Se det som att det är bra att du äntligen kan få hjälp från vården, LSS och förståelse för dina problem. Jag var precis som du otroligt skeptiskt till min diagnos till en början. Man blundar för det och vill inte bli stämplad.

Berättar aldrig om min diagnos längre eftersom ytliga människor tyvärr har en tendens att inte vilja ha med en att göra längre.

Man ansöker om LSS och till hab. Man väljer alltså själv vad man vill ska spridas, och för all del inte spridas i termer av diagnoser. I landstinget där jag bor har hab beslutat att inte längre ta emot vuxna med asperger-diagnos på individuell basis. Det är för många som får diagnos samtidigt som hab har oförändrade resurser.

För egen del så vet mycket få personer om det. Jag var över trettio när jag fick diagnosen. Min omgivning förknippar mig med så många andra saker och de delar av min person som är Asperger, de är de redan vana vid. JAG behövde vänja mig vid att jag visste att jag hade Asperger i hur jag bättre kunde planera livet. Nu nästan fem år senare så är livet avsevärt mycket enklare i att jag har verktyg och metoder för att hantera sådant som tidigare kunde golva mig i flera dagar.

Nu får ni rätta mig om jag har fel - Aspergerdiagnosen innehåller ett gäng symtom av rent "svårt för folk" karaktär, och en del om hur man "funkar tekniskt". Jag sökte själv KBT för ett gäng år sen, trodde jag hade social fobi. Men min tant märkte snart att det inte stämmer. Jag är inte det minsta nervös innan jag skall träffa folk, det bara funkar inte då det skall minglas eller fikas.

Så funderade hon då på om jag kunde tänkas ha Asperger. Hälften av symtomen stämde perfekt, de andra inte. Hon skickade mig till nån expert, som pratade med mej, och undrade varför hon skickat dit mej. Jag har familj, välbetalt jobb och funkar bra "i det praktiska livet", även om jag har få vänner och aldrig uppskattar sociala sammanhang. Jag har en Autismspektrumstörning, det kunde jag och tanten enas om.

Vet inte vad det skulle gjort för skillnad om jag fått någon diagnos. Kanske att jag känt mig stämplad, men rent socialt så är jag ju så svår som jag är, det som var bra var att få förklarat att det inte hade nåt med attityder att göra, jag bara är som jag är. Inte minst förklarade det saker för min familj.

Om man har problem med att klara sitt praktiska liv blir det förstås en möjlighet att få stöd. Man kan nog känna sig stämplad och konstig av det också, men blir man egentligen konstigare än vad man redan är? Symtom är ju en iakttagelse av personen i dennes funktion. Så jag säger - det är bra med en diagnos. Annat är att sticka huvudet i sanden.

Men alltså, tänk om diagnosen är fel? Nu vet jag visserligen inte ens om jag kommer få den men om det är så att jag egentligen inte ska ha en diagnos så vill jag ju inte ha den. Ja, diagnosen "Asperger" är bara ett namn på ett gäng personlighetsdrag, ett sätt att fungera och så vidare men feldiagnostisering är, enligt mig, varken särskilt bra eller nyttigt.

Det känns som för mycket av ett sammanträffande, allt det här. Jag satt för några år sedan hemma och ponerade saker och ting jag funderat på i flera år; varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag mår dåligt osv (samtidigt som jag satt och löste en av mina Rubiks kuber om och om och om igen). Tänkte att det måste finnas någon där ute i världen som känner som jag och är mer som jag än de jag möter i min omgivning. Tog fram datorn och googlade. Minns inte vad jag sökte på men någonstans där hittade jag ordet "Asperger". Klickade vidare och kom till något forum där jag läste om olika saker som folk med Asperger hade skrivit om olika situationer i livet. Kunde relatera till en del men det fanns även en hel del som jag inte kunde relatera till. Jag blev, hursomhelst, "besatt" av att ta reda på vad det var för "fel" på mig och varför jag alltid känt mig som jag känt mig. Ensamheten jag kände var nästan smärtsam. Blev mer och mer nyfiken på Asperger och läste därför mycket om det. Jag började inse att diagnosen kanske kunde förklara mitt mående men jag var aldrig övertygad om att det var något jag skulle kunna ha. Tvivlade hela tiden.

Ju mer jag funderade på Asperger och mitt liv, desto mer självmedveten blev jag. Jag har alltid varit väldigt självmedveten men det blev alltså ännu värre. Började analysera mig själv, min omgivning och hur jag fungerade i världen. Jag har en hel del tendenser till tvång (jag tror att jag har diagnosen OCD men psykologen som utreder mig har sagt en del av mina tvång antagligen kan räknas in i en eventuell Aspergerdiagnos) och jag tror att läsa om Asperger och försöka ta reda på vad det är för "fel" på mig blev ett slags tvång. Det var under denna tid som jag för första gången fick kontakt med psykiatrin. Skickade in egenremiss för NPF-utredning samt kom i kontakt med psykiatrin för behandling av ångest och depression. Psykologerna höll med om att min egenremiss för utredning var en bra idé och de var också övertygade om att jag hade problem med ångest och så (vilket är något jag aldrig tvivlat på själv).

Hursomhelst, jag kunde inte sluta tänka på det där med utredning och till slut mådde jag så dåligt av det att jag fick panikattacker. Jag insåg då att jag var tvungen att sluta tänka på det hela. Jag slutade tvärt att besöka forum för NPF, jag slutade att läsa om Asperger och jag slutade tänka på den kommande utredningen (som började 1,5 år senare). Att jag började studera hjälpte mig väldigt mycket i det avseendet. Det höll mig sysselsatt och även om det inducerade (och fortfarande inducerar) mycket ångest på grund av patologisk perfektionism, social fobi osv så lyckades jag sluta vara så "besatt" av just NPF. Har inte riktigt börjat tänka på det regelbundet igen förrän strax innan min utredning startade i mars i år.

Jag har förändrats. Sedan den dagen jag flyttade hemifrån och sedan jag, ungefär två år efter det jag flyttade, började läsa om Asperger så har jag förändrats. Jag har alltid varit väldigt inåtvänd och jag har alltid distanserat mig själv emotionellt och fysiskt från folk men det har blivit värre på senare år. Jag är inte lika bra på att ta hand om mig själv som när jag bodde hemma (kanske för att mina föräldrar tog hand om mig då) och jag har svårare för en del annat också. Jag har svårare för ljud (som jag alltid haft lite svårt för), svårare för att organisera mina tankar ordentligt osv. Mycket beror nog på att min psykiska mående blivit sämre men det känns som att allt blivit värre de senaste fem åren. Därför får jag tankar om att jag kanske försatt mig i denna situation själv. Att jag kanske läst för mycket om AS och "plockat upp" symptom som jag egentligen inte har. Att jag kanske inbillar mig allt och ljuger/överdriver fast jag verkligen aldrig skulle göra det medvetet. Ångesten över det där har kommit tillbaka nu när utredningen snart är klar.

Inser att detta inlägg är långt och att jag antagligen låter som en madman (eller ja, madwoman) men jag är inte galen, bara orolig. Vad folk ska säga om eventuell diagnos oroar mig men det är inte det som oroar mig mest. Vad som oroar mig mest är att få en diagnos om jag inte ska ha den. Vet inte om det känns så sannolikt att jag "randomly" skulle hitta AS och nu troligtvis (men ej säkert) kommer att få en diagnos.

Några tankar kring detta?

Om utredarna är bra så spelar det ingen roll hur många symptom du visar eller hur många svårigheter du listar, de utför tester som ser hur du faktiskt fungerar. OCD, tics, vaggande, undvikande ögonkontakt, specialintressen eller vad det nu kan vara vad nu kan vara är egenligen ointressant eftersom det är olika för alla, vissa har det andra inte, det går inte basera en diagnos på, det kan bara förklara varför man har dem möjligtvis.

De kollar hur du samspelar med dom, hur din hjärna löser problem, det är inget man kan "fejka", det är spontana reaktioner. De talar även med dina föräldrar för se om det funnits tecken tidigare, innan du blev påläst.

Om inte x antal kriterier är uppfyllda så får man ingen diagnos. De får inte längre skriva "asperger-liknande drag" eller något ditåt. Antingen har man eller så har man inte. Utredningen var omfattande. Det var frågor, intervjuer, tester.

Fördelarna med en diagnos har övervägt de eventuellt negativa bitarna av den samma (som jag inte direkt har märkt av). Fördelarna är att jag vet varför jag reagerar på vissa sätt, jag har en annan förståelse för mitt behov av ordning. Jag kan säga åt mig själv att nu får du tamejtusan stanna upp och ta dig samman. Jag visste visserligen innan diagnos att jag hade behov av ensamhet, att ensamhet aldrig har stört mig men också varför vissa stimuli alltid har stört mig. Jag fick också förklaringar till varför jag alltid har haft specialintressen, i viss mån har fotografiskt minne med en imponerande förmåga att suga i mig detaljer.

Asperger är inte det enda man är i termer av identitet, man behöver inte låta det definiera en som person. Däremot kan det underlätta något enormt att känna till att så här ser det ut. Det är en sida av ens personlighet som man kan, som högfungerande (vilket jag är) lära sig att hantera hjälpligt.

Jag har hört att en del har stött på nötter till utredare som har gått efter hur man tycker att en person med Aspeger ska bete sig. Som i att man inte ska kunna hålla ögonkontakt, att man ska ha beteendestörningar som märks, ha en förändrad språkmelodi etc. Jag har inget av det.

Detta sagt, diagnosen kom som en blixt från klar himmel, ändå stod det omedelbart klart för mig att naturligtvis är det här helt rätt. Det tog ett tag att vänja sig. Jag kunde inte tänka mig någon sorts samhällsstöd på nästan ett år medan jag vande mig vid tanken. Nu har jag boendestöd vilket har varit ett enormt stöd.

Nuförtiden ser jag på alltihop som att jag får ta det goda med det onda. Hantera det som inte fungerar så bra i perioder med det som verkligen fungerar. De enda gångerna jag numera öppet nämner Asperger till andra är i kontakter med sjukvården. Jag har en underliggande kroppslig sjukdom som har krävt återkommande sjukhusvård. Och sjukhus stressar mig något enormt. Då är det helt nödvändigt att nämna att det här är outhärdligt. På det stora hela brukar man då försöka fixa till det så att det blir så uthärdligt som möjligt.

Jag har precis hamnat i kö för utredning om asperger. Först var det min kurator som skickade mig till skolläkaren. Egentligen sökte jag för något annat hos skolläkaren, men han sa tidigt in på besöket att det lät som jag hade asperger. Blev sen skickad till en psykolog som också tyckte att det verkade som det.

Hade läst på en hel del om asperger innan jag fick träffa psykologen, men hon ställde frågorna på ett sånt sätt så att jag inte kunde lista ut vad som var "svaret" för asperger och inte.

Lärarna har fått veta att jag väntar på utredning och mina föräldrar vet då jag var under 18 när detta påbörjades. Sen har jag bara berättat för min närmaste vän och några till.

Så om du inte vill behöver du inte berätta för alla. Och de som skulle ändra åsikt om dig är inte värda din energi. Du är fortfarande samma person, du får helt enkelt bara ett svar på din problematik.