Jag vore ju tacksam om jag fortfarande fick vara med i "min" tråd.

antikropp, jag tror jag förstår hur du menar. Faktiskt.

Det jag menar är någonting i stil med att jag har varit rädd och deppig och allt sånt där, allmänt svårt för livet. För att förbättra grejer använder jag mig av olika såna där terapigrejer tänka annorlunda och försöka hantera grejer på bättre sätt. Det är ganska allmängiltiga grejer som gäller för att hantera grejer mer konstruktivt. Att se sig själv som sjuk och tillskriva sig en sjukdomsroll ses som någonting dåligt. Men i någon del av hela processen att lära sig vad man ska göra för att förbättra sin situation så blir det lättare att se vissa delar som hopplösa att göra någonting åt, att behöva arbeta runt istället för emot och igenom. Man lessnar på att stånga pannan blodig och inbilla sig att man kan göra som alla andra, eller de flesta andra eller hur många det nu är. Man tar små steg för att försöka förbättra i.a.f. delar och vips så är det oklart vad som är problem och hur stora i såna fall. Varför blir man så mycket mer funktionsduglig av att veta att man är annorlunda, funktionshindrad rentav? Jag fattar inte riktigt.

Välkommen!

antikropp skrev:Det jag menar är någonting i stil med att jag har varit rädd och deppig och allt sånt där, allmänt svårt för livet. För att förbättra grejer använder jag mig av olika såna där terapigrejer tänka annorlunda och försöka hantera grejer på bättre sätt. Det är ganska allmängiltiga grejer som gäller för att hantera grejer mer konstruktivt. Att se sig själv som sjuk och tillskriva sig en sjukdomsroll ses som någonting dåligt. Men i någon del av hela processen att lära sig vad man ska göra för att förbättra sin situation så blir det lättare att se vissa delar som hopplösa att göra någonting åt, att behöva arbeta runt istället för emot och igenom. Man lessnar på att stånga pannan blodig och inbilla sig att man kan göra som alla andra, eller de flesta andra eller hur många det nu är. Man tar små steg för att försöka förbättra i.a.f. delar och vips så är det oklart vad som är problem och hur stora i såna fall. Varför blir man så mycket mer funktionsduglig av att veta att man är annorlunda, funktionshindrad rentav? Jag fattar inte riktigt.

Nej, vem fattar det (surt säger väl räven Zombie till den som gör )? Men jag tror jag fattar precis hur du menar. Det var huvudet på spiken!

antikropp skrev:Varför blir man så mycket mer funktionsduglig av att veta att man är annorlunda, funktionshindrad rentav? Jag fattar inte riktigt.

Som JAG upplever det så är det för att när det sattes ord på varför jag aldrig riktigt var "med" så kunde jag på ett helt annat sätt välja hur jag skulle vara med. Jag kunde helt plötsligt säga till mej själv "ok, jag funkar såhär, alltså tänker jag prioritera den HÄR livsfilosofin eftersom den kommer att passa MEJ bättre". Ungefär så.

Och till -sl-

Jag svarade nog dej redan förut. Plus att jag tror det ovanstående kan bli ett svar till dej också.

antikropp skrev: Varför blir man så mycket mer funktionsduglig av att veta att man är annorlunda, funktionshindrad rentav?

Risken finns ju också, som i mitt fall, att man känner sig mindre funktionsduglig av att bli sedd som funktionshindrad. När jag fick diagnosen började jag se på mig själv med deras ögon, och jag kände ett krav att vara "aspigare" än jag är. Det kan ju bli som en självuppfyllande profetia, att man blir mer handikappad av att omge sig med folk som behandlar en som det.

I vissa fall kan ju dock en AS-diagnos leda till ökad självkännedom, men det är naivt att tro att det alltid är så. Det beror mycket på vem man är, och hur man blir bemött.

Jag började inte förstå mig själv bättre precis när jag fick diagnosen, de som satte den var ärligt talat ganska ointresserade av mig som person och verkade mest tycka att jag var för "duktig" för en AS-diagnos. Det jag har lärt mig om mig själv har jag lärt mig på egen hand. Kanske har jag haft lite hjälp av att läsa om AS, men samtidigt har jag också blivit stjälpt av det då jag påverkats för mycket av den information jag fått.

Jag kan inte längre ta avstånd helt ifrån diagnosen, för jag har ju ändå AS, men jag tänkte börja försöka "hitta tillbaka till mig själv" på något sätt.

Det som gäller framförallt är att ta avstånd från tanternas syn på AS. Kan säga att ju mer avstånd jag har till tanter desto bättre ser jag på mig själv, vad AS innebär, hur jag funkar, ja allt har blivit bättre sen jag slutade lyssna på beskäftiga Birgittor i små prydliga kontor.

Får börja med att säga välkommen. Har inte orkar tugga mig igenom tråden förrän nu, för det var redan uppe i flera sidor när jag först såg den. Nu när jag läst den ser jag att jag har missat en intressant diskussison.

Även om AS är något som man har från födseln så har jag själv inte upplevt några större problem eller motgångar som barn (med det sociala spelet), utan det är först sedan puberteten som mina problem började bli större och jag blev mer tillbakadragen. Jag är tacksam för att jag har haft en så bra barndom där jag blivit social accepterad, och t.o.m. tillhört de coola och populära. Kanske var detta tack vare att jag levde ganska skyddat fram till jag började skolan. Jag var aldrig något dagisbarn utan var hos en underbar dagmamma med jättesnälla barn. Jag var således full av självförtroende och vågade stå på mig. Jag gjorde en hel del klavertramp och sociala fel, men kommentarerna jag fick tog jag inte åt mig av, och då är det inte lika roligt att retas. Jag var bästis med klassens "tönt", men trots detta var jag en av ledartyperna i klassen. En annan anledning som gjorde att jag smälte in bra var nog att vi hade barn i klassen som var mer udda än jag, som troligtvis hade någon form av autism resp ADHD osv. Jag kan skatta mig lycklig att vår klass dessutom var väldigt "snäll" och vi skyddade alltid varandra mot barn från andra klasser även om vi givetvis kunde retas inom klassen. Det var lite som det där "men det är ju våran neger".

En grej specifikt kommer jag dock ihåg att jag blev retad för på lågstadiet, och som jag tyckte var så konstig. Jag hade varit jättetuff och "hånglat" med en av de tuffa killarna i en garderob, men honom vågade de inte reta för detta så de låtsades helt enkelt om att det varit en annan kille i klassen. Jag rättade dem konstant, för att de skulle ha alla fakta rätt var viktigare för mig än att de retade mig. En tjejkompis förklarade för mig att jag inte skulle erkänna att jag hånglat alls för då skulle de fortsätta retas, men det kunde jag inte alls göra. Jag förstod inte. Det var viktigare att rätta till ett fel. Jag tyckte de var jättekonstiga.
Ingen traumatisk upplevelse eller så. Bara ett ganska komiskt minne som jag delar med mig av.

Nilale

Du beskriver något som låter som himmelriket för den som aldrig var något annat än ett bihang (i BÄSTA fall).

weasley skrev:Nilale

Du beskriver något som låter som himmelriket för den som aldrig var något annat än ett bihang (i BÄSTA fall).

Absolut. Som jag sa så kan jag verkligen skatta mig lycklig. Synd att inte alla barn ska må bra och accepteras osm de är.

Det är ingen idé att beklaga sig för att vi inte lever i en utopi...man får fightas mot de problem man har istället. Eller låta bli och fortsätta beklaga sig.

Vad händer egentligen om man istället för att slåss mot det man är/har, accepterar och lär sig se sina styrkor respektive svagheter?

Frågan är nog i mitt fall, hur kommer jag bäst dit? Och vem är bäst lämpad att hjälpa på vägen?

-sl- skrev:Vad händer egentligen om man istället för att slåss mot det man är/har, accepterar och lär sig se sina styrkor respektive svagheter?

Frågan är nog i mitt fall, hur kommer jag bäst dit? Och vem är bäst lämpad att hjälpa på vägen?

Det första är det bästa du kan göra. Det andra gör du redan. Det tredje VET jag inte, men förslagsvis förstående människor du redan känner, LSS-handläggare, psykolog med kunskap om npf, andra med npf som är mogna och kommit igenom förnekelse, sorg osv och gör det första du sa, och så böcker, dagboksskrivande osv...?

De senaste dagarna har det varit väldigt mycket tänk kring var jag ska hitta en psykolog som KAN npf. Den jag har nu är inte lämpad för uppgiften att ta till sig min nya insikt och hjälpa mig vidare med den. I hennes värld är jag som jag är pga mina föräldrar.
Och ja, de har påverkat mig, de har inte gjort "alla rätt", men de har alltid gjort så gott de har kunnat. Till viss del tror jag faktiskt att deras "stränga" uppfostran har varit bättre för mig än för min syster som inte är "annorlundatänkande". Vi hade klara tydliga regler, det var hårt och strängt. För mig gav det en känsla av "kontroll", jag visste vad de krävde, vad jag fick och inte fick i mångt och mycket. Sen har de väl försökt få mig att göra saker jag inte vill, på samma sätt som jag själv också har utsatt mig för saker jag inte vill, eller saker som inte varit bra för mig, för att göra som "alla andra".

Jag är inte öppen för andra människor. Jag pratar inte om mig. Jag lyssnar, bollar, finns för andra. Men, omvänt är jag stängd. Utom här och på det där andra stället. Kanske får ni bli mitt bollplank och min väg framåt...?

-sl- skrev:Jag är inte öppen för andra människor. Jag pratar inte om mig. Jag lyssnar, bollar, finns för andra. Men, omvänt är jag stängd. Utom här och på det där andra stället.

Välkommen till klubben.

-sl- skrev: Den jag har nu är inte lämpad för uppgiften att ta till sig min nya insikt och hjälpa mig vidare med den. I hennes värld är jag som jag är pga mina föräldrar.

Ah, den härliga psykodynamiska skolan. Där allt är mammans fel. För beskyddande, för avståndstagande, kylskåpsmamma eller hönsmamma. Pappornas roll diskuteras inte lika mycket åtminstone inte offentligt. Måhända det är en rest från de svunna 30-50-talen då psykodynamiken och Freud blev stora.

nallen, skulle du vilja vara mer öppen? Vad är det isåfall som hindrar dig? *har funderat en hel del över mig och mitt sätt*

weasley, jajamän. Psykodynamiska skolan. Jag dömer inte ut henne helt, jag har lärt mig mycket. Men, just npf upplevde jag som att hon var, vad ska jag säga... avståndstagande? till.

-sl- skrev:nallen, skulle du vilja vara mer öppen? Vad är det isåfall som hindrar dig?

Nej... det tror jag inte. Vad skulle det tjäna till?
Jag är inte så säker på att det går heller, jag menar, då skulle jag ju inte vara jag, eller hur? Contradictio in adjecto.

weasley skrev:

-sl- skrev: Den jag har nu är inte lämpad för uppgiften att ta till sig min nya insikt och hjälpa mig vidare med den. I hennes värld är jag som jag är pga mina föräldrar.

Ah, den härliga psykodynamiska skolan. Där allt är mammans fel. För beskyddande, för avståndstagande, kylskåpsmamma eller hönsmamma. Pappornas roll diskuteras inte lika mycket åtminstone inte offentligt. Måhända det är en rest från de svunna 30-50-talen då psykodynamiken och Freud blev stora.

Faktum är att jag hittat en som tror på det här men tror på npf också. Karin Stadler, som skrivit Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna?

Mycket intressant och tänkvärt på sina håll, och ödmjukt också. Blev bara lite väl ledsen av några stycken om AS och föräldraskap. Inte en bråkdel så ledsen som av Gillberg-skrifter dock.

Jag e inte heller så öppen av mig, men välkommnar dig lika mycket som alla andra.

Mvh. Fredrik.

Ja, välkommen -sl-

weasley skrev:Det är så mycket jag har fattat NU av vad och hur jag kan ha upplevt situationer eftersom jag inte tänker på ord med känslor, något som också har fått mej att förstå varför min telefon är så tyst.

Oj! Jag tänker inte heller på ord med känslor. Jag förstår inte ens vad det skulle betyda att göra det. Någon som kan förklara? Min telefon är också knäpp tyst.

Med risk att spåra ur en smula... jag läste just fel och tänkte; "vaddå känna med ord? Gör man inte alltid det??"
Sen såg jag vad det faktiskt står. Men, frågan blev kvar, kan ni känna utan ord? Jag menar inte om ni kan förklara era känslor för andra, men är dom ord för er?

Jag behöver nog ord för att förkipa det med en känsla. Jag kan inte bara känna in.

Jag trodde snarare att det var typiskt för oss aspergare att inte kunna sätta ord på våra känslor. Om känslorna är ord så borde man också kunna just sätta ord på dem, såvitt jag förstår. Jag brukar nog ha svårt för att sätta ord på känslor dock, och jag kan inte riktigt se att mina känslor skulle vara verbalt representerade inne i huvudet heller. Snarare så är nog de flesta av både mina tankar och känslor just icke-verbalt representerade, och kräver därför ofta en verbalisering för att kunna förmedlas till omvärlden.