@Dementia, Gör du denna uppoffring alltid eller bara när det är sammanhang som ger dig något (jobb, lön, kärlek osv) ..?

Numera skiter jag i att försöka passa in. Är det så att min person inte passar kan di va' så, som skåningen säger.

I am what I am och min personlighet är inget man kan byta som man byter kavaj.

Jag är osäker på om man har flera personligheter om man har schizofreni (och AS).

Jag har inte forskat i saken, mer än att det påstods någonstans vara äldre teorier.

Men det stämmer - dels har jag min nya pratiga, simpla stil, som passar en äldre, handikappad. Jag undrar varför detta kom lite med Aspergerdiagnosen?!

Dels så har jag den fortfarande något intellektuella, akademiska stilen. Som jag börjat inse blivit bl.a att jag orkar ange referenserna, i regel inte läsa sakerna.

Dels så finns originalpersonen inuti, fast psykologen får nog förklarat för sig varför. Jag har blivit slarvigare, även om jag försöker stava någorlunda rätt, t.ex.

notwoodstock skrev:Jag är osäker på om man har flera personligheter om man har schizofreni (och AS).

Schizofreni har inget med multipla personligheter att göra.
Alla människor har olika roller inom sig beroende på vad man håller på med, kanske inte krävs att man är organiserad och akademisk när man sitter på toa och gör korsord, då kan man slappna av, men när man skriver högskoleuppsats kanske man vill stava rätt och då koncentrerar man sig. Sen finns mellanlägen, som forumposter. Man är inte olika personer för det.

Jag har alltid föredragit att vara för mig själv eller att möjligen ha en-två kompisar som jag umgås med. När jag var liten och fyllde år så satt jag ensam på mitt rum och byggde lego eller spelade tv-spel medan mamma och pappa fick underhålla dom klasskompisar som jag hade bjudit. Så jag har aldrig försökt smälta in utan har varit den jag är. Visserligen fick jag inte min diagnos förrän jag var 25 (fyller 27 snart), så jag har alltid trott att jag var normal liksom. I alla fall, de kompisar som har stått ut med mig har samtliga haft väldigt lika intressen och i många fall är dom personerna också lite udda, så...

Det som alltid har varit svårt är att få en vettig kontakt med tjejer. Det är fortfarande svårt men på senare år har det börjat ordna sig även med kvinnliga vänner. Flickvän (som är NT) har jag sedan några år tillbaka, vilket jag är väldigt glad för.

plåtmonster skrev:@Dementia, Gör du denna uppoffring alltid eller bara när det är sammanhang som ger dig något (jobb, lön, kärlek osv) ..?

Jobb, lön på kontot. Ibland för att det ska fungera smidigare i vissa sociala situationer exempelvis om jag inte känner de personer som är där. Aldrig för kärlek, har gjort det misstaget några gånger när jag var yngre och det gick så klart inte så bra.

antonius skrev:Du sammanfattade själva essensen av att passa in...

Lite det som är tanken. Att koka ner det mishmash som är sociala relationer till en "regelbok" eller om man så vill "formelsamling" för att undvika friktion i sociala sammanhang och därmed slippa en del av den sociala ångesten vilket i sin tur ger mig lite bättre sömn.



Jag skulle aldrig göra detta om det inte gav mig något tillbaka. Det är inte bra att gömma undan sig själv för mycket, man kan tappa bort den man är då. Man måste ha ett "safe place", ett haven där man kan vara så aspig som man bara kan, vill och behöver för att man ska orka med denna metod. Annars stressar man sönder sig ännu mer.