Jag har funderat över att "komma ut" som aspie på nåt sätt, kanske få folk att släppa på deras eventuella fördomar lite?
Kanske bara att ha en tröja med ASPERGER tryck i mer "officiella" sammanhang skulle få folk att fundera?
Är dock osäker vad det skulle innebära för nackdelar/fördelar? Är nog allt för nydiagnosticerad för att bedöma det...

SgtArdbeg skrev:Jag har funderat över att "komma ut" som aspie på nåt sätt, kanske få folk att släppa på deras eventuella fördomar lite?
Kanske bara att ha en tröja med ASPERGER tryck i mer "officiella" sammanhang skulle få folk att fundera?
Är dock osäker vad det skulle innebära för nackdelar/fördelar? Är nog allt för nydiagnosticerad för att bedöma det...

Tveksamt, risken är bara att folk mumlar "visste att han var knäpp" och du hamnar i facket för de ännu mer utstötta än du kanske hade behövt, den där typen av självstigmatisering är som sagt ngt som kan gå så galet, det är inte ditt fel utan det ligger till på det lilla viset att folk, (läs NT, alltså de normala) inte vet vad Asperger är för något, någon har kanske en granne med en hopplös "ungjävel" som har ADHD, det är det möjligen det enda de känner till om NPF tillstånd, dina intensioner är goda men som sagt tveksamt...

Jag brukar inte tala om för folk vad för psykiska störningar jag har, så jag ser mig ytterst sällan som en representant för någon patientgrupp. I de få undantagsfall då motparten känner till min störning är jag långt mer bekymrad över hur vederbörande förhåller sig till mig utifrån sin bild av patientgruppen än av hur vederbörande förhåller sig till patientgruppen utifrån sin bild av mig.

KaosPrinsessa skrev:Jag försöker vara en god representat för mänskligheten, inte bara för aspergerkollektivet.

Jag kunde ha varit det också, men mänskligheten intresserar mig inte då det är för brett (jag jonglerar bara med så många bollar jag själv klarar av). Intressant ork dock.

Intressant fråga.

Jag är inte offentlig med diagnosen lite på grund av just att jag i så fall skulle känna betydligt högre press att vara en "förebildlig" aspergare, då vi är i ganska kraftig minoritet i samhället hade jag fått representera diagnosen här och där, sammankopplats med löst bekanta, genier och massmördare.

Problemet är att de enda gånger diagnosen får medialt genombrott är när det skett någon kuslig brottshandling och behandlande vitrock fabulerar om att denne nog har "aschberger" i pressen. Människor i allmänhet går ju utifrån de erfarenheter de får och kommer den endast från dummedia så drar de flesta fel association därigenom.

Så de som "kommer ut" får således kämpa emot ett flera år av cementerade missuppfattningar i från flera mediaföretag som basunerats ut till människor som har dålig förmåga att ifrågasätta och sätta sig in i saker. Den typen av personer lär inte göra undantag.

Det finns ett bra uttryck.. "Argumentera aldrig med en idiot. De kommer bara att ta dig ner till deras nivå och slå dig med erfarenhet.".

Däremot skulle man gott kunna sätta press på media som skriver idiotiska saker.

Jag har aldrig mördat någon vilket är förebildligt icke stereotypt nuförtiden.

Jo, på jobbet iaf.
Fast ingen där vet om att jag har AS-diagnos. Men jag tänker långsiktigt, för kommer jag ut ur aspiegarderoben någon dag så räknar jag med att alla inblandade svimmar av pur förvåning. Samt omvärderar allt de dittills trott sig veta om AS.

Wine skrev:Om exempelvis en person med reumatism beter sig på ett sådant sätt så att man skulle kunna se ner på den personen, ska man då tänka att den personen representerar "reumatismkollektivet" och dra slutsatser om andra med reumatism endast baserat på vad en enda person med reumatism gör?

Det är inte jämförbart. Reumatism är en fysisk sjukdom, och även om man kan bli påverkad av smärtan, så ses man ändå som normal. AS är en neuropsykiatrisk avvikelse och påverkar ens personlighet, det är därför det finns fördomar liksom mot alla med något "psykiskt".

Som jag ser det är det är vår enda gemensamma egenskap att vi inte är neurotypiska, och det brukar jag vara tydlig med när jag pratar om autism.

LILITH_ skrev:Jo, på jobbet iaf.
Fast ingen där vet om att jag har AS-diagnos. Men jag tänker långsiktigt, för kommer jag ut ur aspiegarderoben någon dag så räknar jag med att alla inblandade svimmar av pur förvåning. Samt omvärderar allt de dittills trott sig veta om AS.

Det är rätta inställningen!

Men för mig är det snarare som antonius skriver här: post1197530.html#p1197530

Det är ju så att så länge de "normala" aspergarna inte vågar gå ut med diagnosen för att inte bli stigmatiserade, så fortsätter folk att förknippa diagnosen i bästa fall med datanördar, med Rainman el i värsta fall med bisarra mord. Det blir ett moment 22.

Alltså, jag springer inte runt med "aspergare" i pannan, så hur ska folk ens veta att jag har asperger om jag inte berättar det för dem? Hur ska jag kunna representera en grupp ingen vet om att jag tillhör?

Ja, det beror ju bl a på om man berättat det. Men annars kan man ju gå i Aspergerklass i skolan, gå på någon särskild slags arbetspraktik för funktionshindrade, jobba med lönebidrag, gå på DV, vara sjukskriven etc och då undrar ju folk varför.

Alien skrev:Ja, det beror ju bl a på om man berättat det. Men annars kan man ju gå i Aspergerklass i skolan, gå på någon särskild slags arbetspraktik för funktionshindrade, jobba med lönebidrag, gå på DV, vara sjukskriven etc och då undrar ju folk varför.

Jag menade inte folk jag pratar med, utan folk som ser mig tex när jag går och köper mjölk.

KaosPrinsessa skrev:Jag försöker vara en god representant för mänskligheten, inte bara för aspergerkollektivet.

antonius skrev:Tveksamt, risken är bara att folk mumlar "visste att han var knäpp" och du hamnar i facket för de ännu mer utstötta

Jag är nog redan stoppad i knäppisfacket av en del, men ärligt talat bryr jag mig inte ett skit om det.
Men jag förstår vad du menar, det kan ju gå över styr med tanke på fördomar och trångsynthet...
Trots det kommer jag nog, när jag bättre kan förklara vad AS innebär för mig, att göra "en grej" av det? Det brukar ofta bli så, haha.

SgtArdbeg skrev:Jag är nog redan stoppad i knäppisfacket av en del, men ärligt talat bryr jag mig inte ett skit om det.
Men jag förstår vad du menar, det kan ju gå över styr med tanke på fördomar och trångsynthet...
Trots det kommer jag nog, när jag bättre kan förklara vad AS innebär för mig, att göra "en grej" av det? Det brukar ofta bli så, haha.

Det finns som bekant skalor i helvetet med och vad jag menar är att sådana där saker kan resultera i att man rasar ner ett par hack på "knäppisskalan" hos NT:folket, att de t ex slutar tala till en, eller att man blir åtsidosatt på andra sätt, man kan så att säga förlora mer än vinna, det behöver ju inte vara så men man bör tänka på det. De gör väl inte det av elakhet, utan okunskap. Sen om man privat "skyltar" med det, eller där man är mer anonym spelar det ju inte så stor roll, kanske snarare leder till nya bekantskaper...

Jag struntar i hur jag representerar AS, jag representerar mig själv.
Att folk kan tycka att jag är barnslig, oempatisk, konstig och så vidare får stå för dem.

Representera AS kan någon annan göra, sånt vill jag inte lägga energi på.
Tycker varken bu eller bä om folk som vill representera AS på ett bra sätt heller, gör vad ni vill.

Jag får väl också säga vad andra redan sagt: att jag bara representerar mig själv, vilket är det enda jag tycker mig ha en chans att göra någorlunda bra. Men jag försöker verkligen även att representera det "kollektiv" som KaosPrinsessa hänvisar till på ett så bra sätt jag bara kan - mänskligheten alltså.

Jag gör väl inte så mycket anorlunda än vanligt, jag försöker däremot få AS att bli lite mer avdramatiserat när jag pratar med vänner och bekanta. Ofta förväntar dom sig nästan en rainman eller någon som inte kan prata, känna empati etc. ( klassiska stereotyper )

Jag är egentligen inte intresserad vare sig av att vara en förebildlig aspie eller av att vara en stereotyp. Det vore förmätet av mig att försöka framstå som någotdera. Jag kan verkligen inte representera någon annan än mig själv.

Jag tror att de som ser mig ser en hyfsat välbevarad 40+kvinna med en tämligen sportig och bekväm men ändå någotsånär vårdad stil. Jag tror knappast att någon skulle börja fundera på diagnoser när de ser mig, men det är ju inte precis som att jag platsar i "Elle" heller....

Ah, just det, jag pratar rätt så mycket om AS - d.v.s. jag är tämligen öppen med min diagnos. Så på det viset antar jag att jag representerar aspies - inte för att jag inbillar mig att jag skulle vara särskilt representativ utan för att jag tänker att jag antagligen är en bra kontrast till de aspies som ofta förekommer i media. Och för att det här faktiskt är den som jag är. Oavsett hur representativ för diagnosen jag råkar vara.

Jag är öppen med min diagnos med och jag försöker väl berätta för folk att asperger inte är lika med att vara psykisk störd.