rdos skrev:De där leende hundarna ser ut som om de tänkte äta upp en när som helst.

Det kan se ut så, om man inte sett beteendet förut. Dalmatiner och Samojed är kända för att le.

Givetvis är det inte ett leende jämförbart med vad det betyder när vi ler. Det är typ underdånigt beteende. Vargar som är låga i rang kan uppvisa liknande ansiktsuttryck när de fjäskar för högre stående vargar. Alfaindivider gör generellt inte sådana miner.

rdos skrev:De där leende hundarna ser ut som om de tänkte äta upp en när som helst.

Men såg du inte att dalmatinern var alldeles till sig av lycka över uppmärksamheten?

Samojeden såg möjligen hotfull ut men blinkade med ena ögat, det såg avslappnat ut.

Öronen bakåtstrukna och visande tänderna = ett tecken på tillgivenhet. Undergivenhet är kanske rätt ord, men det låter som om hunden var rädd för en.

Ännu en "leende" hund:


Men en främmande hund stirrar jag inte i ögonen, jag tittar till kort och vänder bort blicken. Kan inte det fungera med främmande människor också?

För vi tänker för mycket och fastnar i tankemönster. Därför går vi inte på automatik. "Ska jag kolla bort nu?" "Ska jag kolla nu?" ... sluta tänk sånt går på automatik. Planera planera planera men det är din värsta fiende.

Jag har förövrigt inga problem med ögonkontakter numera. Ibland kan jag börja tänka men då känner jag känslan och observerar tanken och reaktionen så är det tillbaka till nuet igen. Meditation har hjälpt mig mycket.

En teori om språkets uppkomst är behovet av att kunna bedra varandra, eftersom ögonen aldrig kan göra det.

Har ni lika svårt för ögonkontakt med djur?

Jag tittar personer såväl som djur gärna i ögonen. Konstigt.

det går att träna bort, hade problem med det som liten och sa jämt till min mamma att sluta kolla mig i ögonen, men nu som vuxen har jag inge problem med ögonkontakt för att jag tvingade mig själv att ha ögonkontakt tills det inte längre är obehagligt.

Jag har problem med att komma ihåg att titta folk i ögonen, jag får hela tiden tänka på det. Men det är inte så jobbigt, mer att jag inte får in det som en automatisk grej.

Jag tycker inte att många ord gör någonting, har inte problem med ordbajseri. Jag förstår vad som sägs hur många ord som än används. Däremot kan jag tycka att ordergivnibg som är enkel och kortfattad funkar bra i stressade situationer, som när militären skriker ut sina order; ingenting kan missförstås.

Jag brukar kolla bredvid näsan på folk så känns det inte som att man stirrar på den rakt i ögonen alldeles för länge.

Just ögonkontakt är väldigt viktigt i katters kroppsspråk. Så vet man hur det funkar (som tex sugis ) kan man bygga ett jävligt starkt band med en katt bara genom kroppsspråk.


Jag tycker att det är förjävla obehagligt med ögonkontakt. Ju mer jag litar på och älskar personen, ju svårare är det. Främlingar på tåget har jag inga som helst problem med att kolla i ögonen, men riktigt nära personer som min familj och närmsta släkten är omöjliga att ha ögonkontakt med. Samma sak med pojkvän och nära vänner.

Jag tycker inte om att see folk med glassögon i ögonen så undviker jag och om jag ser en het tjej så kan jag ha svårt för det