Jag väntade på min utredning i 1,5 år. Det var jag själv som tyckte att jag skulle utredas och därför skickade in en egenremiss (vilket sedan psykologer/läkare jag träffade menade var en bra idé). Jag hörde talas om Asperger först för ungefär 3,5 år sedan (men började inte på allvar fundera på om det var något jag själv levde med förrän för ungefär 2,5 år sedan). Jag har, alltså, haft lång tid på mig att försöka bearbeta och processa det hela. Nu är min utredning snart klar (samtal med mina föräldrar är i princip det enda som är kvar innan psykologen måste komma till någon slags konklusion) och sist vi sågs sa psykologen som utreder mig att all information verkar peka åt ett håll: Asperger.

Jag har, som sagt, haft lång tid på mig att bearbeta det hela men nu när det faktiskt verkar vara så att jag kommer få en diagnos (det är uppenbarligen inte helt säkert än så det är inget jag kan garantera) så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Nu när det verkar vara så att jag kommer få en diagnos så går jag och förnekar det hela och tänker att det inte kan stämma. Jag tror inte att någon jag känner skulle gissa på att jag har någon form av "autismspektrumstörning". Utåt sett verkar jag klara mig ganska bra. Detta återupplivar tankar som jag haft av och till under två års tid (är ganska säker på att jag nämnt dem tidigare). Tankar som till exempel "tänk om jag undermedvetet sitter och överdriver/ljuger under utredningen", "tänk om jag bara inbillar mig mina problem", "tänk om mina minnen är falska?", "tänk om jag läste för mycket om Asperger när jag fick reda på det och det nu påverkat utredningen genom att jag undermedvetet 'plockat upp' symptom och nu tror att jag har problem som jag egentligen inte har" osv. Det är utmattande att känna att man inte riktigt kan lita på sin hjärna.

Jag är rädd att jag ska få en diagnos när jag egentligen inte borde ha en eller att jag inte ska få en diagnos när jag egentligen borde ha en. Är rädd att det ska bli fel helt enkelt.

Dessutom är jag orolig för vad som kommer att hända efter utredningen samt hur folk (familj, nära vänner och möjligtvis lärare som behöver veta) som får reda på min eventuella diagnos kommer reagera. Jag är orolig för att man, om man berättar om sin diagnos, automatiskt ska anses vara sämre eller dum eller helt enkelt inkapabel till att göra saker. Är det så?

Hur resonerar ni kring allt det här? Både när det gäller alla tvivel samt folks reaktioner.

Hur tror du att en eventuell diagnos kommer att påverka dig isåfall?

Jag vet inte riktigt och det kanske beror på vad du menar med frågan. Har svårt att föreställa mig sådant. Jag hoppas att jag kan få en förklaring på varför saker och ting är som de är men jag vet inte exakt hur en diagnos kommer påverka mig. Det kan jag ju inte veta innan jag fått diagnosen (om jag nu får den).

Om du inte finner att ev. diagnos påverkar dig i ditt liv finns det ingen betydelse mer än att du vet. Annars innebär det hela att du kan få hjälp med det som inte funkar t. ex. boendestöd eller kjedjetäcke. Kort du kommer inte få någon stämpel i pannan som förklarar dig som dum.

Beror vilken hjälp man är behov utav. LSS och remiss till habilitering kan man få med diagnos. Förtidspension också.
Det som är negativt är att myndigheter har något på dig, trafikmyndigheten, sociala, AF osv.

bilbauer skrev:Beror vilken hjälp man är behov utav. LSS och remiss till habilitering kan man få med diagnos. Förtidspension också.
Det som är negativt är att myndigheter har något på dig, trafikmyndigheten, sociala, AF osv.

Trafikkmyndighetene?

bilbauer skrev:Beror vilken hjälp man är behov utav. LSS och remiss till habilitering kan man få med diagnos. Förtidspension också.
Det som är negativt är att myndigheter har något på dig, trafikmyndigheten, sociala, AF osv.

Jag är varken intresserad av LSS eller förtidspension. Det jag känner att jag behöver är någon att prata med (en psykolog alltså) där behandlingen är anpassad efter de svårigheter jag har (till exempel det faktum att jag fastnar i detaljer, hakar upp mig på saker, måste förstå allt, behöver specifika frågor osv) och fortsatt stöd i studierna i form av att få skriva tenta i eget rum och så där.

Det där med att myndigheter "har något på mig" oroar mig. Har de alltså tillgång till journaler osv? Vad kan det få för konsekvenser för mig?

Neutrino skrev:Det där med att myndigheter "har något på mig" oroar mig. Har de alltså tillgång till journaler osv? Vad kan det få för konsekvenser för mig?

Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

slackern skrev:Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

1. Kan folk inom vården fortfarande läsa journalen då (det vill man ju att de ska kunna)? Vilka har tillgång till dem om de spärras?

2. Vad är "haken"? Med att spärra journalerna alltså.

Neutrino skrev:

slackern skrev:Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

1. Kan folk inom vården fortfarande läsa journalen då (det vill man ju att de ska kunna)? Vilka har tillgång till dem om de spärras?

2. Vad är "haken"? Med att spärra journalerna alltså.

Om journalen är spärrad så kan den bara läsas utav dom du godkänner. Så det blir väl typ dom på den psykiatriska mottagningen och habliteringen som har tillgång till den.

http://www.socialstyrelsen.se/fragoroch ... tdatalagen

det var jag med. jag fick diagnosen "Fobisk personlighetsstörning" nyligen.

slackern skrev:

Neutrino skrev:Det där med att myndigheter "har något på mig" oroar mig. Har de alltså tillgång till journaler osv? Vad kan det få för konsekvenser för mig?

Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

Men myndigheter har väl inte tillgång till journaler även om de inte är spärrade, det är väl bara personal inom vården som av någon anledning behöver tillgång till journalen som vid exempelvis läkarbesök eller behandling som kan läsa i journalen?

Wine skrev:

slackern skrev:

Neutrino skrev:Det där med att myndigheter "har något på mig" oroar mig. Har de alltså tillgång till journaler osv? Vad kan det få för konsekvenser för mig?

Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

Men myndigheter har väl inte tillgång till journaler ändå även om de inte är spärrade, det är väl bara personal inom vården som av någon anledning behöver tillgång till journalen som vid exempelvis läkarbesök eller behandling som kan läsa i journalen?

Det stämmer fröken Wine fast om TS vill ha hjälp med LSS så kan kommunen be att få titta i journalerna. Fast då måste dom ha en underskrift.

Om läkaren ansöker om LSS-insats så har ju socialen i sina papper att man har asperger. De är ju tillgängliga vid utredningar i framtiden om man får barn givetvis. Även försäkringskassan ser diagnoser och journaler vid sjukskrivningar. Arbetsförmedlingen gillar diagnoser så dom kan ge folk koder.
Transportstyrelsen vid körkortstillstånd exv.

Neutrino skrev:Det jag känner att jag behöver är någon att prata med (en psykolog alltså) där behandlingen är anpassad efter de svårigheter jag har (till exempel det faktum att jag fastnar i detaljer, hakar upp mig på saker, måste förstå allt, behöver specifika frågor osv) och fortsatt stöd i studierna i form av att få skriva tenta i eget rum och så där.

Du behöver ju inte diagnos för att gå till en psykolog. De duktiga psykologerna finns dessutom inte i den offentliga psykiatrin där man gör utredningar utan där är syftet med utredningarna oftast som jag nämner sjukpensionering och andra insatser.

River skrev:

bilbauer skrev:Beror vilken hjälp man är behov utav. LSS och remiss till habilitering kan man få med diagnos. Förtidspension också.
Det som är negativt är att myndigheter har något på dig, trafikmyndigheten, sociala, AF osv.

Trafikkmyndighetene?

Det gäller körkortet. Se denna tråd korkort-och-as-add-adhd-t16985.html

slackern skrev:

Wine skrev:

slackern skrev:Journalerna går att spärra. Då är dom hemliga, det blir olagligt för utomstående att läsa dom.

Men myndigheter har väl inte tillgång till journaler ändå även om de inte är spärrade, det är väl bara personal inom vården som av någon anledning behöver tillgång till journalen som vid exempelvis läkarbesök eller behandling som kan läsa i journalen?

Det stämmer fröken Wine fast om TS vill ha hjälp med LSS så kan kommunen be att få titta i journalerna. Fast då måste dom ha en underskrift.

Så eftersom jag inte är intresserad av LSS behöver jag alltså inte oroa mig för myndigheternas tillgång till journaler osv?

bilbauer skrev:Du behöver ju inte diagnos för att gå till en psykolog. De duktiga psykologerna finns dessutom inte i den offentliga psykiatrin där man gör utredningar utan där är syftet med utredningarna oftast som jag nämner sjukpensionering och andra insatser.

Jag är väl medveten om att jag inte behöver en diagnos för att gå till en psykolog och det är inte därför jag går igenom en utredning. Nämnde bara att det jag är intresserad av är en psykologkontakt och fortsatt hjälp med vissa saker i studierna. Vad gäller psykologkontakt så tycker jag inte att det har fungerat med tidigare psykologer jag träffat/gått hos. Det har alltid varit problem i kommunikationen och förståelsen och sådana saker. Psykologen som utreder mig nu är den första jag träffat som verkar förstå vad det är jag vill förmedla och vad jag tänker.

Neutrino skrev:
Så eftersom jag inte är intresserad av LSS behöver jag alltså inte oroa mig för myndigheternas tillgång till journaler osv?

Myndigheter får bara tillgång till dina journaler om du ger dem tillåtelse.

Jag tvivlade också väldigt mycket och försökte överbevisa både mig själv och utredarna att jag var normal, men det gick de inte på.
Om de är duktiga så ska de kunna se om man har det eller inte, det går inte att spela eller överdriva symptom om de gör en ordentlig utredning, de ser bortom individuella svar när de talar med förlädrar och testar ens förmågor.

Jag tror ingen uppfattar en som dum bara för att man har en diagnos. Asperger har ju förhållandevis bra rykte, att man är duktiga på vissa saker åtminstone, även om det inte stämmer så är det vad folk tror.
De kanske har förutfattade meningar men man är ju fortfarande sig själv, och kommer bete sig som man gjort tidigare.
Så om ingen har misstänkt att du är dumihuvet tidigare så lär de inte göra det nu heller.

Myrkr skrev:...
De kanske har förutfattade meningar men man är ju fortfarande sig själv, och kommer bete sig som man gjort tidigare.
...

Jag är betydligt äldre än Neutrino och jag fick diagnosen AS ganska sent, jag var över 30 år så det kanske gör en skillnad i hur man tänker men jag ser diagnosen som ett arbetsverktyg som främst används av och är till nytta för personal inom vården och eventuellt myndigheter vid kontakt med dem. Jag är fortfarande densamma som jag alltid har varit och identifierar mig inte så starkt med min diagnos, inte heller tycker jag att man automatiskt känner en grupptillhörighet med andra personer med AST eller NPF diagnoser, likaväl som jag inte heller känner detta med individer bosatta i Sverige mer än att vi bor i samma land och/eller är svenska medborgare. Alla är vi individer med olika förutsättningar, värderingar, beteenden o.s.v. både på gott och ont.

Personligen ser jag diagnosen mer som ett arbetsverktyg för mig (fick också min diagnos vid 30). Den har hjälpt mig till bättre självinsikt och försett mig med förklaringar jag antagligen inte hade listat ut själv.

Vad gäller vårdpersonal så är min erfarenhet att diagnosen oftare blir ett problem än en hjälp till bättre hjälp. Har stött på alldeles för många fördomsfulla inställningar till vad AS ska vara. De personer som gjort något positivt med informationen finns men har tyvärr varit försvinnande få.

Ang journaler och myndigheter (tex FK,AF osv) eller andra aktörer (tex habiliteringen) så är det ju inte heller så att om man godkänner att de får ta del av information att de då kommer in i journalsystem och ser hela ens journal.. Det handlar ju oftast om olika intyg där diagnos, symptom och svårigheter beskrivs.

Vid sjukskrivning osv måste ju intyg lämnas till FK där diagnos står. Men om de vill ta del av annat, tex själva utredningen, måste de fråga dig om det är ok. Om man inte vill det så borde det inte kunna avgöra något eftersom sjukintygen då ska vara tillräckliga. Även andra gäller samma sak. När psyk skulle skicka remiss till hab frågade de om de fick lov att skicka med själva utredningen (alltså mitt val/beslut). Och senare var då hab tvungna att fråga mig ifall jag godkände att de kontaktade psyk för att fråga/diskutera saker om mig.

Jag har inte någon särskild spärr eller så men de frågar alltid om godkännande för varje sådan sak. Det finns ju en sekretess redan från början o folk utanför vården kan knappast komma åt journaler. Att spärra innebär bara att tex vårdcentralen inte kan komma åt tex Psyks journaler osv. Men även inom vården finns strikta regler och vårdpersonal som inte har kontakt med dig/ behandlar dig får inte gå in i din journal, alla som går in i en patients journal loggas.

När jag var utförsäkrad var jag tvungen att skriva på godkännande ifall FK ens skulle få visa sjukintygen för AF. FK var tvungna att fråga mig specifikt ifall de själva (bara FK) fick se utredningen, det var inget de bara kunde kräva att få eller få in automatiskt. Så det har krävts godkännande från mig för varje tillfälle för sig.

Det enda tillfälle jag kände att det skedde att någon info kom ut utan att jag hade så mycket val var till arbetsgivaren. Eftersom jag var sjukskriven och då gjorde utredning så stod ju diagnoserna på nästa sjukintyg till FK och det är ju samma intyg som jag då måste lämna till arbetsgivaren pga fortsatt sjukskrivning. Om jag inte hade varit sjukskriven är det ju inte så säkert att jag hade informerat chefen om diagnoserna...



Moderator atoms - la in ett par blankrader i texten.

Alltså allvarligt. Då måste skaffa dig en distans till andra människors idéer. Någon (asperger) såg att vissa människor hade liknande egenskaper, (det är ingen nyhet att vissa människor har liknande egenskaper och har nog aldrig varit det) han bestämde sig för att dessa människor som hade vissa egenskaper skulle kallas autister. Eftersom en annan person hade kommit på att en annan grupp med människor som skiljer sig väldigt mycket från aspergers autister som denna person också kallade autister så kom någon på att vi kan kalla den ena gruppen autister och den andra för aspergare.

Sen blev det ett autistspektrum på senare tid. Det är inget fel på människor som har en diagnos, det var bara någon stolle som kallade en grupp med människor som uppfyllde vissa kriterier för en viss sak. Om du råkar vara en sådan människa som råkar uppfylla de kriterier som herr asperger och hans efterföljare staplat upp så kan du om du vill kalla dig aspergare.

Aspergers syndrom är ingen sjukdom, de som har AS har inget annat gemensamt än att de råkar uppfylla samma kriterier som någon uppfunnit. En gemensam sjukdom har man med dem som har samma symptom AV SAMMA ORSAK. Medan ett gemensamt syndrom har man med dem som råkar uppfylla samma personlighetskriterier som någon stolle uppfunnit. Det finns ingen objektivitet över huvud taget i AS. Det finns en massa andra personlighetssystem än psykets, enneagrammet till exempel.

AS och alla andra diagnoser är precis lika påhittade som enneagrampersonligheter. Detta betyder förstås inte att de på något sätt är meningslösa. De har skapats för att man ska kunna skaffa sig erfarenhet om hur olika personlighetstyper reagerar på olika sorters hjälp de kan behöva, precis som med enneagrammet men på lite olika sätt.

Det är inget fel på en och man är inte sjuk i huvet för att man har en viss personlighetstyp som någon kom på att vi kunde kalla diagnos.



Moderator atoms - la in några blankrader i texten.

AlterEgo, tack för att du förklarade allt det där!

KourosGould, ta det lugnt. Jag tror inte att Asperger är en sjukdom eller att man är "sjuk i huvudet för att man har en viss personlighetstyp" och det har jag inte sagt heller. Det finns dock folk som faktiskt tänker på Asperger som en sjukdom eller som att något är "fel" på en och de är de personerna jag oroar mig för.

tahlia skrev:Vad gäller vårdpersonal så är min erfarenhet att diagnosen oftare blir ett problem än en hjälp till bättre hjälp. Har stött på alldeles för många fördomsfulla inställningar till vad AS ska vara. De personer som gjort något positivt med informationen finns men har tyvärr varit försvinnande få.

Tråkigt att du tycker att det ställt till med problem. Har du några exempel på hur folk inom vården agerat (syftar nu på det du skrev om "fördomsfulla inställningar till vad AS ska vara")?