Det har kommit nya medlemmar sen tråden var aktiv sist så jag jag bumpar den lite.

Jag har försökt ta reda på ifall det är något neurotypiska också har svårt med, men de kan ofta beskriva känslor helt spontant, utan att tänka efter.
Om de däremot börjar tänka på det så blir det också lite svårare för dom.
Men det är nog något annat, som när man börjar tänka på sin andning eller gång och det börjar kännas onaturligt och man liksom glömmer bort hur man gör.
Fast aspergare, iallafall jag, saknar helt den spontana delen, måste alltid tänka efter.
Och oftast blir det som jag nämnt tidigare, beskrivningar av hur jag upplevt andra som känt så, t ex någon som är glad skrattar och ler.

Jag har bättre pejl på mina känslor än de flesta NT verkar ha på sina. Om de skulle tala mer på djupet och säga att de känner sig ledsna så undrar jag vilken sorts ledsenhet. Men för dem finns bara en sort vilket förvirrar mig oerhört.

Gäller även saker som trött. De kan säga att de har jobbat hårt och är trötta och måste sova (inte av att gått upp tidigt och så). Samma förvirring. Är jag trött av själva jobbandet är jag lixom slak i kroppen och kroppstrött, inte sömnig! Det är de som hävdar att antihistaminer är sövande. Nähä du, de är tröttande.

Men jag kanske har alexitymi iallafall. Jag har svårt att minnas känslor, mitt minne är mer inriktat på vad som hänt, hur saker såg ut och sånt. Jag har svårt för att minnas hur jag kände, måste tänka i många steg för att minnas en känsla. Kan dock minnas teoretiskt att jag haft en känsla vid ett visst tillfälle.

Ja, trött, sorgsen och andra känslor betyder mer än en sak, de är paraplybegrepp. Om du inte fattar det har du alexitymi.

Då har inte jag det, men mina NT-kompisar har det!

Nej, det du beskriver är ju att du hänger upp dig på definitionen, att någon inte är trött utan något annat, utmattad kanske. Men att vara utmattad är också att vara trött. Det behöver man inte reflektera över, det är så man använder ordet. Neurotypiska vet mycket väl att det finns olika varianter men det är inte relevant, de vet vad de menar när de säger trött eftersom sammanhanget avgör varianten. Det är uppenbarligen inte så för dig, du fastnar vid ordvalet.

Man kan tro det. Men de personerna har visat att de menar vad de säger. Om jag har råkat fråga om de är trötta/utarbetade eller kanske sömniga eller ngn annan form av trötthet så säger de att allt känns samma. Då frågar jag om det känns samma att ha sprungit tre kilometer som att ha varit vaken i 20 timmar. Då säger de ja.

Det låter konstigt. Jag är övertygad om att de faktiskt inte känner så, det är bara ointressant för dem att reflektera över det och är inte heller intresserade av att diskutera det.
Förvisso brukar de flesta inte ägna särskilt mycket tid åt sådana känslor, det är liksom inte viktigt att veta skillnaden på de tillstånden, annat än för aspergare. Vi måste sätta ord på det, bena ut begreppen, för dom kvittar det.
Men jag tror att själva alexitymin ger sig tillkänna i just reflekterandet.

Kanske bara konstiga människor jag stöter på. Ofta är det i grunden NT som har psykiska problem och gärna pratar om saker folk oftast inte talar så mycket om. Jag blev själv väldigt förvånad att de inte kunde, även om de försökte, analysera känslorna mer.

På depressionssajter dyker jag ofta på att folk ibland är deprimerade, ibland normalt ledsna som jag skulle uttrycka det, men många anser att allt är att vara deprimerad. Vilket jag tycker är skitskumt. För mig är tillståndet depression väldigt olikt att vara ledsen för att ngn god vän ska flytta eller något sådant. Så jag frågar (om det är någon som "vill" tillfrågas) om de tycker att det är OK att använda ordet depression för vanlig ledsenhet och då får jag samma förvåning på det, att självklart är det precis samma!



Eftersom detta har förbryllat mig har jag frågat folk som jag vågar fråga och det verkar som de verkligen har färre känslor. Det kan ju vara så att har man AS så ser man detaljer även i känslor där andra ser helheter.

Jag tror definitivt inte att de har färre känslor, det är nog bara så att de inte har ett behov av att sätta ord på sina känslor, det är så fullkomligt naturligt för dom, tolkningarna kommer spontant och innuitivt.
De kanske därför ser allt i skalor, varierande grader av samma sak, medans vi måste katalogisera, så vi kan leta reda på rätt känsla nästa gång vi möter den, för att slippa överrumplas.
Så visst, det kan nog ha med detaljseendet att göra.

Hm... nä, jag överrumplas inte av känslor, har nog alltid vetat var jag har dem. Men sedan har inte alla med AS detta problem.

Jag menade både egna och andras känslor.
Kanske överrumpla var ett dåligt ordval, eftersom du verkar bokstavstolka.
Jag menar att slippa försöka lista ut vad det är man själv eller andra känner i stunden, har man ett system där man upptäcker tidiga tecken på vart känslorna är på väg kan man sortera dem utan att behöva analysera från grunden. Då slipper man ödsla onödig tankeverksamhet på det. Det skulle riskera att bli "överrumplande".

kiddie skrev:Kanske bara konstiga människor jag stöter på. Ofta är det i grunden NT som har psykiska problem och gärna pratar om saker folk oftast inte talar så mycket om. Jag blev själv väldigt förvånad att de inte kunde, även om de försökte, analysera känslorna mer.

På depressionssajter dyker jag ofta på att folk ibland är deprimerade, ibland normalt ledsna som jag skulle uttrycka det, men många anser att allt är att vara deprimerad. Vilket jag tycker är skitskumt. För mig är tillståndet depression väldigt olikt att vara ledsen för att ngn god vän ska flytta eller något sådant. Så jag frågar (om det är någon som "vill" tillfrågas) om de tycker att det är OK att använda ordet depression för vanlig ledsenhet och då får jag samma förvåning på det, att självklart är det precis samma!



Eftersom detta har förbryllat mig har jag frågat folk som jag vågar fråga och det verkar som de verkligen har färre känslor. Det kan ju vara så att har man AS så ser man detaljer även i känslor där andra ser helheter.

Kan det inte bara vara att de har dåligt ordförråd? De förväxlar "deprimerad" (alltså att man lider av den psykiska sjukdomen depression) med "deppad", nedstämd och ledsen. Är man deprimerad sökar man hjälp och använder t ex mediciner. Det behöver man inte när man är deppad, ledsen, nedstämd.

Och eftersom de inte fattar skillnaderna mellan de olika orden så fattar de inte skillnaderna i verkligheten heller. Alltså skillnaden i känslor finns, men de har inte fattat det.

Det kan vara så, men samma människor blir arga om ngn utan depression säger att de är deppiga som bara är ledsna eller nere för en dag. För det är folk som har depression som diagnos.

Nu är inte precis alla så, men många fler än jag trodde. Jag kan ju inte veta vad de egentligen känner men det kan nog vara så att de inte utvecklat ett ordförråd eftersom vi aspergare nästan alltid måste ha ett bra ordförråd för att kompensera det vi inte visar.

Myrkr skrev:Jag menar att slippa försöka lista ut vad det är man själv eller andra känner i stunden, har man ett system där man upptäcker tidiga tecken på vart känslorna är på väg kan man sortera dem utan att behöva analysera från grunden.

Jo jag är van att bokstavstolka både för att jag har AS och för att så många andra gör det härinne så jag tror de menar det bokstavligt.

Det ligger ngt i det att jag nog ser mönster i mina känslor och tänker på dem mer medvetet. Att jag vet vad jag kommer känna beror nog mkt på erfarenhet att när jag kände A sist fanns det en risk att jag sedan kände B sedan.

Men just att veta vad man känner för stunden vet jag, på en sajt finns en rolig meny där man kan välja en känsla för dagen och har aldrig problem med den om jag ids använda den. Den har sjuttioelva känslor och varanden att välja mellan.

Tror även att ångest och dep har fått mig mer att just tänka på känslor, innan var jag mest rätt mellow hela tiden, och det som kände vara var att jag blev irriterad eller förbannad om det behövdes, men annars hade jag rätt jämnt humör. Det har jag inte nuförtiden.

Men åter till min fråga, att minnas episoder men dåligt känslominne, är det oxo alexitymi? Eller är det mer en minnesgrej? Har andra med AS detta problem med?

T ex om man ska slappna av så kan ngn säga tänk på ett ögonblick när du var lycklig. Det är svårt! Det skulle vara enklare om ngn frågade tänk på ett ögonblick när du såg en regnbåge eller brände dig på kokvatten. *Fniss*

Det kan nog vara så, att vi förknippar händelser med just det som hände, snarare än det som vi kände.
Kanske skulle underlätta om det hette kändelser istället?

Jag har definitivt alexitymi. Jag var nog närmare 25 innan jag överhuvudtaget kunde identifiera några känslor hos mig själv. Jag har fortfarande svårt att skilja mellan olika känslor och blir lätt överväldigad när mina känslor känns "fel" eller "ovana" som när jag är sjuk t.ex.

Jag är rätt så duktig på att prata om känslor (eftersom jag är intresserad av människor och hur de fungerar) men det är mera på ett analytiskt sätt. Jag förstår känslor ur ett objektivt perspektiv men har mycket svårt att uppfatta och beskriva vad jag själv, subjektivt, känner.

Jag tycker att det är jättesvårt, särskilt när jag känner många olika saker på en gång.
Väldigt svårt att förklara/sätta ord på känslor.
Jobbar med det med min psykolog på habiliteringen nu så jag har nog blivit lite bättre på det nu alla fall

Jaha... Så det finns ett namn på dethär också. Då jag fick min första dagbok i 7-8 -årsåldern skrev jag på första sidan något i stil med "Hej kära dagbok. Hit ska jag skriva ner mina känslor men jag har inga."

I tonåren gick jag i terapi och där hade jag inte heller känslor, jag skulle "släppa fram dem" och "våga" och och inte undertrycka dem och allt vad det nu var och jag fattade ingenting så jag fejkade. Det blev till och med tal om sexuellt utnyttjande i barndomen som jag skulle ha förträngt (aldrig förekommit!) på grund av mina känslo"problem".

Jag trodde länge att jag inte kunde älska, att jag var känslofrigid, inte hade kapaciteten att varken vara glad eller ledsen. Bara neutral och möjligen deprimerad, småle ibland.

Nu har jag accepterat mitt känsloliv. Jag är som jag är.

Om man inte har/använder ord för känslor är ju denna tråds tema.

Jag upplever känslor praktiskt taget bara intellektuellt, p.g.a schizofreni, medicin mot den samt p.g.a. min Asperger.

Men hjärnan lever på sitt sätt ändå, p.g.a andliga upplevelser och den positiva input jag får.

Jag är fortfarande känslig, blir ledsen för osjysstheter. Men jag tål en del. T.o.m de "psykopatiska personandar" som jag träffar här och där, tyvärr. Schizofreni är en svår sjukdom, säger läkarna.

Jag upptäcker att jag har varit torftig i ord för känslor, sade inte ofta berömmande saker förr.

Har dock inte kartlagt mig mer exakt i detta. Än.

I tidskriften Modern Psykologi 2/2015 så finns det en lång artikel "Känslokall - den med alexitymi hör inte när känslorna ropar" av Ann Lagerström.

Jag provprenumererade två ex. av tidskriften, men har inte läst artikeln själv. Den verkar inte finnas i någon form på deras webb.

Mina psykologer säger alltid att jag har god koll på mina känslor, särskilt grundkänslor, på ett sätt som NT har svårt för då de gärna blandar bort grundkänslorna med en massa värderingar och att "det är så" i stället för att ta reda på vad de känner.

NT har kanske inte "mer åt alexitymi" än jag, men de har definitivt svårare att se sin egentliga känsla och sätta ord på den. Det finns ju gott om kurser och terapier för att folk ska släppa fram känslor, se sin grundkänsla, känna och tänka vad de "egentligen känner och tänker" o.s.v. Det är ju inte för att deras känslor syns och avläses ändå 8av dem själva) utan just för att det INTE funkar.

Sådana terapier och kurser är helt bortkastade på mig.

Men jag har ändå vissa problem, som att visa känslor på rätt sätt och inte bara diskutera dem. Man ska ju inte bara vara och känna, man måste visa också, annars får man alexitymistämpel ändå, eller höra att man är kall och könslolös. För det är vad som märks i kroppsspråk som räknas, någon förbaskad utstrålning, inte det man gör eller tänker eller säger.

Min erfarenhet efter att 15 år på internet med olika aspergare, är att många drar åt alexitymi, medan många också har bättre koll på sina grundkänslor och vad de faktiskt känner, än NT har. Gemensamt problem verkar vara kommunikationen, att visa det på ett för omgivningen godtagbart sätt. Min man säger att jag är kall och oempatisk för att det "inte märks" att jag känner det jag säger och gör. Men han om någon har nog alexitymi faktiskt - vet aldrig vad han känner och vet inte ens om han är hungrig eller om det bara är jag som är dum när han blir irriterad (som han inte vet att han är). Mycket bra om man vet om sina problem, AS, alexitymi eller whatever. Annars bygger man lätt upp otrevliga egenskaper. (De aspergare utan diagnos som jag känt, har varit nästan motsatta de med diagnos i fråga om att vara trevliga eller inte. Säkert samma med alexitymi, då den som inte inser att den har det, lätt hamnar i frustrationer, blir arg, tycker att andra är irrationella och dumma.)

Jag hade problem att sätta ord på känslor innan jag började min långa vandring mot självinsikt. Idag är jag ärligare än de flesta och därför också mer i kontakt med mina känslor.