vi har varit tillsammans i 5 år och bott ihop i 4. hans beteende har varit ganska märkligt från dag ett men jag har tänkt att han nog bara är lite speciell och det får man ju vara. men med tiden har konflikterna mellan oss blivit större och större och hans beteende blir bara värre.

han har inte (som han erkänner) någon diagnostiserad AS men ju mer jag läser om detta på nätet så är det som att det vore sambon jag läste om. Vissa saker fungerar men väldigt många saker fungerar inte överhuvudtaget.

* han har extremt svårt att passa tider, planera sin dag och räkna ut ungefär hur lång tid saker och ting tar för att komma i tid. Allt blir kaos och stressigt och han jagar upp sig.

* han kan inte alls sätta sig in i min situation och förstå hur jag tänker. Det är så självklart att det ska vara som han vill för det är ju "normalt". Om och när jag sätter ner foten gör han ändå som han vill. Vi gör ofta som han vill eftersom jag vet att det inte någon mening att bråka med honom.

* Han är mycket ostrukturerad, rörig och stökig. Både i huvudet och till det fysiska omkring honom.

* han kommer inte ihåg saker eller situationer. Jag kan säga samma sak 100 gånger, han säger ändå: va det har du aldrig sagt! Han glömmer bort vad vi bestämt, han glömmer vart han lägger saker.

* han har ett fantastiskt minne för vissa saker, som tex historia med årtal och händelser, språk fastän han aldrig pratar franska numera kan han ändå franska som ett flytande vatten när han måste prata.

* när han läser något eller ser på tv koncentrerar han sig så djupt att man måste ruska i honom för att få honom att "vakna till".

Detta är en del i allt som är med honom, han själv tycker att han är helt normal och slår bara ifrån sig när man försöker ta upp detta. Jag är på gränsen till ett nervsammanbrott som får ta hur mycket skit som helst eftersom han har sån ångest och mår dåligt periodvis. Hur gör man?

Moderator Gripandekylig - vidgade rubriken från sambo till partner inför ihopslagning

Hej hej,

Just nu orkar och hinner jag inte skriva (sitter med nåt annat) men ville rekommendera dig en bok som handlar om precis precis det här.

Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? heter den. Karin Stadler har skrivit. Den är helt ny och väldigt intressant (även om jag blev ledsen av somligt hon skrev om AS och föräldraskap). För dig torde den vara väldigt nyttig/givande läsning.

Han kan ha AS el ADHD el både och el nåt helt annat.

Men det viktiga är ju att relationen inte verkar funka och att du inte mår bra och inte han heller. Du kan försöka få med honom på familjeterapi (säg inget om vad du själv misstänker till terapeuten utan låt den upptäcka det själv). Du kan också försöka få honom att låta göra en utredning. Det är ju massor som inte funkar som vanligt hos honom (svårt passa tider, rörigt, ångest), så hur kan han tro att han är den normale och inte du? Förnekelse låter det som.

Vill han varken göra det ena el det andra, så värdesätter han inte relationen och dig tillräckligt. Då bör du överväga att lämna honom för ditt eget bästa. Annars får du finna dig i att inget blir bättre. AS kan ju inte botas men det kan underlätta för både en själv och anhöriga, om man själv vet om varför man är som man är.

Känner tyvärr igen vissa sidor av mig själv i beskrivningen av din sambo. Jag är också rätt envis och glömsk.

Du är troligen ett fruntimmer, förväntar du dig då att han skall villja eller ens kunna lyssna på dig?
Nä, jag tänkte väl det!
Var glad att du har med en helt normal karl att göra, skicka ut honom för att laga bilen eller något.

Om jag skall vara ärlig tycker jag inte att det låter så där klockrent aspigt som vissa beskrivningar av personer kan göra.
Jag känner i varje fall inte igen mig ett dugg.

Jo, förnekelse big time kan man säga. han tycker att jag ska tycka att hans "konstigheter" är lite charmiga och att jag bara ska låta honom hållas. men han fattar inte alls att det ställer till med jättemycket problem i vardagen och att jag är helt slut eftersom jag aldrig kan släppa kontrollen.

Han har nu enorm ångest över att jag kommit på något som liksom inte finns i hans begreppsvärld. Han har satt en stolthet i att vara lite annorlunda men han inser inte att detta kanske inte bara är att vara lite annorlunda utan faktiskt är en störning. Jag får hellre lämna honom än att han går vidare i en utredning om detta. Vi går redan hos en familjeterapeut och där sitter han och säger att allt är mitt fel. Våra problem beror på mig och inget annat. Nästa gång tänker jag fråga terapeuten om hon har sett något avvikande hos sambon för detta måste liksom upp till ytan nu.

om du hade sett sambon in action skulle du troligen inte skriva som du gör men du kanske inte har AS?

Jag tror inte sssssm vill kännas vid sin diagnos och det är därför han skriver som han gör.
Jag tycker det verkar troligt att din sambo har asperger och det vore synd om ni måste gå skilda vägar och inte kan lösa era problem.
Det är verkligen svårt att komma till insikt om att man inte är som alla andra.

I vanliga fall skulle jag säga att om ett par har problem så beror det inte bara på ena parten. Men det kan vara så om den ene har NPF och förnekar det.

Har han AS så kan det vara att han större krav på sig än han klarar av. Hur går det på hans arbete då?

Hur bortförklarar han sin ångest då, är den också ditt fel?

Ytterligare en fråga som kan vara bra att få svar på är hur har han det med relationer med andra människor?

tvilling99 skrev:Jag tror inte sssssm vill kännas vid sin diagnos och det är därför han skriver som han gör.

Du har fel, jag känns vid den väldigt bra.
Men som sagt tycker jag inte att det är en klockren beskrivning och känner inte igen mig själv bättre än i tex ett godtyckligt horoskop.

sssssm skrev:

tvilling99 skrev:Jag tror inte sssssm vill kännas vid sin diagnos och det är därför han skriver som han gör.

Du har fel, jag känns vid den väldigt bra.
Men som sagt tycker jag inte att det är en klockren beskrivning och känner inte igen mig själv bättre än i tex ett godtyckligt horoskop.

Vi kan kanske anta att personen ifråga skriver bara ut en del och har dragit sin slutsats ifrån hela sin kunskap och bara visat oss några få

Det antagandet har jag gjort. Jag står fast vid mina två utsagor:
1.Det beskriver inte en klockren aspergare.
2.Jag känner inte igen mig.

Skriver jag så jävla illa att ingen förstår mig?

Att inte nån har ALLA tecken på AS, eller att andra inte känner igen sig i beskrivningen av personen säger inte mycket om huruvida personen i fråga har AS (eller drag av det) eller ej. Gudskelov är folk med AS olika, eftersom de är individer. Hänvisar vidare till mitt inlägg i tråden om mobbning.

alfapetsmamma skrev:Att inte nån har ALLA tecken på AS, eller att andra inte känner igen sig i beskrivningen av personen säger inte mycket om huruvida personen i fråga har AS (eller drag av det) eller ej. Gudskelov är folk med AS olika, eftersom de är individer. Hänvisar vidare till mitt inlägg i tråden om mobbning.

Jag förväntar mig inte heller alla drag. Och jag väljer att inte uttala mig i frågan om huruvida mitt och andras igenkännande säger mycket, lite eller något alls ty där saknar jag kunskap.
Mina två utsagor står fortfarande fast.

sssssm skrev:

alfapetsmamma skrev:Att inte nån har ALLA tecken på AS, eller att andra inte känner igen sig i beskrivningen av personen säger inte mycket om huruvida personen i fråga har AS (eller drag av det) eller ej. Gudskelov är folk med AS olika, eftersom de är individer. Hänvisar vidare till mitt inlägg i tråden om mobbning.

Jag förväntar mig inte heller alla drag. Och jag väljer att inte uttala mig i frågan om huruvida mitt och andras igenkännande säger mycket, lite eller något alls ty där saknar jag kunskap.
Mina två utsagor står fortfarande fast.

Det jag skrev var inte riktat till dig personligen, mer av en allmän reflektion.

sssssm skrev:Jag förväntar mig inte heller alla drag. Och jag väljer att inte uttala mig i frågan om huruvida mitt och andras igenkännande säger mycket, lite eller något alls ty där saknar jag kunskap.
Mina två utsagor står fortfarande fast.

Ok sssssm, att använda ordet fruntimmer och sen göra en bedömning som du gjorde kan uppfattas som att du minsann vet.

alfapetsmamma skrev:

sssssm skrev:

alfapetsmamma skrev:Att inte nån har ALLA tecken på AS, eller att andra inte känner igen sig i beskrivningen av personen säger inte mycket om huruvida personen i fråga har AS (eller drag av det) eller ej. Gudskelov är folk med AS olika, eftersom de är individer. Hänvisar vidare till mitt inlägg i tråden om mobbning.

Jag förväntar mig inte heller alla drag. Och jag väljer att inte uttala mig i frågan om huruvida mitt och andras igenkännande säger mycket, lite eller något alls ty där saknar jag kunskap.
Mina två utsagor står fortfarande fast.

Det jag skrev var inte riktat till dig personligen, mer av en allmän reflektion.

Nå, dåså.

Nej, någon klockren beskrivning är det inte. Det där kan stämma in på många karlar utan diagnos. Tror inte att problemet med er relation blir bättre för att du hittar ett legitimt namn på allt hos din pojkvän som du tycker är fel, snarare tvärtom. Har du frågat dig vad du vill med ditt eget liv? Hindrar hans sätt att vara på något sätt dig att förverkliga det och i så fall hur?

arwen-71, du verkar ju vara på väg att lyckas få din sambo litet självkritisk, håll dig till det! Det finns ingen poäng i att övertyga någon om att den har en störning (vilket man sannerligen inte behöver ha för att man har AS). Sina jobbiga sidor måste man jobba med, det är alltihop - man får inte förlåta sig själv så generöst som din sambo verkar göra.

Hjälp honom ur ångesten men ställ ultimatum. Det han behöver jobba med är nog alla detaljer i ert gemensamma liv som du har svårt att ta, en identitetskris behöver han nog inte. Identitetskrisen kanske är oundviklig men jag tror alltså att detaljerna är viktigast här. Jobbar han med dem kanske du får lättare att leva med misslyckandena också, åtminstone en god tid framåt.

Hoppas de tonas ner i god tid!

Jag misstänker starkt att min pojkvän har asperger.

Hur anser ni att jag bör säga det till honom? Han mår otroligt dåligt och har gjort det hela livet och förstår inte varför. Så jag tror det skulle vara till extrem nytta om han fick ett namn på varför han är "annorlunda" och ev. hjälp som finns att få. Men jag är rädd att jag ska råka såra honom, eller att han bara kommer skjuta ifrån sig det.
Så åter igen; hur lägger jag fram mina misstankar om Asperger på bästa sätt?

Moderator: Slog ihop med tidigare liknande tråd.

Bra fråga. Jag hade iaf dille förut på att vara så "normal" som möjligt, om han är i liknande tankar kan det svida rejält...

Men alltså. Om det är för att du bryr dig om honom så behöver du ju inte direkt säga "aah men jag tror du har aspergers syndrom". Gör det lite mer konkret, "jag har noterat att du bla bla, funderat på att prata med någon?"

Eller sådär. Inte slänga i fejset att du tror att han eventuellt är handikappad...

Om jag vore du skulle jag framföra det som en idé och inte som en anklagelse. Jag kan dock förstå honom - innan jag fick en djupare förståelse för vad AS är och inte är var jag diagnosförnekare.

Vilket är fullt naturligt då det finns sådana mediala nidbilder om vad AS är.

När jag fick min diagnos fattade jag direkt att mitt ex också hade AS för vi var så lika på många punkter. Dröjde dock flera år innan jag kände att det var rätt tid att informera honom om min misstanke. När jag gjorde det så tog det väl nåt år innan han kunde förlika sig med idén att han verkligen skulle kunna ha AS och göra NPF-utredning. Men till slut gjorde han det och fick AS/ADD-diagnos. Och jag tror det varit bra för honom fast det tog över ett år, massor av kamp mot ovilliga myndigheter, samt en stor portion tur att få rätt hjälp efteråt. Men sen han fick det har han mått jättebra.

Hoppas din pv också kan få hjälp av en diagnos. Var dock beredd på att väntetiden för utredning kan vara uppåt ett år och att man inte nödvändigtvis får det stöd man behöver efteråt utan kamp; kan variera kraftigt mellan olika delar av landet.

För många av oss har det dock hjälpt bara att få ökad förståelse för hur man fungerar; att man har ett osynligt funktionshinder och inte bara är allmänt lat, dum, knäpp, jobbig, hopplös etc. Ofta förekommer AS ihop med t ex ADD eller ADHD, OCD, dyslexi, dyskalkuli, dyspraxi (motorikproblem), fobier (t ex social fobi), panikångest, impulskontrollproblem, trötthetssyndrom, allergier, känslig matsmältning, sensorisk under- eller överkänslighet (för ljud, ljus, doft, beröring etc), sömnstörningar, stresskänslighet mm.

Sen är det, som andra antytt här ovan, alltid kinkigt hur man ska lägga fram det. Hur personen reagerar beror ofta på vad den tidigare vet eller inte vet om AS, eller på hur man själv framställer saken. Kanske det är lättare att smälta om man får veta att det inte bara innebär ett visst handikapp (ofta på det sociala området) utan ofta också vissa fördelar, t ex sinne för detaljer & precision, ärlighet, trohet, logiskt tänkande, förmåga att hyperfokusera på sina specialintressen och bli självlärd expert på dessa områden.

KrigarSjäl skrev:Om jag vore du skulle jag framföra det som en idé och inte som en anklagelse. Jag kan dock förstå honom - innan jag fick en djupare förståelse för vad AS är och inte är var jag diagnosförnekare.

Vilket är fullt naturligt då det finns sådana mediala nidbilder om vad AS är.

OT Ah! Välkommen åter KS.