För en veckan sedan fick jag mina diagnoser, AS + ADHD. Jag har börjat landa i det nu och funderar mer på framtiden. Jag har varit sjukskriven i 1,5 år och hoppas på att jag inom en relativ framtid kan börja arbetsträna igen. Har även möte med utredningsteamet för att få svar på frågor och om jag anser att något i journalen är missvisande. Har ni haft några problem med LSS eller andra instanser beroende på vad det står i journalen?

Och hur hanterar man alla människor som säger: "AS? Det trodde jag inte, du verkar ju så normal...". Jag blir så trött på alla fördomar. Bara för att jag ger sken av att fungera normalt så vet de inte hur mycket kraft det tar eller hur trött en vanlig middag kan göra mig. Den enda som vet, och försöker förstå, är min fru. Men inte ens hon kan förstå alla gånger.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta inlägget, kanske en känsla av att inte vara ensam. En vetskap om att det inte är pga lathet som jag inte klarar av att göra vissa saker och att det beror inte på att jag är dum som gör att jag missförstår och missförstås hela tiden...

Fick min diagnos för nån månad sen och det förklara så mycket av mitt slit genom åren och det ligger inte i lathet och det gör det inte för dig heller. Men man kan känna sig jävligt ensam och oförstådd i att inte orka med det sociala spelet och sen behöva lång tid för att återhämta sig.
Har inte haft nån kontakt inom Lss ännu, men ska få träffa nån arbetsterapeut i höst tror jag.
Det är svårt att förklara för andra hur man fungerar, och i mitt fall våga förklara!


Skickas från min iPhone via Tapatalk

När jag var liten härmade jag alla vänner vilket gjorde att jag inte stod ut så mycket i beteendet. Det blev värre i högstadiet men då var det så mycket annat som hände också så alla trodde att mina maner hörde till sorg och stress. Vilket det inte gjorde. Jag kunde inte härmas på samma sätt längre helt enkelt.
Men det har gjort att ingen riktigt tar min diagnos och mina svårigheter på allvar. De ser inte hur mycket jag kämpat och fortfarande kämpar. Det är svårt när omgivningen förminskar ens problem och ens kamp för att leva ett okej liv. Jag är dessutom så dålig på att förklara verbalt så det brukar låsa sig och så blir jag tyst istället. Därför föredrar jag datorn och skrivspråkets värld.

om du vet vad du har för problem kan du berätta det för folk. det är ju bra.
En sak är säker. du är mer än bara några psykiatriska diagnoser...

Diagnosen är ju egentligen bara för att man själv ska förstå vad det är som inte riktigt funkar som "alla andra". Själv kan jag känna mig rätt bitter - skulle ha behövt den här informationen för typ 30 år sedan så kanske en hel del elände kunnat undvikas... men hur som helst vägrar jag definieras av diagnosen. jag försöker se den som ett tillfälle att förstå och kanske lära lite - även om jag inte har någon direkt ambition att försöka transformera mig till NT. jag är som jag är - och nu börjar jag äntligen förstå.

Apropå att uttrycka sig verbalt. Skriv ned vad du vill säga, formulera dig på ett forum eller brev, då har man liksom en färdigskriven mental fusklapp att hämta ifrån när man snackar med någon.

Försök att koncentrera dig på och framhäv dina styrkor. Så småningom kanske du på riktigt kan känna dig stolt för att du är annorlunda. Inte konstig - utan unik!

Klyschigt, jag vet. Men är inte de flesta klyschor sanna?

@samth, Asperger är en beskrivning som läkare sätter på personer som de uppfattar fungerar på ett specifikt sätt. Man är inte en diagnos.

Det kan också vara bra att inte berätta för fler folk än du behöver. Det gäller i synnerhet föräldrar till barnens kompisar, arbetsgivare och perferin på bekantskapskretsen. Detta då det finns många felaktiga föreställningar. Dessutom kan det vara omständigt att förklara. Många fixar inte det faktum att det finns sådant som de helt enkelt har svårt att kognitivt ta in. De använder sitt eget sätt och de människor de har haft kontakt med för att förstå, vilket blir helt fel.

För sociala evenemang så delta bara på sådana som ger dig mer än den ork som går åt och som är värt den återhämtningstid som behövs. Ordna så att du kan komma in i dina vanor, pyssla med något intresse och slippa människor med sociala krav. Om andra inte gillar det så är det deras problem.

Ta vara på dina förmågor. Som (kanske) t.ex intressen, vara metodisk, undvika socialt trassel osv. Många människor (NT) ser det som skiljer sig från sin egen referensram som något defekt och har en fullständig blindfläck för andra förmågor som oftast finns istället. Vilket fungerar som en bekräftelse för de själva att det inte kan vara något bra.