Tony Attwood ger ett intressant perspektiv på Aspie-ångest och varför vi mår bra av rutiner.

Han säger att det är oron för smådetaljer som gör att vi blir lugna av rutiner. Vi slipper oroa oss när vi vet i förväg hur ett skeende ser ut.

Eller att eliminering av osäkerheter gör att tankekapaciteten kan användas till viktigare saker?

Flia skrev:Han säger att det är oron för smådetaljer som gör att vi blir lugna av rutiner. Vi slipper oroa oss när vi vet i förväg hur ett skeende ser ut.

Hmmm - vi kanske har GAD också? Men försök inte kopiera mitt nick!

Flia skrev:Han säger att det är oron för smådetaljer som gör att vi blir lugna av rutiner. Vi slipper oroa oss när vi vet i förväg hur ett skeende ser ut.

Det kunde man väl lista ut själv?

Myrkr skrev:

Flia skrev:Han säger att det är oron för smådetaljer som gör att vi blir lugna av rutiner. Vi slipper oroa oss när vi vet i förväg hur ett skeende ser ut.

Det kunde man väl lista ut själv?

Det kan väl finnas olika orsaker. Det här är en teori, det finns säkert fler.

Som autist känns det han säger som så självklart att jag får lust att brista ut i ett "duuuuh". F.ö borde väl alla människor bli lugnare av att ha koll på saker än att sväva i ovisshet vilket leder mig till ett ännu större "duuuuh".
Vidare kan väl påpekas att han glömt den grupp som får ökad ångest av scheman och inrutade saker, de som stressar upp sig av att veta att något måste hända en viss tid. Något som tyder på att hans uttalande är ett generaliserande.

tahlia skrev:Vidare kan väl påpekas att han glömt den grupp som får ökad ångest av scheman och inrutade saker, de som stressar upp sig av att veta att något måste hända en viss tid. Något som tyder på att hans uttalande är ett generaliserande.

Det är ju just det han pekar på.
Vi får ångest av att saker ska hända, för att vi oroar oss för minsta småsak (när går bussen, tänk om bussen är sen, tänk om, tänk om, tänk om).
Det är just detalj-oroandet han pekar på.

Man blir lugn efter att man fått fullständig koll på alla smådetaljerna, och utarbetat rutiner och planer för dem (planera en tidigare buss, se till att hörlurarna och spelaren fungerar och ligger på plats så de inte glöms, etc).

Sen finns det ju autister som inte själva kan ta tag i planerandet, de har ju samma kontrollbehov men kan inte göra något åt det själva.

Flia skrev:Det är ju just det han pekar på.
Vi får ångest av att saker ska hända, för att vi oroar oss för minsta småsak (när går bussen, tänk om bussen är sen, tänk om, tänk om, tänk om).
Det är just detalj-oroandet han pekar på.

Man blir lugn efter att man fått fullständig koll på alla smådetaljerna, och utarbetat rutiner och planer för dem (planera en tidigare buss, se till att hörlurarna och spelaren fungerar och ligger på plats så de inte glöms, etc).

Nja... det jag pratar om är människor som blir stressade över att något prompt måste ske på en utsatt, förutbestämd tid - ofta än mer stressande om tiden är satt av någon annan (ett möte t.ex). Det är det där "måste" som stressar - schemat i sig - inte det som ska hända. Det här är alltså något som stressar personen på en betydande nivå även om/när den har full koll på busstider, exakt vad som ska göras, var det ska ske och alla andra små detaljer.
De här individerna blir inte lugna förrän mötet (eller vad det nu kan vara) är över eller avblåst och måstet således borta.

Det kan väl i sin tur bero på att det är svårt att synkronisera med en kropp och hjärna vars dagsform varierar och kan ställa allt på sin ända. Samt att man då får skäll för detta. Vilket skapar ännu mer ångest.