Har åkt bil flera timmar idag med en person som har viss, viktig anknytning till min son, som bl a har autistiska drag.

Han undrade varför jag inte försökt träna upp sonens sociala kompetens? Allt går ju att lära sig? Varför inte just detta?

Jag förklarade att det är omöjligt för mig som har högfungerande autism/asperger att lära honom sådant jag själv inte kan. Mitt handikapp ser annorlunda ut än sonens men vi brister ju ändå båda beträffande EQ.

- Ja, men då kan du väl INITIERA kurser inom området?

- Jag har inga organisatoriska förmågor alls! Ser mest till detaljer, inte helheten.

- Du får du väl säga till de där föreningarna du nämnde (Attention, FA) att de startar kurser där autister får träna upp sina sociala förmågor!!!! Det MÅSTE de ju göra. Hur ska de annars passa in i samhället?!

- Tja, bla, bla, bla...hmmm, ja - det är just frågan?


SKULLE MAN KUNNA TRÄNA UPP SIN FÖRMÅGA ATT BLI SOCIALT MER VÄLFUNGERANDE OM DET ERBJÖDS TRÄNING AV KUNNIGA COACHER?

Ja det tror jag.

Frågan är vad det skulle kosta. Vilket pris måste man betala? Vilka andra saker måste man avstå från?

Ja, man kan ju träna upp sin förmåga att bli socialt mer välfungerande på många sätt. Frågan är väl bara om det är värt sitt pris; om det är något man gör för sin egen skull eller för att andra kräver det av en.

Det finns ju kurser i socialt samspel, vardagssamtal osv på habiliteringen, men för mig skulle det bara kännas förnedrande att delta i dem. Jag kan uppföra mig korrekt, mina svårigheter har mer att göra med att få en djupare känslomässig relation till andra, och det är inget som ens kunniga coucher skulle kunna träna bort.

Personen som uttalade sig om din son tycker jag mest verkar vilja att han ska träna upp sina sociala förmågor för att bättre passa in i samhällets mall över hur man ska vara, åtminstone låter det så på sättet du beskriver det.

Jag höll ju på att leta efter sånt inom vården när jag fått min diagnos. Jag tyckte att det ju bara måste finnas någonstans och var i början mest frustrerad över att det var så svårt att hitta. Dessvärre beror det senare på att det inte finns.

Vi är för olika, vi aspiesar, det tror jag är största anledningen till att ingen försöker ordna kurser i socialt samspel för oss - vi behöver så väldigt olika saker, det som är rätt ände att börja träna i för någon är en rent skadlig ände för någon annan. Här på forumet har man åtminstone all frihet i världen att säga "nej det funkar inte för mig" och man måste inte ens kunna motivera det i medicinska termer. Vårdens pengaansvariga satsar inte på så flummiga psykologisk-kognitiva situationer och ingen verkar känna någon grundlig metod för att forska i det heller.

Jag önskar jag kunnat lägga problemet i en ask till dig, Debbie, men jag tror jag har givit det till i ett träsk i alla fall. Må det glädja

Vi kan råda varandra, med erfarenheter och boktips och vi kan vara varandras bollplank för nya idéer. Är det någon del av träsket jag glömt?

/ J

weasley skrev:Frågan är vad det skulle kosta. Vilket pris måste man betala? Vilka andra saker måste man avstå från?

Sin personlighet och sitt sanna jag. => Depression och annat.
Samt värdefull energi som man borde ha rätt att få lägga på annat.

Däremot så kan det ju vara bra att lära sig strategier och regler som man kan använda vid valda tillfällen.

Förresten, allt går inte att lära sig.
Att lägga "hela sitt liv" på att träna på något man helt saknar talang för, verkar dumt. Som om en förlamad i stället för att skaffa rullstol envetet skulle träna 10 timmar per dag på att lära sig gå, och missa resten av livet.
Bättre att lära sig hur man hanterar situationerna på andra sätt som man klarar.

Hur har andra länder löst detta behov rent praktiskt? Finns det något att lära hur man lägger upp rehabilitering/habilitering?

Jag tycker det är dumt att behöva vara socialt kompetent. Jag stressade nästan ihjäl mig på kuppen eftersom jag försökt i så många år att passa in. För mig spelar det ingen roll att någon förklarar hur det går till, jag kan inte ta till mig informationen och göra den begriplig.

När jag var i tioårsåldern blev jag sänd till skolpsykologen som skulle lära mig hur man skaffar vänner eftersom de tyckte att det var opassande att jag bara hade 1 st vän, min bästis som jag tyckte väldigt mycket om.

Det gick åt helvete. För det första ville jag inte ha några fler vänner, gillade ingen annan i klassen och de gillade inte mig.

Hon sade: Men gå fram till någon och säg att ni kan träffas på Nydalabadet! då kommer den personen att bli jätteglad!

Va? Tänkte jag. Hur fan ska jag hitta till Nydalabadet? Jag har ju svårigheter att hitta till skolan någon halvkilometer från mitt hem .
Och varför ska jag ha ytligt umgänge med barn som jag inte tycker om???

Nej, jag tyckte skolpsykologen var en dum jävla fitta jag så det blev inte så många sessioner, hon gav upp. Jag satt bara tyst med hopknipen mun och surade.

Vore det inte bättre för alla att skicka alla NT på kurs i att säga vad de menar?

Bror Duktig skrev:

weasley skrev:Frågan är vad det skulle kosta. Vilket pris måste man betala? Vilka andra saker måste man avstå från?

Sin personlighet och sitt sanna jag. => Depression och annat.
Samt värdefull energi som man borde ha rätt att få lägga på annat.

Precis. För det är inte jag som ställt krav på mig, det är andra. Var inte så slö, var mer alert, prata mer, jobba snabbare, socialisera, våga prata med dina klasskamrater, var inte så blyg. ÄR DU DUM I HUVUDET??!

Från det att jag började skolan och fram tills jag blev sjukskriven fick jag höra sådant där från alla möjliga håll och kanter. I cirka femton års tid alltså, gnäll, gnäll, gnäll och ständiga påpekanden om hur fel jag var. Till och med från kusiner och sådana .

De enda som accepterade mig som jag var är min underbara familj, mamma, pappa och brorsan.

Ja det är inget mysterium varför jag sitter och väntar på besked om vilken dag jag ska få komma på ECT-behandling.

Det kanske är dumt att behöva vara socialt kompetent men det underlättar... hur man än vrider och vänder på det.

Jag gillar uttycket "join your enemy" (hoppas jag stavade rätt nu) och lite så tänker jag. Vet jag så kan jag själv sen välja om jag orkar, vill och kan "spela med" för stunden och slippa ångest när det blir galet för att jag vet ju då vad som är orsaken. Lugnar mig kanske inte andra.

Kvasir skrev:Vore det inte bättre för alla att skicka alla NT på kurs i att säga vad de menar?

Jo. Tack för att du finns.

Hej!

80 % (minst) av tiden är jag inne i min "autismbubbla", men eftersom jag är så intresserad av människor så har jag i alla fall klarat av att tränga ut ur min bubbla för korta stunder, kunnat träna upp min sociala förmåga, lära mig lite om olika saker, till och med så mycket att jag kan "tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin" (som det står i en tjock gammal bok).

Jag har "nått fram hit" genom att se hur andra gör, men haken är bara att sådan kunskap är väldigt mycket "färskvara" för mig; jag måste hela tiden lära mig om och om igen, repetera samma "läxa" gång på gång medan jag på samma gång får nya "läxor" och det är inte ens säkert att jag lär mig på rätt sätt ... för det finns inget exakt facit.

Suck.

sugrövmanövern skrev:

Bror Duktig skrev:

weasley skrev:Frågan är vad det skulle kosta. Vilket pris måste man betala? Vilka andra saker måste man avstå från?

Sin personlighet och sitt sanna jag. => Depression och annat.
Samt värdefull energi som man borde ha rätt att få lägga på annat.

Precis. För det är inte jag som ställt krav på mig, det är andra. Var inte så slö, var mer alert, prata mer, jobba snabbare, socialisera, våga prata med dina klasskamrater, var inte så blyg. ÄR DU DUM I HUVUDET??!

Får jag ge dej en cyberkram?

Det är precis som du säger. ANDRA ställer KRAV på mej att vara som de är! Låt mej vara som JAG är för faen!

Självklart!!!! Jag förstår inte ens varför man INTE får träning i social interaktion på vuxenhabiliteringen. Det borde ju vara det första man provar.

Mystiqa skrev:Självklart!!!! Jag förstår inte ens varför man INTE får träning i social interaktion på vuxenhabiliteringen. Det borde ju vara det första man provar.

Kanske för att NT själva inte vet varken hur de gör eller vad de gör annorlunda och därför inte kan lära ut det? Dessutom ska man inte tro att alla NT överallt gör likadant och att det finns så väldigt många universella regler. NT misstolkar nog ofta varandra också.

Jo, men det finns en massa böcker om hur man ska bete sig. Jag tycker man borde skapa kurser utifrån de böckerna och tillämpa de övningarna i praktiken.

Orka...jag skulle i varje fall aldrig utsätta mig för den tortyr som beskrivs i topic.

JAg tänkte ungefär som sssssm

Jag och många här vill vara stolta över alla de fördelar som en aspergerhjärna har. Vi vill bli accepterade som vi är. Dessvärre har omgivningen problem med att acceptera oss som vi är.

Det är därför jag själv är positiv till någon slags kurs där man får tips och träning i hur man kan bättra på sitt beteende i vissa situationer.

Men det kanske inte är någon annan som tänker så?
Jag vill inte förändra MIG så mycket som vissa beteenden i vissa situationer.

Jag förändrar gärna mitt beteende men en kurs låter som ett väldigt omständligt och obekvämt sätt att genomföra det på.
Då låter jag det hellre vara.

sugrövmanövern skrev:

Bror Duktig skrev:

weasley skrev:Frågan är vad det skulle kosta. Vilket pris måste man betala? Vilka andra saker måste man avstå från?

Sin personlighet och sitt sanna jag. => Depression och annat.
Samt värdefull energi som man borde ha rätt att få lägga på annat.

Precis. För det är inte jag som ställt krav på mig, det är andra. Var inte så slö, var mer alert, prata mer, jobba snabbare, socialisera, våga prata med dina klasskamrater, var inte så blyg. ÄR DU DUM I HUVUDET??!

weasley skrev:Får jag ge dej en cyberkram?

Absolut .

Det är precis som du säger. ANDRA ställer KRAV på mej att vara som de är! Låt mej vara som JAG är för faen!

Ja, jag undrar liksom vad de skulle tycka om att hela tiden bli tillrättavisade på det bryska sätt många Aspergare blir. De = gnällarna som vill ha alla stöpta i samma form, eller deras form.

Mystiqa skrev:Jo, men det finns en massa böcker om hur man ska bete sig. Jag tycker man borde skapa kurser utifrån de böckerna och tillämpa de övningarna i praktiken.

När jag gick in på forum stod det 0 inlägg på min nya tråd, därav mitt inlägg ovan. Sedan visade sig alla era inlägg och då fann jag att vissa tyckte som jag.

Jag har ett JAG som bör få bli accepterat av alla, inkl. mig själv. Det är inte den stundtals brillianta AS-hjärnan jag vill ändra på. Världen behöver alla AS-uppfinnare och AS-kompositörer.

Men detta med vad som är lämpligt att säga när. Hur jag kan minska distanslösheten och prata lite mer vuxet och opersonligt när så behövs. Vad jag bör tolerera och inte. Hur jag kan säga ifrån när det behövs.

När jag blir grovt förolämpad blir jag stum. Hjärnan börjar arbeta på ett svar, den långa vägen. Det tar så många minuter att det då är för sent att bita ifrån. Då har jag redan hunnit springa gråtande ur rummet.

På en DBT-kurs låtsades plötsligt en psykolog att HAN var den där tanten som angrep mitt sångförfattande så hårt att jag inställde spelningen, rusade hem och skar mig i vissa blodkärl (som faktiskt höll rätt bra) men hela badkaret blev fullt med blod.

Han låtsades att han var tanten: "Vi vill INTE HA NÅGOT LIDANDE I KYRKAN TILL PÅSK!" Han spetsade till det hon sa med resultat att jag skrattade tills jag kiknade av skratt.

Men jag ville egentligen ha mer gestaltterapi, vilket jag inte fick. När min hjärna ska servera ett lämpligt motangrepp måste den gå stora omvägar. Är det socialt lämpligt att jag säger si, så eller så? Detta tänk tar för lång tid och därför hinner jag inte svara i tid. Alltså behöver jag träna gestaltterapeutiskt på människor som spelar vissa människor och situationer som har dykt upp och kan dyka upp igen. Jag behöver träna in reflexartade svar. Man har inte många sekunder på sig i ett vanligt samtal.

Jag har en ganska god social kompetens numera. Men jag känner mig som en psykopat många gånger när jag socialiserar. Så falsk och tom.

Och alla år av betraktande och inlärande för att bli en riktig människa... tja, vad var det bra för? Jag är sjukpensionär och har skrumphjärna, orkar inte umgås och har således mycket liten nytta av den där sociala kompetensen som jag tillskansat mig.

Det kunde gott ha fått väntat tills jag var mogen, det där med socialiseringen. Jag är ju utvecklingsstörd.

Och det spelar ingen roll att jag en gång i tiden lärde mig åka buss, för nu har de bytt system igen. Är livrädd för att busschauffören skall bli arg på mig när jag efterblivet försöker dra det där nya kortet i den där nya apparaten och tänk vad arg och irriterad han ska bli när jag kanske tar lång tid på mig med visakortet när jag ska fylla på kortet med resor.

Social kompetens går inte att lära sig så det funkar i alla situationer, det beror helt och hållet på vad det är för folk man drabbas av.