Fridens, gott folk! Är helt ny på detta forum, ehuru av förekommen anledning. Jag står i skrivande stund i kö för en utredning om Asperger, vilket jag på senare tid börjat misstänka att jag har (och haft under hela mitt liv). I allt väsentligt stämmer de huvudsakliga diagnoskriterierna in på mig då och nu, särskilt vad gäller den sociala biten samt intresset för materiella ting. Jag har alltid haft väldigt insnöade intressen, läste alltid faktaböcker (aldrig skönlitteratur) när jag var liten och hade få om ens några kompisar. Sedan tidiga tonår har musik varit det centrala, såväl lyssnande, spelande, skapande och inte minst att samla på sig fakta om olika band, skeenden och instrument.

Jag har alltid känt mig obekväm i sociala sammanhang och har ofta svårt att läsa av folk. När jag tänker på det i efterhand inser jag att i åtskilliga situationer som dyker upp i minnet har jag för stunden misstolkat vinkar från andra i olika sammanhang, såväl på tu man hand som i grupper, vilket på köpet leder till att jag tenderar att överanalysera dessa stunder i minnet. Funderar över vad jag skulle sagt/gjort istället och hur mitt uppträdande uppfattats för stunden. Samtidigt närmar jag mig alla dessa tankar på ett strikt analytiskt plan; om jag mot förmodan får anledning att pröva eventuella slutsatser i framtida situationer kommer det ske mot bakgrund av dessa högst subjektiva analyser från mitt håll och inte på basis av de faktiskt förekommande sinnesstämningarna och uppfattningarna från andra. Kort sagt; jag tenderar att anamma sociala koder utifrån så som jag lärt mig att jag skall anamma dem snarare än att jag gör det spontant och på ett intermänskligt plan.

Det är ett av mina stora problem (och en stor anledning till att jag sökt mig till psykiatrin för utredning). Jag är generellt ointresserad av andra människor helt enkelt. Jag kan inte låta bli att känna nästan alla former av verbala utbyten som meningslösa om de inte kretsar kring musik eller något annat som för stunden är viktigt för mig. Om jag sätter mig ner med någon annan och lyssnar på vad denne har att säga, gör jag det enbart för att jag lärt mig att det är en del av det sociala hantverket och inte för att jag faktiskt är intresserad av det eller ser det som en inkörsport till meningsutbyte. Social samvaro tär på mitt psyke och jag behöver långa stunder för mig själv för att kunna återhämta mig. Ibland faller jag in i perioder där jag isolerar mig från social samvaro överlag (just nu är en sådan period, om än inte helt då jag av naturliga skäl tvingas umgås med andra på jobbet, men å andra sidan har jag en viss distans till dem som gör att jag kan räkna bort det).

Jag inser att jag har lite svårt att uttrycka det jag vill ha sagt på ett kärnfullt vis (också en anledning till min inledande misstanke), men det jag far efter i och med detta inlägg är något i stil med om någon mer känner igen sig i detta ointresse för andra människor? (Det paradoxala i att ställa en sådan fråga bjuder jag på). Hur, om alls, hanterar ni det i så fall? Har ni lyckats ändrat uppfattning över tid?

//Frid ut!

Beror nog på hur man definerar det. Jag vet inte hur ett intresse för människor skulle se ut, kan du ge ett exempel?
Jag tycker mycket som människor skapar är intressant, och skapelserna är väl en förlängning av människorna som skapar det?
Musik t ex är ju en helt mänsklig företeelse, förekommer inte naturligt i naturen.
Ingen människa är ju intressant i sig, bara för att de är människor?
Men de kan säga intressanta saker om saker man är intresserad av, är de då inte intressanta?

För övrigt känner jag igen mig i ditt sätt att hantera socialt samspel.

Du sätter ord på min generella inställning; Människor i sig är inte intressanta men det de skapar är det desto mer. Som musik t.ex. Men jag får ständigt förnimmelser om att jag förväntas vara i nån mening engagerad i andra människors liv och leverne vilket var det jag for efter i trådstarten och väsenskilt (i mitt huvud i varje fall) från artefakter.

Nån sa en gång "jag är mer fascinerad av människan som fenomen än av människan som person" , vilket stämmer ganska bra på mig i alla fall. Samtidigt har jag familj och barn och bryr mig om dem, älskar dem, men även där finns det en svårighet att känna engagemanget du menar.

Så då antar jag att du inte heller är mycket för att flirta om du är ointresserad av andra människor? Eller är flirtandet i sig ett intressant fenomen som du testar på lämpliga objekt?

Det stämmer in bra på mej. Jag känner inget behov alls av att umgås med andra människor. Det ger mej ingenting.

Jag har ett visst behov av vissa människor kanske inte så att jag måste umgås med dom hela tiden men ibland är det gött att veta att man har dom nära då.

Är helt ointresserad av okända 'nya' männsikor, inte alls nyfiken på dem och deras universum som jag märkt att andra är. Känner sorg över det.
Dock mycket intresserad av mina få nära vänner och min nära familj, där vill jag vet allt.

Känner igen det totalt. Jag är bara ytligt intresserad av folk i t.ex samma rum, såklart mer om det är kvinnor. Men pratar aldrig om ej närvarande människor om inte nån annan kommer in på det.

Jag tror detta är en generell grej med AS - kanske inte i samma grad som du själv beskriver det men jag har fått uppfattningen att vi med AS som regel är mindre intresserade av andra människor än vad NTs är.

Yay! Nu blev det min tur att gå mot strömmen.
Människor har nästan alltid intresserat mig. Visserligen tror jag att det började på det viset just för att jag inte förstod mig på dem men hängde kvar för att det fanns massor av fascinerande personer, personligheter och livsberättelser att ta del av.

Jag tycker människor är intressanta i princip, men ytligt socialt prat om vädret o dyl ger inte så mycket.

Det finns ju aspergare som har människor (hur de fungerar el vissa människor) som specialintresse.

manniskor-olika-personer-t10945.html
manniskor-som-specialintresse-t17190.html
analysera-andra-manniskor-t24096.html