Ni vet hur Alexander (den store) löste den Gordiska knuten. Jävla karl men det ger mig en slinga att börja nysta ifrån. Den här tråden ska innehålla tankeslingor kring samtal, har jag tänkt.

Jag vill lösa alla knutar på det svåra sättet; brukar försöka följa en röd tråd. Ifall jag släpper den så är det för att se om den är lösare någon annanstans – jag planerar att ta upp den första slingan igen, förr eller senare. Entisar brukar släppa sina trådar utan baktanke men ibland gör de det inte. Lurigt.

Antag att man står och pratar på en kafferast och att jag lägger en kommentar som jag väntar mig ska ge en nickning som svar men att någon genast lägger en egen kommentar. Antag att den går att tolka som en uppskattning av det roliga i min, det roliga jag trodde bara jag kunde se eftersom det byggde på hur flera lösa slingor hängde ihop.

Ska jag släppa fram ett leende och en konspiratorisk blick? Det vore ju roligt om vi ser samma lustighet men helt socialt fel om vi inte gör det. Samma sak om den andras kommentar kom först och min sen; ska jag lägga min med ett leende ögonkast?

Vad säger ni, när är det taktiskt att utgå ifrån att folk följer samma röda tråd som man själv? Ska man fråga försiktigt, med risk att göra kopplingen pinsamt övertydlig? Ofta (alltid?) består ju det roliga av att det söta eller dråpliga eller elaka är en av flera tolkningar – vilket man kanske förstör om man understryker en av dem (eller hur det där funkar).

Om man tror att kommentarerna var allvarliga gäller motsvarande; man ska helst inte nicka sorgset när någon drar ett skämt.

När man själv vill berätta något, hur lång inledning kan man dra på en skala? Hur noga måste man peka på kopplingarna mellan vad man säger, hur mycket kan man räkna med att folk frågar om de inte begriper? Det skiftar, visst, det är just det som är problemet.

Det finns folk som sorterar andra till idiot-, tönt- eller annat negativt fack rätt fort om man gör många ”fel” av exempelvis ovanstående typ. Jag kan inte svära mig fri själv men jag försöker bättra mig men poängen nu är att det är illa om man blir avpolleterad alltför lätt av någon man vill ha något av, månde det vara vänskap/kärlek, jobb eller annat. Ska man göra som i boken ”Spelet”, lära sig standardbeteenden och distraherande partytrick eller ska man välja sina kontakter med omsorg (och gå arbetslös tills man funnit de försörjningsmässiga av dem)? Finns det alternativ, som att vara så uppenbart konstig att folk inte ställer några krav på annat?


Den knuten skulle man kunna ha som sommarnöje. Det går bra att dra i enskilda slingor, för den som föredrar det.

Förlåt, men det här är för flummigt att förstå, eller i alla fall för flummigt för att orka förstå.

Okej rabarb, tack för varningen. Flummigt är kanske rätt ord, jag vill gärna nysta ut det litet. Det blir litet banalt nu, ber om ursäkt för det.

Det kryllar av ordvitsar här på forumet, för att förstå det roliga så måste man förstå dels den normala betydelsen och dels den onormala. Man måste alltså se kopplingen mellan två olika betydelser eller om man så vill, mellan två olika slingor av den knut som världen är.

Låt oss säga att man har sardonisk humor och inte är van vid att folk hänger med när man kommenterar något som man finner sardoniskt lustigt. Jag är inte särskilt sardonisk av mig, det här är bara ett exempel.

Antag att man står och pratar på en kafferast och någon oväntat svarar på ens kommentar med att lägga en egen. Antag att man själv kommenterade något man fann lustigt men inte trodde att någon skulle hänga med.

Ska man släppa fram ett leende och en konspiratorisk blick? Det vore ju roligt om vi ser samma lustighet men socialt helt fel om vi inte gör det.

Om man tror att kommentarerna var allvarliga gäller motsvarande; man ska helst inte nicka sorgset när någon drar ett skämt.



När man själv vill berätta något, hur lång inledning kan man dra på en skala? Hur noga måste man peka på kopplingarna mellan vad man säger, hur mycket kan man räkna med att folk frågar om de inte begriper? Det skiftar, visst, det är just det som är problemet.

Det finns folk som sorterar andra till idiot-, tönt- eller annat negativt fack rätt fort om man gör många ”fel” av exempelvis ovanstående typ. Det är illa om man blir avpolleterad alltför lätt av någon man vill ha något av, månde det vara vänskap/kärlek, jobb eller annat. Ska man göra som i boken ”Spelet”, lära sig standardbeteenden och distraherande partytrick eller ska man välja sina kontakter med omsorg (och gå arbetslös tills man funnit de försörjningsmässiga av dem)? Finns det alternativ, som att vara så uppenbart konstig att folk inte ställer några krav på annat?

Ja, vad säger man?

Pröva med forskning kring kommunikation (verbal såväl som icke-verbal), sociala koder och kanske transaktionsanalys?

Tyvärr brukar endel aspie-"experter" inte förstå mina ordskämt, i synnerhet då jag medvetet spelar på bokstavligheten, något de tror jag inte är kapabel till som aspie och de tror helt seriöst att jag inte förstått deras första ordspel:

Mentalskötare till sjuksköterska inne på expeditionen:
- Damen vill till Oskarshamn, tror jag för att träffa Berny, men hon har nog ingen biljett... (1)

Jag som tjuvlyssnat:
- Jag fattar inte vad jag ska till Oskarshamn att göra, där är det ju inge kul! Om jag nu hade velat träffa Berny skulle jag åkt till Handen, där hon bor. Om ni inte anser mig vara kvalificerad för Oskarshamnsresa, dit jag ändå inte vill, får ni gärna beställa biljett till KARLSTAD åt mig... (2)


I klarspråk 1: Hon tror jag fakar symtom (biljett), för att få neutoleptika (Oskarshamn=Oxascand), då personen tror jag är Berny Pålsson-wannabe. De har knappt talat om MIG, bara om Berny, i synneret min kontaktperson, oerhört irriterande.

I klarspråk 2: Jag låtsas som att jag tror Oskarshamn är en ort, då det matchar det att jag vill bli hemskickad till Karlstad om de inte litar på det jag säger. Dock virrar dom till det då de tror jag är en bokstavstolkar-autist och börjar diskuter sig emellan vilken medicin jag krypterat till "Karlstad"... *slap forehead*

Såsmåningom skjuter en smartare vitrock in äntligen:
"Jag tror hon vill bli tagen på allvar". No shit, Sherlock?

Hur gör man för att lägga lättvindliga kommentarer när man inte ser lättvindligt på någonting?

Jag klagade nyligen på en låttext där ”sångjaget” vältrar sig i självtröstande. Jag förklarade att om man gör en poäng av det fina med att trösta sig själv så erkänner man ju samtidigt knäckt självkänsla som ett naturligt tillstånd, därför är texten dålig.

Jag blev naturligtvis tillsagd att jag drog ”alldeles för generella slutsatser av en liten låttext” och att även om textbudskapet är det jag påstår så kan jag väl låta folk tänka själva; varför vara rädd att texten ska göra folk dummare, det är väl inte textens fel? Nehej, menar jag, än sen då? Om texten har ett destruktivt budskap som ger destruktiv effekt så är det väl ingenting att diskutera? Då får jag en suck som svar.

Alltid samma visa. Jag försöker hitta den yttersta konsekvensen av varje liten handling – allt för att hitta ett sätt att leva där man kan strunta i konsekvenserna, eftersom de är ganska positiva allihop. Sån är jag och såna är inte särskilt många andra. Vill folk som jag ha något umgänge att tala om och kunna sköta ett jobb så måste vi anpassa oss. Vi måste se genom fingrarna med … det allra mesta. Vi måste fokusera på att påverka en eller ett fåtal saker (saker vars resultat ger oss tillfredsställelse) och undvika att säga våra hjärtans mening om något annat. Okej, så vad ska då någon som jag säga i umgängeslivet?

Visst kan man prata om konkreta ytligheter som applicerad naturvetenskap och saker man kan se och höra. Visst kan man diskutera det sociala spelets vanliga områden om man vill vara litet djup och visst kan man veckla in sig i jobbs och fritidsintressens teknikaliteter men en annan är inte så hemma i alla de samtalsämnena och hela tiden stöter man på frågor som man har en djup tanke om som folk inte tål. Min sort kommer att verka ytlig, just för att vårt djup ligger långt under majoritetens. Det här bara måste ju gå att lösa.

Där har vi en ny vers i min klagovisa… jag hoppas att den tillhör de konstruktiva. Borde jag kanske ställa en fråga här för att inbjuda till kommentar?

jonsch skrev:Borde jag kanske ställa en fråga här för att inbjuda till kommentar?

Borde jag svara på en sådan eventuell fråga, för att visa att jag finner ämnet intressant?

Undrar om vi inte borde ha ställt någon fråga om MsTibbs kodspråksinlägg? Vi får fråga henne när hon kommer tillbaka!

jonsch skrev:Jag klagade nyligen på en låttext där ”sångjaget” vältrar sig i självtröstande. Jag förklarade att om man gör en poäng av det fina med att trösta sig själv så erkänner man ju samtidigt knäckt självkänsla som ett naturligt tillstånd, därför är texten dålig.

Klok och intressant logisk tankebana.

jonsch skrev:Jag blev naturligtvis tillsagd att jag drog ”alldeles för generella slutsatser av en liten låttext” och att även om textbudskapet är det jag påstår så kan jag väl låta folk tänka själva; varför vara rädd att texten ska göra folk dummare, det är väl inte textens fel? Nehej, menar jag, än sen då? Om texten har ett destruktivt budskap som ger destruktiv effekt så är det väl ingenting att diskutera? Då får jag en suck som svar.

Att dra slutsatsen att folk -generellt- skulle tycka att dålig självkänsla är ett naturligt tillstånd när de har lyssnat på låten är naturligtvis överdrivet. Men att analysera textens innehåll som du gjorde lät väldigt spännande.

Jag tror sucken kan ha kommit sej ur att personen du diskuterade låttexten med kan ha tolkat dej som om du menade att "alla som lyssnar på den här texten kommer att tycka såhär".

Faktum är ju att olika personer tar in olika delar av musik. En del tar in rytmerna, en del tar in melodierna, vissa hör varje enskilt instrument, andra tycker texterna är viktigast. Alltså behöver inte alla som lyssnar på låten höra det du hör - en del kanske inte ens lyssnar på texten utan bara på melodin.

jonsch skrev:Alltid samma visa. Jag försöker hitta den yttersta konsekvensen av varje liten handling – allt för att hitta ett sätt att leva där man kan strunta i konsekvenserna, eftersom de är ganska positiva allihop.

Ja, du försöker hitta den yttersta konsekvensen för varje handling, men exemplet med den här låttexten visar på att även om utgångspunkten är exakt densamma (i det här fallet en låt) så blir konsekvenserna olika beroende på vad man lägger vikt vid (text/rytm/enskilda instrument/etc). Det är alltså väldigt intressant, tycker jag, det du skriver om låttextens innehåll och dess logiska konsekvenser, men suckar kommer du alltid möta om du förväntar dej att alla lägger vikt vid exakt samma sak som du.

weasley skrev:

jonsch skrev:Jag klagade nyligen på en låttext där ”sångjaget” vältrar sig i självtröstande. Jag förklarade att om man gör en poäng av det fina med att trösta sig själv så erkänner man ju samtidigt knäckt självkänsla som ett naturligt tillstånd, därför är texten dålig.

Klok och intressant logisk tankebana.

Liksom hela båda inläggen.

Men, nu vet ju inte jag hur låttexten gick; dock, av att man påminner om det fina i självtröstande följer inte med nödvändighet att man hävdar något om vad knäckt självkänsla är för slags tillstånd. För övrigt är det väl naturligt? Vi drabbas väl av det de flesta? Är det då inte bra att påminnas om att det finns tröst?
Eller menar du, Jonsch, med "tröst" något som håller en kvar i det knäckta tillståndet och med "naturligt" snarare "önskvärt"?
I så fall kan jag svara, att för mig ingår nog i den naturliga förstahandstolkningen av "tröst" 'något som hjälper en att ta sig ur ett dåligt tillstånd (en insvepning i trygghet som ökar ens stryktålighet och handlingskraft)', och om "naturliga" tillstånd har jag ingen (som jag ser det) illusion av att alla skulle vara trevliga eller konstruktiva.

weasley skrev:

jonsch skrev:Jag klagade nyligen på en låttext där ”sångjaget” vältrar sig i självtröstande. Jag förklarade att om man gör en poäng av det fina med att trösta sig själv så erkänner man ju samtidigt knäckt självkänsla som ett naturligt tillstånd, därför är texten dålig.

Klok och intressant logisk tankebana.

Tack fär att du förstod min tanke till att börja med, weasley!

Det där med låten är ett exempel på att jag ständigt försöker försvara mina åsikter, vilket är dumt för det jag egentligen vill är helt enkelt att få samtal med allt möjligt, trevligt folk att flyta.

Jag vet att ...

weasley skrev:... suckar kommer du alltid möta om du förväntar dej att alla lägger vikt vid exakt samma sak som du.

... så det förväntar jag mig inte men vad gör man annars? Om jag inte förklarar så kan ingen människa förstå vad jag vill ha kommenterat men förklaringarna är alltså inte helt lysande att komma med, de heller. Några ytligare kommentarer har jag inte och när jag håller tand för tunga så uppfattar folk det helt naturligt som att jag håller distansen eller inte har något att säga.

Det är avkopplande att hänga på forumet emellanåt, säger bara det!

Zombie, kan jag låta det senaste inlägget vara svar till dig också?

jonsch skrev:Undrar om vi inte borde ha ställt någon fråga om MsTibbs kodspråksinlägg? Vi får fråga henne när hon kommer tillbaka!

Du får ställa vilka frågor du vill, jag är idel öra...

Det ante mig och du ska få en här: Har du någon aning om varför vitrockarna kör sånt där kodspråk när de samtidigt förväntar sig att att du skall begripa det?

jonsch skrev:Det ante mig och du ska få en här: Har du någon aning om varför vitrockarna kör sånt där kodspråk när de samtidigt förväntar sig att att du skall begripa det?

De förväntade sig att jag INTE skulle förstå vad de egentligen menade!

Att du inte skulle förstå? Nu blir jag petig men de började ju tro att du pratade om någon annan medicin, de trodde ju alltså att du begripit åtminstone den biten?

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på boken där Alfons båda storkusiner pratar om spadar och hjärter över huvet på vår hjälte.

Jag vet inte vad detdär med Alfons handlar om, men jag överhörde ett samtal från första början, som jag inte förväntades lyssna på, dom diskuterar mediciner och patienter med öppen dörr... det kan ju vara så att jag ändock misuppfattat situationen helt, visst, men jag pikade dem ju med, att jag viste vad de menade med Oskarshamn. Oavsett hur det var mer exakt jag uttryckte mig, så tord det ha framkommit i vad jag sa. Nåja, skit samma. Jacg tyckte mest att sättet DE uttryckte ig på var roligt. Undrar om de brukar säga så? Är uttycken vanliga, elelr hittade d på uttrycksättet just där och då?

Aha, jag trodde att du kunde det där fikonspråket. Nåväl, då vet vi att vi inte vet någonting om det.

Jag minns inte vad just den Alfons-boken heter men den har en bild där han lyfter ner en kakburk på omslaget, säger mig ett drygt 20-årigt minne. Jag gillar att hitta såna gamla detaljer i vindlingarna så jag hoppas att det stämmer!

jonsch skrev:Det där med låten är ett exempel på att jag ständigt försöker försvara mina åsikter, vilket är dumt för det jag egentligen vill är helt enkelt att få samtal med allt möjligt, trevligt folk att flyta.

Du behöver inte försvara dina åsikter. En enkel kommentar; "har du tänkt på att man kan se det på det här viset [analys]" och sen räcker det. Har personen intresse och/eller hjärna kan diskussionen fortsätta. I annat fall har du åtminstone inte ansträngt någons tankecenter för länge. Alltid något!

jonsch skrev:Om jag inte förklarar så kan ingen människa förstå vad jag vill ha kommenterat men förklaringarna är alltså inte helt lysande att komma med, de heller. Några ytligare kommentarer har jag inte och när jag håller tand för tunga så uppfattar folk det helt naturligt som att jag håller distansen eller inte har något att säga.

Angående förklaringarna; nä, du behöver inte förklara. Det måste man inte. Man kan lämna det hängande i luften. Kanske någon annan springer in i den av misstag, då kan du ta diskussionen den gången istället. Annars får du bara stirrande fiskögon med gapande munnar.
Ger du en kommentar till läget så visar du att du hänger med, att du inte håller distansen och att du har något att säga. Försöker du förklara din kommentar blir det jobbigt. Då måste man ju tänka i flera steg. Sånt är svårt för den som har problem att öppna chipspåsen framför Sportnytt.

weasley skrev:Då måste man ju tänka i flera steg. Sånt är svårt för den som har problem att öppna chipspåsen framför Sportnytt.

Tack för ett garv här i den sömnlösa natten!

Javisst ja.

weasley skrev:Du behöver inte försvara dina åsikter. En enkel kommentar; "har du tänkt på att man kan se det på det här viset [analys]" och sen räcker det. Har personen intresse och/eller hjärna kan diskussionen fortsätta. I annat fall har du åtminstone inte ansträngt någons tankecenter för länge. Alltid något!

"Har du tänkt på att man kan se det på det här viset [analys]", där har vi nog repliken som folk som jag behöver lära sig femtielva versioner av. Tricket är nog att lägga all sin charm på repliken och att sedan, typ, läsa upp kommentaren man egentligen ville ha instucken. Jag tycker det verkar vara en rimlig lösning. Återstår att göra det.

Tack så mycket, w! - (före - efter)

Aspkvinna & jonsch

Väl bekomme!