Det jag specifikt undrar över är om du är/var tröstsökande och visar/visade dina känslor.

Jag har insett att jag är extremt lite tröstsökande som vuxen. Andra verkar gå till andra och visa hur de känner. Söker jag stöd så tar jag det mer som en diskussion. Nu menar jag inte att man måste gråta och bli klappad på ryggen, men även vuxna verkar vilja ha emotionellt stöd och visar känslor om de behöver.

Eller rättare sagt, har insett att andra är annorlunda (igen! wow lixom... eh...)

Som barn var jag nog tröstsökande upp till en viss ålder. Om jag slog mig sprang jag till mamma. Ungefär som andra barn. Men tror jag slutade med det gradvis och kanske runt 9 så tror jag inte jag gjorde så mer. Söka tröst för rädslor minns jag inte att jag gjorde ens. Men det gjorde jag säkert som liten. Men jag vet helt säkert att jag inte gjorde det i början av skolåldern, då tyckte jag det var "pinsamt" eller något.

Tycker nog fortfarande det är pinsamt. Att visa att man är rädd eller ledsen.

Moderator mnordgren: förtydligade rubriken på begäran

kiddie skrev:Det jag specifikt undrar över är om du är/var tröstsökande och visar/visade dina känslor.

Jag själv slutade vid ung ålder att gå till mamma. Var ledsen utan stödet från någon -alltid!
Jag visade nog glädje, men skäms över att jag var lite intelligent och började läsa, snarare.

Jag har insett att jag är extremt lite tröstsökande som vuxen. Andra verkar gå till andra och visa hur de känner. Söker jag stöd så tar jag det mer som en diskussion. Nu menar jag inte att man måste gråta och bli klappad på ryggen, men även vuxna verkar vilja ha emotionellt stöd och visar känslor om de behöver.

Jag behöver själv mer av "assistans", tröst är Jesus och Gud kapabla till, tyvärr. Jag har tre orsaker till det att känslorna bara fungerar intellektuellt i de hjärncentra som är inblandade. Inte som upplevelse. Jag är klart verbal i allt detta.

Eller rättare sagt, har insett att andra är annorlunda (igen! wow lixom... eh...)

Jag möter så få individer och vill uppmuntra till att du/ni slipper psyksvängen. Där är det farligt.

Som barn var jag nog tröstsökande upp till en viss ålder. Om jag slog mig sprang jag till mamma. Ungefär som andra barn. Men tror jag slutade med det gradvis och kanske runt 9 så tror jag inte jag gjorde så mer.

Samma här. Har ibland trott att det kunde bero på att mamma straffade mig en enda gång.

Söka tröst för rädslor minns jag inte att jag gjorde ens. Men det gjorde jag säkert som liten. Men jag vet helt säkert att jag inte gjorde det i början av skolåldern, då tyckte jag det var "pinsamt" eller något.

Ensam är stark. Jag hade t.ex växtvärk, men kommer inte ihåg att jag fick piller. Jag hade nog trygg relation med väldigt snälla, men hämmade föräldrar. Osäker på om mamma hade Aspergerdrag.

Tycker nog fortfarande det är pinsamt. Att visa att man är rädd eller ledsen.

Är så totalt integrerad med Gruppboende, Schizofreni, Asperger, ensamhet, medicinering som "stänger av" känslor så att jag glömt känsloyttringar. Tycker omvärlden är livsfarlig, helsjuk, hotande, styrd av denna tidsålders Gud. Är faktiskt hotad till livet en del, vilket är rejält orimligt ibland. "Psykopatomgivning".

Jag gillade inte att någon rörde vid mig, gillade inte kramar eller pussar eller att sitta i famnen. Jag tror att det kan bero på att mamma ofta var inlagd på psyket och jag bodde hos släktingar, vågade nog inte riktigt lita på någon.

Jag visade annars känslor (men bara positiva sådana) och var väldigt pratsam och snäll och ville vara alla till lags, folk blev bara irriterade på mig eftersom jag babblade oavbrutet. Höll ändå mycket inom mig och berättade aldrig för någon att jag var mobbad till exempel.

Jag tycker att jag är en varm och kärleksfull mamma och har inga problem med närhet nuförtiden. Jag visar fortfarande tyvärr inte mina negativa känslor och får därför ibland plötsliga raseriutbrott, skäms för dom men då har allt gått över gränsen helt enkelt.

notwoodstock skrev:Är så totalt integrerad med Gruppboende, Schizofreni, Asperger, ensamhet, medicinering som "stänger av" känslor så att jag glömt känsloyttringar. Tycker omvärlden är livsfarlig, helsjuk, hotande, styrd av denna tidsålders Gud. Är faktiskt hotad till livet en del, vilket är rejält orimligt ibland. "Psykopatomgivning".

Vad jobbigt det lät. Omvärlden känns mer livsfarlig ju mer man är hemma. När jag jobbar har jag inga problem att handla o. s. v. och tänker inte ens på det. Nu när jag varit sjukskriven i några veckor har jag upptäckt att det känns jobbigt att gå till affären och handla mat, det finns ju människor där... Ju mer man isolerar sig desto mer isolerad blir man. Tur att jag ska till jobbet igen i morgon även om det känns ganska otäckt.

Jag varken var eller är tröstsökande.
Man brukar ju säga att barn ibland har en fördröjd reaktion när de ramlar och slår sig, att de börjar gråta först när någon skräckslagen vuxen springer fram och frågar om det gjorde ont.
Så fungerade aldrig jag. Talade med min mor och en av hennes väninnor nyligen och de berättade att jag i princip aldrig grät, hur illa jag än slog mig. Jag förstod nog inte att man förväntades visa att något gjorde ont. Såg liksom inte poängen med det.

Jag kan inte minnas i vilka specifika situationer jag sökte tröst som liten men antagligen det mesta. Det var mycket som gick oväntat fel tyckte man. Någonstans på vägen blev jag helt klart mindre tröstsökande än de flesta. Åtnjöt en slags status i lågstadiet för att jag nästan aldrig grät. Det var tydligen häftigt även om jag själv inte var allt för imponerad av hur jag hanterade känslor. Att hitta en bra nivå på känslomässighet tycker jag är ett i närmast livslångt arbete och att aldrig gråta är definitivt inte något positivt längre men inte heller att vara ett vattenfall.

Om jag någonsin varit tröstsökande så var det före tre års ålder. Efter det har jag aldrig sökt tröst. Tror det beror på en kombination av saker - obehag vid beröring, oförmåga att lita på andra samt oförmåga att se poängen i det hela (inget löser sig bara för att man får en kram).
Det ska väl ses som en brist av något slag men jag har aldrig själv upplevt det som negativt.

Hm, som barn var jag mycket drömmande, kreativ och även på många sätt smart. Jag var t ex artig och lät andra ta tårta före en själv och visste att man inte skulle mobbas, för det var elakt.
Dessutom visste jag att mamma skulle hämta mig senare på förskolan så blev ju aldrig ledsen. Satt och tittade i böcker obrydd. Hatade kramar och pussar. Tyckte det var äckligt upp till innan tonåren.

Älskade att leka själv och om jag lekte med någon lekte jag gärna med en åt gången, eftersom jag skulle bestämma typ 80-90% av leken, annars blev jag snabbt tjurig och ville inte leka alls.

I övrigt så var jag mycket fast i TV'ns värld eller så sprang jag mycket i skogen för mig själv och lekte.

Älskade att teckna och började öva massor (från typ 7-8 års ålder) för att kunna bli disneytecknare.
Ville bli författare också så skrev mycket och hoppades på att få en bok publicerad. Började aktivt med det redan runt den åldern också.

Var mycket tekniskt intresserad. Typ ficklampor och videokameror var intressanta.

Gillade att samla saker som kapsyler och stenar t ex. älskade läsa serietidningar.

Hej ! Jag var filosofisk och drömmande som barn, hade lite svårigheter att vistas i en grupp. Hade blandade intressen sen när jag i ungdomen, älskade "Carmen" på teve, satt som spikad, dinosaurier och att leka att jag var militär lite grann.


Kom ihåg när jag hade sönder en trumma för jag ville se vem som satt inuti. Hade ett stort leende på läpparna, även fast en del tyckte jag såg bekymrad ut ( med rynkad panna ).


Idag är jag nog till viss del samma, kanske inte lika glad men intressen är andra iof.

Vissa läser bara rubriken verkar det som.

Sökte inte heller tröst som liten och kommer inte ihåg att jag gjort det i vuxen ålder heller. Min FV (första kärlek) och syster undantaget. Numera vet jag att jag har Gud Fader dvs. Jesus och behöver sällan bli tröstad men han är bra.

Min mor berättade att som småbarn var jag väldigt tystlåten.
Jag minns att jag gillade leka bil- och tågmodeller.

Jag brukar vara tystlåten i grupper eller med personer jag inte känner mig tryggt med .
Eftersom jag är troende brukar jag söka mig till Jesus och Hans Moder för att få hjälp och tröst i denna världen.

Faktiskt har jag aldrig överhuvudtaget tänkt på möjligheten att söka stöd och tröst hos andra människor (inte förrän jag läste den här tråden). Jag gör det inte nu som vuxen och jag har inget som helst minne av att jag gjorde det som liten heller.

Jag blev ofta väldigt arg och ledsen som liten, och grät och skrek en massa, och förmodligen tröstade mina föräldrar mig, eller försökte åtminstone (även om jag inte minns det). Men jag tror inte att jag någonsin har förväntat mig någon tröst. Jag är ganska social och när jag har problem så pratar jag ofta med andra om dem, men det är mera för att få någon annans syn på problemen och kanske rentav praktiska tips och råd.

Haha, det är ju lustigt egentligen... jag är mån om andras känslor och försöker trösta dem om de verkar ledsna, men inte förrän nu har det öht slagit mig att JAG kanske också skulle kunna tänkas vilja bli tröstad när jag är ledsen! Ja ja, det är väl ingen slump att jag har den diagnosen jag har

Jag kommer inte ihåg min barndom så väl men jag sökte inte hjälp tror jag utan hela mitt sätt att vara skrek att jag behövde hjälp fast jag lyssnade inte. Jag såg allting som ett hån mot mig. Jag ville vara normal men fick alltid höra att jag hade en diagnos yadayada.

Idag klarar jag mig själv och jag vill ogärna be om hjälp och tröst. Tröst kan inte hjälpa mig med mina problem, det kan bara jag göra. Och jag tycker hjälpen som finns idag på t.ex. psyk är sämre än den som finns tillgänglig på nätet så jag söker efter egna metoder för att finna svar på mina besvär.

Hettan skrev:hjälpen som finns idag på t.ex. psyk är sämre än den som finns tillgänglig på nätet

Det är egentligen rätt förkastligt att det är så. Det innebär också att det saknas något inom forskningen i den verksamheten som helhet. Förutsatt att det inte är en vägg mellan forskningen och undervisningen av (psykologi) studenter då.

jag var "tyvärr" en riktig gangsta. bråkstake.

elle skrev:Min mor berättade att som småbarn var jag väldigt tystlåten.
Jag minns att jag gillade leka bil- och tågmodeller.

Jag brukar vara tystlåten i grupper eller med personer jag inte känner mig tryggt med .
Eftersom jag är troende brukar jag söka mig till Jesus och Hans Moder för att få hjälp och tröst i denna världen.

vadå söka dig till hans moder? det är endast herren du ska söka till dig. maria var inget annat än en simpel människa.

habiti skrev:jag var "tyvärr" en riktig gangsta. bråkstake.

elle skrev:Min mor berättade att som småbarn var jag väldigt tystlåten.
Jag minns att jag gillade leka bil- och tågmodeller.

Jag brukar vara tystlåten i grupper eller med personer jag inte känner mig tryggt med .
Eftersom jag är troende brukar jag söka mig till Jesus och Hans Moder för att få hjälp och tröst i denna världen.

vadå söka dig till hans moder? det är endast herren du ska söka till dig. maria var inget annat än en simpel människa.

Där har du fel hon är ett helgon enligt vissa grenar inom kristendomen.

slackern skrev:Där har du fel hon är ett helgon enligt vissa grenar inom kristendomen.

Enligt i princip hela bibeln så är det enbart GUD man ska tillbe. Allt annat är avgudar och fantasifoster.

Parvlon skrev:

slackern skrev:Där har du fel hon är ett helgon enligt vissa grenar inom kristendomen.

Enligt i princip hela bibeln så är det enbart GUD man ska tillbe. Allt annat är avgudar och fantasifoster.

Står det inte om helgon i NT?

slackern skrev:Står det inte om helgon i NT?

knappast att man ska be dem om saker.

För Gud är ingen människa död tror jag. Men bara för att man får "kontakt" om man t.ex får för sig att sin avlidna släkting vill prata med en, så är det långt ifrån säkert att det är den avlidna släktingen som tar upp kontakt med en. Detsamma bör gälla vad människor tror är helgon. Detsamma gäller förresten kontakt med "Gud". Men man märker när man fått sanningens ande, från att ha haft en lögnande, kan jag säga av erfarenhet. Och jag tror att den egentliga Guden/vår fader i himlen, alltid finns där och håller ett öga på oss och våra tokiga ideér om Honom och himmelriket.

Parvlon skrev:

slackern skrev:Står det inte om helgon i NT?

knappast att man ska be dem om saker.

För Gud är ingen människa död tror jag. Men bara för att man får "kontakt" om man t.ex får för sig att sin avlidna släkting vill prata med en, så är det långt ifrån säkert att det är den avlidna släktingen som tar upp kontakt med en. Detsamma bör gälla vad människor tror är helgon.

Har jag påstått det?

slackern skrev:det är endast herren du ska söka till dig.

Du svarade på habiti's citat "det är endast herren du ska söka till dig." precis som att det inte stämmer bibliskt.

Parvlon skrev:

slackern skrev:det är endast herren du ska söka till dig.

Du svarade på habiti's citat "det är endast herren du ska söka till dig." precis som att det inte stämmer bibliskt.

Snälla skriv in det där i hela citatet så att det blir rätt tack.

Bättre att du fetmarkerar om du syftade på "maria var inget annat än en simpel människa." Det var knappast poängen som habiti syftade på.

kiddie skrev:Det jag specifikt undrar över är om du är/var tröstsökande och visar/visade dina känslor.

Jag har insett att jag är extremt lite tröstsökande som vuxen. Andra verkar gå till andra och visa hur de känner. Söker jag stöd så tar jag det mer som en diskussion. Nu menar jag inte att man måste gråta och bli klappad på ryggen, men även vuxna verkar vilja ha emotionellt stöd och visar känslor om de behöver.

Eller rättare sagt, har insett att andra är annorlunda (igen! wow lixom... eh...)

Som barn var jag nog tröstsökande upp till en viss ålder. Om jag slog mig sprang jag till mamma. Ungefär som andra barn. Men tror jag slutade med det gradvis och kanske runt 9 så tror jag inte jag gjorde så mer. Söka tröst för rädslor minns jag inte att jag gjorde ens. Men det gjorde jag säkert som liten. Men jag vet helt säkert att jag inte gjorde det i början av skolåldern, då tyckte jag det var "pinsamt" eller något.

Tycker nog fortfarande det är pinsamt. Att visa att man är rädd eller ledsen.

Känner igen mig. Fast när jag var barn så ställde alla upp för mig. Mamma och pappa, morfar och tant Greta (hans andra fru), de präntade liksom in i mig att jag var ok. Mostrarna var viktiga. Morfars första fru, modern till de 5 döttrarna, blev psykotisk när hon var 32. Sen satt hon på Sundby resten av livet. Så, systrarna blev extremt tighta. Min mamma var äldst. Syskonbarn var liksom en helhet, på somrar, vid jul, nyår, påsk och sånt. En rätt egendomlig uppväxt faktiskt, inga barn har den typen av stöd nuförtiden.

Frimodig