antonius skrev:@Cassandra, är du ett troll?

Nej det är jag inte!

Först undrade jag varför du frågar det och kände mig nästan lite förorättad.

Men när jag läser min egen berättelse så känns den ganska tragisk, så jag förstår att man kan fråga sig hur en människa kan ha funnit sig i allt det jag gjort.

Jag vet inte varför jag stått ut så länge som jag gjort.

Det är kanske som så, gutta cavat lapidem non vi saed cadendo. Droppen urholkar stenen inte genom sin kraft men genom att falla ofta

Cassandra skrev:Nej det är jag inte!

Först undrade jag varför du frågar det och kände mig nästan lite förorättad.

Men när jag läser min egen berättelse så känns den ganska tragisk, så jag förstår att man kan fråga sig hur en människa kan ha funnit sig i allt det jag gjort.

Jag vet inte varför jag stått ut så länge som jag gjort.

Det är kanske som så, gutta cavat lapidem non vi saed cadendo. Droppen urholkar stenen inte genom sin kraft men genom att falla ofta

Jag ber naturligtvis om ursäkt, men jag är en aspie och detta är ett Aspergerforum, så det blir ibland att folk (i alla fall jag) frågar lite mer direkt, vi har väl en tendens att inte "linda in det" på samma sätt som NT folket gör, hoppas du inte vart alltför förorättad, återigen jag ber om ursäkt, men jag var bara tvungen att fråga, för du måste vara en väldigt tålmodig människa

antonius skrev:

Cassandra skrev:Nej det är jag inte!

Först undrade jag varför du frågar det och kände mig nästan lite förorättad.

Men när jag läser min egen berättelse så känns den ganska tragisk, så jag förstår att man kan fråga sig hur en människa kan ha funnit sig i allt det jag gjort.

Jag vet inte varför jag stått ut så länge som jag gjort.

Det är kanske som så, gutta cavat lapidem non vi saed cadendo. Droppen urholkar stenen inte genom sin kraft men genom att falla ofta

Jag ber naturligtvis om ursäkt, men jag är en aspie och detta är ett Aspergerforum, så det blir ibland att folk (i alla fall jag) frågar lite mer direkt, vi har väl en tendens att inte "linda in det" på samma sätt som NT folket gör, hoppas du inte vart alltför förorättad, återigen jag ber om ursäkt, men jag var bara tvungen att fråga, för du måste vara en väldigt tålmodig människa

Ingen fara!
(Jag förstod bara inte varför du trodde att jag var ett troll, men kan tänka mig att det låter märkligt med någon som framstår som en fullständig dörrmatta.)

En del har skrivit här att jag måste vara så tålmodig eller snäll eller lugn och så är det INTE!

Det här har varit en process under många, många år! I börja försökte jag hävda mina tankar och mina idéer. Nednötningen som har gjort att jag bara viker ner mig har tagit lång, lång tid.
De gräl som jag och min man har haft liknar inte alls gräl som jag har haft med tidigare partners. Min man har aldrig, aldrig kunnat ge sig. Han måste ha rätt och ha sista ordet. Alltid. Utan undantag.
Även när han gör fel. Som till exempel nu i julas han fick för sig att göra clementinjuice. Jag sade till honom att du får nog skala clementinerna först innan du stoppar ner dem i centrifugen annrs tror jag att det blir beskt. Men nix, han körde i dem med ska och allt...allmedan han ryade om hur gnällig, dum, kritisk och negativ jag är.Juicen blev - naturligtvis- besk som bara den och odrickbar. Min man surade för att jag inte ville dricka den och har nu nästan tvingat i sig en hel liter - han gör hellre det än medger att han har fel.

I början var hans utbrott skrämmande, sade jag emot så eskalerade grälen och kunde hålla på i timmar då vi skrek otidigheter till varandra. Jag var inte alltid snäll jag heller i vad jag kallade honom för.

Vi hade ständiga konflikter kring något som jag tyckte var så märkligt jag hade ärvt en sommarställe som jag lade och lägger mycket tid på att sköta. Ibland hade jag problem med att hinna med det, men han bara totalvägrade med att hjälpa mig med det, för det var ju mitt. Hur jag än lirkade så var han extremt motvillig med att hjälpa mig med att klippa gräs, fälla träd eller sätta fast takpannor som blåst ner. När jag hade som mest ont om tid löste jag underhållet genom att anlita hantverkare eller hyra en grannkille som klippte gräs etc. Min man är mycket tekniks och praktisk och hävdar ofta hur duktig han är på att snickra och bygga han har byggt egna specialhyllor till sina hundratals gamla videofilmer och cd-skivor, men hjälpa mig med mitt lantställe. Icke. Det var en enorm kränkning något han inte tyckte var rättvist, verkade det som. Det var mitt ställe och då skulle jag sköta det.

Den där oviljan att hjälpa partnern, att underlätta tillvaron är så märklig...samma sak med sådana enkla saker som matinköp efter alla dessa år vet han vilka ostar jag tycker om och inte tycker om...där en vanlig människa hade sagt okej du tycker om jarlsberg och jag om prästost så kan han inte ta in det. Han köper det han tycker om och så får jag väl ordna med det jag tycker om. Det är inte hans sak och dessutom måste han påpeka att min smakpreferens är fel och sämre. Det han tycker är alltid rätt och han kan alltid leda i bevis att det är en absolut allmängiltig sanning, han kan inte bara acceptera att vi har olika smak utan nej, han måste ha rätt och vara bäst!

Jag har stångat mig blodig emot denna egoism.

Som i en annan tråd.. testa att slå på The Big Bang Theory för att se vad som händer. Den är något rolig också även om jag oftast undviker serier övh och i synnerhet amerikanska sådana.

Det är nog inte egoism som ligger bakom utan snarare en inflexibilitet och kanske att hans tidigare omgivning kommit med ogenomtänkta förslag. Låter alltmer som att han har svårt att släppa kontrollen över hur saker görs. Man bör ställa frågan vilka konsekvenser det blir om man gör fel. Shit happens - bearbeta det ungefär. Går något sönder eller blir sämre, köp nytt.

Sedan är det biten med att vara lyhörd för att andra kan veta mer och att helt enkelt ifrågasätta sina egna ideér. Om det finns en låsning från tidigare påpekelser så kan det bli problem dock.

Att ifrågasätta och ändra kräver dock själslig kraft och insikt som kanske inte alla gånger är lätt att få fatt på.

Man undrar hur din närmaste omgivning reagerar på detta, det måste ju många sett och förstått hur du har det?

plåtmonster skrev:Som i en annan tråd.. testa att slå på The Big Bang Theory för att se vad som händer. Den är något rolig också även om jag oftast undviker serier övh och i synnerhet amerikanska sådana.

Det är nog inte egoism som ligger bakom utan snarare en inflexibilitet och kanske att hans tidigare omgivning kommit med ogenomtänkta förslag. Låter alltmer som att han har svårt att släppa kontrollen över hur saker görs. Man bör ställa frågan vilka konsekvenser det blir om man gör fel. Shit happens - bearbeta det ungefär. Går något sönder eller blir sämre, köp nytt.

Sedan är det biten med att vara lyhörd för att andra kan veta mer och att helt enkelt ifrågasätta sina egna ideér. Om det finns en låsning från tidigare påpekelser så kan det bli problem dock.

Att ifrågasätta och ändra kräver dock själslig kraft och insikt som kanske inte alla gånger är lätt att få fatt på.

Det du säger låter vettigt - och om jag får säga det NORMALT!

Inflexibilitet ja, det är det väl på sätt och vis.

Men den går inte att bryta igenom. Jag kan föreslå saker och försöka ändra på saker. Men det går bara inte!
Vi tar musik exemplet: Jag vill inte behöva lyssna på hans musik på hög volym där han dessutom har musiken på i tre rum samtidigt. Jag vill INTE det. Jag talar om det gång på gång att jag får ont i huvudet av hans stökiga musik på hög volym. Men han kan inte acceptera det. För de enda svaren jag fått genom alla år är att jag är trist som inte tycker om hans musik, att jag har dålig smak som inte tycker om den, att jag är dum och att han vill lyssna på den.

Vad skall jag göra i det läget. Inga argument "biter". Att jag tycker att det är bristande hänsyn att ha på musiken i ett par tre rum samtidigt fungerar inte, för han måste få gå mellan datorrum, köket och TV-rummet...det är enligt honom helt orimligt att säga att han bara skall ha högtalare på i det rummet där han är!

Någonstans tycker jag att det inte handlar om INFLEXIBILTET det är EGOISM! Asperger eller inte.

Numera har jag öronproppar i.
Jag har försökt få gehör för min åsikt på andra sätt än att tala om att jag får huvudvärk av hans musik på högvolym.
Jag har packat en väska och åkt hem till en väninna och sagt till honom att nu åker jag för jag orkar inte lyssna en kväll till på din musik.

Och värst av allt jag har stängt av högtalarna i ett rum där han inte var och då kom han rusande och knuffade handgripligen till mig.
(Faktum är att de gånger då han tagit till handgripligheter mot mig så har det handlat om att jag rört hans saker på ett sätt som han anser att jag inte får. Något som jag numera aktar mig mycket noga för att göra.)

antonius skrev:Man undrar hur din närmaste omgivning reagerar på detta, det måste ju många sett och förstått hur du har det?

En väninna reagerade redan första gången hon hörde min mans röst när han lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon tyckte att han lät läskig för att han lät så stackatoaktig. Något hon även kommenterat senare. (Även det där med monotont tal lär ju vara ett asperger-drag och när jag nu börjat läsa på om Asperger så framstår hennes kommentar nästan som i ett förklarat skimmer.)

När jag och min man ett halvår senare, på hans enträgna begäran hade flyttat ihop Besökte denna väninna mig och hon berättade redan då för andra väninnor att jag verkade ledsen och deprimerad, som om jag inte ville att hon skulle åka därifrån. Och det ville jag inte heller. Redan då kände jag det på något märkligt sätt som att jag var fången bland hans saker och hans noggranna schemata för hur allt skulle göras på "rätt" sätt och sättas tillbaka på rätt ställe.

Väninnor har naturligtvis undrat genom åren varför han aldrig följer med på någonting...det gör ju deras män. Jag kommer numera alltid ensam. I början var han med några gånger och då uppfattade de honom mest som charmigt professorsförvirrad. (Han ansträngde sig och det tog mig några år innan jag insåg att hans middagskonversationer gick på "repeat". Han har ett antal fraser och ämnen som han kör om och om igen. Och han talade ju om att han att han inte ville följa med, så efter några gånger så slapp han. Det var liksom ingen idé.)

Arbetskamrater reagerar väl mest på att de aldrig träffar honom.
Att jag aldrig gör något med honom, jag kommer aldrig tillbaka till jobbet efter en helg eller semester och säger att jag och min man har gjort det eller det eller varit där eller där. Aldrig!

Mina föräldrar tyckte om honom från början han var så ordentlig och intelligent! Så de uppmuntrade mig i början att foga mig...de tog nästan parti emot mig...ja typiskt Cassandra-mönster, kan man säga. Sedan blev de irriterade på honom, kom i konflikt med honom för han var ju lika "inflexibel" när han hade med dem att göra...han avfärdade naturligtvis dem också som idioter som hade fel... Idag har de mer eller mindre förstått att han är som han är, han träffar dem sällan och vi ställer inga krav på honom.

Gör de där listorna med för och nackdelar nu, för mig känns det givet att du ska lämna honom omedelbart...

@Cassandra, ursäkta men vet han om att du skriver här, och sett det eller är han inte mottaglig för sådant? Jag var väldigt arrogant och stoisk innan jag kom till insikt med vad det beror på hos mig själv, även om jag fortf. kan bli det emellanåt, har nog tyvärr sårat många jag med, men jag förstod väl inte bättre

Låter som aspergers i botten med en massa pålagringar. De som är maniska samlare vilket blivit en egen diagnos i DSM 5 brukar ha just denna mixen av totalkaos (som de möjligtvis hittar själv i) och ett känslomässigt band till saker.

Jag har jättesvårt för att slänga så jag kan förstå hur detta känns om det är ännu värre. Har svårt få riktig ordning. Men hade det varit värre hade jag inte någonsin bott med någon. Det är en ångestsjukdom som blir bättre med träning, men utan självinsikt går det inte. Och bara slänga andras saker de kan nog fullkomligt bryta ihop av det.

Sedan så undrar jag om han inte också utvecklat OCPD. Det kan kännas lite kaka på kaka att ha både AS och OCPD eftersom de ibland överlappar, MEN vad jag fått veta av läkare spelar det ingen roll vad man har i grunden, har OCPD växt ur AS eller ur tomma intet så är det iallafall OCPD, och diagnos ställs om problemet inte ENBART kan förklaras inom ramen av aspergers.

Det är som att man kan ha både AS och GAD t ex. GAD är vanligt hos dem med AS och man förstår det är i mångt och mycket sprunget ur AS, men GAD har vuxit ur formen så att säga för AS, blivit FÖR tydlig för att inte diagnostisera separat. Många här har fler än en diagnos och även om man undviker att diagnostisera personlighetsstörningar med AS så gör man det när man anser det vara lämpligt.

Skulle jag bo med någon med olika inställningar till hur man lever skulle jag vilja ha mitt eget rum och mitt eget pentry. Sedan skulle den andra få sköta sina områden helt själv. Jag skulle behöva ha det som är mitt där mina regler följs. Kan den andra inte acceptera mina ytor som mina kan jag inte leva med denna. Tror de flesta behöver bo hos sig själv, inte hos någon annan med bara den andres regler. Kan man inte kompromissa måste man dela.

Cassandra skrev:

alixha skrev:Det beror lite på vad du menar med kontrollbehov?

Vi som har AS tycker ju ofta om när saker och ting går på rutin och när någonting stör den rutinen så blir det fel och man försöker då att kontrollera händelserna för att att det bli rätt igen.
Alternativt försöker att kontrollera omgivningen för att det ska bli rätt från början.
Som Mountain_lion skrev "jag vill bara ha saker på mitt sätt".

Det är oftast inget illa menat, jag tror att det mest handlar om att det inte ska bli fel i huvudet. Jag tänker ofta ut hur olika händelser ska ske innan dom har skett, när det inte blir så blir det fel och min värld rasar samman vilket leder till ångest och liknande, därför har jag ett behov av att försöka kontrollera saker.

Jag tror att detta med "har jag stängt av spisen" också bottnar i kontrollbehov av omgivningen och att det måste bli rätt. Jag har lite sådana saker för mig också.
Vissa saker måste göras i rätt ordning, vid rätt tidpunkt och så vidare för att det ska kännas rätt i mitt huvud.

Mina åsikter, min uppfattning =)

Hm...väldigt intressant att läsa!

Först när jag läser ditt svar, Alixha, låter det inte så farligt....men så funderar jag lite.
Kan inte låta bli att fundera om du lever tillsammans med någon, Alixha, och hur det i så fall fungerar?

För både du och Mountain-LIon verkar ju mena att "jag vill bara ha saker på mitt sätt".

Och det vill väl egentligen alla människor - men vi får alla lära oss att ta hänsyn och kompromissa.

Hur klarar era partners av att ni "måste" ha det på ert sätt?

Det har varit si och så.
Jag har haft förhållande som har spruckit pga detta. de tyckte jag ville ha det på mitt sätt och att jag bestämde för mycket.
Sedan har jag haft förhållande där de tyckte att det var OK att jag ville ha det på mitt sätt. Där slutade det av andra orsaker.
Men jag inser att det kräver mkt av den andre personen för den behöver tycka om att följa med i hur jag vill ha/behöver ha det.
Ska jag kompromissa hela tiden tar det en massa energi som gör mig trött och ibland lättirriterad. Jag vill kunna lägga min energi på förhållandet istället.

Miche skrev:Gör de där listorna med för och nackdelar nu, för mig känns det givet att du ska lämna honom omedelbart...

Har bara skummat igenom sedan jag sist skrev men det känns som han behandlar dig som chipspåsarna i soffan eller den odiskade disken mm mm, inte som en människa som du faktiskt förtjänar att bli behandlad som.

Ursäkta Cassandra, att jag missade ditt dilemma pga att jag från mig själv i tråden.
Nu när jag läst delar av allt som skrivits här får jag hålla med vissa här.
Jag uppfattar det som att han inte behandlar dig med respekt, nej jag känner honom inte och jag kan ha fel, och om så är fallet finns det två vägar att gå. Antingen att ha ett särboförhållande eller att avsluta förhållandet helt.
Om du inte är där riktigt än ger jag dig rådet att förklara för honom hur du upplever att han agerar och hur det får dig att känna.
I ett förhållande måste båda känna sig bekväma och att båda både mår bättre och växer än om man inte var i förhållandet. Alla är värda att få känna så i ett förhållande. Annars är förhållandet bara till för den ena personens känslor.
Tänk på att du är värd ett förhållande du njuter av och älskar att vara i.
Lycka till.

Hej,

Jag har levt i ett förhållande i 16 år med en kvinna som har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag har nu separerat eftersom varken jag eller barnen stod ut och min dotter skrev ett självmordsbrev efter att min sambo jagade hela tiden alla familjemedlemmar. Det var ok så länge det bara var jag och min sambo, men när tvillingarna kom och började visa sin vilja så fungerade det inte längre.

Abnormt kontrollbehov i kombination med nedsatt empatisk förmåga gjorde att det inte höll längre, en kombination som gör det svårt att kommunicera och svårt att få acceptans.
Jag vill säga att det är viktigt att vara tydlig inför sin motpart för annars tappar man självkänslan och sjävförtroendet. Det är en människa man har att göra med, oavsett om det är en person med asperger eller inte. Det var så jag gjorde och det slutade med en separation, hade jag valt att bara acceptera och be om förlåtelse så hade jag mått betydligt sämre idag.

Min uppfattning oavsett vem det är så gäller det att våga sätta ner foten och säga ifrån.

Jag har stort kontrollbehov, måste hela tiden ha kontroll
annars får jag ångest, lider av detta också ibland.

Jag kan ha väldiga kontrollbehov ibland som utlöser ångest. Till exempel var jag hos frisören för ett tag sedan, och blev väldigt nervös så fort jag satte mej i stolen och hon sa att vi tar och schamponerar håret innan vi klipper. Jag hade inte räknat med detta alls och då fick jag lite panik..

Ett annat exempel är när jag påbörjade min arm hos min pappa, som är tatuerare (som oxå har Aspergers), och när han väl börjar så vill han tatuera så mycket som möjligt. När jag inte vet vilken tid det är färdigt, exakt vad vi ska göra osv så får jag ångest..
Detta kan bli ett problem i min vardag och med andra människor som kanske ibland vill överraska en eller så, och jag plötsligt får ångest för det var inte vad jag väntat mej och jag inte har kontroll över situationen.

Är det fler som känner såhär? Och hur tacklar man detta?

Äter du någon medicin?

Ofta är det själva oron som ställer till problem och då kan man vara hjälpt av ett antidepressivt läkemedel.

Min strategi är att bedöma kommande situation eller miljö i förväg. Måla fan på väggen.
Sen går det alltid smidigare än vad jag trott.

Det är när jag inte målar fan på väggen som jag hamnar i besvärliga situationer.

Praktiskt att ha en farsa som är tatuerare. Kul att han även är aspergare!

Jag tänker alltid att jag ska ha en plan ifall det värsta skulle hända. Att tänka: Det ordnar sig är bara oansvarigt i mina ögon. Ja jag vill ha kontroll. Det är därför jag inte vill ha God man tex.

Jag har väl inget schema spikat över en dag men skulle man missa bussen blir det ju lite knepigt. Vad göra under den tiden man kunde vara hemma istället. Jag bor inte i någon storstad där bussen kommer med en kvart emellan.

Och ja visst blir man störd när det dyker upp sånt man inte är redo på.

Mortalis skrev:Äter du någon medicin?

Ofta är det själva oron som ställer till problem och då kan man vara hjälpt av ett antidepressivt läkemedel.

Jo jag går på medicin. Har gjort det sedan 3 månader tillbaka, Paroxetin. Det funkar väldigt bra med medicinen, ångesten har minskat väldigt mycket men vissa dagar kan jag fortfarande känna av det en del.

Jag drabbas av ångest i långa perioder, jag kan insjunkna i ca 6 månader eller mer i väldigt mycket ångest där jag inte kan göra någonting i princip utan att må dåligt. Har haft 2 st sådana här perioder i mitt liv med 2 års mellanrum. Har precis tagit mej ur den andra perioden med hjälp av medicinen, men vill ju bli helt fri.

kullan skrev:Jag tänker alltid att jag ska ha en plan ifall det värsta skulle hända. Att tänka: Det ordnar sig är bara oansvarigt i mina ögon. Ja jag vill ha kontroll. Det är därför jag inte vill ha God man tex.

Jag har väl inget schema spikat över en dag men skulle man missa bussen blir det ju lite knepigt. Vad göra under den tiden man kunde vara hemma istället. Jag bor inte i någon storstad där bussen kommer med en kvart emellan.

Och ja visst blir man störd när det dyker upp sånt man inte är redo på.

Jag har inte heller något schema spikat sådär men om jag t.ex ska köra någonstans längre så blir jag orolig i förväg att "tänk om där är väldigt mycket bilar just nu" eller "tänk om det pågår ett vägarbete så att jag inte kan köra den vägen jag i normala fall kör"..
Min terapeut har bara konstaterat att det är vanligt när man har Aspergers att känna sådana saker, men jag får aldrig något konkret svar på HUR gör jag mej fri från detta??.. Ska man leva sådär alltid bara för att man har AS?

Nej, jag har noll kontrollbehov.

Alltså, hur låter man bli att tänka på något? Det är väl inget som en psykolog kan göra åt dig, du får träna på att tänka annorlunda, slå bort oroliga tankar, tänk på något annat, tänk att det löser sig, tänk att det inte är hela världen att det blir lite fel. Det är inte svårare eller enklare än så.

Jag tycker det är lite skillnad på "kontrollbehov" - som jag tolkar som förmågan att styra och kontrollera en given situation - och behov av att ha koll - det vill säga att veta vad som ska ske, när och hur.