Hej, för ca 1 år sen fick jag min diagnos, och har sen dess tänkt lite extra på det här med ögonkontakt. Själv undviker jag delvis ögonkontakt, mest för att jag tycker det är obehagligt att se folk i ögonen och när jag gör det kan jag tappa tråden i samtalet då jag försöker räkna ut hur länge det är ok att se personen ifråga i ögonen innan han eller hon tycker det blir obehagligt.

Jag har en ganska mild form av aspergers, de flesta som träffar mig tror inte att jag kan ha det, förrän jag förklarat just mina svårigheter. Men men, nu till själva frågan: vad är det som gör ögonkontakt så svårt för personer med nån form av autism? Vad är det i hjärnan som gör det svårt eller obehagligt, och är det ett permanent "fel" eller går det att träna bort? Hoppas jag inte uttrycker mig klumpigt, jag vill liksom ha en medicinsk förklaring för att stilla min egen nyfikenhet

Tack!



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Jag kan inte svara på exakt vad som orsakar problemen med ögonkontakt. Däremot kan jag säga att jag lyckades träna bort problemen (rent och skärt övande och slit) i tonåren. Med det sagt är det ju inte alls säkert att alla kan träna bort problemen, inte ens säkert att jag hade kunnat göra det om jag väntat flera år längre innan jag började träna.

Det primära svaret är väl det som är ett av huvudkriterierna för AS, dvs nedsatt förmåga till socialt samspel som specificeras med exempel på brister i den icke-verbala kommunikationen, tex ögonkontakt, kroppsspråk och gester (både att själv använda och att kunna se/läsa av det hos andra). Se tex här:
http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... ource=true

Att då svara på varför man har problem med just detta kan vara lite vanskligt, det blir lite som att fråga varför AS/autism uppstår och vi har inget svar på den frågan... Det kan ju tex finnas vissa "fel" i hjärnan hos oss som man inte upptäckt ännu och som vid ev upptäckt skulle kunna ge ett reellt svar och ett fysiskt, biologiskt bevis för autism.

Med detta sagt... Jag har flera tankar om varför detta blir svårt för just mig: Jag har två helt olika problem som tillsammans gör att det blir jobbigt med ögonkontakt.

1. Svårt med närhet/intimitet. Ögonkontakt känns för mig väldigt nära och intimt och blir då jobbigt/obehagligt på samma sätt som när människor står för nära eller ska röra vid mig osv.

2. För många intryck samtidigt = kaos. Problem att sålla bland intryck, tar in allt lika mycket och har därför behov av att ta bort vissa intryck för att kunna koncentrera mig på ett annat intryck. Om jag måste titta på personen samtidigt som jag ska koncentrera mig på att lyssna (eller tänka/svara) så kan synintrycket ta över så mycket att jag missar delar av det som sägs. Om jag istället tittar på en punkt på väggen tex så kan jag bättre koncentrera mig på att lyssna utan att hela tiden störas av synintryck. Problemet är ju då att många tror att man inte lyssnar för att man tittar bort men det är ju då jag koncentrerar mig och verkligen lyssnar ordentligt...

Såg för ett tag sedan ett blogginlägg där detta beskrivs fantastiskt bra som jag känner igen oerhört väl:

http://prestationsprinsen.wordpress.com ... scouterna/

Titta på näsan eller pannan istället.

Problemen med ögonkontakt hör ihop med annorlunda preferenser. Dels genom att man bara har ögonkontakt med de man gillar (och kanske stirrar på dem), och att man undviker ögonkontakt med de man inte känner eller ogillar. NTs har inte detta som kriterie, och därför så blir det problem.

Här finns ett par andra trådar om ögonkontakt -

Ögonkontakt hur reagerar ni?
Ögonkontaktssvårigheter? (Omröstning)

rdos skrev:Problemen med ögonkontakt hör ihop med annorlunda preferenser. Dels genom att man bara har ögonkontakt med de man gillar (och kanske stirrar på dem), och att man undviker ögonkontakt med de man inte känner eller ogillar. NTs har inte detta som kriterie, och därför så blir det problem.

Neurotypiska har också ofta problem med ögonkontakt, framförallt med personer de inte känner eller ogillar. Det handlar om intimitet.

för att då ser dom hela mitt ansikte, försöker alltid gömma mig så bra det går.

Rent spontant tror jag det är för att jag tänker i bilder som jag sedan ska sätta ord på.

Att titta på någons ögon och samtidigt sätta ord på bilder inifrån huvudet och lyssna på personen vars ögon man tittar på och sätta bilder till dennes ord... Det blir för många moment varpå ögonkontakten faller bort.

Jag har dock under årens lopp lärt mig någon slags pausmetod där jag ser personen i ögonen när jag har tomt i hjärnan under någon sekund.

När jag var barn kunde jag känna att ögon genomborrade min hud, rent smärtsamt. Men så illa är det inte numera.

Jag tror det finns en ganska enkel förklaring till varför vi har svårt med ögonkontakt. Aspergare brukar ha svårt med t ex:

1) Sociala relationer

2) Kroppsspråk (inkl ögonkontakt)

3) Vi är specialiserade, ägnar väldigt mycket fokus på ett specialintresse.

4) Svårt att förstå sammanhang och helhet. Vi fokuserar på detaljer.

Tittar man på dessa så tror jag att alla dessa i grund och botten är olika sidor av samma mynt och att grundorsaken är att vi har svårt att se sammanhang och förstå helheter.

Sociala relationen är komplexa och kräver att man kan förstå hela människan och inte bara enskilda detaljer. För att förstå en annan människa behöver man t ex se hur personen agerar i olika situationer. Jag har t ex märkt att min pappa ställer sig frågan varför någon gör på ett visst sätt, vilket jag aldrig gör.

Att förstå kroppsspråk handlar mycket om att förstå relationen mellan en annan människas känslor och kroppsuttryck. T ex hur mammas ansikte ser ut när hon blir glad eller när man som barn är olydig. Jag lärde mig ögonkontakt i tioårsåldern eftersom pappa krävde att jag skulle se honom i ögonen, men det var helt onaturligt för mig. Att NT-barn naturligt lär sig ögonkontakt tror jag beror på att de tidigt lär sig sambandet mellan föräldrarnas känslor och föräldrarnas ansiktsuttryck. Jag gjorde inte det och fortfarande har jag svårt att läsa en annan människas känslor genom att titta på ansiktet.

Att vi har ett specialintresse (vilket NT-människor tycker är konstigt) tror jag är en helt naturlig följd av att vi har svårt att se helheter. Om man saknar förmågan att ordna intryck och kunskap av olika slag så blir det väldigt jobbigt att vara intresserad av lite allt möjligt. Hjärnan får helt enkelt svårt att strukturera informationen. Om man istället fokuserar på en enda sak, ett specialintresse, så blir det lättare att få en struktur inom just detta område. Ta järnväg t ex, där finns det tydliga grupper att ordna saker i, t ex ånglok, diesellok, motorvagnar, olika järnvägslinjer, stationer, signalsystem, osv. Om man däremot är intresserad "allt möjligt" så är det mycket svårare att gruppera all den informationen på ett vettigt sätt.

Så i grund och botten tror jag att vi aspergare är personer som har svårt att organisera och gruppera information, vilket resulterar i att vi har svårt med saker som kräver att man ser sammanhang. T ex kroppsspråk, sociala relationer och att vi istället intresserar oss väldigt mycket inom ett snävt område, ett specialintresse, där sammanhanget faller på plats mer eller mindre av sig själv.

Med vänlig hälsning
Daniel

daniel skrev:
Att vi har ett specialintresse (vilket NT-människor tycker är konstigt) tror jag är en helt naturlig följd av att vi har svårt att se helheter. Om man saknar förmågan att ordna intryck och kunskap av olika slag så blir det väldigt jobbigt att vara intresserad av lite allt möjligt. Hjärnan får helt enkelt svårt att strukturera informationen. Om man istället fokuserar på en enda sak, ett specialintresse, så blir det lättare att få en struktur inom just detta område. Ta järnväg t ex, där finns det tydliga grupper att ordna saker i, t ex ånglok, diesellok, motorvagnar, olika järnvägslinjer, stationer, signalsystem, osv. Om man däremot är intresserad "allt möjligt" så är det mycket svårare att gruppera all den informationen på ett vettigt sätt.

Lite off-topic nu, men nuförtiden är ju inte specialintresse längre ett diagnoskriterium. Och det tror jag beror på det som du beskriver, specialintressen är inte ett symptom i sig utan en strategi som vissa lär sig, det blir som en slags självmedicinering, ett sätt att hantera en obegriplig vardag.
Andra hittar dock andra strategier, eller inga alls, och därför är det inte ett kriterium längre. Även om behovet av fokusering och detaljseende fortfarande finns där.

För mig har det dels att göra med att jag kan ha svårt att släppa folk nära inpå, det blir för intimt.
Men sen tycker jag även det blir lättare att lyssna aktivt på personen om man bara fokuserar på att lyssna inte tänker på vart man ska titta, kanske tom blundar för att lyssna bättre.

Lynx86 skrev:Hej, för ca 1 år sen fick jag min diagnos, och har sen dess tänkt lite extra på det här med ögonkontakt. Själv undviker jag delvis ögonkontakt, mest för att jag tycker det är obehagligt att se folk i ögonen och när jag gör det kan jag tappa tråden i samtalet då jag försöker räkna ut hur länge det är ok att se personen ifråga i ögonen innan han eller hon tycker det blir obehagligt.

Jag har en ganska mild form av aspergers, de flesta som träffar mig tror inte att jag kan ha det, förrän jag förklarat just mina svårigheter. Men men, nu till själva frågan: vad är det som gör ögonkontakt så svårt för personer med nån form av autism? Vad är det i hjärnan som gör det svårt eller obehagligt, och är det ett permanent "fel" eller går det att träna bort? Hoppas jag inte uttrycker mig klumpigt, jag vill liksom ha en medicinsk förklaring för att stilla min egen nyfikenhet

Tack!

Ögonkontakt i mer än 3 sekunder betyder antingen att personen vill slåss eller ha sex - alternativt både och. Brukar säga det ibland när folk stirrar för länge. ^^
Det blir för nära, för intimt.

När jag var mindre hade jag stora problem med detta - ogillade det. Ens mamma är likadan, det hon gav som råd för många år sedan fungerar rätt bra. Istället för att titta folk i ögonen för länge, så fokuseras blicken något vid sidan om (axeln/örat/punkt bakom personen) - på sådana sätt uppfattar personen som söker ögonkontakt att jag tittar den i ögonen/uppfattas som intresserad vad denne säger.

Ibland blundar jag när det blir för mycket.

Jag har nästan aldrig brytt mig om detta problem.

Men de senaste åren så har jag vid tillfällen tittat folk rakt i ögonen, speciellt så kommer jag ihåg när vi diskuterat något (för detta) relevant, såsom äkthet eller förtroende. Och otäckt nog, så blir det ofta problem. Som kristen så tolkar jag detta som att någon av oss har oäkta ande, som upplevs i medvetandet som att man får svårt att fortsätta ha blicken sann.

En gång så fick jag en komplimang för att jag var äkta, vilket verkligen värmde. Men som jag ser detta, så är det en Guds nåd, och Helig Ande som gör det möjligt att få det hela att fungera. Så jag ärar och tackar Gud!

Under min barndom, så gjorde jag lite barnsligt så ibland, att jag "stared them down". Barnsligt och omoget, men kanske AS-beteende?!

Rent praktiskt, så behöver man ju inte stirra folk i ögonen. Så jag tycker det känns vimsigt när man kommer in på något sådant här ämne med någon, så att problem uppstår.

Annars så brukar jag inte ha så stora problem att titta folk i ögonen nuförtiden. Men det känns jätteviktigt som fenomen, att sådant här fungerar. Som kristen och medveten om betydelsen av att möta folk ärligt, så är jag tacksam för att Gud fortsätter att hjälpa till, för komplimangen som jag fick var under en välsignad period, för mer än 10 år sedan.

edit:

P.S. Läste nu lite era inlägg ovan. Blev mer medveten om komplexiteten i det hela (för oss). D.S.

/bibelord:/

Ögonkontakt - vi måste anstränga oss rent fysiskt såväl som mentalt för att upprätthålla ögonkontakt med den person vi samtalar med; för andra människor går detta automatiskt - de behöver inte tänka på vad de gör.

Ögonkontakt kanske man inte har hursomhelst. Av samma anledning som man inte har sex med vem som helst mitt på gatan.

plåtmonster skrev:Ögonkontakt kanske man inte har hursomhelst. Av samma anledning som man inte har sex med vem som helst mitt på gatan.

+1

Människan är ett konstigt djur.
Det är bara vi som visar tänderna (i ett leende?) medan det av andra varelser betraktas som ett hot.
Det är bara vi som tittar varandra i ögonen när det bland andra varelser betyder att jag är intresserad att käka upp dig till lunch!
Försök titta t ex en katt i ögonen så får ni se hur bra DET går!

har inga större problem med ögonkontakt med min katt.

Kanske dåligt exempel med katt men du får gärna kritisera mitt resonemang istället.

https://www.youtube.com/watch?v=vxaTnqpQO84 Leende hund 1

https://www.youtube.com/watch?v=tA9ZMSZ1VYQ Leende hund 2

Jag har en hund som beter sig typ som hunden i första klippet, det är en slags trams och busbeteende utan aggressioner inblandat.

Flera av mina katter gillar ögonkontakt, speciellt honorna när de ska föda och när de sköter sina kattungar. Då har vi långvarig ögonkontakt, och de ser såå tillfreds ut. Är så enkelt att ha ögonkontakt med dem, de snackar inte så mycket, ger ifrån sig lite ljud som mrrr mjau frr typ.

Läs gärna Desmond Morris "Den nakna apan" och reflektera över den forskningen istället för att hänga upp er på ögonkontakt med djur som är väldigt vana vid er!

Vid ögonkontakt med en främmande eller rädd katt bör man vara noga med att sända ut lugnande signaler. Tex om man behöver fånga in en förvildad katt. Man efterhärmar ansiktsuttrycket hos en katt som är väldigt tillfreds. Det innebär bla att man blinkar långsamt och försöker se heroinpåtänd ut.

De där leende hundarna ser ut som om de tänkte äta upp en när som helst.