Hej, jag känner att jag måste dela med mig av mina tankar jag haft sen flera år.

Sedan ett år tillbaka sökte jag hjälp då jag hade en starkt växande ångest inombords. Jag fick psykologkontakt hos BUP men det ledde inte någonstans och jag föll djupare i mina negativa tankespiraler. Framåt Jul hade jag Depression och vad jag tror Disrealisation/Depersonalisation. I maj fick jag KBT och det hjälpte mycket bättre än enbart samtalsterapi men var fortfarande bara ett skrapande på ytan. Ett probleme var att jag inte hade någon aning om varför jag mådde dåligt. Jag var säker på att mitt problem var djupbottnad och att jag behövde hypnosterapi för att ta reda på det. Framåt sommaren fick vi avsluta kontaketen och så fyllde jag 18 i juli så jag blev skickad till vuxenpsykiatrin. Jag fick börja om ansökan efter psykologkontakt och i September är det dags att träffa en läkare. För tillfället mår jag förfärligt, jag har trängt undan mina problem från min vardag i ett års tid för att inte påvärka skolarbetet och hoppats få hjälp innan nästa skolår skulle börja. Men nu ska den börja igen och jag har inget val än att dela med mig av mina tankar här, vilket länns rätt.

Nå, jag har en teori om varifrån grundångesten kom ifrån och vill veta vad ni tycker om dem. Min teori bygger på att jag har en annorlunda grundläggande uppfattning om verkligheten än andra. Jag har alltid haft lite svårt att förklara det här, men jag ska göra mitt bästa: även om världen ser ut precis på samma sätt för mig som för andra så har jag uppfattat världen annorlunda i frågan om VAD det är, HUR den är och VARFÖR den när. I min uppfattning är det som ett slags rollspel med fri vilja. Ungefär som "normala" människor uppfattar världen alltså men mer abstrakt. T.ex finns inget som orättvisor i min uppfattning. Orättvisor är detsamma som regelbrott och ska rättas till. Det finns inte heller något ont eller gott, bara viljor. Om två människor vill olika så gör de bara olika, även om deras viljor går emot den andras. Om deras olika handlingar förhindrar den andres vilja att gå igenom är det en avvikelse från lagen och rättas till t.ex genom att tiden skruvas tillbaka. Det är som att en ekvation ska gå ihop; om inte det finns något som heter konsekvens måste det komma en osynlig kraft som förhindrar oväntade konsekevenser. Detta är vad jag kallar min rollspelsuppfattning eller dockhusuppfattning. Ni kanske förstår varför jag aldrig ville tro på att jag hade en sådan uppfattning av verkligheten. Men sen jag förstått att det är vanligt hos de med aspergars har jag tagit till mig den möjlighetern att jag uppfattar världen så, trots att jag inte vill det.
Notera att rollspelsuppfattningen snarare är en känsla kring verkligheten än ett sätt att konkret tänka kring den. Trots att jag VET att verkligheten inte är ett rollspel KÄNNS det så och påvärkar mitt reflekterande av händelseri den.

Min teori är att den här annorlunda uppfattningen har påvärkat mig hela livet men först blivit framträdande sedan tonåren då man på allvar konfronterar världen och sig själv. Jag trängde undan dessa kval och de växte sig större under åren och ledde till en överhängande ångest. Jag har ett sorts inre krig mellan två bearbetanden av verkligheten som inte går ihop. Mitt sätt att hantera vardagen nu blev att förtränga ångesten och att hanterade vardagen som en "teoretisk verklighet". Med teoretisk verklighet menar jag att hela synen på vardagen blir som ett uppstrukturerat schema.
Problemet var ju att jag inte levde i en "teoretisk verklighet" och fick mådde dåligt när saker inte gick som planerat (minns rollspelsuppfattningens avsaknad av oväntade konsekvenser). Jag antar att det jag kallar teoretisk verklighet är det varje människa använder för att planera ens vardag, men att jag gömde mig i den.

Nu ställer jag frågan jag egentligen skrev det här inlägget för: vad kan göras????
Det ligger så djupt i mitt undermedvetna så kanske hypsonterapi kan "lyfta på locket" och hjälpa mig konfrontera mina problem. Kanske hypnos också kan hjälpa med rollspelsuppfattningen?

Det är så mycket mer jag egentligen vill skriva men det får bli en annan gång.

att se verkligheten som ett rollspel behöver inte betyda mer än att du ser igenom samhällspykosen där alla ska bete sig som de förväntas, tror jag. Finns olika aspekter på personligheter, folk vill vara på ett sätt men beter sig på ett annat. Gissa vilket som är lättast att gissa sig fram till?

men att du inte tror det finns gott och ont tyder på att du saknar tron på Gud.

Det kanske kunde vara en idé att se dig själv som en konsekvens-detektiv. Försök räkna ut vilka konsekvenser dina handlingar kan få innan du ens hunnit göra någonting. På så vis kan du minska problemen med "bruten planering". Det är något som kan driva mig till vansinne. Har hört att det är ett vanligt problem för oss med Asperger.

Själva synen på världen som ett rollspel kan ju på sätt och vis stämma. Alla försöker någon gång och i vissa fall alltid skapa ett annat intryck av sig själva inför andra, än hur de egentligen känner på insidan. Det handlar om att passa in. Vi med diagnoser är en minoritet och enligt mig innebär det att vi ska försöka anpassa oss så gott det går. Samtidigt har vi ofta annorlunda begåvningar som definitivt inte ska försummas. Det är otroligt bra att vi kan olika saker. Men vi bör kunna tala samma vardagliga språk och göra oss förstådda. Det är där anpassningen sitter enligt min mening.

Jag har många gånger fått höra att jag kommit långt med att bearbeta mina problem och brister. Möts ofta av positiva reaktioner angående hur jag ser till fördelarna med mina diagnoser (Asperger och ADHD). Tycker du som dem, att jag har bra idéer och förhållningssätt, så får du gärna skriva i PM också. Önskar dig lycka till med din inre resa!

Får ett intryck av att du har hög tankeförmåga. Dessvärre så har verkligheten en portion av det man kallar kaos. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att förutsäga. Men man kan oftast förutsäga de mest sannolika utfallen.

Så ett sätt att hantera bruten planering är att tänka ut vilka möjliga händelseförlopp som kan inträffa. Samt planera för de vanligaste. Det blir som en graf helt enkelt (jmfr grafteori).

T.ex om man skall ta bussen till en plats så kan det hända att den blir försenad. Man kan då planera för att ta en tidigare buss så att man har två försök på sig. Skulle man ändå bli försenad så kan man se till att ha telefonnummer med sig så att man kan kontakta personen man skall möta. Är det jätteviktigt så kan man lägga undan pengar för taxi osv. Då har man täckt in flera möjligheter. T.ex att en buss får punktering, nästa buss får en massa folk, eller att bussen inte kommer alls i vilket man kan ta taxi. Skulle inte heller det fungera kan man då ringa (om telefonen + mobilnätet fungerar).

Hoppas jag förstått dig rätt

Hypnos kommer nog inte hjälpa. Det är inget fel på din uppfattning, livet är ett rollspel till viss del.
Det du beskriver är ett sätt att försöka förstå din tillvaro på. Du har svårt att relatera till andra och deras beteenden, därför ter sig allt abstrakt.
Genom att systematisera och katalogisera det du ser hos andra kan du förutspå vad som kommer hända, hur de kommer bete sig, såsom i ett rollspel.
Dessvärre är det sällan så regelbundet, vilket du fått erfara, det skapar stress.
Det du behöver göra är hitta sätt att hantera den praktiska vardagen som inte är undvikande. Hitta rutiner som fungerar för dig, lev mer i "verkligheten", upplev hur världen och människor faktiskt fungerar.
Då kommer din teoretiska bild bli mer verklighetsförankrad.

Universum styrs av två krafter - Ordning och Kaos (Slump).
Vi kan kalla det Yin eller Yang, Gud eller Djävulen, Gott eller Ont.
Men vad som är vad är faktiskt en öppen fråga. Däremot kan inte dessa dualismer existera utan varandra.
Vi Aspergare tenderar att luta oss mot Ordning och frukta Kaos. Vilket skapar ångest och depression. Efter min sons död i plötslig spädbarnsdöd så drog jag slutsatsen att Kaos finns i lika stor omfattning som Ordning. Sedan dess var mitt liv upp-och-ner tills det hela utmynnade i en Aspergerdiagnos. Efter 60 år. Jag spelade min "roll" som NT till punkt och pricka med allt vad det innebar av inre oro. Jag hoppas att du, Miatpi, kan få hjälp att komma framåt och förstå, kanske inte acceptera, att det finns saker i Universum som inte går att göra något åt.

Tack för alla svar.
Jag förstår att det vore till hjälp att hitta balans i sin vardag, men det är inte det som är mitt stora problem, utan den %#@!& världsuppfattningen.
Den skulle inte försvinna om jag hittade balans i min vardag och skulle fortsätta plåga mig i bakhuvudet på ett djupare känslomässigt plan.

Och här två saker jag vill notera eftersom jag var lite luddig med det tidigare:

Jag har aldrig TROTT att världen är ett rollspel, det har snarare varit en djupare filosofi. Jag vet att världen "är den den är", den är fylld av ordning och kaos, viljor och oviljor, tankar och känslor, gott och ont osv.
Och där kommer jag till den andra saken jag vill notera: jag tror på Gud, på gott och ont.

Det är skönt att kunna dela med sig av sina tankar, även om det inte finns lösningar till allting.

Min 13 åriga dotter lider också av depersonalisation och derealisation nästan dagligen. Det gjorde jag med som ung, känslan är oerhört skrämmande när man är osäker på om man är sig själv när man tittar i spegeln till exempel eller om man blir osäker på vad som är verklighet och vad som inte är det. Nuförtiden får jag väldigt sällan varken depersonalisation, derealisation eller deja vu. Dom känslorna brukar försvinna när man blivit äldre och starkare i sin identitet. Schzofrena upplever ju derealisation men om känslorna är snabbt övergående finns det nog ingen anledning till oro.

Ni unga tänker för mycket på existentiella tankar fast det gör jag tyvärr fortfarande...

Min mamma varnade mig för att tänka för mycket när jag var liten. T.ex sade hon att det var en forskare som tog sitt liv när han insåg hur stort universum är. Varningen hade noll (tänkt) effekt. Jag förstod det som att hon inte vågade tänka (i okända områden) bara.

När jag råkade ut för en psykos förra året och lades in, hörde röster osv. så mediterade jag mycket och lekte med tankarna jag hörde, tänkte "vem tänkte detta först" t.ex. Det dröjde några månader sen sade jag "ja" till Gud och släppte in Jesus i hjärtat och blev utsläppt i princip med en gång. Mediciner var inte min grejj ens innan, tänkte att eftersom jag ändå har Gud på tråden så behövs inte sånt. Det kanske inte hjälpte just då mot röster (gjorde inte mediciner heller ska tilläggas) men i längden så, är medicinfri. Lär också sakna en normal världsuppfattning, och det är inget att skämmas över.

Tror vi lever på två plan parallellt. Saker vi förstår rationellt och saker vi förstår med känslan. Slutar vi förstå saker med känslan av endera orsak så hjälps det inte att vi förstår rationellt. Det kommer inte kännas verkligt hur man än försöker resonera rationellt.

En anledning till varför jag tror man slutar koppla känslomässigt är överbelastning. Man blir så bombarderad med känslor att hjärnan inte orkar med utan stänger ner detta istället. Man kan testa det själv i mikroskala. När man tänker på ett ord om och om igen tills det känns som det ordet har nog aldrig funnits. Man vet att det är ett korrekt ord, men verkligheten har lämnat, så ordet känns konstigt, fel och nästintill okänt.

Jag tror det kan bli så med verklighetsuppfattningen med. Isåfall skulle det nog vara nyttigare att försöka distansera sig istället för att fokusera på denna känsla.

Parvlon skrev:Jesus; ”De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” - Johannes 17:16

Tack så mycket! Det är sådana citat från främst bibeln som verkligen lugnar en.
Det gör detsamma hur man uppfattar världen eller vad man vet om den. Det viktiga är vad man tror på, och jag tror på kärleken. Otroligt vilken sanning som ligger i ett sådant citat!

Och ja, det här med att tappa känslomässigheten för saker och ting, det beror säkert på disrealisationen. Säkert en sorts försvarsmekanism mot känslor när man inte har ork nog att bemöta dem. Det känns riktigt synd, men jag vet att känslorna finns där. Här är ett exempel:
jag såg på filmen "Once upon a time in west" och när jag kom till scenen där kvinnan ser sin familj beskjuten kom jag på att jag inte "kände" någonting. Samtidigt märkte jag att jag ändå var fängslad vid filmen. Jag lekte med tankarna och frågade mig själv om det var synd om henne. Genast skre jag nästan åt mig själv att det var nåt otroligt synd om henne. Min slutsats är att mina reflektioner och känslorna är där fast jag är avskärmade från dem. Det känns verkligen bra att man vet vad det beror på och att känslorna troligen kommer tillbaka når ångesten lättar.
Och då har jag en fråga: tror ni att hypnos kan hjälpa mot disrealisation? Kanske kan den kan hjälpa mig mot ångesten som troligen orsakat detta.

Går ju inte riktigt att jämföra filmtittande med verkligheten. Man vet att det inte är på riktigt men man kanske tror att man förväntas att uttrycka känslor.

Nej, hypnos skulle jag knappast rekommendera. Varför tillåta en annan människa än Jesus in i ditt undermedvetna? Hellre meditation då, på evangelium kanske?