Jag har tänkt lite på om folk på det här forumet är mer högfungerande än de flesta aspergare, eller om det är så att jag har råkat ut för ovanligt nördiga och osjälvständiga varianter tidigare, och att min bild är färgad av dessa. Bland de aspergare jag träffat på habiliteringen och i andra sammanhang så tror jag att kanske hälften inte alls skulle klara av att diskutera på ett sånt här ställe. Att diskutera kräver ändå nån sorts ömsesidighet och förmåga att ta andras perspektiv, om man inte bara ska tjata om sina egna specialintressen dvs.

En del av aspergarna på habiliteringen tyckte jag i princip var som utvecklingsstörda. De kunde inte fatta egna beslut, utan var beroende av att andra skulle säga åt dem exakt vad de skulle göra. När de skulle åka och bada, som en gruppaktivitet, fattade de inte att man skulle ha handduk med sig för att det inte uttryckligen stod så, bara för att nämna ett exempel på deras tröghet. Sådana människor tror jag även har svårt att skriva här.

Av vissa böcker och tidningar kan man också få bilden av aspergaren som ett "osjälvständigt vårdpaket". I tidningen "Ögonblick", som jag prenumerade på ett tag, så ansågs inte aspergarna vara kapabla att föra sin egna talan och att leva ett självständigt liv. Överbeskyddande mammor uttalade sig och sa saker som "de här barnen kommer behöva vårt stöd och hjälp hela livet". I aspergerböcker kan de också stå att aspergare "med rätt stöd kan leva ett relativt självständigt vuxenliv" o.dyl som bara gör mig illa till mods, eftersom jag alltid har upplevt mig som självständigare än andra.

Jag tycker inte att ni här verkar vara som dem. Med vissa undantag kanske, så tycker jag de flesta aspergare på forumet är ungefär på min nivå, eller hur jag ska säga. Det jag undrar är om det finns en betydande del aspergare som är mycket "aspigare", eller om den bild som ofta målas upp av aspergaren inte stämmer med verkligheten. Tycker ni själva att ni har en lindrig form av AS ?

Anastasia skrev: Med vissa undantag kanske, så tycker jag de flesta aspergare på forumet är ungefär på min nivå, eller hur jag ska säga. Det jag undrar är om det finns en betydande del aspergare som är mycket "aspigare", eller om den bild som ofta målas upp av aspergaren inte stämmer med verkligheten. Tycker ni själva att ni har en lindrig form av AS ?

Jag är tvärtom övertygad om att det finns en mängd personer ute i samhället med odiagnosticerad AS, men som likväl har syndromet. Jag stöter regelbundet på dem i yrkeslivet bland kollegor, medarbetare och patienter. I den första gruppen finns de rikligt företrädda högt upp i hierarkin och bland forskare. Det finns en utbredd svartvit syn på NPF att endast de svårast drabbade har syndromen. Okunskapen är stor.

"Han kan väl inte ha Asperger? Han var ju trevlig!!
"Hon kan knappast ha AD/HD, som är så välutbildad!"

Ja, jag tycker jag har en lindrig form av AS.

Anastasia skrev:I aspergerböcker kan de också stå att aspergare "med rätt stöd kan leva ett relativt självständigt vuxenliv" o.dyl som bara gör mig illa till mods, eftersom jag alltid har upplevt mig som självständigare än andra.

Ja, jag är också väldigt självständig. Jag möts av förvånade blickar på psyk när de frågar hur jag tog mig dit. Med bil säger jag. Jaha, har du någon med dig som väntar? Eh, nej jag kör egen bil....

I mitt läkaringtyg från typ 2000 står att jag kommer att behöva väldigt mycket stöd för att klara mitt dagliga leverne och för att ta mig till och från aktiviteter. Men jag har lärt mig läsa kartor, jojomensan .

Jag har svårt att se vad LSS skulle kunna göra för mig. Min farsa är aspigare än mig, gällande specialintressen och social interaktion, men han har ingen diagnos och han jobbar. Och kör bil han med. Bilar är hans specialintresse.

Jag är väl ganska aspig, men mina problem handlar mest om dåligt lokalsinne och psykiska problem som depression, ångest, sömnproblematik.

Som barn var jag extremt aspig, men jag har utvecklats.

Jag är aspig något så till förbannelse. Men har aldrig varit det på detta "snudd på förståndshandikappade" sätt (som kanske ibland har framkallats, i varje fall ofta förvärrats, av över- eller snarare felbeskydd + den feltryfferade hjälppedagogik vi alla känner till??).

Dr Aspie - och sådana som anser att aspergare ska bannas ur läkarkåren (och andra liknande kårer): ser ni Docfrasses inlägg?

docfrasse skrev:Jag är tvärtom övertygad om att det finns en mängd personer ute i samhället med odiagnosticerad AS, men som likväl har syndromet. Jag stöter regelbundet på dem i yrkeslivet bland kollegor, medarbetare och patienter. I den första gruppen finns de rikligt företrädda högt upp i hierarkin och bland forskare. Det finns en utbredd svartvit syn på NPF att endast de svårast drabbade har syndromen. Okunskapen är stor.

Ok, men skulle de med odiagnosticerad AS har något behov av en diagnos, om de nu har lyckats så bra i livet ? Måste man inte ha allvarligare problem av sitt funktionshinder för att få en diagnos ?

Jag har träffat åtminstone en person som varit mer udda och aspig än jag, men som inte tyckts lida av detta och lyckats göra karriär, till skillnad från mig. Då tycker jag man kan se det mer som en personlighetstyp än ett funktionshinder.

Ser mig själv som högfungerande. Jag klarar mig själv. Jobbigaste är väl att konstant bo i en svinstia. Där kanske jag hade behövt hjälp. Min snälla mamma fick ett ryck och var här och skulle hjälpa mig städa en gång i sommar, men det var outhärdligt. Hon flyttade ut stolarna när hon skulle dammsuga och ställde inte tillbaka dem exakt likadant. Klarade inte av att se hur hon höll på, så fick gå ut. Så, vet inte hur det skulle funka med hjälpinsats gällande hemmet, men, men.

Jag haft ett dilemma sedan jag fick min diagnos och börjat förstå att alla de där sakerna jag som tycker är jobbiga har att göra med AS. Jag har klarat dem förut, och bör således klara dem nu också. Mitt dilemma är att jag vill inte göra mig själv mer handikappad än jag är, men samtidigt vet jag att jag kanske mår bättre av att tagga ner och be lite mer om hjälp. Men har man klarat det förr (även om man nästan spytt på kuppen), så ska man ju klara det i fortsättningen också. Ber jag om hjälp till allt jag tycker är jobbigt, så gör det att jag känner mig värdelös, och då mår jag sämre. Ber jag inte om hjälp så mår jag dåligt av att genomföra det. Bah! Svår balansgång det där.

Zombie skrev:Jag är aspig något så till förbannelse. Men har aldrig varit det på detta "snudd på förståndshandikappade" sätt (som kanske ibland har framkallats, i varje fall ofta förvärrats, av över- eller snarare felbeskydd + den feltryfferade hjälppedagogik vi alla känner till??).

På vilket sätt är du så aspig då (du behöver inte svara om du inte vill ) ? De som jag har uppfattat som väldigt aspiga har antingen varit lågbegåvade, eller åtminstone ganska ensidiga i sin begåvning och sätt att kommunicera. Jag tycker just kommunikationen är de som har betydelse för hur aspig någon är, sen kan man ju såklart ha svåra problem på andra områden.

Den "hjälp" som ges kan säkert förvärra tillståndet en hel del.

Jag är i vissa avseenden mycket mer aspig än i andra. Jag lever ett rikt och självständigt liv tillsammans med mina tre yngsta barn och en flock hundar i ett gammalt hus. Jag jobbar inte mycket men jag driver eget företag sedan ett antal år tillbaka. Jag har barn med resp utan diagnos - kreativa och begåvade men inte alltid helt enkla att lotsa i livet (och skolan).

Jag har svårt att intuitivt förstå många andra men jag har alltid varit intresserad av att försöka lära mig hur människor fungerar och tror mig om att vara en bra förälder till mina barn. Å andra sidan har jag inget umgänge att tala om utöver det som direkt följer med barnen men det har jag inte något behov av och det känner jag skulle kunna komma att kosta mer energi än jag kan avvara.

Jag fungerar hyfsat i samhället och är vad jag vet relativt respekterad där jag bor. Barnen är välkomna hos andra och andra barn hemma hos oss. Jag fixar normala umgängesregler ganska bra, jag har under åren lärt mig en hel del tumregler för allt möjligt och valt att anpassa mig i många fall eftersom det gett mig mer utrymme att agera som jag vill i andra. Med gardiner i köksfönstret är toleransen större om man sitter uppe på nätterna och läser...

Men det är arbetsamt att umgås med NT även om jag klarar det ganska bra. Det har gjort det oerhört tröttande att arbeta i grupper på vanliga arbetsplatser, att anpassa mig till outtalade krav och normer i olika sammanhang tex. Arbetslivet är nog det som har krävt mest av mig - näst efter städningen...

Jag har svårt att städa. Jag har svårt att strukturera, att genomföra och att prioritera. Disken blir stående, barnens saker svämmar över överallt, golven samlar jag-vet-inte-vad, tvätten blir liggande ren och torr i badrummet. Jag har valt att acceptera hjälp med städning och andra hushållssysslor och det har verkligen varit en avlastning, inte minst mentalt.

Jag är tillräckligt aspig för att uppskatta det raka okonstlade umgänge man kan hitta med andra med AS. För mig har diagnosen varit ett verkligt lyft både när det gäller att förstå mig själv och att förstå andra och det har gjort det lättare att leva med AS.

Anastasia skrev:

docfrasse skrev:Jag är tvärtom övertygad om att det finns en mängd personer ute i samhället med odiagnosticerad AS, men som likväl har syndromet. Jag stöter regelbundet på dem i yrkeslivet bland kollegor, medarbetare och patienter. I den första gruppen finns de rikligt företrädda högt upp i hierarkin och bland forskare. Det finns en utbredd svartvit syn på NPF att endast de svårast drabbade har syndromen. Okunskapen är stor.

Ok, men skulle de med odiagnosticerad AS har något behov av en diagnos, om de nu har lyckats så bra i livet ? Måste man inte ha allvarligare problem av sitt funktionshinder för att få en diagnos ?

Jag har träffat åtminstone en person som varit mer udda och aspig än jag, men som inte tyckts lida av detta och lyckats göra karriär, till skillnad från mig. Då tycker jag man kan se det mer som en personlighetstyp än ett funktionshinder.

Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler. Hínner inte skriva mer nu, ska med tåget på aspie-träff!

Jag upplever att folk ofta är ganska annorlunda i verkligheten mot hur man kan uppfatta dem på forum.
En del blir mer "pratglada" och skämtsamma på internet än IRL, andra tvärtom.

En del framstår som mer lågt fungerande IRL än på forum, men ofta är det verkligen framstår och inte är. Eftersom det är ett socialt handikapp så kan det ju just verka som någon är efterbliven fast den inte är det rent generellt.
En del kan ju ha mycket lättare att kommunicera i text än i tal, och då framstår personen väldigt olika beroende på om man träffar den på internet eller IRL.

En del har beskrivit sig som att inte över huvud taget kunna förstå vissa saker, men IRL har de ändå gjort det. Just med detta kan det vara jag i och för sig, som har tolkat för bokstavligt. Skriver någon att den inte kan tyda kroppsspråk och förstå ironi, så har jag trott på det till 100 % och blivit överraskad när personen ser att jag är glad (skrattar) eller om den säger något ironiskt.

Det kan ju också ligga något i det som en del har sagt, att de som är mest handikappade kan inte söka sig till självständiga träffar, organisera föreningar och vara aktiva på sådana här forum.
Men jag vet inte, man har ju rätt ojämn begåvning oftast, och det som inte behövs på ett forum, märks inte här o.s.v.

BTW, Jag kör också bil, och får också frågor om detta när jag besöker psyk eller annat där man vet lite om AS. Sättet de frågar på brukar vara otroligt fånigt, som om man är ett litet barn.
Med det intresse som jag haft för att framföra fordon så är det inte alls konstigt att jag har körkort. Intresset har hjälpt igenom det som har varit svårigheter, och analytiskt och teoretiskt tänkande har hjälpt mig där jag saknar "känsla" (sådant som mjuk växling, mjuk inbromsning, köra på dragläge - att lära sig hur mekaniken sitter ihop och fungerar hjälper långt).

För övrigt så är det många som börjar prata med mig som om jag är begåvningshandikappad eller 2 år så fort de vet att jag har AS.
Ofta de som vet lite grann om AS men inte tilläckligt. De som inget vet brukar inte bete sig så.
Redan som barn avskydde jag vuxna som pratade så med barn, och som ofta sades vara "så bra med barn" (en markör om att hålla sig undan om någon så bara beskrevs som sådan). Andra barn gillade dem ofta.

Missade ett av de områden där det blir allra svårast med aspigheten - nära relationer till andra än mina barn. Jag har varit så osäker när det gäller att närma mig andra människor, framförallt har det av naturliga skäl gällt män, att det har tagit sig en del uttryck som gjort det svårt för mig.

Jag har försökt leva ihop med män både med och utan (trolig men odiagnosticerad) AS men det har varit svårt. Att jag nu har en egen diagnos gör att jag bättre känner mina egna tillgångar och svårigheter. Det gör att jag lättare kan avgöra vad som är möjligt att kompromissa om och vad som är verkligt centralt för mig.

Jag har nyss för första gången sedan jag fick min egen diagnos givit mig in i en relation med en man där vi båda har AS och vet om det. Det har givit helt nya och andra möjligheter till förståelse och kommunikation än tidigare, där någon slags förmodad anpassning till NT har krånglat till det mesta. Att allting ska passera NT-filtret både in och ut är oerhört energikrävande.

Bror Duktig skrev:En del framstår som mer lågt fungerande IRL än på forum, men ofta är det verkligen framstår och inte är. Eftersom det är ett socialt handikapp så kan det ju just verka som någon är efterbliven fast den inte är det rent generellt.
En del kan ju ha mycket lättare att kommunicera i text än i tal, och då framstår personen väldigt olika beroende på om man träffar den på internet eller IRL.

Ja, det är sant. Jag har mycket lättare att ge den bild av mig själv som jag vill ge på ett forum, samtidigt som jag är ärligare här och berättar mer personliga saker om mig själv. Det är ju mycket att tänka på när man socialiserar i verkliga livet, jag är inte helt säker på vilket intryck jag själv ger, men jag hoppas verkligen inte jag verkar efterbliven att prata med.

Bror Duktig skrev:För övrigt så är det många som börjar prata med mig som om jag är begåvningshandikappad eller 2 år så fort de vet att jag har AS.
Ofta de som vet lite grann om AS men inte tilläckligt. De som inget vet brukar inte bete sig så.

Precis min erfarenhet också.

Bror Duktig skrev:Redan som barn avskydde jag vuxna som pratade så med barn, och som ofta sades vara "så bra med barn" (en markör om att hålla sig undan om någon så bara beskrevs som sådan). Andra barn gillade dem ofta.

Ja, såna ska man se till att undvika. Jag avskydde också alla flamsiga, tramsiga vuxna som behandlade mig som ett dagisbarn. Jag har alltid gillat lite mer auktoritära personer som går att lita på och diskutera med, men det finns ju inte så många av den sorten. En del manliga lärare kunde falla mig i smaken som barn, men annars kände jag mig ofta vuxnare än de vuxna.

Anastasia skrev:Det är ju mycket att tänka på när man socialiserar i verkliga livet, jag är inte helt säker på vilket intryck jag själv ger, men jag hoppas verkligen inte jag verkar efterbliven att prata med.

Detsamma hoppas jag om mig.
Men ibland har jag undrat om det sätt på vilket en del pratar till mig, beror på att jag verkar efterbliven (inte när det gäller de där inom vård och omsorg, där tror jag att det beror på att de tror att AS => efterbliven).

Eller om anledningen till att mina kunskaper nonchaleras beror på att jag verkar efterbliven och pratar på ett sätt som får dem att tro att jag egentligen inte kan något.

Jag har inte direkt träffat på några andra Aspergare. Det är ju tjejen då, och vi är olika på en del sätt och lika på en hel jävla massa sätt.

Jag tycker inte direkt att jag har känt att "wow jag måste ha AS" när jag har läst beskrivningarna på såna där sidor som handlar om funktionshinder eller läst böcker. Det har alltid känts som att man måste vara mer funktionshindrad för att vara ADHD:are eller aspie. Men när jag läser aspiesar själva beskriva deras problem så känns det ibland som att jag sitter och läser någonting jag skulle kunna ha skrivit själv.

Jag är jävligt funktionshindrad, och jag har varit ännu värre däran. Mina sociala problem har mer berott på att jag är lite slö och inte så självgående i sociala sammanhang. Betraktare vs deltagare. Och att jag blir utmattad av att umgås och behöver mycket tid själv till att ladda batterier och ligga och tänka. En del att jag inte har vetat om riktigt hur jag ska bete mig och därmed blivit rädd och hämmad. Om jag skulle vara aspie så skulle jag inte kunna etablera ögonkontakt och bara sitta och mumla om specialintressen tills folk får lust att slå mig på käften.

Jag har inte svårt att se hela bilden när det handlar om frågeställningar och problem, jag har svårt för just detaljer. Kräver mer energi att nöta in, den stora bilden är det lätta. Skulle jag vara aspie så skulle jag vara som en bandspelare där play-knappen har blivit intryckt och bara sitta och rabbla upp grejer utan att förstå.

Jag saknar startmotor och orkar inte göra klart grejer, om mina planeringar jag har gjort upp avbryts eller blir förändrade så går luften ur mig och det tar extremt mycket energi och tid att styra upp något annat konstruktivt. Om jag hade varit aspie så hade jag börjat springa runt och skrika för att jag inte fick samma frukost varje dag i veckan eller att någon hade flyttat runt på min samling plast-dinosaurier.

Om AS innebär att man är som aspiesarna på det här forumet så är jag nog en jag med. Om det är som det beskrivs av AS-mammor och olika vårdinstanser eller hjälp-autisten-organisationer så är jag inte en aspie.

alfapetsmamma skrev:Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler.

Får du royalties eller?

Att min son fick diagnosen har öppnat mina sinnen. Innan var jag som alla andra... Hörde man ett barn..som var anorlunda.. ex hyperaktiv tänkte man..stackars barn..ingen uppfostran.. etc... NU inser man att barnet kan ha en diagnos..ett handikap.. Så man kan säga att min sons diagnos öppnade mina sinnen på vid gavel

nallen skrev:

alfapetsmamma skrev:Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler.

Får du royalties eller?

Boken är absolut läsvärd. Den ger en betydligt mer nyanserad bild av AS, än vad vi troligen är vana vid.
Den behöver verkligen läsas av så många som möjligt och få så mycket hjälp som möjligt för att nå ut.

Alla som kommer i kontakt med AS-personer eller har AS eller tror sig ha AS, som kommer i kontakt med vårt "AS-tänk" och sätt att fungera, har nog en chans att förstå att alla med AS inte är "muppar".

Jag betvivlar inte en sekund att den är läsvärd. Jag ironiserade bara lite över att hon lyckades rekomendera den i minst tre trådar på kort tid...

Jag är ingen typisk aspie, jag vet inte ens vad jag är. Jag är ganska annorlunda i mitt sätt att vara men det märker man inte förrän man pratat med mig. Utåt sett så är jag som alla andra men inåt är jag lite avvikande, jag vet inte om det beror på AS eller annat.

Jag småpratar gärna, jag är inte så jätte bokstavlig, jag kan läsa mellan raderna, jag kan läsa av kroppspråk och andras sinnestillstånd. Jag har gärna ögonkontakt men många upplever det ändå som att det finns en mur mellan mig och den andra. Jag är svårtillgänglig på nåt sätt.

Jag har inga specielintressen, inga speciella knäppa rutiner jag måste följa förutom frukost och meditation på morgonen.

Jag har inte svårt med strukturering och planering.

Jag har inga problem med att ljuga men är ändå ärlig och säger gärna vad jag tycker även om det sårar.

Att få städningen att funka är ett problem för mig, ofta går det helt i baklås och jag får inget gjort. Om det är mycket på gång samtidigt så känns det ofta som att det blir för mycket att ta in. I såna lägen behöver jag anstränga mig för att få koncentrationen att funka. Att hålla flera saker i huvudet samtidigt är ett problem för mig.

Jag tror att folk ser mig som rätt udda. Det beror nog mest på att jag brukar hålla bort blicken och titta i marken när jag går förbi folk, eller att jag ofta ser ansträngd och blyg ut när jag träffar på en okänd människa. Samt att jag i regel pratar med låg röst och säger så lite som möjligt om jag har publik. Jag är helt enkelt rädd för människor.

Just i det sociala avseendet så har mitt problem, sedan jag började känna mig annorlunda, inte i första hand varit att tolka sociala signaler och så vidare (även om jag haft problem med sånt också), utan att överhuvudtaget vistas i samma rum som andra människor utan att flippa ut totalt. Så när det gäller erfarenheter av det sociala är jag nog ingen typisk aspergare.

Jag ser mig inte som fullt fungerande, än. Det finns en hel del saker jag aldrig gjort, t.ex. handlat kläder. Tiden då jag skydde främlingar som pesten ledde till att jag blev beroende av andra, och det lever kvar till viss del, till mitt förtret.

nallen skrev:Jag betvivlar inte en sekund att den är läsvärd. Jag ironiserade bara lite över att hon lyckades rekomendera den i minst tre trådar på kort tid...

Well, jag fastnar lite när jag gillar nåt. Det är liksom lite därför jag hör hit... (Särskilt läsvärda böcker är nåt jag har svårt att låta bli att prata om, när jag ser nåt jag upplever som ett behov, som här).

Och du tycks ha fastnat för att kritisera det jag skriver, för det har du gjort fler gånger än jag rekommenderat boken. Fast om du vill göra det till ett specialintresse så be my guest.

Eller rekommendera nåt bra du, istället?

alfapetsmamma skrev:

nallen skrev:Jag betvivlar inte en sekund att den är läsvärd. Jag ironiserade bara lite över att hon lyckades rekomendera den i minst tre trådar på kort tid...

Well, jag fastnar lite när jag gillar nåt. Det är liksom lite därför jag hör hit... (Särskilt läsvärda böcker är nåt jag har svårt att låta bli att prata om, när jag ser nåt jag upplever som ett behov, som här).

Och du tycks ha fastnat för att kritisera det jag skriver, för det har du gjort fler gånger än jag rekommenderat boken. Fast om du vill göra det till ett specialintresse så be my guest.

Eller rekommendera nåt bra du, istället?

Så har han gjort med mig oxå tyvärr.

alfapetsmamma skrev:

nallen skrev:Jag betvivlar inte en sekund att den är läsvärd. Jag ironiserade bara lite över att hon lyckades rekomendera den i minst tre trådar på kort tid...

Well, jag fastnar lite när jag gillar nåt. Det är liksom lite därför jag hör hit... (Särskilt läsvärda böcker är nåt jag har svårt att låta bli att prata om, när jag ser nåt jag upplever som ett behov, som här).

Och du tycks ha fastnat för att kritisera det jag skriver, för det har du gjort fler gånger än jag rekommenderat boken. Fast om du vill göra det till ett specialintresse så be my guest.

Eller rekommendera nåt bra du, istället?

Jag är glad över påminnelsen: blev glatt överraskad över info om boken jag inte hört talas om; glömde bort saken; påmindes nu, vilket ledde till att jag beställde boken.

Tycker ö h t det är mycket intressant att läsa om vad andra läst för böcker och vad de tycker om dessa.

docfrasse skrev:

alfapetsmamma skrev:

nallen skrev:Jag betvivlar inte en sekund att den är läsvärd. Jag ironiserade bara lite över att hon lyckades rekomendera den i minst tre trådar på kort tid...

Well, jag fastnar lite när jag gillar nåt. Det är liksom lite därför jag hör hit... (Särskilt läsvärda böcker är nåt jag har svårt att låta bli att prata om, när jag ser nåt jag upplever som ett behov, som här).

Och du tycks ha fastnat för att kritisera det jag skriver, för det har du gjort fler gånger än jag rekommenderat boken. Fast om du vill göra det till ett specialintresse så be my guest.

Eller rekommendera nåt bra du, istället?

Jag är glad över påminnelsen: blev glatt överraskad över info om boken jag inte hört talas om; glömde bort saken; påmindes nu, vilket ledde till att jag beställde boken.

Tycker ö h t det är mycket intressant att läsa om vad andra läst för böcker och vad de tycker om dessa.

Jag med! Tackar för boktipset, alfabetsmamma!