Rent jobbrelaterat så kunde jag inte jobba innan pga psykiska probs, dep, ångest typ. Men även sedan det är bättre kan jag inte jobba.

Jag har ingen bra dygnsrytm, så skulle jag jobba skulle jag ha konstant sömnbrist och till slut rasa ihop

En jobbdag för mig är som en eller två jobbveckor för en normalis. jag behöver ta mycket längre tid på mig för allt. Kanske blir det fullt i skallen fattar inte riktigt varför det är så. Gäller alla saker man gör hemma med. Att duscha jobba handla tvätta socialisera PÅ SAMMA DAG... jag FATTAR INTE hur folk orkar! Det känns som ett veckoschema för mig och ett tajt sådant.

Jag har mycket olika driv olika dagar. Vissa dagar är OK, vissa absolut inte OK vilket passar mer med frilans än att ha samma tider varje dag.

Jag tycker att det är lika arbetsamt att göra mig iordning till jobb och ta mig dit som själva jobbet.

Skulle jag jobba skulle det finnas noll kraft till att ta hand om mig själv vilket jag ofta suger på iallafall.

Min mor er ikke glad. Men jeg kan ikke klare å gjøre henne glad, for da må jeg være som hun vil, og det er umulig. Jeg er heller ikke glad, fordi min mor ikke er glad.

Jag har även bipolär 1 diagnos, och tycker det är svårt att veta vad som är vad. Jag äter tonvis av mediciner och är relativt stabil.

Mitt största AS-problem har med det sociala att göra. Jag har svårt att veta (eller snarare bry mig) om det jag säger är "political correct". Jag får ofta en känsla att jag sagt något fel.

Jag kan få ångest när jag känner mig övergiven och ensam.

Jag kan jobba så länge det är hyfsad struktur kring arbetsuppgifterna och att de jag arbetar med är bussiga. Det kan bli stress och sjukskrivningar när det saknas struktur och jag blir dåligt behandlad.

Jag har igångsättningsproblem - och problem att avsluta. För första gången på forumet gav jag mig in i en diskussion där jag har starka åsikter - det tog på tok för mycket tid, men jag har väldigt svårt att avbryta och börja göra något annat.

Minnet är ett stort problem. Namn är en katastrof och är jag stressad kan jag glömma det mesta, både kort- och långtidsminne. Redan i småskolan glömde jag det mesta, det har växt besvärande mycket. Kan det vara ett AS problem?

jojomamma skrev:Minnet är ett stort problem. Namn är en katastrof och är jag stressad kan jag glömma det mesta, både kort- och långtidsminne. Redan i småskolan glömde jag det mesta, det har växt besvärande mycket. Kan det vara ett AS problem?

Har för mig att personer med AS i regel har ett väldigt bra långtidsminne men desto sämre korttidsminne. Det stämmer bra på mig, glömmer alltid bort var jag lägger saker men kan samtidigt komma ihåg detaljer långt bak i min barndom.

Att känna igen ansikten! Jag brukar berätta för nya bekanta (i jobbsammanhang och liknande) att nästa gång vi ses kommer jag förmodligen inte känna igen dem, och att de inte ska ta det personligt utan gå fram och säga hej. När jag gick i första klass lekte jag i flera timmar med en kille jag träffade på skridskobanan, och när jag till slut vågade fråga vad han hette svarade han "men jag heter ju Lasse och går i din klass!"

Och att jag aldrig vet Hur Man Gör. Efter föräldramöten i barnens skolor har andra föräldrar ofta uttryckt hur modig jag är som sagt det ena eller det andra, men jag har aldrig fattat att man inte bara säger som det är. (Haha, bra för dem att de hade mig!)

Ett sätt att lösa att man Inte Vet Hur Man Gör är att hitta på ett eget sätt att vara. Om man är tillräckligt excentrisk kan man inte göra fel, för ingen förväntar sig att man ska vara "som folk". Om jag försökte vara som alla andra skulle de upptäcka att jag inte vet hur man gör.

Mitt ex beskrev en gång hur jag alltid stannade till innan jag gick in i nåt socialt sammanhang, försökte få en överblick över vilka som var där och vad jag förväntades göra, och sedan "gick till anfall". Åkej, jag kan uppfattas som för burdus och "på", och ställer mig tydligen alltid alldeles för nära andra människor (försöker träna på det, försöker, försöker!) men jag måste GÖRA något, för om jag gör fel "med flit" märker ingen att jag inte kan göra rätt.

När jag var ung (tonåring, 20+) hade jag ingen känsla för vad som sårade människor, jag kunde vara hemskt elak och tycka att jag var kul och spirituell, men när jag fick klart för mig att många var rädda för mig blev jag alldeles förkrossad. Säger emellanåt sårande saker utan att tänka mig för nu också, men 30 år har ändå slipat bort det värsta. Jag har lärt mig oerhört mycket av att få barn - barn är så enkla att umgås med, de menar det de säger och säger det de menar, man behöver inte gissa, och blir de ledsna eller arga eller glada visar de det så att till och med jag fattar

H2SO4 skrev:Har för mig att personer med AS i regel har ett väldigt bra långtidsminne men desto sämre korttidsminne. Det stämmer bra på mig, glömmer alltid bort var jag lägger saker men kan samtidigt komma ihåg detaljer långt bak i min barndom.

Haha, jag springer alltid runt och letar efter allting, ingenting ligger någonsin där jag tror, men om du så väcker mig mitt i natten kan jag deklamera Stagnelius "Näcken" eller Hamlets monolog. Jag har alltid älskat att lära mig lååånga texter utantill.

Om man ser det allvarligt. Med de människor som jag jobbat med genom arbetslivet, så har jag inga problem.

Måttsocken är brudarna på C1 kvinns. Förståndshandikappade, allvarligt psykiskt störda. Det var på Ulleråker i Uppsala, på 60-talet. Det var människor som jag inte trodde fanns. C1 mans var nåt liknande, fast de var inte lika intressanta eftersom de var jockar.

Sen dess har jag alltid tyckt att mina problem är rätt negligerbara. Jag var 19.

Frimodig

Det som påverkar mest är är att jag inte klarar av att det komplicerade liv man förväntas leva. Antingen gör jag det ena eller det andra. Världen funkar inte så. Jag har som en zon/bubbla där jag lever i med ett fåtal "stationer". Tillkommer det en ny "station" måste jag ta bort en gammal annars mår jag inte bra. Medans andra utvecklar och komplicerar sina liv skalar jag av mitt. Har ingen framtid men jag har accepterat det och det är inget jag funderar över mer.
Det har väl att göra med att man blivit äldre också. Har inga problem med att säga att jag bor hemma med mamma och är över 30 eller att säga till chefen när jag gjort nått dåligt. Bryr mig inte om jag skulle få sparken osv. Känner mig ganska harmonisk då inget kan röra mig.
Vinner jag 100 millar eller får en dödlig sjukdom imorgon, mig kvittar det.

Vad har ni för problem?....det er vanskelig å svare på, det er vel mye av det samme som mange andre her. Ett hovedproblem akkurat nå er at jeg ikke klarer å gjøre alt jeg må gjøre her hjemme. Ting som mange andre enkelt får gjort. Jeg har et hus og bor alene, noe som burde være bra, men jeg tilbringer all tid på ett lite rom fordi jeg vet ikke hvordan jeg skal klare alt og det er veldig stressende, det er for mange detaljer her, det er overveldende.

Jeg vil gjerne ha en fin stue f.eks men får ikke til å innrede noe. Jeg tror jeg må selge alt og flytte og det er også veldig vanskelig. Jeg sitter litt fast og det påvirker alt i livet mitt på en negativ måte.

River skrev:Min mor er ikke glad. Men jeg kan ikke klare å gjøre henne glad, for da må jeg være som hun vil, og det er umulig. Jeg er heller ikke glad, fordi min mor ikke er glad.

Men, vad vill din mamma att du ska göra? (Mammor är extremt viktiga.)

Frimodig

kiddie skrev:Att duscha jobba handla tvätta socialisera PÅ SAMMA DAG... jag FATTAR INTE hur folk orkar! Det känns som ett veckoschema för mig och ett tajt sådant

Enig, jeg skjønner ikke hvordan folk klarer å ha et hjem, familie, barn, jobb, venner, matlagning, rengjøring, kjæledyr, hagearbeid, osv, osv, og at de ikke bryter sammen og blir helt sprø. Bare det å få laget mat og klare å spise nok mat er et helvetes mas, det tar så lang tid. Og det er ikke det at jeg ikke vil eller ikke gidder, jeg har prøvd så godt jeg kan.

Noen dager synes jeg ikke jeg gjør noe annet enn å prøve å få til ting også ser jeg meg rundt og ser andre som gjør alt dette og mer uten problemer, det er liksom normalt, det er livet. Så jeg passer åpenbart ikke inn i livet.

Samma problem för mig, kraften räcker inte för allt. Har jag inget jobb så har jag inte råd att ha familj, men har jag familj så kommer jag inte att orka jobba också. Att ha båda är omöjligt för mig. Egentligen orkar jag inte ens ha ett vanligt liv vid sidan av jobbet, jag har knappt ens ork att träffa kompisar och familj längre.

Huggorm skrev:Samma problem för mig, kraften räcker inte för allt. Har jag inget jobb så har jag inte råd att ha familj, men har jag familj så kommer jag inte att orka jobba också. Att ha båda är omöjligt för mig. Egentligen orkar jag inte ens ha ett vanligt liv vid sidan av jobbet, jag har knappt ens ork att träffa kompisar och familj längre.

Jag har familj. Min vuxna hälft tycker att jag borde ta mer ansvar för att tjäna pengar till familjen. Jag får panikångest av jobbet. Det är svårt. När man kommer hem från jobbet, som är fullt av människor så finns där ännu fler människor att relatera till. Då ska man ibland också ge dem mat och dammsuga. När man själv nöjer sig med annat. Och vara trevlig förståss. Det känns som om det är lite svårt att få ihop.

Huggorm skrev:Samma problem för mig, kraften räcker inte för allt. Har jag inget jobb så har jag inte råd att ha familj, men har jag familj så kommer jag inte att orka jobba också. Att ha båda är omöjligt för mig. Egentligen orkar jag inte ens ha ett vanligt liv vid sidan av jobbet, jag har knappt ens ork att träffa kompisar och familj längre.

...välkommen till klubben

Frimodig skrev:

River skrev:Min mor er ikke glad. Men jeg kan ikke klare å gjøre henne glad, for da må jeg være som hun vil, og det er umulig. Jeg er heller ikke glad, fordi min mor ikke er glad.

Men, vad vill din mamma att du ska göra? (Mammor är extremt viktiga.)

Frimodig

Jo, hun vil at jeg skal gjøre begge glade.

Tooticki skrev:

Huggorm skrev:Samma problem för mig, kraften räcker inte för allt. Har jag inget jobb så har jag inte råd att ha familj, men har jag familj så kommer jag inte att orka jobba också. Att ha båda är omöjligt för mig. Egentligen orkar jag inte ens ha ett vanligt liv vid sidan av jobbet, jag har knappt ens ork att träffa kompisar och familj längre.

Jag har familj. Min vuxna hälft tycker att jag borde ta mer ansvar för att tjäna pengar till familjen. Jag får panikångest av jobbet. Det är svårt. När man kommer hem från jobbet, som är fullt av människor så finns där ännu fler människor att relatera till. Då ska man ibland också ge dem mat och dammsuga. När man själv nöjer sig med annat. Och vara trevlig förståss. Det känns som om det är lite svårt att få ihop.

Jag är glad att jag aldrig kom så långt, jag hade inte klarat av det. Starkt av dig att hålla ut.

River skrev:

Frimodig skrev:

River skrev:Min mor er ikke glad. Men jeg kan ikke klare å gjøre henne glad, for da må jeg være som hun vil, og det er umulig. Jeg er heller ikke glad, fordi min mor ikke er glad.

Men, vad vill din mamma att du ska göra? (Mammor är extremt viktiga.)

Frimodig

Jo, hun vil at jeg skal gjøre begge glade.

Ok.
Hur kan du göra henne glad?
Hur kan du göra dig glad så hon blir glad?

Frimodig

Mina problem har nog haft olika karaktär genom åren.

Just nu är det främst två saker:
- Arbetslivet. Jag får ingen ordning på det. Lever alltid i en tillvaro där jag har ett arbete som inte fungerar. Antingen är det själva arbetet och stressen som ställer till det eller så är samarbetet med kollegor som krånglar. Hankar mig därför fram med konstant rädsla för att förlora mitt arbete. Det är i alla fall just nu lite betryggande att jag efter nästa vecka kommer att uppfylla det arbetsvillkor som krävs för att få hel a-kassa. Tidigare har mina sjukskrivningar inneburit att jag inte har haft en tillräckligt lång sammanhängande period av arbete trots att jag varit medlem i a-kassan i flertalet år. Samtidigt så vore det en personlig katastrof för mig med en längre tid utan arbete. Min långtidsarbetslöshet för tio år sedan innebar stor psykisk ohälsa för min del. Mer detaljerat tror jag inte det lämpar sig att går in på den ohälsan här.

- Ensamheten. Allt mer tilltagande med åren. De flesta bekanta jag hade under tonår och tidigt vuxenliv har nu gift sig och bildat familjer. Bor fortfarande själv i min etta. Det här innebär att jag tappat kontakten med flertalet. Det blir också allt svårare att hitta sociala sammanhang där jag passar in. Med åren så blir det här en allt större plåga känns det som. Dock jag har ett fåtal vänner som jag fortfarande träffar ibland men det är allt mer sällan. De regelbundna sociala kontakter jag har utöver mitt arbete är aspergerforum och lite via vissa idrottsföreningar jag är med i. Men som nu när jag är förkyld och inte kan ägna mig åt idrottsaktiviteter innebär det att jag inte kommer träffa en enda människa förrän på arbetet på måndag morgon. Den här typen av ensamhet verkar nedbrytande på mig. Jag blir initiativlös och gör ingenting. Idag t.ex. så har jag inte gjort ett skit. Det är kanske därför jag skriver det här inlägget? Gnäller jag?

Kristofer skrev:Mina problem har nog haft olika karaktär genom åren.

Just nu är det främst två saker:
- Arbetslivet. Jag får ingen ordning på det. Lever alltid i en tillvaro där jag har ett arbete som inte fungerar. Antingen är det själva arbetet och stressen som ställer till det eller så är samarbetet med kollegor som krånglar. Hankar mig därför fram med konstant rädsla för att förlora mitt arbete. Det är i alla fall just nu lite betryggande att jag efter nästa vecka kommer att uppfylla det arbetsvillkor som krävs för att få hel a-kassa. Tidigare har mina sjukskrivningar inneburit att jag inte har haft en tillräckligt lång sammanhängande period av arbete trots att jag varit medlem i a-kassan i flertalet år. Samtidigt så vore det en personlig katastrof för mig med en längre tid utan arbete. Min långtidsarbetslöshet för tio år sedan innebar stor psykisk ohälsa för min del. Mer detaljerat tror jag inte det lämpar sig att går in på den ohälsan här.

- Ensamheten. Allt mer tilltagande med åren. De flesta bekanta jag hade under tonår och tidigt vuxenliv har nu gift sig och bildat familjer. Bor fortfarande själv i min etta. Det här innebär att jag tappat kontakten med flertalet. Det blir också allt svårare att hitta sociala sammanhang där jag passar in. Med åren så blir det här en allt större plåga känns det som. Dock jag har ett fåtal vänner som jag fortfarande träffar ibland men det är allt mer sällan. De regelbundna sociala kontakter jag har utöver mitt arbete är aspergerforum och lite via vissa idrottsföreningar jag är med i. Men som nu när jag är förkyld och inte kan ägna mig åt idrottsaktiviteter innebär det att jag inte kommer träffa en enda människa förrän på arbetet på måndag morgon. Den här typen av ensamhet verkar nedbrytande på mig. Jag blir initiativlös och gör ingenting. Idag t.ex. så har jag inte gjort ett skit. Det är kanske därför jag skriver det här inlägget? Gnäller jag?

När det gäller arbete så skulle jag kunna coacha dig. Jag gillar svåra fall.
lennart.frimodig@integra-ab.se. 0709-687536, Uppsala. Det handlar väsentligen om vad du kan bidra med. (Jag vet att det låter som en klyscha, fast det gäller.)

Frimodig

-Oförmåga att underhålla relationer, vilket leder till att jag aldrig utvecklar djupare relationer.
-Ojämn sömn - sover 6h de dagar jag jobbar, och 12h på helger
-Snöar in på detaljer, missar helheter
-Missförstår andra, och andra missförstår mig, vilket leder till fler konflikter och tjaffs/argumentation än nödvändigt - speciellt online.
-Generell nedstämdhet: varit deprimerad mycket, mår dock helt okay nu.
-Blir snabbare mentalt utmattad av social exponering än vad andra blir.
-Ljudkänslighet, speciellt när jag ska sova eller försöker fokusera på något.
-Oerhört svårt att engagera mig för något som inte alls intresserar.

Till skillnad från många aspies så har jag dock oerhört lätt för kallprat och vardaglig social interaktion. Har heller inga organisationsproblem, ångestproblem eller problem med vardagen (jobb, etc). Jag är med andra ord rätt så "högfungerande".

Nej det största problemet är helt enkelt det sociala... punkt ett ovan.

Tar helt slut av sociala sammankomster, även om jag bara träffar en person och på mitt intiativ och det t.om kan vara trevligt. Om jag nån gång går på fest är jag less trött och slut efter 15 min och vill gå hem. Jobb funkar bättre då man har nåt att fokusera på och det mer handlar om att använda andra för att lösa uppgifter. Men det är svårt med jobb också då allt känns så meningslöst och inte är i mitt intresse. Blir svårare ju äldre jag blir.
Oordning gör mig irriterad och har inge problem att organisera och strukturera.
Har mycket ångest och är stresskänslig, gillar inte då saker inte blir som planerat. Haft mycket depressioner och låg självkänsla som mest är kopplat till det sociala livet. Har familj och kärlek men inga vänner längre.
Läser av människor för mycket och blivit bra på det att jag uppfattar små signaler som andra inte gör, vilket blir jobbigt men kan inte låta bli att analysera.
Svårt att koncentrera mig på samtal i grupp då allt blir ett brus och jag hör allt men egentligen inte nåt.
Har svårt att återge nåt muntligen, folk tappar intresset fort.
Stort sömnbehov...

Falskheten i sociala situationer.

ex:
-Hej, hur e läget. (fast man vill inte veta)
-Jo då, det e bra. (fast egentligen har man massa problem)

eller man hör föräldrar ljuga för sina barn i olika situationer,
sen undrar dom varför barnen ljuger.

Folk påstår sig vara djurvänner, sen uppfostrar dom sin hund i koppel,
eller har hunden i en bur i bilen, eller så får hunden äta torrfoder hela livet.

Dom flesta människor är jävla hycklare.

Här e en passande låt:

En okänd skötare sa till mig en gång att "Ditt enda problem är att du är för självcentrerad." Så det är mitt problem då. Det var år 2007, men jag kommer att leva med den övertygelsen. Det är nog också faktiskt sant. Fast det är väl inte mitt enda problem? Och det är faktiskt inget problem när jag är ensam.

Frimodig skrev:

River skrev:Min mor er ikke glad. Men jeg kan ikke klare å gjøre henne glad, for da må jeg være som hun vil, og det er umulig. Jeg er heller ikke glad, fordi min mor ikke er glad.

Men, vad vill din mamma att du ska göra? (Mammor är extremt viktiga.)

Frimodig

Jo, hun vil at jeg skal forlate bunkersen og oppdage verden.

Hun vil at jeg skal være voksen/selvstendig, med sunne interesser og et sosialt nettverk.

Og så vil hun at jeg skal vinne i tipping også.