Ju mer jag lever mitt liv desto mer känns det som
att jag är världens ensammaste människa.

Förmodligen beror det på aspergersyndrom?
Någon som läser detta, ge gärna ett svar
på om det är så...

Vet inte så jättemycket om egenskaperna:
Men jag gillar tex. inte att sitta vid fikabordet
där alla andra sitter. Är det förmånga personer
så har jag svårt att delta i diskutionen.
Eftersom jag då inte säger någonting slutar
folk att prata med mig.

Jag gillar däremot att umgås med personer en
och en. Då känns det verkligen som jag ger allt.
Men det verkar som personer tröttnar på att umgås
för mycket med mig. Jag vet inte alls vad det beror
på.

Har frågat flera gånger, men jag får bara till svar:
Att du är så fin men jag kommer bara att såra dig.
Speciellt brukar jag få den kommentaren av det
motsatta könet.
Jag har så mycket kärlek att ge och jag trivs med
att göra det också. Men efter ett ganska kort tag
får jag kommentaren. "Vi har inget gemensamt.
Jag har velat säga det här länge men inte velat
såra dig. Du är så fin men jag har problem med
relationer osv..."

Det måste väl vara mig det är fel på eftersom att
alla säger samma sak till mig. Dom vill bara bli av
med mig för att slippa såra. Men det gör mycket
mera ont att bli avfärdad på det här sättet.
Då har man inte ens tårar kvar,
utan bara tommhet...

Direkt efter dessa perioder går jag in i ett tillstånd
där jag hänger mig fullständigt åt någonting. Tappar
kontakten med omvärlden. Ser inte ens personer
som går förbi mig. Är fullständigt försjunken i det
jag hänger mig åt.
(Kan vara musik, matematik, filosofi etc.)

Men när jag träffar någon intressant person igen
så kommer alla kännslor tillbaka. Jag blir fullständigt
hängiven till den person jag börjat gilla. Men efter
ett ganska kort tag vänder den personen mig ryggen.
Sedan kommer tommheten, jag vill hellre bli sårad,
hånad, förlöjligad, retad eller vad som helst.
Allt utom osynlig...

Jag försöker nå personen med någon sorts
tankeöverföringskontakt, men det leder ofta
bara till att jag kommer in i en fantasivärld,
och mår sämmre i slutändan.
När jag inser att alla kraftanstängningar varit
förgävels...

Mitt liv är ett rent helvete. Nu känns det som jag
kanske har träffat ens som kan förstå mig.
Eller åtminstone skulle vilja såra mig.
Hoppas på det så att jag kan få känna på
något form av mänsklig närhet.

Jag har ägnat i stor sett hela mitt liv år att försöka
lära mig sociala koder och sånt. Men tydligen så går
det inte. Folk märker säkert att det är nått skummt,
när de lärt känna mig...

Låter som att du skulle behöva bevista aspergerträffar. Där är du garanterat inte ensam...

Det är den moderna narcissitisaka världen alex. Jag vill helst slippa andra pga deras lojalitet är så tveksam.
Sen umgås jag också helst 1+1. 3 är en folksamling, och jag ogillar folksamlingar.

Umgås man för mkt tröttnar man, jag har själv ett enormt ensambehov. Men gå och träffa andra aspergare så får du se hur det går då.

alex78 skrev:Ju mer jag lever mitt liv desto mer känns det som
att jag är världens ensammaste människa.

Jag gillar däremot att umgås med personer en
och en. Då känns det verkligen som jag ger allt.
Men det verkar som personer tröttnar på att umgås
för mycket med mig. Jag vet inte alls vad det beror
på.

Har frågat flera gånger, men jag får bara till svar:
Att du är så fin men jag kommer bara att såra dig.
Speciellt brukar jag få den kommentaren av det
motsatta könet.
Jag har så mycket kärlek att ge och jag trivs med
att göra det också. Men efter ett ganska kort tag
får jag kommentaren. Vi har inget gemensamt.
Jag har velat säga det här länge men inte velat
såra dig. Du är så fin men jag har problem med
relationer osv...

När jag inser att alla kraftanstängningar varit
förgävels...

Mitt liv är ett rent helvete. Nu känns det som jag
kanske har träffat ens som kan förstå mig.
Eller åtminstone skulle vilja såra mig.
Hoppas på det så att jag kan få känna på
något form av mänsklig närhet.

Jag har ägnat i stor sett hela mitt liv år att försöka
lära mig sociala koder och sånt. Men tydligen så går
det inte. Folk märker säkert att det är nått skummt,
när de lärt känna mig...

Hej och välkommen, du verkar också rätt ny. Här är du iaf inte ensam om att vara ensam.

Betr din "otur i kärlek" så undrar jag om det kan vara att du s a s gör den du älskar till ditt specialintresse och hon känner sig kvävd? NT-tjejer brukar gilla att gå ut och träffa andra och du kanske hellre vill ha "stilla hemmakvällar"?

Likaså om du inte pratar med så många kan det s a s bli för mycket när du väl träffar nån sympatisk person. Denna tycker du är för krävande och drar sig tillbaka.

Man kan naturligtvis lära sig mycket om hur andra är men är man aspergare kan man aldrig bli som en NT, på sin höjd "spela NT".

Krigarsjäl har förmodligen rätt. Jag är lite av din motsats. Jag vill vara osynlig för de människor jag inte alls har kontakt med. Och jag har funnit mig i situationer då jag inte lyckats umgås på samma villkor. När värmen, du så livligt talar om, övergått till kyla.

Jag vet vad du vill ha, jag förstår ditt besvär. Inte fullständigt eftersom att jag inte var alls ensam mellan jag var 7½-19 år gammal.
Om du har varit ensam i hela ditt liv så är det en klar skillnad mellan våra tankesätt.

Du är ensam och vill komma in. Jag har varit inne men alltid velat vara ensam.

Det här kommer låta helt sjukt men jag jobbar faktiskt på att successivt "försvinna" från de som tro sig stå mig nära nu. Jag kan inte låta mig bli "fläckig" p.g.a. hur andra beter sig mot mig. Jag måste utvecklas fullständigt och det kan jag enbart göra för mig själv.

Kanske kan du göra motsatsen. Jag vet att det är jobbigt och det krävs att man är ihärdig. Håll ut så klarar du det, du kanske inte vill vara ensam just nu men man får sätta målet långt fram. Om du inte är ensam när du blir gammal och dör så kan du dö med ett leende.

Jag träffat en person som känndes rätt direkt.
Hoppas att den personen står ut med mig och mina infall.
Inte skall vara rädd för att vilja såra mig. Utan vara ärlig.
Men jag blir så orolig att detta jag skriver ovan skall upprepas
igen...
Därför vet jag inte om jag skall försöka hålla tillbaka mina
kännslor eller om jag kan leva ut fullständigt...

Det låter som om du inte är så ensam just nu. Det enda jag kan råda dig till är att berätta för henne att du vill ha uppriktighet. Hellre sårande ärlighet än "snälla" s k vita lögner.

Här är en tråd om "aspig förälskelse" som jag tycker är intressant:

http://www.aspergerforum.se/aspig-foralskelse-t2885.html?

Vi vet inte heller om du bör försöka att hålla tillbaka dina känslor eller inte, det är helt upp till dig. Det bästa är ju om du avvaktar och ser hur det utvecklas, det är om du inte redan har ett fullständigt system förstås. Äsch, jag skall nog inte lägga mig i men jag har varit så inaktiv att jag känner mig ivrig.

Tack så jättemycket för alla goda råd.
Jag tror att jag förstår varför nu, tror att
ärlighet är det bästa.

Nej jag var inte heller speciellt ensam då jag var yngre.
Bl.a. ledde mig mitt musikintresse in i rockband och sånt,
och då var man ganska uppmärksammad.
Även om jag i grunden föredrog att umgås 1+1.
När jag flyttade hemmifrån, rockandet blev mera sällsynt;
då kunde jag trivas att vara själv.

Mina intressen kunde ibland göra mig isolerad från
omvärlden. Jag hade liksom glömt bort kärleken.
Tills den kom och tog mig successivt med storm,
då började tänka på allt detta igen.

Antar att jag hänger mig så mycket,
och kanske förväntar att min partner
skall hänge sig på samma sätt.

Trots att jag ibland har behov av att vara för mig själv
så vill jag inte förlora kärleken. Och kan bli orolig om
jag inte får direkt gensvar när jag hänger mig.

Hejsan hej igen!
Du är definitivt inte ensam om att ha det som du har det.

Jag har det exakt likadant, förutom att jag har haft en enorma turen att träffa min fru.

Men just det här med att folk säger att man är så fin person, härlig med me, men ändå har man inga kompisar.
Jag har inte fått det att gå ihop, det var först nu ikväll när jag såg ett program om en kille med Asperger som det sa *klick* inom mig och en mega-stor lampa tändes (som i tecknad film när någon får en idé)

Dels att jag är som en elefant i en porslinsbutik när det gäller det sociala, har inga som helst hämningar. Sedan är jag välidgt intensiv.

Först ikväll fattade jag varför jag aldrig haft någon kompis som ringer mig...folk håller sig på avstånd. En del försöker till och med undvika mig, jag har inte förstått varför.

Jag satte mig här kl 3 på natten för att skriva en tråd om vad man kan göra för att råda bot på ensamheten utan att låta desperat, men efter en stund kom jag helt enkelt fram till att jag är så pass desperat att ensamheten tar död på mig.

För att inte uttråka någon utav er så kan jag kort och gott säga att min livshistoria har varit fylld av ensamhet och oro inför sociala sammanhang ända sedan tonåren. Jag hade min första flickvän vid 21 års ålder och det var egentligen tack vare att det startade som ett distansförhållande. Vi var tillsammans i ungefär 6 års tid där dom sista 5 åren egentligen inte handlade om annat än att vi var olyckliga och försökte rädda något som vi till slut inte orkade med längre.

Idag är jag 28 om än jag både ser ut och känner mig yngre, men har endast haft en flickvän i hela mitt liv. Nu har jag levt ensam i ett år och känner mig minst sagt desperat i att få träffa någon spännande tjej för att se om det kan "klicka till" och bli någonting utav det. Jag är helt enkelt så fasansfullt trött på att sitta ensam hela dagarna och nätterna tills solen går upp för att sen gå o lägga mig ensam och allt startar på nytt. Det har faktiskt gått så långt att jag nyligen börjat få andningssvårigheter emellanåt. Det blir liksom svårt att ta djupa andetag.

Hursomhelst, vad tar man sig till? Jag klarar inte av att gå på krogen eller en nattklubb för att "ragga hem" någon. Inte nog med att min Asperger sätter stopp, det är dessutom troligt att det inte skulle vara en människa jag skulle passa ihop med ändå om man hittar någon på en nattklubb.

Så vad gör man? Vart vänder man sig? Hur hittar man en partner om man inte klarar av det face-to-face som andra? Jag känner själv att jag är en vänlig och hjälpsam människa som alltid ställer upp och skulle kunna erbjuda någon tjej en hel del bara man kunde ta steget att lära känna någon! Dock tar jag mig aldrig så långt.

Ni andra med Aspergers, vad tar ni er till?

Själv bor jag i Gävle. Ta gärna kontakt.
wonderwallen@live.se


Moderator: Slog ihop två trådar om ensamhet.

Välkommen till forumet!!

Mitt svar är: Nätdejting...!

Jag är den förste att erkänna att det inte alltid är helt effektivt heller, men för mig har det i alla fall lett till betydligt mer än vad socialt liv och umgänge IRL har. Under mitt vuxna liv har jag aldrig fått en kontakt som lett till något intimare än en eller annan kram med någon kvinna jag träffat och lärt känna i något som helst sammanhang IRL. Mest har mina vägar tenderat att korsas av icke-singlar, och om någon väl faktiskt varit singel så har ju inte det i sig varit någon stor garanti för att båda skulle vara intresserade på det viset...

Det är helt och hållet tack vare kontakter via nätet på 00-talet, och via kontaktannonser i tidningar på 90-talet, som jag inte har svendomen kvar än idag. På nätet har jag lyckats komma till min rätt och bli sedd och upptäckt lite då och då, tämligen oregelbundet. Med den mest häpnadsväckande spridning på vad som egentligen hänt och hur det gått till.

Fast genomgående mönster är ju förstås att civilståndet singel aldrig på allvar har bytts mot något annat än typ... "dejtar någon" för en tid. Nästan en månad ungefär är väl rekordet. Däremot har det väl aldrig runnit ut i sanden av någon helt uppenbar anledning. Men eftersom det gjorde det var vi uppenbarligen inte tillräckligt synkade där och då...

Nåväl. Den vägen tycker jag i alla fall kan fungera. Jag rekommenderar ett försök! Bästa resultat har jag själv fått på http://www.vildawebben.se och http://www.motesplatsen.se

Det har kommit till att ses på en fika klart flest gånger via "Vilda", men två av de gånger det gick som längst var det på "MP" vi möttes. Fast till största delen tycker jag det är superytligt på MP, liksom på t ex SprayDate. Yta yta yta yta yta yta - vadå vem man är som person?

Mitt främsta tips är således Vilda. Det är inte någon lika utpräglad dejtingsida heller, utan i första hand en community för att ta vilka kontakter man vill. Men just därför är det inte lika fullt av den renodlade "nu ska jag bara se dem som är 180% perfekta"-mentaliteten på de uttryckliga dejtingsajterna, utan fler som kan ta det lite för vad det är, och klarar att se med lite nyfikenhet och allmänt intresse på de de lär känna, och kan tänka sig att ta steget att ses.

På dejtingsajterna odlas en mentalitet där man kräver mycket mycket mer för att tillåta sig det steget. Jag har till och med varit med om att det gick att börja surra vänskapligt om en massa gemensamma intressen och få riktigt positiv kontakt med någon tjej på någon mer anspråkslös community, men att samma tjej trots tidigare trevliga kontakter kunde vara betydligt mer iskall och avvisande när jag råkade hitta henne på en annan sajt och skrev en glad hälsning där också.

Men varmt lycka till!

Wonderwall skrev:Jag är helt enkelt så fasansfullt trött på att sitta ensam hela dagarna och nätterna tills solen går upp för att sen gå o lägga mig ensam och allt startar på nytt. Det har faktiskt gått så långt att jag nyligen börjat få andningssvårigheter emellanåt. Det blir liksom svårt att ta djupa andetag.

Något som slår mig av att läsa om din ensamhet är att ett partnerskap kanske inte nödvändigtvis är den enda sättet att råda bot på den. Hur är ditt sociala liv annars; har du vänner/familj du umgås och känner dig trygg/tillfreds med? Du nämner ju någonting om att ni både var olyckliga i ditt senaste förhållande. Kanske försökte ni fylla ett tomrum genom relationen till varandra. Lindra smärtan med någonting.

Men visst kan jag förstå att kärleksbekymmer kan vara nog så smärtsamt. Mådde själv väldigt dåligt efter ett begynnande förhållande jag hade för höga förhoppningar om sket sig och gick länge och ältade min förlust. Men man kan ju känna sig ensam andra anledningar. Du kunde kunde fylla dina ensamma stunder med meningsfulla, rolia aktiviter (sociala eller ej) istället för att sitta ensam hela dagarna och nätterna tills solen går upp för att sen gå o lägga mig ensam och allt startar på nytt. Själv har jag mer eller mindre vant mig tanken att leva i celibat, åtminstone tills dess att jag känner jag fått mer struktur och bättre koll på mig själv. Det funkar ganska bra för stunden och jag får mer rum att fokusera på mig själv och hur jag vill vara. Kanske hittar jag en dag någon särskild att dela mitt liv med men då vill jag först känna mig hel som människa. Inte helt förlita mig till en partner.

Hrrm. Nu blev det lite mycket om mig. Men, det var några tankar som slog mig. Krogen är som jag förstått det bara ett alternativ om du i första hand letar one-night's-stands. Var nog inte för intet att känd klubb i norrbelägen studieort bar smeknamnet klamydiagrottan.

Välkommen till forumet också!

Hej !


Oj vad jag känner igen mig i det du berättar!..


Jag är 34 år gammal och har aldrig haft ett förhållande, det närmaste förhållande är när en kvinnlig vän vill ha ihop det med mig för ett par år sedan, vänner till mig frågade om vi var ihop men vi var bara goda vänner, utöver det har jag alltid varit själv, levt själv och ensam på helgerna, åkt ut ensam för att känslan att ingen förstår mig finns och jag varit ( inte nu lika mycket längre ) rädd att missförstås funnits.


Fick sommaren 2008 min diagnos: Aspergers Syndrom, och kände mig nöjd att äntligen ha detta på papperet.


Gällande mig har det varit lättare att förstå när jag har svårigheter, såsom du på puben, jag känner mig stel som en pinne där, men har lättare på ett bibliotek där jag är mera "van" situationen.


Gällande dejter och kontaktskapande, har nätet gjort sitt sen jag fick bredband för inte såå länge sen , det är jag mycket glad för, för tidigare bokade jag tid på biblioteket för att dels spela mina favoritklipp på Youtube och dels kolla min mail, nu kan jag göra allt hemifrån.


Har dejtat lite under 90-talet, men det har sällan lett till något mera än bio, fika och lite promenader i Stockholm.


För att du ska få en utveckling i det här tror jag på en Samtalsgrupp.


Hör dig för i din kommun om det finns en Samtalsgrupp för dig att gå med i, där du och likasinnade träffas och diskuterar vad just Ni har problem med.

Har du kontaktperson ? I annat fall skulle en sån kontakt utveckla dig, du får själv bestämma vad ni gör och vilka dagar ni ses på.

I och med min diagnos står jag under LSS-lagen och har både kontakt-person och psykolog, undrar om inte du har likadant.


Lycka till !


Mvh
Christer

Föreningar, studiecirklar ställen där det finns folk, gym, brukshundsklubben, skytteförening, scouterna, kyrka, målerikurs...

Välkommen Wonderwall!

Tja, jag känner också igen mig... patetisk som man är. Jag är 39 och i princip samma situation som TS, det enda jag tycks duga till är jobbet och det är inte ens kul längre.

Hej och välkommen Wonderwall!

Du är inte ensam om att vara ensam. Men är det bara en partner du söker el vill du ha vänner också? När det gäller partner så finns ju nätet och andra har redan gett goda råd.

Men du kan också skriva i Kontakttråden: kontakt-onskas-t5722.html

Vill du lära känna andra aspergare kan du komma på Aspergerträff. Det ordnas i Stockholm då och då. Kanske väl långt för dig att åka fram och tillbaka på en dag, men om du frågar i resp tråd, kanske någon kan ge dig sovplats över natten.

Välkommen hit! Tyvärr har jag inga svar, skulle själv behöva sådana. Ensamheten håller på att ta kål på mig också. Jag vet inte heller vad man skall ta sig till.

Jag hoppas ni båda har kommit på att man kan PM:a varandra o prata strunt eller allvar eller, ja vad som helst
Båda söker sällskap, och som jag förstår är ni båda är av motsatt kön

Hej
Det här är ett försök att skriva om hur jag som AS känner över ensamheten som ändå finns, även om man inte är någon som är sällskapssjuk av sig.

Redan som liten var jag inte sällskapssjuk utan kunde själv sitta och pyssla med det jag gilla just då.
Det var när jag kom upp i tonåren som känslan över det här med att man skulle träffa "just" den, börja göra sig påmind.

Dom säger att på den här jorden finns det någon för alla men hur ska man göra när ens tonårstid då man stod med en foten i barndomen och den andra i vuxenvärld är förvirrad och sedan dubbel förvirrad för att man AS (visst inte det då) och på toppen på det hela utnyttjad sexuellt från 10 år till 14 år (ej närstånden person).

Snacka om att total krascha i det känslig planet.

Detta har gjort att man hellre sitter på kammaren än ute på krogen och "raggar" för man klarar inte av att man får nobben eller att motparten uppträder nonchalant, för hur det än är så har man svårt att tolka dom sociala signalerna och klara man inte det, så vill man inte göra bort sig.
Man skärmar av sig och håller för sig själv.

Det är nu som över 50 man känner sig ensam, övergiven och saknar någon som man kan känna gemensam med.

Visserligen har jag en katt som är min bästa kompis han är mitt stöd när man känner sig nere.

Jag många kompisar (få när vänner ska det vara) men ändå något man saknar.
Jag tror att man som AS har svårt med dom snabb förändringar som kan vara i ett förhållande, där man helt plötsligen ska göra något annat än det som man har bestämt tidigare om.

Det här var lite om mig och min ensamhet, vet också att jag har lämnat ut en hel del men jag tycker att man ska vara lite öppen om sådan här saker, så öppet som själv klarar av att vara.

Så jag undra om det är bara jag som sitter i samma sitts eller är det flera som har det likadant som jag?

Moderator: Rättade stavningen av rubriken.

Jag hade nog förstått mer om du uteslöt "asperger" i din text.

Vet du vad du letar efter? En del(de flesta?) vill ha såna som delar ens intressen. Då är krogen mer som nån snabbgrejj, personligen tvivlar på att det är det mest lyckade sättet att hitta en partner. Inte minst hoppas eftersom jag slutat gå dit. "Intressen" kan som du säkert vet innehålla allt från sex till bilmeckande.

Jag tror det handlar mer om att dela livsstil än intressen. Man kan intressera sig för olika saker, men man måste vilja leva på ungefär samma sätt, annars skär det sig nog. Om den ena är introvert och gärna stannar hemma i lugn och ro och den andra är social och vill ut och umgås hela tiden så blir det problem. Det är i alla fall så jag spekulerar.