Vet inte om specialintressen någonsin varit negativa för mig. I tonåren använde jag dem för att analysera omvärlden tills jag förstod lite bättre hur och varför andra ungdomar betedde sig som de gjorde. Det var det som gjorde att jag gick från knäpptyst ensamvarg till att ta kontakt. Hade oxå specialintresse för matte, och gjorde extrauppgifter hemma vilket gjorde att jag fick min första 5:a i matte på högstadiet. Sedan snöade jag in på teknik och datorer, vilket ju var orsaken till att jag valde civilingenjörsutbildningen (ingen annan jag kände hade sådana ambitioner, det är idel arbetare i min släkt). Därefter så kom mitt intresse för operativsystem ca 1988, som numera blivit ett komersiellt projekt. Kring 2000 snöade jag in på npf, och 2004 så fick jag mitt test som specialintresse. Det är tack vare dessa specialintresse som jag fått en artikel publicerad, har många bra kontakter inom forskningsvärlden, nu förmodligen kan påbörja doktorandutbildning i höst. Ingen normal människa skuille lagt ned så mycket tid på dessa saker utan att ha det som sitt arbete.

blueplastic skrev:När man har en relation, hur vet man om det är kärlek eller ett specialintresse? Rimligen är väl föremålet för kärlek även ett specialintresse - även för en nt, eller tänker jag fel?
Hur 17 kan man lära sig att acceptera att man är föremålet för någon annans kärlek, när den uttrycks på grunder man inte kan identifiera sig med, som bara känns som någon annans uppfattning som inte stämmer?

Roligt att jag läste detta inlägg när jag just själv har gått o tänkt på det ett bra tag.

Jag har för en tid tillbaka blivit fullkomligt besatt av/kär i (ja va ska man kalla det?) en man som är dubbelt så gammal som mig. Det har blivit mer och mer på senare tid. Vi arbetar med samma yrke, men han har varit med så länge inom branschen och speciellt på den tiden när saker fungerade annorlunda än nu. Och DET har länge varit ett specialintresse för mig. Själva hantverket som inte finns längre och som jag är grymt intresserad av. Han är liksom som mitt specialintresse personifierat, och jag är jätteförvirrad med tanke på åldersskillnad och så, eftersom det aldrig hänt mig tidigare att jag direkt dragits till så pass mycket äldre herrar.

(Kan nämna att jag INTE har daddy-issues. Och att han är jävligt fin )

Solkatten skrev:Jag har för en tid tillbaka blivit fullkomligt besatt av/kär i (ja va ska man kalla det?) en man som är dubbelt så gammal som mig. Det har blivit mer och mer på senare tid. Vi arbetar med samma yrke, men han har varit med så länge inom branschen och speciellt på den tiden när saker fungerade annorlunda än nu. Och DET har länge varit ett specialintresse för mig. Själva hantverket som inte finns längre och som jag är grymt intresserad av. Han är liksom som mitt specialintresse personifierat, och jag är jätteförvirrad med tanke på åldersskillnad och så, eftersom det aldrig hänt mig tidigare att jag direkt dragits till så pass mycket äldre herrar.

(Kan nämna att jag INTE har daddy-issues. Och att han är jävligt fin )

Jag vet precis vad du menar! Blir själv jätteintresserad av olika människor, speciellt dem med problem för de fascinerar mig och mitt intresse. Men sen blir det till någon besatthet av att man är kär i dem och att det bara blir så irriterande hela grejen. Att antingen känner man ingenting eller är helt besatt, vilket bara gör en förvirrad. Men hur kommer man egentligen ifrån det? Försöka framställa något annat att fokusera på?

Myrkr skrev:grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.

Det där håller jag inte alls med om. Snarare är det drivet av nyfikenhet. Som en roman där man vill "veta hur det fortsätter".. och sedan finns det IQ att knäcka alla svårigheter för att ta sig vidare och därmed få hinder.

Specielintresse kan man bl.a bryta med genom att hitta något mer intressant. Vilket dock inte alltid är så lätt.

plåtmonster skrev:

Myrkr skrev:grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.

Det där håller jag inte alls med om. Snarare är det drivet av nyfikenhet. Som en roman där man vill "veta hur det fortsätter".. och sedan finns det IQ att knäcka alla svårigheter för att ta sig vidare och därmed få hinder.

Nyfikenhet är absolut en viktig drivkraft, det som håller intresset uppe, men det fungerar även som skygglappar.
Att förstå en sak, ett specialintresse, gärna med klara regler och system, är enklare än att förstå hela världen.
Som ung kan världen vara övermäktigt, därför fokuserar man på något som man mäktar med. Omedvetet förstås.

Myrkr skrev:Som ung kan världen vara övermäktigt, därför fokuserar man på något som man mäktar med. Omedvetet förstås.

Snarare att det mesta förefaller ointressant.

För övrigt så kan man ju ha som specialintresse att göra det skönt för sin partner Minskar förstås konkurrensen mellan partnern och intresset.

plåtmonster skrev:

Myrkr skrev:Som ung kan världen vara övermäktigt, därför fokuserar man på något som man mäktar med. Omedvetet förstås.

Snarare att det mesta förefaller ointressant.

Svårt att avgöra vad som är orsak och verkan. Det man inte förstår kan te sig ointressant.
Det rör sig förmodligen om en blandning. Att det är en överlevnadsstrategi är mest ytterligare en aspekt av fenomenet som sällan nämns.

Myrkr skrev:Nyfikenhet är absolut en viktig drivkraft, det som håller intresset uppe, men det fungerar även som skygglappar.
Att förstå en sak, ett specialintresse, gärna med klara regler och system, är enklare än att förstå hela världen.
Som ung kan världen vara övermäktigt, därför fokuserar man på något som man mäktar med. Omedvetet förstås.

Jag håller tyvärr inte heller med om detta. Jag kan inte säga att det finns några klara regler eller system alls med mitt specialintresse. Om något så gör det mig bara mer förvirrad. Om nu relationer kan vara ett specialintresse. Visst är det något som intresserar mig och driver mig till att bli bättre inom mitt specialintresse, men om jag kunde skulle jag hellre byta till något annat mer förståligt om jag visste hur.

Varför skulle kärlek vara ett specialintresse, men vad vet jag, aldrig haft ett specialintresse, men varit (tror jag) kär flera gånger

Sarabara skrev:Jag håller tyvärr inte heller med om detta. Jag kan inte säga att det finns några klara regler eller system alls med mitt specialintresse. Om något så gör det mig bara mer förvirrad. Om nu relationer kan vara ett specialintresse. Visst är det något som intresserar mig och driver mig till att bli bättre inom mitt specialintresse, men om jag kunde skulle jag hellre byta till något annat mer förståligt om jag visste hur.

Fast det du talar om låter mer som en besatthet än intresse, nästan tvångstankemässigt.
Det beror förstås på samma sak, vår fokusbehov, men de skiljer sig något i uttryck.
Oavsett tycker jag inte direkt det motsäger något jag sa, det är lättare att försöka förstå en specifik sak, som relationer, än hela omvärlden och allt vad det innebär.
Men sen har jag ju redan påpekat att specialintresse som överlevnadsstratgi främst rör yngre åldrar. Ju äldre vi blir desto mer av omvärlden kan vi släppa in, men strategin kan finnas kvar då det börjar kännas överväldigande. Insnöning som självmedicinering.

Sarabara skrev:

Solkatten skrev:Jag har för en tid tillbaka blivit fullkomligt besatt av/kär i (ja va ska man kalla det?) en man som är dubbelt så gammal som mig. Det har blivit mer och mer på senare tid. Vi arbetar med samma yrke, men han har varit med så länge inom branschen och speciellt på den tiden när saker fungerade annorlunda än nu. Och DET har länge varit ett specialintresse för mig. Själva hantverket som inte finns längre och som jag är grymt intresserad av. Han är liksom som mitt specialintresse personifierat, och jag är jätteförvirrad med tanke på åldersskillnad och så, eftersom det aldrig hänt mig tidigare att jag direkt dragits till så pass mycket äldre herrar.

(Kan nämna att jag INTE har daddy-issues. Och att han är jävligt fin )

Jag vet precis vad du menar! Blir själv jätteintresserad av olika människor, speciellt dem med problem för de fascinerar mig och mitt intresse. Men sen blir det till någon besatthet av att man är kär i dem och att det bara blir så irriterande hela grejen. Att antingen känner man ingenting eller är helt besatt, vilket bara gör en förvirrad. Men hur kommer man egentligen ifrån det? Försöka framställa något annat att fokusera på?

Haha vad kul.
Jag blir också intresserad av människor med problem... har ju också intresse för sånt. Jag hatar dethär tillståndet. Jag vet inte ens vad jag hakar upp mig på? Men samtidigt är mitt liv så sjukt ointressant för tillfället att jag tror det blir mycket av en verklighetsflykt. Jag kan dock inte släppa det ur huvudet. Grejen är att när vi ses så tänker jag inte direkt på det, det är när vi INTE ses så fyller det upp mitt huvud. Jag vill veta allt, jag försöker skapa egna svar. Alltså jag skulle kunna skriva en bok om det här, för det är så jäkla intressant att jag dör!

Vet inte HUR man kommer från det. Jag tror kanske att man måste få det ur systemet. För mig funkar det enbart genom att hyperintressera mig. Tänka på det 24/7, skriva om det, rita porträtt, tänka ut scenarion. Ja osv. Tillsist brukar jag vakna upp ur det och bli mer normal. Men jag trivs i mitt lilla låtsasland, tyvärr. Hur skulle du göra?

Solkatten skrev:

Sarabara skrev:

Solkatten skrev:Jag har för en tid tillbaka blivit fullkomligt besatt av/kär i (ja va ska man kalla det?) en man som är dubbelt så gammal som mig. Det har blivit mer och mer på senare tid. Vi arbetar med samma yrke, men han har varit med så länge inom branschen och speciellt på den tiden när saker fungerade annorlunda än nu. Och DET har länge varit ett specialintresse för mig. Själva hantverket som inte finns längre och som jag är grymt intresserad av. Han är liksom som mitt specialintresse personifierat, och jag är jätteförvirrad med tanke på åldersskillnad och så, eftersom det aldrig hänt mig tidigare att jag direkt dragits till så pass mycket äldre herrar.

(Kan nämna att jag INTE har daddy-issues. Och att han är jävligt fin )

Jag vet precis vad du menar! Blir själv jätteintresserad av olika människor, speciellt dem med problem för de fascinerar mig och mitt intresse. Men sen blir det till någon besatthet av att man är kär i dem och att det bara blir så irriterande hela grejen. Att antingen känner man ingenting eller är helt besatt, vilket bara gör en förvirrad. Men hur kommer man egentligen ifrån det? Försöka framställa något annat att fokusera på?

Haha vad kul.
Jag blir också intresserad av människor med problem... har ju också intresse för sånt. Jag hatar dethär tillståndet. Jag vet inte ens vad jag hakar upp mig på? Men samtidigt är mitt liv så sjukt ointressant för tillfället att jag tror det blir mycket av en verklighetsflykt. Jag kan dock inte släppa det ur huvudet. Grejen är att när vi ses så tänker jag inte direkt på det, det är när vi INTE ses så fyller det upp mitt huvud. Jag vill veta allt, jag försöker skapa egna svar. Alltså jag skulle kunna skriva en bok om det här, för det är så jäkla intressant att jag dör!

Vet inte HUR man kommer från det. Jag tror kanske att man måste få det ur systemet. För mig funkar det enbart genom att hyperintressera mig. Tänka på det 24/7, skriva om det, rita porträtt, tänka ut scenarion. Ja osv. Tillsist brukar jag vakna upp ur det och bli mer normal. Men jag trivs i mitt lilla låtsasland, tyvärr. Hur skulle du göra?

Jag vet precis vad du menar! Först kanske man inte tänker på det alls och sen kommer man på att den här människan verkar ju riktigt intressant, så tar man reda på allt möjligt man kan hitta och blir ÄNNU mer fascinerad. Sen har man den där drömbilden fast i huvudet där man sitter och fantiserar. Det är intressant och så skönt att ha något att fokusera på från början, sen blir det bara jobbigt att vara så och man vet liksom inte hur man får det att sluta.

Jag brukar må rätt bra av det i början, det är sen brukar det gå utför. Det är väl när jag inte får den respons tillbaka som jag vill ha som det börjar gå utför. Men jag förstår vad du menar, det kan vara en väldigt härlig känsla ibland, ens låtsasland!

Det vore nog bättre för en själv om man kommer på något sätt för att inte vara så. Men hittills har jag bara allt eller ingenting och inget mellan hack alls. Brukar det gå över om du hyperintresserar dig? alltså även om du hittar något som gör det ÄNNU mer intressant?

Sarabara skrev:
Jag vet precis vad du menar! Först kanske man inte tänker på det alls och sen kommer man på att den här människan verkar ju riktigt intressant, så tar man reda på allt möjligt man kan hitta och blir ÄNNU mer fascinerad. Sen har man den där drömbilden fast i huvudet där man sitter och fantiserar. Det är intressant och så skönt att ha något att fokusera på från början, sen blir det bara jobbigt att vara så och man vet liksom inte hur man får det att sluta.

Jag brukar må rätt bra av det i början, det är sen brukar det gå utför. Det är väl när jag inte får den respons tillbaka som jag vill ha som det börjar gå utför. Men jag förstår vad du menar, det kan vara en väldigt härlig känsla ibland, ens låtsasland!

Det vore nog bättre för en själv om man kommer på något sätt för att inte vara så. Men hittills har jag bara allt eller ingenting och inget mellan hack alls. Brukar det gå över om du hyperintresserar dig? alltså även om du hittar något som gör det ÄNNU mer intressant?

Ja jag bygger upp en hel värld av tankar och funderingar kring denna person. Och när man inte känner varann så väl än så är det ganska lätt att göra det. Jag tror på att antingen hyperintressera sig lr ge sig fan på att träffas så mycket som möjligt så man tröttnar o inser att det bara är en vanlig nobody. För så är det ju tyvärr alltför ofta. Just därför vill man nästan inte lära känna människan ju!

Jag har varit såhär med utvalda personer hela mitt liv. Med eller utan attraktion. Har du med det? Innan jag "blev aspie" så kallade jag det mitt sjätte sinne. För jag kunde och kan se en människa o direkt veta att den skulle bli mitt nästa specialintresse. För mig är det lite anledningen till att orka upp på morgnarna. När jag inte har en människa jag intresserar mig av så känns livet jävligt meningslöst. Och det är ju så med alla "tillfälliga" specialintressen. Men jag kan inte aktivt intressera mig för random folk, de flesta är bara en grå massa. Men så finns det dem som får en att tappa andan. Tror dock jag aldrig haft mer än en person åt gången. Det tar väl så mkt energi så man pallar bara med en :p

Vet inte om våra inlägg Sarabara egentligen var vad TS menade. Hen kanske mer syftade på kärleken i sig, som att vara kär i att vara kär typ. Där vet jag inte om jag kan tro att det är ett specialintresse snarare en form av närhetsbrist. Det jag talar om (och du antar jag) är en helt annan nivå. Och det är fan omöjligt att ibland skilja det från ren och skär passion. Som i mitt fall nu.

Helvete jag vet inte när jag får träffa människan nästa gång. Han måste tro jag blitt helt knäpp som hör av mig hela tiden på sms etc... Suck!

Ja man blir sjuk i huvet av att inte få respons...

Jag hatar att bli aspigt besatt kär, är det just nu tyvärr, har varit det i över ett år. Helt sjuk, han fyller mina tankar från morgon till kväll och kan inte släppa det helt enkelt, så fucking kär bara även om jag inte ens sett honom på två månader nu. Kan bara inte glömma och släppa honom, jag hatar min hjärna!!!

Olycklig kärlek? Tänkte att du var ihop med barnens far?

Jag inlikar ett lite off-center svar från eget ödes rådande faktum:

Jag hade Aspergertrassel och häckade på Bibliotek i tonåren, lärde mig aldrig folks metoder hur man hittar tjejer i öknen.

Jag hade enklare specialintressen under mina akademiska år - hur man blir riktig hacker och inte "pugrammer".

plåtmonster skrev:Olycklig kärlek? Tänkte att du var ihop med barnens far?

Vi bor ihop. Vi skulle gått isär i början av sommaren men en av döttrarna började må alltför dåligt. Vi var till och med tvungna av vara i kontakt med socialen på grund av att hon hade snott mina Atarax tabletter och käkat upp dom i skolan. (Rätt så ofarliga allergitabletter, by the way, varken hon eller jag kände någon inverkan hehehe ). Jag stannar kvar än så länge. Känner mig falsk på alla sätt och vis. Även om det sket sig med den här snubben så vill jag mer än någonting annat starta ett helt nytt eget liv och så småningom kanske hitta någon som älskar mig och som jag kan älska.

Peace!
Om man har ett specialintresse så brukar det ibland handla om att lära sig någon praktiskt som t.ex att spela piano eller så handlar det om att samla på sig information om något t.ex. latinsk grammatik.
När du verkligen tycker om någon kanske det mer handlar om något annat. Man kan ju förvissa lära sig all information om personen