Från en annan tråd:

kiddie skrev:Har jag som aspergare ett ansvar att handla så att inte man ser ner på andra aspergare?

Jag tycker inte det eftersom aspergergare bara är en grupp jag tillhör. Då ska jag bete och klä mig så att ingen grupp jag tillhör hamnar i vanrykte. Det blir väldigt mycket att leva upp till...

post1197346.html#p1197346

Jag tycker det är en intressant frågeställning. Tänker ni så? Försöker ni vara en "god representant" för aspergerkollektivet? Och gäller det i så fall enbart den yttre framtoningen i form av kläder och frisyr? Eller försöker ni aktivt verka smarta och trevliga? Allt det där kan man ju förstås göra för sin egen skull men känner man sig någonsin ansvarig för bilden av "aspergaren"?

Egentligen är vi ju alla individer. Samtidigt kan man känna igen problemet. En kvinna i hög ställning som gör bort sig, förstör hon för andra kvinnor? Detsamma gäller t ex invandrare el andra minoriteter. Att man om man inte känner sig tvungen att vara en god förebild, iaf vill motarbeta stereotypen.

-Det är otroligt viktigt att se att det finns vettiga och självständiga människor med AS.
I synnerhet för unga nydiagnosticerade som söker förebilder.

Det är lätt att tappa hoppet om de enda aspergarna man ser är totala cykelhjälmare som både ser ut och uppför sig som förståndshandikappade.

Fast jag ser inte mig själv som nån "förebild", det vore förmätet.

Däremot kan jag berätta om en tid när den aspergerbild som fanns kom ifrån LSS-hållet och bestod av LSS-insatser, diverse specialpedagoger, tidningen "Ögonblick", Gunilla Gerland, oroliga föräldrar till autistiska barn och Christopher Gillberg som talade högtravande medicinarspråk.

Jag vet, ty jag var där och året var 1994.

Känner man sig som en förståndshandikappad så är det inte konstigt om man beteer sig som en sådan.

kullan skrev:Känner man sig som en förståndshandikappad så är det inte konstigt om man beteer sig som en sådan.

Det finns ingen anledning att känna sig som en förståndshandikappad om man är normalbegåvad.
Däremot kan man ha taskigt självförtroende av en mängd orsaker.

Jag försöker då alltid vara någorlunda representativ, om jag bara skenar iväg med mina intressen blir jag ganska så fort den där cykelhjälmaren som KS beskriver.
Det gäller ju att tänka på hur man vill framställa sig själv och vad för intryck omvärlden skall få av en.
Står man där med mjukisbyxorna upp till armhålorna, cykelhjälmn och en ljusblå flällrävensäck på ryggen så kommer folk alltid ta en för en tokstolle och kuf, det är inte en stil som skriker normalfuntad.

Så nej kan man så bör man ta lite ansvar och se till att den gemene bilden av aspergaren inte är den karaktären som beskrevs ovan.
Med undantag för våra cyklister här på forumet såklart ni har dispans.

Det verkar mest som att folk inte vill se ut som en mupp.

Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Om man tar på sig ett uppdrag som representant för en grupp gäller det här ansvaret stenhårt.
Om man inte kan representera ska man inte representera.

Alien skrev:Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Det beror på vad det gäller, vilken situation och vilka sammanhang det är fråga om...så jag kan inte ge nåt rakt svar med mindre än att du är mer specifik.

Nä jag tar inte på mig något uppdrag i att representera någon grupp öht. Jag är mig själv och representerar mig själv enbart.

Alien skrev:Det verkar mest som att folk inte vill se ut som en mupp.

Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Jag kanske inte är den mest flexibla eller ens empatiska människan men det handlar egentligen inte om hur dan jag är som person.
Problemet ligger i att folk har en tendens att skapa mallar i sina huvuden om hur en grupp människor är sett ifrån skräckexempel.
Det gäller att skapa en tydlig klyfta som inte stämmer överense med deras tankar om hur man borde vara för att kunna bryta ett sådant mönster.
Därför är jag noga med det.

Flatline skrev:Med undantag för våra cyklister här på forumet såklart ni har dispans.

Tack! men jag förstår hur ni menar, dessutom är många cyklister väldigt noga med sin "stil" och är dom längre än en meter från sin kära cykel, så tar dom alltid av sig hjälmen...

Flatline skrev:

Alien skrev:Det verkar mest som att folk inte vill se ut som en mupp.

Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Jag kanske inte är den mest flexibla eller ens empatiska människan men det handlar egentligen inte om hur dan jag är som person.
Problemet ligger i att folk har en tendens att skapa mallar i sina huvuden om hur en grupp människor är sett ifrån skräckexempel.
Det gäller att skapa en tydlig klyfta som inte stämmer överense med deras tankar om hur man borde vara för att kunna bryta ett sådant mönster.
Därför är jag noga med det.

Bra tänkt, det ska du ha cred för!

Jag ser till att vara hel och ren och att ha någorlunda fräscha kläder. Bryr mig inte om mode eller nån speciell stil men vill ha kläder som inte känns och ser mossiga ut. Går en hel del i träningskläder men då är det självklart märkeskläder, skulle inte kunna tänka mig billiga varianter från lågprisbutiker.

Tycker som sagt att det viktigt att ha på sig sånt som ser fräscht ut men det för min egen skull. Känner ingen gemenskap med nåt aspergerkollektiv, ser mig inte som tillhörande nåt sånt.

Skulle väl aldrig komma på tanken att lägga en massa press på mig själv att vara någon form av Aspergers ansikte utåt var gång jag ska ut bland folk. Jag tänker sällan på att jag har AS som om det skulle ha någon betydelse. Kanske för att jag fick diagnosen vid 30.

Däremot har det hänt att jag, när någon fällt en negativ kommentar om autister eller Aspergare, talat om att även jag är autist. Det är alltid lika trevligt att göra folk obekväma eller skamsna.

* Jag är alltid hel och ren och ser till att mina kläder är strukna och fräscha.
* Jag skulle aldrig i livet gå ned på stan i mjukisbyxor och ett slafsigt linne.
' Foppatofflor har jag endast när jag traskar runt på min DV, dem ser man mig aldrig i utomhus (däremot har jag ett par plastsandaler som inte är speciellt snygga). Jag skulle heller ALDRIG ha strumpor i sandaler.
* Du skulle ALDRIG se mig i magväska.
* Jag ser till att inte ha tröjor eller klänningar som gör att magen putar.
* Jag har gärna på mig snygga armband med kristaller, absolut inga plastpärlarmband av typen "gjord på dagcenter".
* Jag har alltid nytvättat hår.
* Jag sminkar mig inte alltid, men ser till att täcka över diverse kvisslor och blemmor.
* Mina glasögon är moderna metallbågar, absolut inga farmorsglasögon.
* Om jag nu verkligen skulle cykla (jag hatar att cykla), så skulle jag verkligen inte ha på mig cykelhjälmen annat än när jag cyklade.
* På höstarna har jag en snygg "skrynklig" halsduk eller palestinasjal till jackan.
* Jag skulle aldrig gå runt med toppluva.

Duger det? Eller är jag fortfarande en loser och en supertönt i folks ögon?

Tycker du man ska strunta i att diskutera saken, Kahlo?

KrigarSjäl skrev:

Alien skrev:Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Det beror på vad det gäller, vilken situation och vilka sammanhang det är fråga om...så jag kan inte ge nåt rakt svar med mindre än att du är mer specifik.

Tja, på jobbet t ex. Grannar och bekanta också, om de vet att man har AS.

KrigarSjäl skrev:Tycker du man ska strunta i att diskutera saken, Kahlo?

Sade jag det?

Jag kan tyvärr inte känna ett självklart uppdragshållande att göra ett gott intryck med anledning att det även ska se bra ut för hela kollektivet, det är så brett, stort och abstrakt för mig. Jag kan däremot bara utgå ifrån mig själv och vara den jag är utan en tanke på "vårat rykte", men det är nog inte så pjåkigt heller - helt enkelt för att om jag bara gör det jag gör så gör jag ändå kollektivet indirekt en tjänst än att aktivt försöka göra och säga saker hela tiden där jag tänker igenom allt innan med en arom av överdrivna försök i att verka duktig.

Och varför jag då ändå representerar kollektivet när jag aktivt inte gör det - är för att när jag inte hela tiden tänker på allt jag tror jag kan ha en aning om och försöker lista ut hur jag kan vara när jag försöker vara så god jag kan (vilket då troligt blir ett genomskinligt skådespel än något annat) så blir det nog mest dåligt, och då jag är mig själv så har det ändå visat sig att jag blir omtyckt ändå med anledning av mitt specialintresse som (vare sig jag vill eller inte) faktiskt sprider glädje ändå då det är ett visuellt kreativt specialintresse - och personer märker att jag är aspig, och det är lättare för mig att spara energi så än att försöka dölja symtom och spela över.

Så jag tror att jag bättre "gynnar vårat rykte" när jag inte ägnar en tanke på att aktivt försöka. Senast idag roade jag gott med utövandet av mitt intresse på min DV (utan att säga för mycket). Jag känner mig nöjd och glad.

Alien skrev:Det verkar mest som att folk inte vill se ut som en mupp.

Men har ni inget emot att folk skulle ta er för sura, envisa, långsinta, oempatiska, rigida etc? Hur långt är ni beredda att ändra på er för att göra ett gott intryck?

Jag är tyst och blyg av mig. Många klassiska beteenden visar jag bara om jag blir avbruten eller inte får utöva mitt intresse, men jag lever ensam och får utlopp av mitt måleriintresse bland andra bara på min DV, där störs jag inte av någon. Beteendemässigt är jag vansinnigt svår att rucka på (föga förvånande), men utöver klassiska beteenden så är jag mest bara tyst och målar - en ickevetande om min AS misstänker inget förrän en ovetande avbryter mig. Då jävlar. Vill dem däremot prata om konst medan jag målar gynnar det istället hastigheten av utövandet av intresset positivt (då är det ändå något jag tycker om som är samtalsämnet).

Edit: Glömde svara på fråga 2.
Inte långt alls. Jag spelar NT så jäkla illa att det helt klart är bättre att låta bli, och jag hänvisar till min egna erfarenhet av mig själv och reaktioner på mig som yttrats.

En fördel med asperger jämfört med att vara rörelsehindrad, vara afrikansk invandrare, osv. Är ju att det inte syns utanpå. Att någon är homosexuell syns ju inte heller.

Jag försöker vara en god representant för mänskligheten, inte bara för aspergerkollektivet.

Jag tänker för det första inte så mycket på att jag är etiketterad av psykiatrin, att jag har en diagnos och ett funktionshinder för diagnosen har jag väl fått av det skälet att vårdpersonal har bedömt att det är praktiskt och i mitt fall nödvändigt.

Jag är en individ och precis som kullan skrev tycker jag bara att man representerar sig själv, man har ett eget ansvar för sig själv, hur man uppför sig och beter sig o.s.v. Förstår inte varför man skulle känna ett ansvar att skärpa sig och handla på ett sådant sätt så att inte andra ser ner på just aspergare, att man skulle vara en "god representant" för aspergerkollektivet.

Om exempelvis en person med reumatism beter sig på ett sådant sätt så att man skulle kunna se ner på den personen, ska man då tänka att den personen representerar "reumatismkollektivet" och dra slutsatser om andra med reumatism endast baserat på vad en enda person med reumatism gör?

I de flesta fall då man "representerar" bygger det på någon form av monetär ersättning.