Jag fick tips om ert forum och att jag skulle lägga in följande text här, och med det passar jag också på att säga "Hej, jag är ny här!"

Tänk er följande:

Flicka. Extremt blyg och svarar knappt på tilltal. Hon är mycket bunden till mamman. Hon är rädd för "allt". Stora problem vid dagisstart vid drygt 4 års ålder. Flickan protesterar sedan hemma varje morgon inför avfärd till dagis, och själva lämnandet på dagis är mycket problematiskt. På dagis vill flickan inte leka med de andra barnen. Hon blir mycket ledsen och orolig då hon "tvingas" in i grupplekar och där hon upplever att hon måste stå i centrum, exempelvis vid lekar typ "björnen sover". Flickan får 6årsläroböcker och slukar dem fort och ber att få nya, likadana vilket hon får en gång, sen kan hon inte få samma böcker igen enligt personalen på dagis. Hon läser och skriver tidigt.
Flickan upplevs ha svårt med nya miljöer vilket gör att hon istället för att gå i "lekisgrupp" får gå kvar på dagis när hon blir sex. När det sen är dags för skolstart är flickan mycket orolig. Dagen för skolstarten är för flickan ett trauma, där hon till slut gråtande lämnades av sin mamma och lillasyster. Skolbyte i trean blev samma trauma.

Flickan har en mycket begränsad matrepetoar, vägrar allt nytt och äter inte alls om det inte är mat hon känner igen. Hon är mycket bestämd kring matsituationen. Tex vägrar hon helt att äta när föräldrarna använt en kniv till leverpastej och därefter till att breda ut något annat på flickans smörgås. Flickan äter under inga omständigheter "blandad mat", utan vill ha var sak för sig.
Matsituationen i skolan är svår. Flickan vägrar äta och får "som straff" i åk 1-2 sitta kvar i matsalen tills rasten är slut, om hon inte äter upp maten på tallriken. Flickan äter aldrig upp och sitter således oftast kvar i matsalen. I 3:e klass i samband med skolbytet blir skolmatsituationen lättare för flickan och hon äter knäckebröd med smör resten av skoltiden och tar för syns skull något på tallriken, men rör i princip aldrig maten.

Flickan upplevs ofta av sina föräldrar som mycket envis. Dock är hon lugn och har inga stora utbrott, hon vill vara till lags och göra rätt. Hon upplever alltid att hon står i skuggan av sin yngre syster, som är socialt begåvad och som är mer av en pojkflicka, orädd och framåt och arg!
Flickan har många rädslor, såsom att vara hysteriskt rädd inför att tappa mjölktänderna, stickrädsla, skräck inför att kräkas och hysterisk tandläkarskräck bland mycket annat. Nya människor, nya miljöer och nya situationer upplevde hon också som mycket skrämmande.

Under grundskoletiden har flickan vänner, men alltid en i taget. Hon upplever det väldigt svårt att "dela" sin vän med någon annan och förväntar sig alltid att bli "övergiven". Flickan klarar sig bra i skolan, hon har mycket lätt för att lära och går ut grundskolan med höga betyg, trots att hon konsekvent vägra att räcka upp handen och att alla muntliga redovisningar har varit förenade med mycket oro och olustkänslor. I grundskolan har allt varit väldigt inrutat, det har varit tydliga krav och flickan har upplevt att hon har vetat vad som förväntats av henne. På gymnasiet förändras det. Hon upplever inte längre att hon vet vad som förväntas, plötsligt finns krav på att förstå istället för att lära utantill, man måste tillämpa sina kunskaper i fler dimensioner än vad hon klarar av. Andra terminen på gymnasiet är flickan mer frånvarande än närvarande. Dock tar hon sig genom gymnasiet med halvhyggliga betyg.

Flickan som nu har blivit vuxen tar sig genom en högskoleutbildning, får jobb, byter jobb och upptäcker att varje förändring, stor som liten, är förenad med stor och mycken vånda. Hon har svårt, för att inte säga mycket svårt i sociala sammanhang, tänker allt oftare att hon inte förstår andra människor eller kanske mer att hon inte kan förstå _hur_ de kan förstå olika saker, _hur_ de kan veta olika saker hon själv inte har den minsta känsla för. För henne är rätt rätt, och fel fel. Det är sällan det finns en gråskala.
Kvinnan har ingen behållning av sociala sammanhang, känner alltid ett utanförskap och är rädd att göra fel vid sociala sammankomster. Kvinnan väljer att inte fika eller luncha tillsammans med arbetskamraterna utan väntar tills de är klara och hon får vara ensam. Hon väljer alltid att avstå eventuella aktiviteter ihop med arbetskamraterna utanför arbetstid. Hon upplever alltid, efter några år på en arbetsplats att hon får en roll hon inte känner sig hemma i. Hon upplever att hon blir en annan än hon är och att det finns krav att hon ska leva upp till rollen. Det är då hon börjar fundera över nytt arbete.
Utanför arbetet finns inget socialt nätverk, förutom familjen, däremot trivs hon mycket väl på internet och med dess möjligheter att skriva istället för att tala.

Hon har aldrig lärt sig höger och vänster och trots att hon försöker lära sig, måste hon tänka varje gång "vilken hand hälsar man med, då är det höger". Hon har stora och uppenbara problem med att hitta, lokalisera sig och se helheten. Hon kan gå in i en butik och när hon går ut igen vet hon inte var hon är, vilket håll hon kom ifrån eller åt vilket håll hon ska gå.
Hon har av en särskild anledning skaffat sig ett mycket speciellt intresse och där är hon rejält nördig och läser in, läser på och kan mycket.
Hon har ibland tendenser att vara besserwisser, något som hon på senare år har insett och då också försökt att tona ner. Hon pratar aldrig före hon har tänkt klart, delar aldrig en ofärdig idé med någon utan måste ha tänkt färdigt/hela vägen. Hon är dessutom väldigt självkritisk och fastnar ofta i negativa tankemönster och ältar.

Flickan var en "duktig flicka" som sedemera blev duktig och ambitiös kvinna. Det hela slutade med väggen en majdag för tre år sen och där vägen tillbaka har varit lång och krokig. I mål är hon ännu inte, även om hon kommit en bra bit på väg.

Vad är er spontana tanke om barnet/kvinnan ovan?


Moderator mnordgren: förtydligade rubriken

En intressant människa, troligen kreativ & högt begåvad, hon har integritet, känner sina gränser & kommer gå ur sin kris som en starkare människa.
Välkommen förresten!

Rätt mkt självinsikt?

Vad får man välja på för spontana tankar?

Hej gullet!

Jag tänker ungefär som KrigarSjäl ovan, kan känna igen mig själv i vissa delar av beskrivningen också.

sssssm, jag antar att man får välja vad man vill för spontana tankar, så länge de inte passerar gränsen för vad som är okej att skriva på forumet. Men, min indirekta fråga är nog om barnet/kvinnan matchar en aspergerdiagnos...

Tack för välkomnandet, KrigarSjäl och tack för dina tankar kring inlägget. Intressant vet jag inte om hon är, men hon räknas av andra som lite mer än normalt begåvad, kreativ i perioder. Hon har också en stor portion (kanske för stor?) integritet. Hennes privata sfär är större än andras och hon tycker ofta att många går fysiskt för nära henne, vilket gör att hon bokstavligen backar när hon möter människor.

Ja Mardröm, hon har till viss del en stor självinsikt. Och jobbar på att komma vidare och längre och att hitta hit är nog ett steg på den vägen.

Tack för tipset om forumet, alfapetsmamma, för visst är du den jag tror?

Upplevelsen av dagis känner jag igen mig i. Det kändes som att bli avsläppt bland en flock apor, om ni förstår vad jag menar. Kommer ihåg att en av mina föräldrar försökte få med mig i det där skogsmulle-någonting. Jag vägrade instinktivt gå med, minns att jag kände mig utlämnad och spjärnade emot så mycket att de till slut förstod att det inte var någon idé att försöka övertala mig. Min instinkt var ju rätt; det gick _aldrig_ bra när jag tvingades in i gruppaktiviteter med jämnåriga barn.
Inte på dagis, inte på födelsedagskalas, inte på all skit mina föräldrar tvingade iväg mig på; -det är inte nyttigt att bara sitta hemma. Så det blev scouting, fotboll, simning, ju-jutsu och diverse liknande "nyttiga" aktiviteter. Jag hatade varje sekund. Skolan funkade hyfsat (det var ju katederundervisning på den tiden), förutom rasterna, de bestod av ständiga slagsmål.

That's all for this time, folk's!

-sl- skrev:Tack för tipset om forumet, alfapetsmamma, för visst är du den jag tror?

Japp, jag är den du tror, i alla fall i den bemärkelsen att jag är den som skickade hit dig...

-sl- skrev:Tack för välkomnandet, KrigarSjäl och tack för dina tankar kring inlägget. Intressant vet jag inte om hon är, men hon räknas av andra som lite mer än normalt begåvad, kreativ i perioder.

Jag finner henne intressant utifrån din beskrivning. Det är möjligt att du har andra kriterier för vad som gör en människa intressant, men mina kriterier uppfyller hon; begåvning, integritet & individualism är för mig positiva egenskaper.

Att vara som alla andra är ingen konst, det kan vilken idiot som helst lyckas med.

Hej och välkommen!

Ja, nog tycker jag det låter som barnet/kvinnan är "en av oss".

Känner igen mig i höger och vänster, det kommer inte automatiskt utan jag måste tänka först. Förr (när jag jobbade) var det bara att titta på handleden: där klockan satt var vänster hand.

KrigarSjäl skrev:
Att vara som alla andra är ingen konst, det kan vilken idiot som helst lyckas med.

Jag skulle inte lyckas, om jag så försökte tills jag blev blå...

Men jag ska inte tjafsa om det, jag är glad att du skriver snälla saker till sl då det var jag som skickade hit henne...

Ja, om det nu är så att en AS diagnos "passar" så...spelar det ngn roll?
Och var vill du komma vidare?

Jisses vad ni är snabba. Jag hinner ju inte med!

Först av allt. Det är mig jag beskriver. Och jag tycker inte själv att jag är intressant, det epitetet får isåfall andra ge mig, KrigarSjäl. Och sen kan jag inte låta bli att le åt skogsmulleförsöket och det dina föräldrar sa... Man kan undra om vi hade samma föräldrar. Iallafall försökte mina med både mulle och att säga exakt samma ord till mig. Dessutom drog de med mig till någon slags barngymnastik.... herreminjee jag tvärvägrade och satt i mammas knä varje gång, vecka ut och vecka in.

Mardröm, ja, för mig skulle det nog göra skillnad om jag förstod. Om jag hade en förklaring på mitt utanförskap. Och kanske skulle jag också få andra svar och andra ledtrådar som kan leda mig rätt och inte på irrvägar gång efter annan. Att ha en diagnos för diagnosens skull ger mig inget.

Tack för välkomnandet, Alien. Jag tror också att jag är en av er. Men, att jag behöver lite mer fakta och tid för att klart kunna säga det.

-sl- skrev: Men, min indirekta fråga är nog om barnet/kvinnan matchar en aspergerdiagnos...

Ja, rent spontant tycker jag att hon gör det. Hon passar ganska bra in på min bild av den lite tystare, mer tillbakadragna aspergertjejen.

KrigarSjäl skrev: Upplevelsen av dagis känner jag igen mig i. Det kändes som att bli avsläppt bland en flock apor, om ni förstår vad jag menar.

Känner också igen mig. Jag minns inte så mycket från dagis, men vet att jag tyckte det var alldeles för stökigt och skrikigt och för många jobbiga barn för min smak. Jag lekte inte heller så mycket med andra, satt i ett hörn och byggde med lego eller ritade.

Har du gjort något test, t ex aspie-quiz?
http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Det är förstås ingen diagnos utan bara en fingervisning. Sen om du vill göra en utredning så får du fundera på fördelar och nackdelar med en diagnos.

Min spontana reaktion var att jag blev förvånad över att jag läste hela texten. Det finns inga negativa tankar inblandade, däremot en hel del positiva t ex. att vi delar ett par rädslor. Tandläkare och att bli stucken. Jag känner mig våldtagen när jag tar blodprov/får en spruta, blir livrädd när en något djur sticker mig och har noll tolerans om jag inte får något lugnande hos tandläkaren. Jag visar inte heller ofärdiga arbeten. Definitivt inte de som tillhör mitt specialintresse, däremot gör jag olika versioner av min egen musik. Och jag tycker att jag kan bäst inom mitt område i musik.

Min sena reaktion var att du är ny så: Välkommen skall du vara!

Jag har aldrig gjort något test, men nu gjorde jag det du länkade till.

Enligt testet var det stor sannolikhet att jag var Aspie, 136 av 200 poäng.

Jag var väldigt skeptisk mot att umgås med kompisar jag inte var van vid när jag var yngre. Vid flera tillfällen har jag hållit mig borta från sociala gruppsammanhang jag inte känt mig hemma i. Som t.ex. när jag var 12 och mina skolkamrater undrade varför jag aldrig var på fritidsgården. Just det kändes alltför obekant för att jag skulle kunna gå dit. Så jag känner också igen mig en hel del i det du skriver.

Välkommen förresten!

Jag känner igen mig, i en hel del och inte alls i annat... fast, jag har ju inte orkat tjata till mig en utredning, så jag antar det inte säger nånting, egentligen.

Känner igen mig inte i allt* men i alldeles för mycket, även detaljer.
Välkommen! Och det lyser ju "mycket att bidra med" om dig...

Diagnosen räddade livet på mig, om jag nu kan säga så när jag ändå inte hade vågat göra slut på det, just därför att den gav mig mitt livs första förklaring.
Nu börjar jag upptäcka att... nåja. En del hittar väl något de klarar sig bättre på efter "förälskelsefasen" också.

*fast största skillnaden är nog bara könet; näst största kanske att jag ser gråskalor där alla andra ser svartvitt, inte tvärtom.

Jag tänker att kvinnan som beskrivs - sannolikt fullt korrekt - på egen hand hittat fram till diagnosen Aspergers syndrom. Möjligen har hon fått viss hjälp av likasinnad. Hon har tagit sig igenom högskoleutbildning och, i likhet med många andra aspisar "gått in i väggen". Eftersom hon spontant (väl?) sökt sig till aspergerforum och till synes insiktsfullt och utan beklagan beskriver en mängd autistiska drag hos sig själv, har hon mer eller mindre accepterat diagnosen.

Hon har noggrannt korrekturläst sitt inlägg innan det postades och skulle bli mycket illa till mods om någon fann ett stav- eller slarvfel i texten. Värst av allt: ett syftningsfel. Hon har en egenhet att börja ungefär varannat stycke på ny rad och varannat två rader ner.

Hon förefaller ha läst in sig väl på ämnet AS, tycks veta vilka personlighetsdrag som är relevanta i sammanhanget. Läsningen har hjälpt henne att navigera i tillvaron.

Hon har det svåraste arbetet bakom sig.
Hon är att gratulera!

... tänker jag.

-sl-

Jag kan berätta om en annan flicka. När hon var liten brukade hon växla mellan att kallas "solstråle" och "förnuftspotta". Flickan var alltid eftertänksam och gjorde sällan saker utan att ha tänkt ut det bästa sättet att göra det på. Flickan var väldigt bra på att tänka ut bra sätt och brukade säga åt andra hur de borde göra för att det skulle bli bättre. Det var ju inte effektivt att göra saker på ett dåligt sätt.

Flickan var även oerhört vetgirig. Efter att ha suttit i föräldrarnas knä när de läst sagoböcker och ivrigt frågat efter alla konstiga krumelurer på sidorna lärde sej flickan läsa, av sej själv, när hon var fyra. Föräldrarna stirrade häpet när flickan stavade sej igenom tidningsrubrikerna på stan en dag.

När flickan hamnade i skolan blev allt konstigt. Det var en märklig uppdelning av folk, en uppdelning flickan inte förstod varför den fanns. Det var en uppdelning mellan de som lekte med dockor och de som hade kuddkrig. Flickan ville hellre ha kuddkrig för dockorna var ju bara plastbitar som inte kunde göra något. Flickan ville också hellre leka i snickarhörnan, bygga saker i trä och pärlor. Men de som lekte med dockor ville inte göra det flickan ville göra. Och de som lekte kuddkrig ville inte leka med flickan de heller för de tyckte hon skulle leka med dockor.

Flickan hamnade alltså i böckernas värld. I förskolan eller ettan hade flickan redan läst Nils Holgersson och hade väldigt tråkigt när alla andra utredde om mor rodde och om far var rar. De övningsböcker som delades ut gjorde flickan klart i ett nafs, ja så snabbt att sexans övningsböcker i svenska var klara i trean/fyran och matteböckerna i femman. Sen fanns det inget för flickan att göra. Och inte hade flickan någon att prata med heller för flickan var så konstig. Konstig som kunde allt redan. Konstig som höll det hon lovade. Konstig som lärde sej engelska genom att lyssna på teven och läsa textremsan under. Konstig som helst lekte med killarna, men som inte hörde hemma där heller egentligen - hon var ju flicka.

Det enda som tröstade flickan var kunskap - att veta allt. Kunskap var det ingen annan som brydde sej om, tjejerna ville gå på disco och killarna hotade med att krama tjejerna. Det var en väldigt populär lek som fortsatte hela grundskolan.

En mardrömslik gymnasieperiod följdes av ett uppvaknande i Lärdomsstaden. Äntligen fanns det de som också värdesatte kunskap! De som kunde diskutera kunskap, de som ville veta mer! Men det var fortfarande något som inte stämde. Något som gjorde att flickans telefon aldrig ringde med förfrågningar om fika. Eller bio. Eller något annat roligt.

Efter många års funderingar och misslyckanden med allt utom att lära sej nya saker kom en svår tid i flickans liv. Hon träffade personer inom vården. De sade nya saker, saker som att det var OK att hata kläder som klämmer. Saker som att det inte är så lätt för alla att fatta att det någon säger inte är det som någon menar.

Och så hamnade jag här.

Tack alla för välkomnande!

earlydayminer, varför är du förvånad över att du läste hela inlägget? Är det jag som inte skriver om några negativa tankar, eller är det du som inte får dem av att läsa det jag skriver?
Sen kan jag berätta att jag otroligt nog valde en utbildning på högskolan som innefattade att man skulle sticka varann (insåg inte det när jag valde och tackade ja)... Du kan ju tänka dig hur hemskt det var? Men, samtidigt tog det bort min stickrädsla. Jag kan idag stickas och bli stucken. Dock väljer jag bort blodgivarnålen för egen del. Tandläkarskräcken tog jag tag i för några år sen och fick hjälp att komma över (tandvårdsrädsleklinik och behandling) så pass att jag idag faktiskt går till tandläkaren för undersökning en gång om året.

Zombie, för mig känns den där förklaringen viktig, att plötsligt kanske förstå varför, få en del svar och kanske också att hitta ett bättre sätt att hantera saker i framtiden. Eller...? Och bidra med... det vet jag inte. Men jag kan säkert fråga _massor_ en tid framöver

docfrasse, om jag ska göra en lång historia kort så ligger det till såhär:
Jag lever i pusselfamilj. Ett bonusbarn i familjen har ganska omfattande problem, hon fick göra utredning på bup för att man trodde att hon hade AS (vilket hon inte har och man har heller inte kommit fram till en diagnos i hennes fall). I den utredningen insåg jag och maken att frågorna och det man ville ha svar på inte egentligen hade med bonusdottern att göra utan MIN dotter. Efter det bad jag om att få göra utredning för min Lilla. Något vi, med hjälp av hennes ordinarie läkare, kommer att få göra i höst.
När han frågade om det fanns andra i släkten med liknande problem, svarade jag "hennes pappa" Jag hade då ingen större kunskap om "bokstavsdiagnoser" och trodde att man var tvungen att vara överaktiv för att komma ifråga, och överaktiv... nä, det har jag aldrig varit, däremot hennes pappa. Efter det har jag slukat bok efter bok, sökt på nätet, fått hjälp av andra och själv börjat förstå att mina problem kanske har en annan grund än bara "utbrändhet" och att Lillas drag nog mer kommer från mig än från pappan. Han har nog mest bidragit med hennes hyperaktivitet.

Så långt som till en acceptans har jag nog inte kommit. Jag ser många likheter med AS, jag kanske tom efter den här dagen och med er input, tror att jag har AS, men jag _har_ ingen diagnos. Jag är nog fortfarande i något slags kaos-stadie med ena foten i sorg och det andra i ett "jaha, det var SÅ det var". Jag behöver komma till vad min terapeut skulle kallat nyorienteringsfasen, där jag har accepterat och också sett en väg fram, med min nya kunskap. Där är jag inte än. Och hur jag ska komma dit vet jag inte heller. Har du tips och råd på vägen?

Och själva inlägget. Det är skrivet till ett annat forum och jag har bara klippt och klistrat och det är möjligt att texten har flödat om, men hos mig finns inga dubbla hopp när jag byter stycke Jag _vet_ att jag är nördig när det kommer till att skriva. Jag är ordpedant, läser inte en text utan "ser" den (svårt att förklara för dem som inte gör likadant...), vilket gör att jag konsumerar text i rasande takt. Jag "ser" på ord om de är rättstavade, behöver aldrig lära mig. Min Lilla har precis samma blick för språket som jag har, hennes syster däremot har nog en lindrigare form av dyslexi och stavar hiskeligt dåligt.

Hur tänker du när du säger att jag har det svåraste jobbet bakom mig?