Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Den märkliga historien om Marc Liblin
Marc Liblin föddes 1948 och växte upp i en liten stad i nordöstra Frankrike. Redan som sexåring fick han i sina drömmar lära sig ett helt okänt språk. Snart kunde han tala det flytande, men han visste inte om det var något riktigt språk.
Marc var ett begåvat men ensamt barn som levde mer av böcker än av bröd. Som 33-åring levde han ett enstöringsliv i Bretagne när några forskare från universitetet i Rennes fick höra talas om honom. I två års tid undersökte de Marc märkliga drömspråk, men kunde inte komma underfund med varifrån det kom. Till slut tog de med Marc på en runda bland hamnkrogarna i Rennes för att höra om någon sjöman på landpermis kanske kunde tänkas känna igen språket.
De fick napp! En man i en bar sade att han faktiskt hade hört Marcs språk förut - på den allra ensammaste av öar i Polynesien. Han berättade också att det fanns en kvinna i Rennes som pratade språket: Meretuini Make.
När Meretuini öppnade dörren, hälsade Marc henne på sitt språk - och hon svarade utan att tveka på rapa, sitt hemspråk.
Marc Liblin, som aldrig satt sin fot utanför Europa, gifte sig med Meretuini och flyttade till Rapa Iti i Franska Polynesien. Han dog 1998, vid 50 års ålder.
Ur Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Marc Liblin har verkligen funnits, men är hans historia sann?
Här finns några kommentarer:
http://tywkiwdbi.blogspot.se/2011/08/un ... iblin.html
Marc Liblin föddes 1948 och växte upp i en liten stad i nordöstra Frankrike. Redan som sexåring fick han i sina drömmar lära sig ett helt okänt språk. Snart kunde han tala det flytande, men han visste inte om det var något riktigt språk.
Marc var ett begåvat men ensamt barn som levde mer av böcker än av bröd. Som 33-åring levde han ett enstöringsliv i Bretagne när några forskare från universitetet i Rennes fick höra talas om honom. I två års tid undersökte de Marc märkliga drömspråk, men kunde inte komma underfund med varifrån det kom. Till slut tog de med Marc på en runda bland hamnkrogarna i Rennes för att höra om någon sjöman på landpermis kanske kunde tänkas känna igen språket.
De fick napp! En man i en bar sade att han faktiskt hade hört Marcs språk förut - på den allra ensammaste av öar i Polynesien. Han berättade också att det fanns en kvinna i Rennes som pratade språket: Meretuini Make.
När Meretuini öppnade dörren, hälsade Marc henne på sitt språk - och hon svarade utan att tveka på rapa, sitt hemspråk.
Marc Liblin, som aldrig satt sin fot utanför Europa, gifte sig med Meretuini och flyttade till Rapa Iti i Franska Polynesien. Han dog 1998, vid 50 års ålder.
Ur Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Marc Liblin har verkligen funnits, men är hans historia sann?
Här finns några kommentarer:
http://tywkiwdbi.blogspot.se/2011/08/un ... iblin.html
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
En seglats in i det okända
Den 11 februari 1979 gav sig Scott Moorman och fyra av hans vänner iväg på en seglats från Nahiki på östra Maui i Hawaii. Vädret var fint och de tänkte tillbringa dagen med att fiska. Båten hette Sarah Jo.
Mitt på dagen började det blåsa upp och framåt eftermiddagen rådde full storm. I skymningen övergick stormen till orkan. Vågorna gick meterhöga och det regnade oupphörligt. Klockan 17:00 anmäldes Sarah Jo saknad.
Kustbevakningen letade efter männen i fem dagar, de anhöriga en vecka längre. Inga resultat. Sarah Jo och hennes besättning var spårlöst försvunna.
Den 10 december 1988 hittade en av de som deltagit i sökandet, marinbiologen John Naughton, ett båtvrak på stranden på Taongi, en torr, obebodd atoll tillhörande Marshallöarna, 360 mil väster om Hawaii. Vraket var resterna av Sarah Joe. I närheten av vraket hittade man ett kors och en stenhög. Under stenarna fann man kvarlevorna av Scott Moorman. Men vem begravde honom? Och vart tog de andra männen vägen?
Ur Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Den 11 februari 1979 gav sig Scott Moorman och fyra av hans vänner iväg på en seglats från Nahiki på östra Maui i Hawaii. Vädret var fint och de tänkte tillbringa dagen med att fiska. Båten hette Sarah Jo.
Mitt på dagen började det blåsa upp och framåt eftermiddagen rådde full storm. I skymningen övergick stormen till orkan. Vågorna gick meterhöga och det regnade oupphörligt. Klockan 17:00 anmäldes Sarah Jo saknad.
Kustbevakningen letade efter männen i fem dagar, de anhöriga en vecka längre. Inga resultat. Sarah Jo och hennes besättning var spårlöst försvunna.
Den 10 december 1988 hittade en av de som deltagit i sökandet, marinbiologen John Naughton, ett båtvrak på stranden på Taongi, en torr, obebodd atoll tillhörande Marshallöarna, 360 mil väster om Hawaii. Vraket var resterna av Sarah Joe. I närheten av vraket hittade man ett kors och en stenhög. Under stenarna fann man kvarlevorna av Scott Moorman. Men vem begravde honom? Och vart tog de andra männen vägen?
Ur Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kahlokatt skrev:Uuhh, varför var jag tvungen att läsa sidan om hemsökta dockor? Jag som samlar på porslinsdockor!
Berättelser om dockor tycker jag är sjuuuukt läskiga. Mina dockor är nedpackade i lådor av just den anledningen (och att jag hellre har mina MLP framme) Har du fått flytta dina dockor nu? =D
Vad fint att se och känna katter sådär. Men kattansiktet på rutan är riktigt mystiskt. Tror du att det går att fota? Jag hade också en svart katt som jag brukade se i min farmors hus, samma hus som jag blev klappad på ryggen i. Men då hade jag inte haft någon egen svart katt så antar att den hör till huset.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jeg har en bok om spøkelser og mistenkelige sammentreff og slikt.
Tre menn på et tog
Tre engelskmenn som reiste med tog i Peru en dag i 1920-årene, oppdaget at de var de eneste passasjerene i vognen. Da de presenterte seg for hverandre, viste det seg at den ene het Bingham til etternavn, den annen Powell og den tredje Bingham-Powell.
© 1984 DET BESTE A/S, OSLO
Tre menn på et tog
Tre engelskmenn som reiste med tog i Peru en dag i 1920-årene, oppdaget at de var de eneste passasjerene i vognen. Da de presenterte seg for hverandre, viste det seg at den ene het Bingham til etternavn, den annen Powell og den tredje Bingham-Powell.
© 1984 DET BESTE A/S, OSLO
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
När jag var ung tonåring skulle jag sova och då föll tavlan i fotänden ner från väggen. Och bakom satt en stor svart nattfjäril. Jag tittade på klockan och den var exakt midnatt.
Iofs tillfälligheter men jag lovar att det kändes kusligt.
Iofs tillfälligheter men jag lovar att det kändes kusligt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
KittyBean skrev:Kahlokatt skrev:Uuhh, varför var jag tvungen att läsa sidan om hemsökta dockor? Jag som samlar på porslinsdockor!
Berättelser om dockor tycker jag är sjuuuukt läskiga. Mina dockor är nedpackade i lådor av just den anledningen (och att jag hellre har mina MLP framme) Har du fått flytta dina dockor nu? =D
Vad fint att se och känna katter sådär. Men kattansiktet på rutan är riktigt mystiskt. Tror du att det går att fota? Jag hade också en svart katt som jag brukade se i min farmors hus, samma hus som jag blev klappad på ryggen i. Men då hade jag inte haft någon egen svart katt så antar att den hör till huset.
Nej, jag har kvar mina dockor. Hittills...
Pappa försökte fota kattansiktet på fönstret, men fotot blev inte så bra.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Finns kattansiktet kvar?
Det fungerar kanske inte att fotografera med vilken kamera som helst, det kan behövas speciella inställningar i kameran.
Det fungerar kanske inte att fotografera med vilken kamera som helst, det kan behövas speciella inställningar i kameran.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Ja, kattansiktet är kvar. Skall be brorsan fota det med sin lyxkamera.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Märkliga amerikanska försvinnanden
(från Listverse, översatt av mig bara för att jag tycker att det är roligt att översätta!)
Familjen Sodders barn
Det är tillräckligt hemskt för en familj att ett barn försvinner. Tänk dig då att FEM av dem försvinner samma natt!? Det var exakt vad som hände George och Jenny Sodder på julafton 1945. Familjen hade tio (!) barn, men efter att deras hus i Fayetteville, West Virginia brann ned till grunden, försvann fem av dem (Betty, Jennie, Louis, Martha och Maurice) spårlöst. Den uppenbara förklaringen skulle ju bara att de dog i eldsvådan, men man fann inga kvarlevor efter dem och det är extremt otroligt att elden skulle ha förintat dem fullständigt.
Familjen hittade faktiskt några lämningar i askan, men de visade inga tecken på att ha skadats av eld och kan ha stulits från en kyrkogård och placerats på platsen! En teori är att eldsvådan startades som en avledningsmanöver för att kunna röva bort barnen, eftersom husets telefonledningar hade blivit kapade och familjens stege låg i en sänka 25 meter bort.
Under de följande åren sade sig många ögonvittnen ha sett barnen och 1968 fick familjen med posten ett mystiskt fotografi av en man som kan ha varit en vuxen Louis Sodder. Sorgligt nog dog både George och Jenny utan att någonsin ha fått reda på sanningen om vad som hände.
Familjen Jamison
Bobby Jamison, hans hustru Sherilynn och deras sexåriga dotter Madyson försvann allihop från en landsväg på Oklahomas landsbygd den 8 oktober 2009. Familjen Jamison verkar ha åkt ut för att titta på en tomt. Deras låsta pickup hittades övergiven och alla ägodelar fanns kvar i den, tillsammans med hunden, som nästan hade svultit ihjäl. Trots att det var kallt ute, hade hela familjen lämnat kvar sina jackor, och extra mystiskt var att ett kuvert innehållande 32 000 dollar hittades under sätet.
Familjen rapporteras ha haft finansiella problem och även uppfört sig underligt under veckorna före försvinnandet, då både Bobby och Sherilynn hävdade att det spökade i deras hus. På brottsplatsen fanns inga tecken på våld, vilken väckte spekulationer om huruvida familjen Jamison kan ha försvunnit med vilje eller för att begå ett utökat självmord. Det finns emellertid inga starka bevis för någon av dessa teorier, vilket gör deras försvinnande till ett av de mest förbluffande och frustrerande man kan tänka sig.
(från Listverse, översatt av mig bara för att jag tycker att det är roligt att översätta!)
Familjen Sodders barn
Det är tillräckligt hemskt för en familj att ett barn försvinner. Tänk dig då att FEM av dem försvinner samma natt!? Det var exakt vad som hände George och Jenny Sodder på julafton 1945. Familjen hade tio (!) barn, men efter att deras hus i Fayetteville, West Virginia brann ned till grunden, försvann fem av dem (Betty, Jennie, Louis, Martha och Maurice) spårlöst. Den uppenbara förklaringen skulle ju bara att de dog i eldsvådan, men man fann inga kvarlevor efter dem och det är extremt otroligt att elden skulle ha förintat dem fullständigt.
Familjen hittade faktiskt några lämningar i askan, men de visade inga tecken på att ha skadats av eld och kan ha stulits från en kyrkogård och placerats på platsen! En teori är att eldsvådan startades som en avledningsmanöver för att kunna röva bort barnen, eftersom husets telefonledningar hade blivit kapade och familjens stege låg i en sänka 25 meter bort.
Under de följande åren sade sig många ögonvittnen ha sett barnen och 1968 fick familjen med posten ett mystiskt fotografi av en man som kan ha varit en vuxen Louis Sodder. Sorgligt nog dog både George och Jenny utan att någonsin ha fått reda på sanningen om vad som hände.
Familjen Jamison
Bobby Jamison, hans hustru Sherilynn och deras sexåriga dotter Madyson försvann allihop från en landsväg på Oklahomas landsbygd den 8 oktober 2009. Familjen Jamison verkar ha åkt ut för att titta på en tomt. Deras låsta pickup hittades övergiven och alla ägodelar fanns kvar i den, tillsammans med hunden, som nästan hade svultit ihjäl. Trots att det var kallt ute, hade hela familjen lämnat kvar sina jackor, och extra mystiskt var att ett kuvert innehållande 32 000 dollar hittades under sätet.
Familjen rapporteras ha haft finansiella problem och även uppfört sig underligt under veckorna före försvinnandet, då både Bobby och Sherilynn hävdade att det spökade i deras hus. På brottsplatsen fanns inga tecken på våld, vilken väckte spekulationer om huruvida familjen Jamison kan ha försvunnit med vilje eller för att begå ett utökat självmord. Det finns emellertid inga starka bevis för någon av dessa teorier, vilket gör deras försvinnande till ett av de mest förbluffande och frustrerande man kan tänka sig.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Familjen McStay
Joseph och Summer McStay och deras två söner, 4-årige Gianni och 3-årige Joseph Jr, blev den 4 februari 2010 föremål för det märkligaste försvinnandet i modern tid. En säkerhetskamera fångade familjens bil som lämnade deras hem i Fallbrook, Kalifornien, och den hittades övergiven den 8 februari vid ett snabbköp några kvarter från den mexikanska gränsen. Myndigheter undersökte så småningom övervakningsfilmer och såg en familj som kan ha varit McStays passera gränsen, men bildkvalitén var för dålig för att man skulle kunna veta säkert.
Drygt tre år senare verkar myndigheterna luta åt teorin att familjen McStay iscensatte sitt eget försvinnande och gav sig av frivilligt. Å andra sidan hade de över 100 000 dollar på ett konto som aldrig hade rörts, och om det verkligen var de på övervakningsfilmen, var höll de då till under de fyra dagar som passerat sedan de gav sig av hemifrån? Om de faktiskt tog sig till Mexiko, vad hände sedan med dem? Många teorier har presenerats om detta fall, men ingenting verkar logiskt.
Joseph och Summer McStay och deras två söner, 4-årige Gianni och 3-årige Joseph Jr, blev den 4 februari 2010 föremål för det märkligaste försvinnandet i modern tid. En säkerhetskamera fångade familjens bil som lämnade deras hem i Fallbrook, Kalifornien, och den hittades övergiven den 8 februari vid ett snabbköp några kvarter från den mexikanska gränsen. Myndigheter undersökte så småningom övervakningsfilmer och såg en familj som kan ha varit McStays passera gränsen, men bildkvalitén var för dålig för att man skulle kunna veta säkert.
Drygt tre år senare verkar myndigheterna luta åt teorin att familjen McStay iscensatte sitt eget försvinnande och gav sig av frivilligt. Å andra sidan hade de över 100 000 dollar på ett konto som aldrig hade rörts, och om det verkligen var de på övervakningsfilmen, var höll de då till under de fyra dagar som passerat sedan de gav sig av hemifrån? Om de faktiskt tog sig till Mexiko, vad hände sedan med dem? Många teorier har presenerats om detta fall, men ingenting verkar logiskt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Mor och dotter försvinner
Den 21 november 1987 försvann Korrina Lynne Sagers Malinoski, en 26-årig kvinna från Mount Holly, South Carolina, mystiskt. Hon dök inte upp på jobbet och hennes bil hittades parkerad framför Mount Holly Plantation. Den 4 oktober 1988 - alltså nästan ett år senare - var Korrinas 8-åriga dotter, Annette Sagers, på väg till skolan och gick till busshållplatsen framför Mount Holly Plantation...och försvann även hon!
För att göra saker och ting ännu konstigare, hittade man en lapp på busshållplatsen, på vilken det stod: “Dad, momma come back. Give the boys a hug”.
Det såg ut som om den kunde ha skrivits under stress och handskriftsexperter kom fram till att den förmodligen skrivits av Annette. Det har spekulerats i om Annettes mor kan ha återvänt för att hämta sin dotter så att de kunde försvinna tillsammans, men hon lämnade kvar sina två söner och ingen har hört ett ord från vare sig Korrina eller Annette på 27 år. 2000 ringde en anonym person och hävdade att Annette låg begravd i Sumter County, men tipset ledde ingenstans.
Den 21 november 1987 försvann Korrina Lynne Sagers Malinoski, en 26-årig kvinna från Mount Holly, South Carolina, mystiskt. Hon dök inte upp på jobbet och hennes bil hittades parkerad framför Mount Holly Plantation. Den 4 oktober 1988 - alltså nästan ett år senare - var Korrinas 8-åriga dotter, Annette Sagers, på väg till skolan och gick till busshållplatsen framför Mount Holly Plantation...och försvann även hon!
För att göra saker och ting ännu konstigare, hittade man en lapp på busshållplatsen, på vilken det stod: “Dad, momma come back. Give the boys a hug”.
Det såg ut som om den kunde ha skrivits under stress och handskriftsexperter kom fram till att den förmodligen skrivits av Annette. Det har spekulerats i om Annettes mor kan ha återvänt för att hämta sin dotter så att de kunde försvinna tillsammans, men hon lämnade kvar sina två söner och ingen har hört ett ord från vare sig Korrina eller Annette på 27 år. 2000 ringde en anonym person och hävdade att Annette låg begravd i Sumter County, men tipset ledde ingenstans.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Uppdatering om familjen McStay. De har hittats:
Ur Expressen 16 november 2013:
Ur Expressen 16 november 2013:
Familj hittad begravd i Mojaveöknen
Kvarlevor efter fyra människor har hittats begravda i Mojaveöknen, två av dem barn.
Nu har polisen identifierat två av offren som ett par som försvann spårlöst 2010, skriver Daily Mail.
De mänskliga kvarlevorna hittades i måndags av en motorcyklist i Mojaveöknen utanför San Bernardino i Kalifornien. I går bekräftade polisen att två av offren har identifierats som Joseph McStay, 42, och hans hustru Summer McStay, 45. Paret har varit spårlöst försvunnet tillsammans med sina två söner, tre och fyra år gamla, sedan februari 2010.
- Det gick som en rysning genom kroppen, jag visste att det var dem, sade Joseph McStays bror Patrick till LA Times efter fyndet.
Barnen är oidentifierade
Polisen vill inte lämna några detaljer, men bekräftar att man även hittat kvarlevor efter två barn. De har dock inte kunnat identifieras ännu.
Enligt uppgifter i amerikanska medier finns det misstankar om att knarkkarteller kan ha varit inblandade. Kvarlevorna hittades i ett område nära den mexikanska gränsen och familjens bil hittades 2010 övergiven nära en gränsövergång till Mexiko, skriver Daily Mail.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
En dam försvinner
Aili Sarpio, 78 år, från Heinola i södra centrala Finland var en pigg och aktiv pensionär. Hon var änka sedan några år, men hade många vänner och god kontakt med familj och barnbarn. Inget tydde på att hon led av demens eller självmordstankar.
Måndagen 12 september 1988 skrevs hon in vid Reumasjukhuset för smärtor i nacken. På tisdag kväll klagade hon över att hon hade svårt att sova i den nya miljön och fick en sömntablett (en halv Imovane). Vid midnatt sov hon. Hennes rumskamrat släckte lampan 01:15. Då låg Aili i sin säng.
02:10 var hon försvunnen.
03:45 larmades polisen, då ingen kunde hitta Aili. På onsdagmorgonen letade alla i trakten: värnpliktiga, folk med sökhundar, frivilliga... Man finkammade hela sjukhuset, draggade i vattendrag och letade t.o.m. med helikopter.
Tre dagar senare hade man inte funnit ett enda spår efter Aili Sarpio. Hon var som uppslukad av jorden. En 12-årig pojke sade sig faktiskt ha sett en kvinna i nattlinne i Heinola under natten, men överkommissarie Reijo Federley avskrev det konstigt nog, med kommentaren: "Han var för långt borta och det fanns ingen belysning på platsen."
Aili Sarpios släktingar tror att Reumasjukhuset (som gick i konkurs för några år sedan) mörkar något. De har undvikit frågor och avslog en utredning om huruvida några fel begåtts i vården. Det tog dem nio (!) år att få ut Ailis journal!
Sjukhuset ligger visserligen lite ödsligt utanför Heinola, men skogarna runt det var välbesökta av bär- och svampplockare, det var ingen ödemark.
Kan Aili ha blivit förvirrad av insomningstabletten, förirrat sig ut i området och gått ned sig i någon sjö? Det finns en insjövik och en liten tjärn i området, men inga broar eller kajkanter, och någon som ramlar i från stranden lär ju hittas ganska snabbt. Vattnen har dessutom undersökts mycket noga.
Kan Aili faktiskt ha blivit kvar i den tio våningar höga byggnaden?
På nätet florerar vilda teorier om mordiska nattsköterskor, livsfarliga sopnedkast och uppgifter om "rum som aldrig någon gick in i."
Reijo Federley utesluter brott och självmord, Aili måste ha lämnat sjukhuset.
Men varför dröjde det nio år att få ut en journal som inte innehöll något kontroversiellt alls?
Var det sjukhuspersonalen som råkade ha ihjäl Aili?
https://mysteriebloggen.wordpress.com/tag/aili-sarpio/
Aili Sarpio, 78 år, från Heinola i södra centrala Finland var en pigg och aktiv pensionär. Hon var änka sedan några år, men hade många vänner och god kontakt med familj och barnbarn. Inget tydde på att hon led av demens eller självmordstankar.
Måndagen 12 september 1988 skrevs hon in vid Reumasjukhuset för smärtor i nacken. På tisdag kväll klagade hon över att hon hade svårt att sova i den nya miljön och fick en sömntablett (en halv Imovane). Vid midnatt sov hon. Hennes rumskamrat släckte lampan 01:15. Då låg Aili i sin säng.
02:10 var hon försvunnen.
03:45 larmades polisen, då ingen kunde hitta Aili. På onsdagmorgonen letade alla i trakten: värnpliktiga, folk med sökhundar, frivilliga... Man finkammade hela sjukhuset, draggade i vattendrag och letade t.o.m. med helikopter.
Tre dagar senare hade man inte funnit ett enda spår efter Aili Sarpio. Hon var som uppslukad av jorden. En 12-årig pojke sade sig faktiskt ha sett en kvinna i nattlinne i Heinola under natten, men överkommissarie Reijo Federley avskrev det konstigt nog, med kommentaren: "Han var för långt borta och det fanns ingen belysning på platsen."
Aili Sarpios släktingar tror att Reumasjukhuset (som gick i konkurs för några år sedan) mörkar något. De har undvikit frågor och avslog en utredning om huruvida några fel begåtts i vården. Det tog dem nio (!) år att få ut Ailis journal!
Sjukhuset ligger visserligen lite ödsligt utanför Heinola, men skogarna runt det var välbesökta av bär- och svampplockare, det var ingen ödemark.
Kan Aili ha blivit förvirrad av insomningstabletten, förirrat sig ut i området och gått ned sig i någon sjö? Det finns en insjövik och en liten tjärn i området, men inga broar eller kajkanter, och någon som ramlar i från stranden lär ju hittas ganska snabbt. Vattnen har dessutom undersökts mycket noga.
Kan Aili faktiskt ha blivit kvar i den tio våningar höga byggnaden?
På nätet florerar vilda teorier om mordiska nattsköterskor, livsfarliga sopnedkast och uppgifter om "rum som aldrig någon gick in i."
Reijo Federley utesluter brott och självmord, Aili måste ha lämnat sjukhuset.
Men varför dröjde det nio år att få ut en journal som inte innehöll något kontroversiellt alls?
Var det sjukhuspersonalen som råkade ha ihjäl Aili?
https://mysteriebloggen.wordpress.com/tag/aili-sarpio/
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Vem var Isdalskvinnan?
Mysteriet med Isdalskvinnan är ett av de främsta i Norges kriminalhistoria. Det är över 40 år sedan hon hittades och ännu vet ingen vem hon var. Eller finns det de som vet och inget kan säga?
Söndagen den 29 november 1970 råkade en far och två döttrar på ett makabert fynd i Dödsdalen, en del av Isdalen utanför Bergen (Dödsdalen har fått sitt namn efter en skidolycka för ca 100 år sedan). På ett nedbrunnet bål låg en svårt bränd kvinnokropp med avsvett hår. Bredvid henne hittade man tio Fenemal (sömntabletter), en tom likörflaska och några flaskor som innehållit bensin. Kvinnan hade dött av brännskador och kolosförgiftning. Ett blåmärke på hennes hals var enda tecknet på våld (kanske ett "karateslag"?).
Polisen nystade upp en märklig historia. Kvinnan hade rest runt i Norge och resten av Europa mellan 20 mars och 23 november 1970. Hon var i Bergen tre gånger. Hon använde fem olika alias och hade en hel bunt pass, alla falska. Enligt vittnen talade hon franska, tyska, engelska och flamländska. Hon förändrade sitt utseende med peruker och glasögon.
18 november 1970 kom hon till Bergen för sista gången, under namnet Elisabeth Leenhower, och sade sig vara från Belgien. Hon bodde ett dygn på hotell Rosenkrantz och bytte sedan till hotell Hordaheimen. Hotellpersonalen uppgav att kvinnan upphöll sig mycket på sitt rum och verkade vara på sin vakt.
Måndagen 23 november beställde receptionisten en taxi åt kvinnan och man såg henne lämna två väskor i en box på Bergens järnvägsstation. Sedan finns inga säkra tecken. Någon hade försökt "avidentifiera" henne på alla sätt: Alla etiketter var bortklippta från hennes kläder och bortrivna från en tub salva. Man kunde heller inte hitta några tydliga fingeravtryck. En anteckningsbok i kvinnans ägo innehöll underliga koder.
En fotograf som träffat kvinnan berättade att hon sagt sig vara från Sydafrika och att hon åkte runt för att "se vackra städer" halva året. Kvinnan var mellan 30 och 40, 164 cm lång, bredhöftad, med långt, mörkt hår och ett vackert, exotiskt utseende.
Kan hon ha varit sovjetisk spion? En KGB-agent skall ha anlänt till Trondheim samtidigt som Isdalskvinnan var där, men han flög mystiskt hem efter bara några timmar.
Bergens polismästare Oskar Hordnes avspisade konsekvent alla teorier och menade att Isdalskvinnan begått självmord genom att svälja piller, varpå hon fallit in i eldbålet (!!). Varför skulle en självmordsbenägen kvinna kasta sig på ett brinnande bål!?
2003 kom faktiskt ett vittne till polisen och berättade att han mött Isdalskvinnan uppe på fjället Flöyen. Hon var mycket tunnklädd och jagades av två män. Märkligt nog svarade polisen: "Glöm det där, det blir aldrig uppklarat."
I dag ligger Isdalskvinnan i en anonym grav i Bergen, i en förzinkad kista, så att eventuella släktningar skall kunna identifiera henne.
Fallet preskriberades 1995.
Varför har ingen efterlyst kvinnan? Någon, någonstans, måste väl sakna henne?
Mysteriet med Isdalskvinnan är ett av de främsta i Norges kriminalhistoria. Det är över 40 år sedan hon hittades och ännu vet ingen vem hon var. Eller finns det de som vet och inget kan säga?
Söndagen den 29 november 1970 råkade en far och två döttrar på ett makabert fynd i Dödsdalen, en del av Isdalen utanför Bergen (Dödsdalen har fått sitt namn efter en skidolycka för ca 100 år sedan). På ett nedbrunnet bål låg en svårt bränd kvinnokropp med avsvett hår. Bredvid henne hittade man tio Fenemal (sömntabletter), en tom likörflaska och några flaskor som innehållit bensin. Kvinnan hade dött av brännskador och kolosförgiftning. Ett blåmärke på hennes hals var enda tecknet på våld (kanske ett "karateslag"?).
Polisen nystade upp en märklig historia. Kvinnan hade rest runt i Norge och resten av Europa mellan 20 mars och 23 november 1970. Hon var i Bergen tre gånger. Hon använde fem olika alias och hade en hel bunt pass, alla falska. Enligt vittnen talade hon franska, tyska, engelska och flamländska. Hon förändrade sitt utseende med peruker och glasögon.
18 november 1970 kom hon till Bergen för sista gången, under namnet Elisabeth Leenhower, och sade sig vara från Belgien. Hon bodde ett dygn på hotell Rosenkrantz och bytte sedan till hotell Hordaheimen. Hotellpersonalen uppgav att kvinnan upphöll sig mycket på sitt rum och verkade vara på sin vakt.
Måndagen 23 november beställde receptionisten en taxi åt kvinnan och man såg henne lämna två väskor i en box på Bergens järnvägsstation. Sedan finns inga säkra tecken. Någon hade försökt "avidentifiera" henne på alla sätt: Alla etiketter var bortklippta från hennes kläder och bortrivna från en tub salva. Man kunde heller inte hitta några tydliga fingeravtryck. En anteckningsbok i kvinnans ägo innehöll underliga koder.
En fotograf som träffat kvinnan berättade att hon sagt sig vara från Sydafrika och att hon åkte runt för att "se vackra städer" halva året. Kvinnan var mellan 30 och 40, 164 cm lång, bredhöftad, med långt, mörkt hår och ett vackert, exotiskt utseende.
Kan hon ha varit sovjetisk spion? En KGB-agent skall ha anlänt till Trondheim samtidigt som Isdalskvinnan var där, men han flög mystiskt hem efter bara några timmar.
Bergens polismästare Oskar Hordnes avspisade konsekvent alla teorier och menade att Isdalskvinnan begått självmord genom att svälja piller, varpå hon fallit in i eldbålet (!!). Varför skulle en självmordsbenägen kvinna kasta sig på ett brinnande bål!?
2003 kom faktiskt ett vittne till polisen och berättade att han mött Isdalskvinnan uppe på fjället Flöyen. Hon var mycket tunnklädd och jagades av två män. Märkligt nog svarade polisen: "Glöm det där, det blir aldrig uppklarat."
I dag ligger Isdalskvinnan i en anonym grav i Bergen, i en förzinkad kista, så att eventuella släktningar skall kunna identifiera henne.
Fallet preskriberades 1995.
Varför har ingen efterlyst kvinnan? Någon, någonstans, måste väl sakna henne?
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Mysteriet i Somosierra
26 juni 1986.
Andrés Martínez Gómez skulle frakta 20 000 liter svavelsyra i en tankbil från Cartagena vid spanska Medelhavskusten till Bilbao i Baskien. Med sig hade han sin hustru Carmen och deras 10-årige son Juan Pedro, som gärna ville se norra Spanien. En tidig morgon stannade de till vid ett värdshus i Cabanillas de la Sierra nära Madrid för att äta frukost. En servitör mindes dem, eftersom pojken var helt klädd i rött. De verkade vara en helt vanlig familj.
Det var strax efter att familjen lämnat värdshuset som det märkliga hände. Plötsligt började tankbilen köra väldigt fort, ca. 140 km/h., för att sedan tvärbromsa och gasa upp till 140 igen. Detta skedde tolv gånger på drygt en timme efter stoppet på värdshuset.
I en brant nedförsbacke i bergspasset Puerto de Somosierra i centrala Spanien smällde det. Tre bilar krockade, tankbilen välte och svavelcisternen rämnade. Andrés och Carmen brändes till döds.
Efter att de svårt chockade farföräldrarna undrat var deras barnbarn var, insåg polisen att det suttit en tredje person i förarhytten, men allt man hittade var Juan Pedros ena sko.
Enligt rättsmedicinarna var det helt omöjligt att pojken skulle ha förintats av syran, det blir alltid tänder och benrester kvar.
Hade han lyckats ta sig ur bilen i tid, men irrat bort sig i terrängen? Möjligt, men man fann inga spår.
Polisen förhörde vittnen och historien blev riktigt kuslig. En skåpbil skall ha kört framför tankbilen och accelererat och tvärbromsat på samma sätt. Två herdar sade sig ha sett en vit skåpbil stanna vid bilvraket efter kraschen. Två långa, bleka personer i fotsida, vita rockar gick ut, hämtade ett bylte i hytten, lastade in det i skåpbilen och körde iväg. Var "byltet" Juan Pedro? Och vilka var männen i vita rockar? En pedofilring? En skum sekt? Eller var pappan inblandad i narkotikasmuggling?
Numera säger en vandringssägen att man under mörka, stormiga nätter kan se en liten rödklädd pojke vandra ensam längs vägarna i Somosierra...
26 juni 1986.
Andrés Martínez Gómez skulle frakta 20 000 liter svavelsyra i en tankbil från Cartagena vid spanska Medelhavskusten till Bilbao i Baskien. Med sig hade han sin hustru Carmen och deras 10-årige son Juan Pedro, som gärna ville se norra Spanien. En tidig morgon stannade de till vid ett värdshus i Cabanillas de la Sierra nära Madrid för att äta frukost. En servitör mindes dem, eftersom pojken var helt klädd i rött. De verkade vara en helt vanlig familj.
Det var strax efter att familjen lämnat värdshuset som det märkliga hände. Plötsligt började tankbilen köra väldigt fort, ca. 140 km/h., för att sedan tvärbromsa och gasa upp till 140 igen. Detta skedde tolv gånger på drygt en timme efter stoppet på värdshuset.
I en brant nedförsbacke i bergspasset Puerto de Somosierra i centrala Spanien smällde det. Tre bilar krockade, tankbilen välte och svavelcisternen rämnade. Andrés och Carmen brändes till döds.
Efter att de svårt chockade farföräldrarna undrat var deras barnbarn var, insåg polisen att det suttit en tredje person i förarhytten, men allt man hittade var Juan Pedros ena sko.
Enligt rättsmedicinarna var det helt omöjligt att pojken skulle ha förintats av syran, det blir alltid tänder och benrester kvar.
Hade han lyckats ta sig ur bilen i tid, men irrat bort sig i terrängen? Möjligt, men man fann inga spår.
Polisen förhörde vittnen och historien blev riktigt kuslig. En skåpbil skall ha kört framför tankbilen och accelererat och tvärbromsat på samma sätt. Två herdar sade sig ha sett en vit skåpbil stanna vid bilvraket efter kraschen. Två långa, bleka personer i fotsida, vita rockar gick ut, hämtade ett bylte i hytten, lastade in det i skåpbilen och körde iväg. Var "byltet" Juan Pedro? Och vilka var männen i vita rockar? En pedofilring? En skum sekt? Eller var pappan inblandad i narkotikasmuggling?
Numera säger en vandringssägen att man under mörka, stormiga nätter kan se en liten rödklädd pojke vandra ensam längs vägarna i Somosierra...
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Den döde mannen i ödemarken
Den 11 juli 1979 fick polisen i Kiruna ett larm från en vägarbetare. Denne hade hittat mänskliga fotspår längs en nybyggd skogsväg, långt ute i den lappländska ödemarken, strax norr om rymdbasen Esrange. En patrull sändes ut att följa spåren, som slutade några kilometer in i skogen. Där hittade de en ihjälfrusen man. Trots att det blir mycket kallt i de lappländska skogarna även sommartid, var mannen ganska tunnklädd, i jeans, cowboyboots (!) och en tunn vindtygsjacka. Han var mellan 20 och 30, 177 cm lång med cendréfärgat hår. Han var slätrakad, men hade polisonger. Enligt den rättskemiska undersökningen var han inte påverkad av alkohol eller droger när han dog. Han bar inga ID-handlingar på sig. Bredvid honom fann man resterna av en liten brasa, en kaffepanna, två trasiga tändsticksaskar, lite socker och en ask plåster. Inget mer.
Hur i hela friden kunde han ha hamnat ute i ödemarken? Det fanns inget fordon i närheten och ingen gav sig till känna för att berätta att de givit mannen lift eller ens sett honom. Visst kunde han ha gått, men platsen där han hittades ligger över 2 mil från Kiruna och 15 km från närmaste bebyggelse, Jukkasjärvi.
"Om han inte gått dit, kanske hela vägen från Kiruna, borde någon ha lagt märke till honom," sade polisinspektör Bo Lantto. "Folk är vaksamma i de här trakterna och det är ganska iögonfallande om någon knallar där längs vägen. Men den här mannen verkar ingen ha sett."
Mannens fingeravtryck och signalement skickades till polismyndigheterna i Norge, Finland och Danmark; uppgifterna förmedlades också till Interpol. Inga resultat.
Så småningom blev den okände mannen kremerad, och eftersom det inte bedömdes ligga något brott bakom hans död, blev fallet nedlagt. För den som i dag vill sätta sig in i mysteriet, finns bara en pappersmapp hos polisen i Kiruna.
Över 30 år har gått sedan mannen hittades, men polisinspektör Bo Lantto har inte givit upp hoppet om att mannen i skogen någon gång skall kunna identifieras.
"Kanske var han en olycklig människa som fann något slags frid här uppe i ensamheten. Men alla har ju en far och en mor och någonstans finns det en anhörig eller bekant, någon som kanske tänker på honom varje dag."
Den 11 juli 1979 fick polisen i Kiruna ett larm från en vägarbetare. Denne hade hittat mänskliga fotspår längs en nybyggd skogsväg, långt ute i den lappländska ödemarken, strax norr om rymdbasen Esrange. En patrull sändes ut att följa spåren, som slutade några kilometer in i skogen. Där hittade de en ihjälfrusen man. Trots att det blir mycket kallt i de lappländska skogarna även sommartid, var mannen ganska tunnklädd, i jeans, cowboyboots (!) och en tunn vindtygsjacka. Han var mellan 20 och 30, 177 cm lång med cendréfärgat hår. Han var slätrakad, men hade polisonger. Enligt den rättskemiska undersökningen var han inte påverkad av alkohol eller droger när han dog. Han bar inga ID-handlingar på sig. Bredvid honom fann man resterna av en liten brasa, en kaffepanna, två trasiga tändsticksaskar, lite socker och en ask plåster. Inget mer.
Hur i hela friden kunde han ha hamnat ute i ödemarken? Det fanns inget fordon i närheten och ingen gav sig till känna för att berätta att de givit mannen lift eller ens sett honom. Visst kunde han ha gått, men platsen där han hittades ligger över 2 mil från Kiruna och 15 km från närmaste bebyggelse, Jukkasjärvi.
"Om han inte gått dit, kanske hela vägen från Kiruna, borde någon ha lagt märke till honom," sade polisinspektör Bo Lantto. "Folk är vaksamma i de här trakterna och det är ganska iögonfallande om någon knallar där längs vägen. Men den här mannen verkar ingen ha sett."
Mannens fingeravtryck och signalement skickades till polismyndigheterna i Norge, Finland och Danmark; uppgifterna förmedlades också till Interpol. Inga resultat.
Så småningom blev den okände mannen kremerad, och eftersom det inte bedömdes ligga något brott bakom hans död, blev fallet nedlagt. För den som i dag vill sätta sig in i mysteriet, finns bara en pappersmapp hos polisen i Kiruna.
Över 30 år har gått sedan mannen hittades, men polisinspektör Bo Lantto har inte givit upp hoppet om att mannen i skogen någon gång skall kunna identifieras.
"Kanske var han en olycklig människa som fann något slags frid här uppe i ensamheten. Men alla har ju en far och en mor och någonstans finns det en anhörig eller bekant, någon som kanske tänker på honom varje dag."
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kvinnan i skyttevärnet
Österskär i Norrtälje skärgård var tidigare platsen för en försvarsanläggning. Många av anläggningarna från Kalla Krigets dagar stängs nu, och det var i januari 2002 som arbetare hittade skelettbitar i ett skyttevärn på den lilla obebodda ön. Skyttevärnet var en 1,5 meter djup grop i marken. Skelettdelarna visade sig komma från en kvinna som hade varit ca 180 cm lång. Benbitarna var nötta och det fanns tång på dem, vilket visade att de hade legat och skvalpat runt i havet, men de hade också skador som inte kan ha kommit till av naturliga orsaker, utan orsakats av någon annan.
Hur hamnade benbitarna i skyttevärnet? De kan inte ha spolats dit av vattnet, värnet ligger högt ovanför strandlinjen och är täckt av metalluckor. Någon måste ha lagt dit benresterna.
"Kanske var det någon som fick dem i nätet och som inte ville höra av sig till polisen eftersom de inte hade rätt att fiska där," säger Curt Johnsson, pensionerad kriminalare på Norrtäljepolisen.
Fallet togs upp i Veckans Brott i SVT i höstas, men man fick inga nya tips.
Kvinnan var mellan 40 och 60 år när hon dog. Hon ligger nu begravd på Rådmansö kyrkogård.
"Folk har hört av sig och undrat om hon inte kan vara ett offer från Estonia, men det stämmer inte med skadorna," säger Curt Johnsson.
Österskär i Norrtälje skärgård var tidigare platsen för en försvarsanläggning. Många av anläggningarna från Kalla Krigets dagar stängs nu, och det var i januari 2002 som arbetare hittade skelettbitar i ett skyttevärn på den lilla obebodda ön. Skyttevärnet var en 1,5 meter djup grop i marken. Skelettdelarna visade sig komma från en kvinna som hade varit ca 180 cm lång. Benbitarna var nötta och det fanns tång på dem, vilket visade att de hade legat och skvalpat runt i havet, men de hade också skador som inte kan ha kommit till av naturliga orsaker, utan orsakats av någon annan.
Hur hamnade benbitarna i skyttevärnet? De kan inte ha spolats dit av vattnet, värnet ligger högt ovanför strandlinjen och är täckt av metalluckor. Någon måste ha lagt dit benresterna.
"Kanske var det någon som fick dem i nätet och som inte ville höra av sig till polisen eftersom de inte hade rätt att fiska där," säger Curt Johnsson, pensionerad kriminalare på Norrtäljepolisen.
Fallet togs upp i Veckans Brott i SVT i höstas, men man fick inga nya tips.
Kvinnan var mellan 40 och 60 år när hon dog. Hon ligger nu begravd på Rådmansö kyrkogård.
"Folk har hört av sig och undrat om hon inte kan vara ett offer från Estonia, men det stämmer inte med skadorna," säger Curt Johnsson.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Är det du som skrivit texterna eller har du kopierat dom från nån sajt? Är det inte dina texter så är det brukligt att sätta det inom citat och ange varifrån texterna kommer.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Moggy skrev:Är det du som skrivit texterna eller har du kopierat dom från nån sajt? Är det inte dina texter så är det brukligt att sätta det inom citat och ange varifrån texterna kommer.
Jag har skrivit om dem med egna ord. De två historierna ovan kommer från Aftonbladet Söndag 6/7 - 14 och ursprungstexterna är skrivna av Katarina Norrgrann. Men som sagt, jag har inte kopierat.
Texterna om Aili Sarpio, Isdalskvinnan och Mysteriet i Somosierra är också omskrivna av mig, men kommer även de från artiklar Katarina Norrgrann har skrivit i Aftonbladet, plus att jag har varit ute en del på Mysteriebloggen (en länk finns i mitt inlägg "En dam försvinner"). Ännu längre tillbaka i tråden finner du några artiklar som jag har översatt från engelska; de kommer från sajten Listverse.
Jag kopierar aldrig in text direkt från sidor. Texter på engelska översätter jag och texter på svenska skriver jag om med egna ord.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Synd att de kremerade den där döde mannen utanför Kiruna. Annars kunde de ha tagit DNA nu, och fått veta mer om honom. Och de kunde också ha kollat upp var i världen han växt upp genom att analysera benen eller tänderna.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Korset i Röjden, det er et kors i bakken og det vokser ikke noe i selve korset. Det sies at det ble funnnet sent på 1800-tallet og at ingenting har vokst i det siden da.
I Röjden finner man også spökerierna ved Velgunaho, det skal ha blitt så ille at de som bodde der rev huset og flyttet, kun grunnmuren står igjen. Det sies at det bodde en blind kvinne på Velgunaho, hun skal ha merket at noe var i ferd med å skje før spøkelsene kom og advarte de andre, hun sa "nu kommer de små.."
I Röjden finner man også spökerierna ved Velgunaho, det skal ha blitt så ille at de som bodde der rev huset og flyttet, kun grunnmuren står igjen. Det sies at det bodde en blind kvinne på Velgunaho, hun skal ha merket at noe var i ferd med å skje før spøkelsene kom og advarte de andre, hun sa "nu kommer de små.."
- Jeopardy Lane
- Inaktiv
- Inlägg: 1450
- Anslöt: 2014-02-23
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Barnen i skåpbilen
Den 28 september 1988 försvann 19-åriga Tara Calico från sitt hem i Belen, New Mexico, för att ta en cykeltur längs Highway 47. Hon kom aldrig tillbaka. Det enda man hittade var hennes freestyle med ett kassettband i.
Den 15 juni 1989 var en kvinna och handlade i den lilla staden Port St Joe i Florida. Hon lade märke till att en skåpbil stod parkerad nära hennes bil, men tänkte inte mer på det, utan gick in i affären.
När kvinnan kom tillbaka var skåpbilen borta, men där den stått hittade hon ett otäckt fotografi: En tonårsflicka och en liten pojke ligger med förtejpade munnar och till synes bakbundna i vad som kan vara en skåpbil. Hade de hela tiden legat inne i skåpbilen på parkeringen, oförmögna att ropa på hjälp? Är fotografiet ett sätt att påkalla uppmärksamhet? Eller är det hela ett sjukt skämt?
Kvinnan lämnade fotografiet till polisen. Man fick fram att fotografiet var taget i en vit Toyota-skåpbil utan fönster, modell sent 1980-tal och att fotofilmen var från tidigast maj 1989.Fotot var alltså högt en månad gammalt.
Tara Calicos föräldrar var övertygade om att flickan på fotot är Tara. De kände igen ett ärr på hennes ena ben och boken som ligger bredvid flickan är skriven av Taras favoritförfattare VC Andrews.
Scotland Yard ansåg också att flickan på bilden är Tara, medan Los Alamos National Laboratory kom fram till motsatsen. FBI sade att de inte kunde avgöra om det var Tara eller ej.
Vittnen uppgav att de hade sett Tara Calico på stranden i Port St Joe, där hon var i sällskap med flera vuxna män, som föreföll att ge henne order.
Under åren har det dykt upp fler foton som sägs föreställa Tara; först en närbild av en flicka med igentejpad mun, troligen liggande i en skåpbil. Detta foto hittades på en byggarbetsplats i Montecito, Kalifornien. Fotot tros vara äkta.
Den andra bilden föreställde en flicka med gasbinda för ögonen, sittande på ett tåg. Detta foto var dock taget med en film som inte fanns på marknaden före 1990 och fotot anses vara ett grymt skämt.
Taras föräldrar är i dag döda. De fick aldrig veta sanningen om sin dotter.
Och den lille pojken? Det finns teorier om att det kan vara Michael Henley, 9 år, som försvunnit under en campingtur i New Mexico. Polisen hittade dock hans kvarlevor och man kom fram till att pojken förmodligen dött sedan han gått vilse i ödemarken. Inget tydde på att han utsatts för något brott.
2008 trädde en sheriff, Rene Rivera, fram och och påstod sig veta vad som hänt Tara. Hon skall ha blivit dödad av två pojkar från hennes high school. De jagade henne med bil och körde på hennes cykel. Antingen omkom hon då, eller så blev hon ihjälslagen när hon hotade att anmäla dem. Pojkarna skall senare ha fått hjälp att gömma liket. Rivera påstod sig veta både vilka pojkarna var och vilka som hjälpt dem, men inget kan göras så länge man inte har något lik.
Men om barnen på bilden inte är Tara och Michael, vilka är det då?
Den 28 september 1988 försvann 19-åriga Tara Calico från sitt hem i Belen, New Mexico, för att ta en cykeltur längs Highway 47. Hon kom aldrig tillbaka. Det enda man hittade var hennes freestyle med ett kassettband i.
Den 15 juni 1989 var en kvinna och handlade i den lilla staden Port St Joe i Florida. Hon lade märke till att en skåpbil stod parkerad nära hennes bil, men tänkte inte mer på det, utan gick in i affären.
När kvinnan kom tillbaka var skåpbilen borta, men där den stått hittade hon ett otäckt fotografi: En tonårsflicka och en liten pojke ligger med förtejpade munnar och till synes bakbundna i vad som kan vara en skåpbil. Hade de hela tiden legat inne i skåpbilen på parkeringen, oförmögna att ropa på hjälp? Är fotografiet ett sätt att påkalla uppmärksamhet? Eller är det hela ett sjukt skämt?
Kvinnan lämnade fotografiet till polisen. Man fick fram att fotografiet var taget i en vit Toyota-skåpbil utan fönster, modell sent 1980-tal och att fotofilmen var från tidigast maj 1989.Fotot var alltså högt en månad gammalt.
Tara Calicos föräldrar var övertygade om att flickan på fotot är Tara. De kände igen ett ärr på hennes ena ben och boken som ligger bredvid flickan är skriven av Taras favoritförfattare VC Andrews.
Scotland Yard ansåg också att flickan på bilden är Tara, medan Los Alamos National Laboratory kom fram till motsatsen. FBI sade att de inte kunde avgöra om det var Tara eller ej.
Vittnen uppgav att de hade sett Tara Calico på stranden i Port St Joe, där hon var i sällskap med flera vuxna män, som föreföll att ge henne order.
Under åren har det dykt upp fler foton som sägs föreställa Tara; först en närbild av en flicka med igentejpad mun, troligen liggande i en skåpbil. Detta foto hittades på en byggarbetsplats i Montecito, Kalifornien. Fotot tros vara äkta.
Den andra bilden föreställde en flicka med gasbinda för ögonen, sittande på ett tåg. Detta foto var dock taget med en film som inte fanns på marknaden före 1990 och fotot anses vara ett grymt skämt.
Taras föräldrar är i dag döda. De fick aldrig veta sanningen om sin dotter.
Och den lille pojken? Det finns teorier om att det kan vara Michael Henley, 9 år, som försvunnit under en campingtur i New Mexico. Polisen hittade dock hans kvarlevor och man kom fram till att pojken förmodligen dött sedan han gått vilse i ödemarken. Inget tydde på att han utsatts för något brott.
2008 trädde en sheriff, Rene Rivera, fram och och påstod sig veta vad som hänt Tara. Hon skall ha blivit dödad av två pojkar från hennes high school. De jagade henne med bil och körde på hennes cykel. Antingen omkom hon då, eller så blev hon ihjälslagen när hon hotade att anmäla dem. Pojkarna skall senare ha fått hjälp att gömma liket. Rivera påstod sig veta både vilka pojkarna var och vilka som hjälpt dem, men inget kan göras så länge man inte har något lik.
Men om barnen på bilden inte är Tara och Michael, vilka är det då?
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Little boy lost
Den 7 augusti 1973 blev några radiooperatörer i New Mexico chockade och oroliga när de tog emot signaler från en liten pojke som bönade om hjälp. Han sade att han hette Larry och att han satt instängd i en röd och vit pickup tillsammans med sin pappa, som kunde vara död.
Enligt Larry hade hans pappa tagit med honom på en jakttripp. Någon gång längs vägen hade de råkat ut för en olycka och pickupen hade kört ned i en ravin, vilket hade lett till att dörrarna förstördes så att de inte gick att öppna. Larry berättade att de inte kunde komma ut, att de saknade både mat och vatten och att han inte hade någon aning om var olyckan hade skett. För att göra det hela värre, bytte han hela tiden kanal, tydligen i panik. Han trodde att fadern hade fått en hjärtinfarkt och dött.
Radiooperatörerna blev frustrerade, för Larrys signal försvann och återkom flera gånger. Hans rop på hjälp nådde även delstater som Kalifornien och Wyoming. Myndigheterna kontaktades och sökandet efter Larry inleddes i New Mexico, någonstans i bergen där man trodde att signalen hade sänts ut. Tusentals volontärer gav sig av till området, men deltog inte i det officiella sökandet, vilket ledde till förvirring.
Dagarna gick och historien nådde massmedia. Larrys signal blev svagare, för batteriet höll på att dö. "Skämtsamma" personer härmade Larrys röst och sände ut egna meddelande i etern, vilket naturligtvis bara orsakade ytterligare kaos.
Den 12 augusti hade man fortfarande inte hittat någon pickup, ingen hade efterlyst en försvunnen pojke, Larrys signal hade upphört och myndigheterna anklagade radiooperatörerna för bedrägeri.Ingen nöjaktig förklaring uppkom dock. Var Larrys rop på hjälp bara ett dåligt skämt, eller dog verkligen en liten pojke ensam i den amerikanska ödemarken, fastklämd i en bil? Men varför var det i sådana fall ingen som saknade honom och hans far?
Från Listverse, översatt från engelska av mig.
Den 7 augusti 1973 blev några radiooperatörer i New Mexico chockade och oroliga när de tog emot signaler från en liten pojke som bönade om hjälp. Han sade att han hette Larry och att han satt instängd i en röd och vit pickup tillsammans med sin pappa, som kunde vara död.
Enligt Larry hade hans pappa tagit med honom på en jakttripp. Någon gång längs vägen hade de råkat ut för en olycka och pickupen hade kört ned i en ravin, vilket hade lett till att dörrarna förstördes så att de inte gick att öppna. Larry berättade att de inte kunde komma ut, att de saknade både mat och vatten och att han inte hade någon aning om var olyckan hade skett. För att göra det hela värre, bytte han hela tiden kanal, tydligen i panik. Han trodde att fadern hade fått en hjärtinfarkt och dött.
Radiooperatörerna blev frustrerade, för Larrys signal försvann och återkom flera gånger. Hans rop på hjälp nådde även delstater som Kalifornien och Wyoming. Myndigheterna kontaktades och sökandet efter Larry inleddes i New Mexico, någonstans i bergen där man trodde att signalen hade sänts ut. Tusentals volontärer gav sig av till området, men deltog inte i det officiella sökandet, vilket ledde till förvirring.
Dagarna gick och historien nådde massmedia. Larrys signal blev svagare, för batteriet höll på att dö. "Skämtsamma" personer härmade Larrys röst och sände ut egna meddelande i etern, vilket naturligtvis bara orsakade ytterligare kaos.
Den 12 augusti hade man fortfarande inte hittat någon pickup, ingen hade efterlyst en försvunnen pojke, Larrys signal hade upphört och myndigheterna anklagade radiooperatörerna för bedrägeri.Ingen nöjaktig förklaring uppkom dock. Var Larrys rop på hjälp bara ett dåligt skämt, eller dog verkligen en liten pojke ensam i den amerikanska ödemarken, fastklämd i en bil? Men varför var det i sådana fall ingen som saknade honom och hans far?
Från Listverse, översatt från engelska av mig.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Känner du till tidningen En ding ding Värld? Jag misstänker att du skulle ha älskat den.
Återgå till Intressanta intressen