Anastasia skrev:Hitler bryr jag mig inte så mycket om personligen, han kan mycket väl ha haft AS. Det känns ju lite jobbigt när det står att han saknade mänskliga känslor och såna saker. Jag har en del gemensamt med mördar-aspisarna, tyvärr.

Tror jag inte. De flesta som blir massmördare har nog väldigt mycket känslor och passioner, inkl Hitler. Kanske bara inte just medkänsla med sina offer, för deras egna känslor och drifter är så pass starka att de överskuggar allt annat.

Jag tror inte du skulle kunna mörda någon, Anastasia. Jag tror inte ens du är en person som skulle kunna trycka ner andra för att må bättre själv.

Att inte ha så mycket känslor betyder för övrigt inte att man är en psykopat eller kallblodig mördare. Man blir inte automatiskt 'ond' bara för att man inte hela tiden är uppfylld av en massa emotioner.

Ta autisten Iris Johansson t ex, som jag råkar vara bekant med IRL. Hon menar att hon aldrig har några känslor, ändå uppfattar jag henne som en vis och god person som ägnar sitt liv åt att hjälpa andra. I hennes fall är avsaknaden av känslor enbart av godo då det innebär att hon sällan har några behov eller önskemål för egen del utan kan fokusera på att vara till så stor nytta som möjligt. Men detta är något hon aktivt valt. Ur någon annan del av sig själv än ur känslolivet.

Skillnaden mellan er är nog bara att hon verkar född sån medan du verkar ha blivit miljöskadad under din uppväxt. Du kanske t o m har känslor du inte vet om fastän du inte är i kontakt med dem? Lite smått depressiva känslor verkar du i alla fall ha. Jag tror inte man kan se så negativt på sig själv utan att det är färgat av just känslor.

Vladislavs Dracvla alias Vlad III the Impaler. Han var ganska blek, så det måste betyda att han satt inomhus hela tiden och utövade sitt specialintresse.

Som var...? Att tortera uppstudsiga bybor i källaren?

Inger skrev: De flesta som blir massmördare har nog väldigt mycket känslor och passioner, inkl Hitler. Kanske bara inte just medkänsla med sina offer, för deras egna känslor och drifter är så pass starka att de överskuggar allt annat.

Jag vet inte, man måste nog kunna känna nån sorts hat/ilska/aggressivitet för att ha en drivkraft att mörda. Samtidigt har ju t:ex psykopater ett "flackt och ytligt känsloliv", och kan vara väldigt känslokalla på andra områden. De brukar ju inte vara några känslomänniskor i största allmänhet.

Inger skrev: Jag tror inte du skulle kunna mörda någon, Anastasia.

Nej, på eget initiativ skulle jag inte komma på tanken, jag hatar ingen så mycket. Däremot har jag ju tänkt på om jag rent hypotetiskt skulle kunna mörda om jag var tvungen eller blev ombedd av någon. Det är ju inte så sannolikt att sånt händer, men jag har ändå funderat en del över det eftersom jag inte reagerar alls längre när jag hör talas om mord, och tycker människor känns som livlösa dockor många gånger.

Inger skrev:Ta autisten Iris Johansson t ex, som jag råkar vara bekant med IRL. Hon menar att hon aldrig har några känslor, ändå uppfattar jag henne som en vis och god person som ägnar sitt liv åt att hjälpa andra. I hennes fall är avsaknaden av känslor enbart av godo då det innebär att hon sällan har några behov eller önskemål för egen del utan kan fokusera på att vara till så stor nytta som möjligt. Men detta är något hon aktivt valt. Ur någon annan del av sig själv än ur känslolivet.

Jag har läst hennes bok, och hon verkar inte vara en ond person, trots att hon saknar känslor. Däremot kan jag inte känna igen mig i henne på något annat sätt, t:ex så saknar ju jag vilja att hjälpa andra och är ganska egocentrisk. Även om hon är nöjd med sitt liv så skulle inte jag vara det i hennes situation. Jag skulle känna mig för tom och olik alla andra människor.

Inger skrev: Skillnaden mellan er är nog bara att hon verkar född sån medan du verkar ha blivit miljöskadad under din uppväxt. Du kanske t o m har känslor du inte vet om fastän du inte är i kontakt med dem? Lite smått depressiva känslor verkar du i alla fall ha. Jag tror inte man kan se så negativt på sig själv utan att det är färgat av just känslor.

Jag har aldrig varit så emotionell egentligen, men jag fick samtidigt tidigt lära mig att stänga av och bita ihop, och det har nog fått mig att känna ännu mindre. Min syn på mig själv är till viss del färgad av hur andra sett på mig, men annars är jag ganska objektiv.Jag kan känna skuldkänslor och en vilja att skada mig själv, men det är egentligen mer ett tankemönster än rena känslor. Jag kan också känna en del depressiva känslor, även om jag har svårt att nå även dem ibland. Jag kan ju vara ledsen, men jag kan inte gråta längre t:ex. Lite känslor har jag ju alltså, men jag kan sällan känna någon känsla fullt ut. Det är jobbigt.

Man kan vända på hela frågeställningen Anastasia och fråga sig vill du leva på något annat sätt vilket jag tror eftersom du tar upp detta i flera trådar? I så fall, ta emot hjälp för det finns att få och ge det en chans i ett halvår och se om det blir någon förädring som du kan tänkta dig att fortsätta med i ditt liv. Bara du kan ta första steget!

Parvlon skrev:Tom läkarna själva säger att det är svårt att diagnotisera, men det beror ju på vem man frågar. Vissa är bombsäkra, tex Fitzgerald ang Hitler

http://en.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hitler's_medical_health skrev:Michael Fitzgerald, an expert in autism spectrum disorders, concludes that Hitler suffered from, and met all the criteria of Asperger's Syndrome as documented by Hans Asperger.[7]

“suffered from”

Jag tycker att aspergerhistoria, däribland aspergerpersonhistoria, har en del att tillföra. (Självklart skall man inte därmed glömma andra viktigare ämnen.)

Många av oss kan dra nytta av förebilder, inspiratörer, bra personer att identifiera oss med. Visst är det värdefullt om man har sådana personer i det egna dagliga livet. Men det kan vara ont om sådana. Och varför avstå från att komplettera med historiska personer, och kanske med framgångsrika nu levande personer. Är man själv aspergare och så är det nog större chans att känna igen sig i aspergeraktiga bra personer, så varför inte undersöka sådana närmare och tipsa andra intresserade om dem.

Om man inte är intresserad av ämnet aspergerhistoria är det bara att låta bli det, och ägna sig åt något annat i stället.

Det som intresserar mig är inte OM ämnet skall bedrivas, utan frågor om HUR det skall bedrivas.

Tor

Anastasia skrev:Jag har aldrig varit så emotionell egentligen, men jag fick samtidigt tidigt lära mig att stänga av och bita ihop, och det har nog fått mig att känna ännu mindre. Min syn på mig själv är till viss del färgad av hur andra sett på mig, men annars är jag ganska objektiv.Jag kan känna skuldkänslor och en vilja att skada mig själv, men det är egentligen mer ett tankemönster än rena känslor. Jag kan också känna en del depressiva känslor, även om jag har svårt att nå även dem ibland. Jag kan ju vara ledsen, men jag kan inte gråta längre t:ex. Lite känslor har jag ju alltså, men jag kan sällan känna någon känsla fullt ut. Det är jobbigt.

Du verkar lärt dig att bita ihop så bra så du tappat förmågan att släppa upp käkarna nu. Det påminner också väldigt mkt om den kompis jag talat om tidigare.

Tankemönster och känslor hör ihop. Det ena finns inte utan det andra. Man kan förändra sina tankemönster, promise. Enkla övningar finns i Vem är det som bestämmer över ditt liv, av Åsa Nilsonne.

Man kan vara livrädd att det finns en vulkan i en också, och hålla igen och bita av rädsla för vad som skulle hända om man lyfte lite på locket. Det känner jag igen från många med.

Objektiv tror jag inte. Tror inte objektivitet finns överhuvudtaget, så det gäller inte bara dig. Men det spelar ingen roll, det är inte det viktiga här.

Uff, jag ska inte skriva och tjata på dig mer, förstår inte varför jag inte kan låta bli bara...

Aspkvinna skrev:Man kan vända på hela frågeställningen Anastasia och fråga sig vill du leva på något annat sätt vilket jag tror eftersom du tar upp detta i flera trådar? I så fall, ta emot hjälp för det finns att få och ge det en chans i ett halvår och se om det blir någon förändring som du kan tänka dig att fortsätta med i ditt liv. Bara du kan ta första steget!

Jag är inte säker på att jag alltid vill leva på något annat sätt. Jag hade det egentligen inte bra tidigare heller, och jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara helt annorlunda mot nu. Att jag tog upp det här här var ju bara ett svar på det Inger skrev, annars har den här tråden ingenting med mig att göra.

TORatANDET skrev:Det som intresserar mig är inte OM ämnet skall bedrivas, utan frågor om HUR det skall bedrivas.

Om man vill syssla med aspergerpersonhistoria, tycker jag att det verkar tanklöst eller destruktivt att mest lyfta fram och diskutera negativa exempel.

Personligen tycker jag dessutom sällan att det är intressant att diskutera om någon "har AS" eller ej. Oftast faller det på att det inte finns någon vettig aspergerdefinition som alla ställer upp på. Då letar jag hellre aspergerdrag, och ser hur mycket sådana man finner.

Fast en del personer i historien, som Wittgenstein och Gould, tycker jag nog verkat levt upp till varje tänkbar aspergerdefinition...

Tor

Ja, efter att ha läst två biografier framstår Wittgenstein som en klockren aspergare.

KrigarSjäl skrev:Ja, efter att ha läst två biografier framstår Wittgenstein som en klockren aspergare.

Gillberg tycks ju dela den uppfattningen. Var det något speciellt du såg som tecken på AS eller helhetsintrycket bara?

Vad tror du om Proust, då? Jag lyssnade lite på ett avsnitt av de Bottons bok och Proust hade i alla fall någon form av extrem fysisk överkänslighet. Lät som en mycket intressant bok. Funderar på att köpa den som just ljudbok och lyssna på i bilen.

När det gäller Wittgenstein var det allt sammantaget som gav mig ett oerhört direkt & starkt aspergerintryck; han fungerade dåligt i grupp och dåligt tillsammans med andra överhuvudtaget. Han valde frivilligt att ta vaktposten, vilket var ytterst riskabelt, framför att sitta och surra med soldatkamraternma för att de var så oerhört inskränkta. Han isolerade sig i en liten stuga högst uppe på ett berg när han bodde i Norge, han ville bo så spartanskt & minimalistiskt som möjligt. En stol åkte ut för att den inte var enkel nog utan hade utsirade detaljer...
Det finns många liknande exempel.

Proust har jag aldrig tänkt på i aspergersammanhang. Visst personifierar han myten om den känslige konstnärssjälen som trivs bäst i sitt elfenbenstorn, men inget av det jag läst känns entydigt aspigt. Han var överkänslig, sjukligt modersbunden, fysiskt klen etc men det behöver ju inte tyda på AS. Ser inte ens vad det har att göra med AS.

KrigarSjäl skrev:När det gäller Wittgenstein var det allt sammantaget som gav mig ett oerhört direkt & starkt aspergerintryck; han fungerade dåligt i grupp och dåligt tillsammans med andra överhuvudtaget. Han valde frivilligt att ta vaktposten, vilket var ytterst riskabelt, framför att sitta och surra med soldatkamraternma för att de var så oerhört inskränkta. Han isolerade sig i en liten stuga högst uppe på ett berg när han bodde i Norge, han ville bo så spartanskt & minimalistiskt som möjligt. En stol åkte ut för att den inte var enkel nog utan hade utsirade detaljer...
Det finns många liknande exempel.

Låter intressant.

Proust har jag aldrig tänkt på i aspergersammanhang. Visst personifierar han myten om den känslige konstnärssjälen som trivs bäst i sitt elfenbenstorn, men inget av det jag läst känns entydigt aspigt. Han var överkänslig, sjukligt modersbunden, fysiskt klen etc men det behöver ju inte tyda på AS. Ser inte ens vad det har att göra med AS.

OK. Men betyder det att man inte ens får ställa frågan? Jag har ju som sagt bara hört ett litet utdrag, och frågade just för att jag inte har helhetsbilden av honom (ännu). Extrem sensorisk sensitivitet förkommer ofta ihop med AS, precis som dålig motorik, utan att för den skull vara regel. Man kan naturligtvis också ha det ena utan att ha det andra.

Självklart får du fråga, har jag sagt annat?

Finns det några kända svenska personer som har Asperger?

Den mest kända som det bara gått ihärdiga rykten om, men där ingen har kunnat hitta någon hänvisning till att han faktiskt själv skulle ha sagt det, är Robban Gustafsson. Det skulle vara trevligt att en gång för alla lyckas få det bekräftat eller dementerat. Jag ska ta och se om jag kan få kontakt med mannen själv...

Skådespelaren Daniel Day-Lewis läste jag lite om idag efter att ha sett filmen "Gangs of New York" (utspelar sig 1861).
Det står en del aspigheter om honom. Inte klockren aspergare kanske, men en del drag som artistiska aspergare ofta verkar ha.

Han kanske inte är historisk, men blir?
(Om detta inlägg inte passar i den här tråden, så får gärna någon moderator flytta den rätt! Jag hittar ingen bättre tråd och vet inte om jag bör starta en egen för detta inlägg.)

Några saker det stod om honom:

Tillsammans med familjen har han bosatt sig långt ute på den irländska landsbygden, och han stortrivs ju mer tid han kan tillbringa där för att slippa besöka till exempel London.
- En del människor föredrar att det är en massa liv runtom dom. Jag föredrar tystnad och ljus. Jag föredrar ett landskap som jag kan bli helt uppslukad av. Där kan jag gå omkring och dagdrömma. Jag älskar det, säger han.

Daniel Day-Lewis undrar varför det brummar så i rummet vi befinner oss i. Han upptäcker att ljudet kommer från luftkonditioneringen. Det konstanta ljudet verkar irritera honom, så han reser sig upp och stänger av den innan han fortsätter.

/.../rollen som Bill The Butcher i Gangs of New York.

Det sägs även att han under inspelningen av filmen blev svårt förkyld, eftersom han vägrade bära en tjock rock (eftersom sådana inte fanns i det sena 1800-talets New York). Vidare ska han under inspelningen av Jack and Rose totalt ha isolerat sig från resten av inspelningsteamet - trots att filmen regisserades av hans hustru Rebecka Miller.
När dessa rykten kommer på tal ler Day-Lewis bara mysteriskt och skakar på huvudet. Han signalerar att vi inte ska tala om dessa rykten i dag. Han nöjer sig med att medge att han är en perfektionist på gränsen till det sjukliga när det kommer till sitt arbete. Som vanligt var han ytterst noggrann i sin research inför inspelningen. Projektet förbereddes i två år, vilket Day-Lewis bara tycker var bra eftersom det gav honom den tid han behövde.

En sak som verkar gemensamt för en del av de
historiska personer som diskuteras i denna tråd är:

Att de har fått en idé som de tror stenhårt på,
som de sedan inte vill ge upp till varje pris.
Trots att omvärlden/utgångsläget kanske förändras


Ex. Einstein försökte in i det sista kullkasta dagens "kvantmekanik"
eftersom att hans teori var deterministisk.
(om man vet alla objekt i universum nuvarande tillstånd,
då kan man säga exakt vilken tid du går upp och äter frukost
3 Jan 2018).
Han ville inte kompromissa med sin bild av universum. Även
om andra teorier gav bättre resultat i vissa situationer.

Ex. Vissa historiska ledare (som dikuterats i denna tråd)
tog ju makten på ett karismatiskt sätt; Eftersom de hade
en idé som folk köpte under just den tidpsperioden.
Dock vägrar dessa oftast att kompromissa med sin idéologi
senare, trots att det kan leda till ett helt folks fördärv.
Se tex. Robert Mugabe idag, han var hyllad då han tog makten.

Man kanske borde avgöra om ledare som dessa, som lever idag
har AS. Då kan man kanske använda just detta som ett verktyg
för att klassificera dessa historiska personer.

En vanlig fråga i Aspie test är just:
"Har du oftast ingen nytta av andras goda råd."
Så en vidareutveckling av dessa frågor kanske kan vara
en bra delmetod...

/Alex

Vill dock påpeka att denna "envishet" ibland är en ovärdelig egenskap.
Annars tenderar vissa nymodiga trender att likrikta hela världen.
Det hehövs alltid folk som står på sig och därmed utgör en
motkraft mot rörelsen mot likformighet.

KrigarSjäl skrev:Det här är inte nonsenstråden, Parvlon. Håll dig till den.

Men vadå? Analdoktorn är känd i media.

Mikael Nordfors (b. 22 December 1958 in Stockholm, Sweden) is a medical doctor with special interest in psychiatry and orthopedic medicine, and is co-author of the American bestseller Hypericum & Depression.
Mikael claims to have Aspberger.

Länk

Är det sant att han skyller på AS efter anmälningarna?

Aspkvinna skrev:Är det sant att han skyller på AS efter anmälningarna?

Jag hittar inget mer än följande citat där det är som du säger att han skyller på AS i en intervju med AB. Från samma länk som ovan.

-Jag har en personlighetsstörning, eller snarare ett syndrom, ett högfungerande aspberger. Precis som till exempel Bill Gates och Einstein. Jag har gjort mig omöjlig inom vården eftersom jag beter mig barnsligt ibland. Jag är annorlunda, men smartare.

-Bland patienterna är jag dock ofta populär. Barn gillar mig.

Men man kan misstänka att ifall han inte hade diagnos så hade någon av alla hans gamla arbetskamrater (han har väl agerat Läkare i så gott som hela Norden snart) eller de som diagnotiserat honom och har tillgång till hans akter, avslöjat honom.

Parvlon skrev:Men man kan misstänka att ifall han inte hade diagnos så hade någon av alla hans gamla arbetskamrater (han har väl agerat Läkare i så gott som hela Norden snart) eller de som diagnotiserat honom och har tillgång till hans akter, avslöjat honom.

Varför då? Brukar inte Läkare hålla varandra om ryggen ?