårare att synas, eftersom omgivning har svårare att identifiera vår "problematik". Antagligen finns det en hel drös, som inte har diagnos men som har den här problematiken. Vi syns inte lika tydligt.

* Blir man mer osjälvständig och hjälpbehövande av att bli daltad med, eller behöver de hjälpen de får ?

Jag tror att det är både och, det finns säkert en risk att hjälp och stöd sätt in utifrån diagnosnamnet istället för ett faktiskt behov.

Jag tror att det finns en ökad risk att de som får en AS diagnos som barn, skyddas mer än vad som är nödvändigt ibland. Att en del kanske hindras från att göra egna erfarenheter.
Kanske finns inte tiden i vårt samhälle, för att vänta och se hur en "svårighet" utvecklar sig.
Att vara förälder är jävligt jobbigt många gånger och när man är mitt upp i det, så gör man troligen det som just för stunden känns och upplevs, som den enklaste, bästa, och snabbaste lösningen.

Jag tror att man ibland tillskriver barn med tex. AS diagnos saker och beteenden som egentligen kan hända vem som helst. (Att man skyller på diagnosen). Men var går gränsen?
Vad tillhör funktionshindret?

Som förälder vill man av naturliga skäl skydda sitt barn. Troligen är man betydligt känsligare som förälder, om man har ett barn som avviker från hur det brukar se ut.
Människan är nog tyvärr funtad så att vi gärna vill laga eller bota.

Jag vet att jag är tacksam för att jag inte fick min diagnos som barn eller tonåring. Utan har fått göra egna misstag och erfarenheter, även om det gjort ont ibland. Däremot skulle jag önska att min omgivning inte hade försökt tvinga mig att passa in i mönstret till 100%. Det här handlar om en balansgång.
Men som sagt var går gränsen?
När vet man om man gjorde rätt?

* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?

För min del tycker jag inte det. De flesta som jag har möt är nog ungefär som jag tänkt mig. sedan beror det på i vilket samnahang man möts.

* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Nej du verkar verkligen inte efterbliven. Möjligen kan jag uppfatta att du har svårt att ta till dig diagnosen för egen del.
Just för att förstå hur olika vi är inom gruppen, är det bra att träffa andra med samma diagnos.

Jag brukar tänka så här:
De som säger att de önskar att de hade haft en diagnos tidigare, bygger sitt antagande att det hade varit en hjälp på de erfarenheter de har med sig i bagaget.
Trots allt tror jag att det har en enorm stor betydeklse vem och vilka vi möter, mer än att det finns ett diagnosnamn på problematiken. När det gäller barn är det nog mer föräldrar som har nytta av diagnosen.
Som vuxen har man helt andra möjligheter att ta till sig en diagnosen.
För min del blev den en förklaringsmodell, en möjlighet att träffa andra som fungerar på ett liknande sätt. jag fick något att förhålla mig till.

Aspergare som är i större behov av stöd är väl heklt enkelt den typ av människor som alltid levt relativt oordnade liv, med bristande hygien och städning av bostad, bristande koll på vardagliga sysslor och ekonomi etc.

Sådana personer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Enda skillnaden är att en del av dessa individer nuförtiden anses ha rätt till stöd från samhället. Många anses dock inte ha det. Det finns massor av personer utan AS som har samma problem med att få vardagen att funka som de med AS.

Jag håller med om att gränsdragningar är svårt. Om man ska hjälpa personen att bli bättre på att hantera sociala kontakter eller organisation, varför inte samtidigt hjälpa till med allt annat i livet? Särskilt svårt blir det om personen som mottar stödet inte är så aktiv och själv inte kan sätta ordentliga gränser. Dessutom varierar det ju så mycket från person till person.

Jag är ganska kluven i frågan om det var bra för mig att få diagnosen som barn eller inte.

Sam skrev:Jag brukar tänka så här:
De som säger att de önskar att de hade haft en diagnos tidigare, bygger sitt antagande att det hade varit en hjälp på de erfarenheter de har med sig i bagaget.
Trots allt tror jag att det har en enorm stor betydeklse vem och vilka vi möter, mer än att det finns ett diagnosnamn på problematiken. När det gäller barn är det nog mer föräldrar som har nytta av diagnosen.
Som vuxen har man helt andra möjligheter att ta till sig en diagnosen.
För min del blev den en förklaringsmodell, en möjlighet att träffa andra som fungerar på ett liknande sätt. jag fick något att förhålla mig till.

Jag tillhör de som fått diagnos i vuxen ålder och är tacksam över att äntligen ha fått det. Problem och svårigheter har alltid funnits men nu har jag en chans att bättre förstå hur och varför de uppstår och kunna möta dem på ett annat sätt. Jag är övertygad om att det hade besparat mig en hel del under tiden fram till nu om jag fått diagnosen tidigare.

Kommunikation och socialt samspel har alltid varit svårt men nu ser jag mig själv delvis annorlunda och även andras agerande ur nya perspektiv. Mycket av det som var gåtor förr är förvisso det nu också men jag ser dem ändå klarare.

Jag fick dessutom möjlighet att få hjälp med det jag har svårt att klara själv och det utan att klassas som lat och/eller oduglig. Det handlar för min del främst om praktisk hjälp i hushållet, som ensamförälder blir det ofta näst intill övermäktigt.

Som mamma har jag välkomnat utredning av mina barn där det ansetts vara befogat och jag har inte motsatt mig diagnos men jag tror att det är bäst att inte få den mellan - låt säga - 13 och 23 eller nåt. Det är en period i livet då det händer så mycket på andra plan och då det är än viktigare att vara "som alla andra" och det kan säkert vara svårt att ta en diagnos till sig då.

Inte minst har diagnosen lett mig hit till forumet och till nya möjligheter till kontakter och relationer på helt andra villkor än de jag tidigare mött. Det har gett mig ett nytt och rikare socialt liv, både i den virtuella verkligheten här och i den reella där jag tillbringar det mesta av min tid.

Anastasia skrev:* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Inte alls! Du ger snarare ett intelligent, reflekterande intryck. Men också ett ensamt, stundtals misantropiskt intryck.

Jag läser dina inlägg med behållning.

Anastasia skrev:* Är det många aspergare som passar in på vårdens och aspergerföräldrarnas beskrivningar, eller är det bara de svåraste fallen som är så ?
* Blir man mer osjälvständig och hjälpbehövande av att bli daltad med, eller behöver de hjälpen de får ?
* Är det stor skillnad på hur man uppfattar någon på ett forum jämfört med IRL ?
* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Jag vet inte, men det är de här frågorna jag tänker på.

1. Ja. Men det finns också många som inte är det minsta "dagcentrifierade". Men oss hittar man inte på dagcenter eller vuxendagis. Det finns hela skalan; smarta-korkade, självständiga-icke självständiga, fula-snygga etc. Allt handlar om var man letar.

2. Ja, dalt är inte bra för någon. Man vet att dalt inte är bra för en om man störs av det. Störs man inte av dalt däremot, så behöver man det och mår bra av det.

3. Du ger intryck av att vara reflekterande, intellektuell, självständig & besviken på det bemötande du tidigare fått. Troligen har du träffat en massa puckade LSS-tanter som bara gjort dig låg. Skit i de där kärringtrasorna som sitter i sina fina små kontor!! De kan inte lära dig ett skit om livet, vem du är eller vad AS innebär för dig.

Jag tycker bilden av de medlemmar jag snackat mycket med stämmer även irl. Pemer var t.ex exakt som jag trodde.

docfrasse skrev:

Anastasia skrev:* Vilket intryck ger jag själv; verkar jag också efterbliven, bara det att jag är för dum för att fatta det och ingen vågar säga något ?

Inte alls! Du ger snarare ett intelligent, reflekterande intryck. Men också ett ensamt, stundtals misantropiskt intryck.

Jag läser dina inlägg med behållning.

Tack. Jag är ganska ensam och misantropisk också, så det stämmer bra.

Jag trodde inte heller att jag framstår som efterbliven här, så det här var mest en retorisk fråga. Däremot har jag ju tänkt på om jag i verkliga sociala situationer kanske inte ger ett så mycket bättre intryck än de korkade aspergare jag ondgjort mig över. Jag är inte så välfungerande alls, bara det att jag döljer det utåt och inte kan ta emot någon hjälp från andra. Andra aspergare verkar åtminstone försöka komma någonstans i livet, och umgås med människor även om det är svårt. Jag känner att jag har för dålig social förmåga och lite att komma med i olika sammanhang för att få göra det, och sen så känner jag ingen glädje eller mening i att spela någon jag inte är. Så jag är verkligen inte bättre än dem.

Anastasia
Vi är nog många som har kämpat oss fram till en hygglig social kompetens innan det fanns ens någon identifikation av våra eviga problem att få. Men för några av oss till ett pris som har tagit knäcken på vår ork att utnyttja den kompetensen.
Kan du lirka dig fram med och mellan de, trots alla brister, mycket större möjligheter som finns numera, så kommer du säkert också att klara dig bättre.
Jag vet en del om hur svårt det kan kännas såväl som te sig. Men också, rimligen, att du inte är tappad bakom en vagn mer än jag.

Skulle gärna skriva något vettigt om min "aspighet", som du bad om; men just nu orkar jag helt enkelt inte.

Jag har ingen social kompetens men jag kan spela teater när det krävs men helst inte så ofta i och med att det är fruktat jobbigt.
En lärdom jag dragit av det är att de "normala" faktiskt är de mest korkade i och med att de är så ytliga att man faktiskt kan spela teater och passera för "normal" så länge man håller sej till vad de vill se och höra och nickar och hummar lite då och då även om man inte hör eller fattar flaska eller ens är intresserad av vad de säger.

docfrasse skrev:Jag är glad över påminnelsen: blev glatt överraskad över info om boken jag inte hört talas om; glömde bort saken; påmindes nu, vilket ledde till att jag beställde boken.

Tycker ö h t det är mycket intressant att läsa om vad andra läst för böcker och vad de tycker om dessa.

Tack, det gläder mig att höra, särskilt när det kommer från dig, som verkar klok och sansad.

KrigarSjäl skrev:2. Ja, dalt är inte bra för någon. Man vet att dalt inte är bra för en om man störs av det. Störs man inte av dalt däremot, så behöver man det och mår bra av det.

Hur fick du till det där? Känns som en typo?

Emma skrev:En lärdom jag dragit av det är att de "normala" faktiskt är de mest korkade i och med att de är så ytliga att man faktiskt kan spela teater och passera för "normal" så länge man håller sej till vad de vill se och höra och nickar och hummar lite då och då även om man inte hör eller fattar flaska eller ens är intresserad av vad de säger.

*LOL*

"fattar flaska"

**LOL**LOL**

nallen skrev:

KrigarSjäl skrev:2. Ja, dalt är inte bra för någon. Man vet att dalt inte är bra för en om man störs av det. Störs man inte av dalt däremot, så behöver man det och mår bra av det.

Hur fick du till det där? Känns som en typo?

Vad är frågan?

Åh, jag satt på SJUKHUSBIBLIOTEKET en gång på internet och råkade höra personalen där tala om en person som tydligen ringt många gånger och bett dem ta in en bok/serie som tydligen bibliotekatien tycket var för specifik för att passa just det biblioteket.
- Fy vad han är jobbig, han måste ju ha aschbergs syndrom elelr nått! Det är ju UPPENBART så jobbig som han är!

Jag samlande ihop allt det lugn, neutralitet och lång stubin jag kunde få ihop i min sårade själ, skrev "Aspergers syndrom" på en lapp och gick in till dem och sa, att de åtminstone borde lära sig namnet på en diagnos före de börjar slänga dem kring sig och att en persons eventuella dåliga beteende inte skulle betyda att även jag skulle behöva höra skitsnack om min diagnos, något som är tillräckligt svårt att leva med, alldeles utan att opålästa sprider falska rykten om oss.

"Vaddå jag talade ju bara om en endaste person, han är verkligen skitjobbig!" fortsatte hon, fullkomligt omedveten om vad hon gett för generaliserande och sårande intryck då hon sagt "jobbig=uppenbart Aschbergs eller nått", jag blir så ledsen...

En lapp är väl en bra idé. Men man vill ju trycka till idioter, synd att man inte kan göra det lika ofta som man skulle vilja. Jag hade kommit på att skriva en lapp sådär en halvtimme senare...

MsTibbs skrev:Åh, jag satt på SJUKHUSBIBLIOTEKET en gång på internet och råkade höra personalen där tala om en person som tydligen ringt många gånger och bett dem ta in en bok/serie som tydligen bibliotekatien tycket var för specifik för att passa just det biblioteket.
- Fy vad han är jobbig, han måste ju ha aschbergs syndrom elelr nått! Det är ju UPPENBART så jobbig som han är!

Jag samlande ihop allt det lugn, neutralitet och lång stubin jag kunde få ihop i min sårade själ, skrev "Aspergers syndrom" på en lapp och gick in till dem och sa, att de åtminstone borde lära sig namnet på en diagnos före de börjar slänga dem kring sig och att en persons eventuella dåliga beteende inte skulle betyda att även jag skulle behöva höra skitsnack om min diagnos, något som är tillräckligt svårt att leva med, alldeles utan att opålästa sprider falska rykten om oss.

"Vaddå jag talade ju bara om en endaste person, han är verkligen skitjobbig!" fortsatte hon, fullkomligt omedveten om vad hon gett för generaliserande och sårande intryck då hon sagt "jobbig=uppenbart Aschbergs eller nått", jag blir så ledsen...

Fy fan vad bra gjort! Heja dig!

MsTibbs skrev:Åh, jag satt på SJUKHUSBIBLIOTEKET en gång på internet och råkade höra personalen där tala om en person som tydligen ringt många gånger och bett dem ta in en bok/serie som tydligen bibliotekatien tycket var för specifik för att passa just det biblioteket.
- Fy vad han är jobbig, han måste ju ha aschbergs syndrom elelr nått! Det är ju UPPENBART så jobbig som han är!

Jag samlande ihop allt det lugn, neutralitet och lång stubin jag kunde få ihop i min sårade själ, skrev "Aspergers syndrom" på en lapp och gick in till dem och sa, att de åtminstone borde lära sig namnet på en diagnos före de börjar slänga dem kring sig och att en persons eventuella dåliga beteende inte skulle betyda att även jag skulle behöva höra skitsnack om min diagnos, något som är tillräckligt svårt att leva med, alldeles utan att opålästa sprider falska rykten om oss.

"Vaddå jag talade ju bara om en endaste person, han är verkligen skitjobbig!" fortsatte hon, fullkomligt omedveten om vad hon gett för generaliserande och sårande intryck då hon sagt "jobbig=uppenbart Aschbergs eller nått", jag blir så ledsen...

Muppskallen tog alltså inte ens till sig vad du faktiskt sade??!?

Pemer skrev:Muppskallen tog alltså inte ens till sig vad du faktiskt sade??!?

Nepp, hon verkade inte fatta vad hon just låtit som. Alternativt försökte hon fejka oskuld för att inte se ut i dålig dager. Hon babblade på en massa, jag sa inget mer. Hoppas hon förstod vad jag menade och att jag uttryckte mig så jag inte stärkte hennes fördomar, jag hoppas det.

Hur än hon reagerade bar du dig åt som en sann hjältinna, Tibbs.

KrigarSjäl skrev:

nallen skrev:

KrigarSjäl skrev:2. Ja, dalt är inte bra för någon. Man vet att dalt inte är bra för en om man störs av det. Störs man inte av dalt däremot, så behöver man det och mår bra av det.

Hur fick du till det där? Känns som en typo?

Vad är frågan?

Jag tycker det ser ut som du först säger att dalt inte är bra för någon och sen att det är bra för vissa. Så jag undrade hur du menar.

Bror Duktig skrev:För övrigt så är det många som börjar prata med mig som om jag är begåvningshandikappad eller 2 år så fort de vet att jag har AS.
Ofta de som vet lite grann om AS men inte tilläckligt. De som inget vet brukar inte bete sig så.
Redan som barn avskydde jag vuxna som pratade så med barn, och som ofta sades vara "så bra med barn" (en markör om att hålla sig undan om någon så bara beskrevs som sådan). Andra barn gillade dem ofta.

Min halvaspiga mamma höll aldrig på och larvade sig sådär utan pratade alltid med mig som med en vuxen. Det uppskattar jag verkligen.

Har väldigt svårt att se på barnprogram just för att de är så hysteriska, överpedagogiska och modulerar rösten på ett ännu mer tröttsamt vis än den i övrigt sympatiske inredar-Ernst på TV. Blir helt utmattad av att lyssna på sånt och inte så lite irriterad.