Outade du dig själv till chefen av misstag?
Förresten behöver man visa upp hela utredningen eller ska man be sin behandlingsansvarig att skriva ett sjukintyg baserat på det?

Jag tycker problemet verkar vara att folk försöker förstå och förringar problemen med att säga att de kan känna igen sig och ibland också kan känna på samma sätt inför saker och ting.
Då blir det nästan som om man behöver överbevisa dom. Fast de menar nog bara väl.

Tog det ganska hårt, mest beroende på sättet jag fick reda på det.

Var hos en ortopedläkare och fick läsa ur journalen i datorn ifrån en operation. Då fick jag se att de hade satt diagnosen asperger på mig. Kändes jättekonstigt att någon hade stämplat mig och inte berättat öga mot öga.

Myrkr skrev:Jag tycker problemet verkar vara att folk försöker förstå och förringar problemen med att säga att de kan känna igen sig och ibland också kan känna på samma sätt inför saker och ting.
Då blir det nästan som om man behöver överbevisa dom. Fast de menar nog bara väl.

En del menar helt klart väl. Sedan finns det de som inte tror på diagnos alls. De som anser att det bara är dalt, folk som känner efter för mycket, bedrägeri eller "dåliga föräldrar". De kommer hela tiden att påpeka att "så känns det ju för alla ibland", vansinnigt frustrerande och mer än lovligt irriterande.
Man lär sig rätt snabbt att märka skillnad på de som uppriktigt menar väl och de som egentligen ifrågasätter diagnosen i sig dock.

Patrix skrev:Tog det ganska hårt, mest beroende på sättet jag fick reda på det.

Var hos en ortopedläkare och fick läsa ur journalen i datorn ifrån en operation. Då fick jag se att de hade satt diagnosen asperger på mig. Kändes jättekonstigt att någon hade stämplat mig och inte berättat öga mot öga.

Ehhh... du, det där låter väldigt märkligt. Milt uttryckt. Mig veterligen kan de inte utreda dig utan att du känner till det. Om jag vore i dina kläder så skulle jag ta kontakt med ansvarig läkare/psykolog/whatever och kräva att få se utredning och journaler.

Till att börja med...

BenFrylmark skrev:
Ehhh... du, det där låter väldigt märkligt. Milt uttryckt. Mig veterligen kan de inte utreda dig utan att du känner till det. Om jag vore i dina kläder så skulle jag ta kontakt med ansvarig läkare/psykolog/whatever och kräva att få se utredning och journaler.

Till att börja med...

Utredningen kände jag till eftersom den var omfattande men jag visste inte att den redan då var klar och att de hade satt en diagnos. Trodde på den tiden bestämt att jag inte skulle bli diagnostiserad dessutom så slaget blev ännu hårdare.
Det var några år sedan och känner mig numera mer trygg i situationen.

matildajs skrev:Hej! Är ny här på aspergerforum och jag är en 16 årig tjej som fick diagnosen Aspergers syndrom idag och även ångestsyndrom med inslag av svår depression. Det känns rätt jobbigt att ha fått veta att jag har diagnosen, då jag alltid känt mig annorlunda och har nu bekräftelse på att jag är det. Känns dessutom som att jag har Asperger stämplat i pannan nu.

Det är mycket frågor man har när man precis fått diagnos men det ger sig med tiden, man lär sig känna igen vad som är vad. Och man får mer insikt i vad som fungerar för en.
Man hittar strategier för att handskas med jobbiga grejer som dyker upp.

Men det är jobbigt att få diagnos i tonåren, har man gått i högstadiet som aspie är det tufft nog och det är en urusel miljö för de flesta av oss.
Där får man lära sig att alla ska vara normala och att det avvikande är nåt konstigt, sjukt osv.

Men det kan man kasta bakom sig.
Annorlunda betyder inte sämre, normalitet är överskattat skulle jag vilja påstå.

Myrkr skrev:Outade du dig själv till chefen av misstag?
Förresten behöver man visa upp hela utredningen eller ska man be sin behandlingsansvarig att skriva ett sjukintyg baserat på det?

Jag tycker problemet verkar vara att folk försöker förstå och förringar problemen med att säga att de kan känna igen sig och ibland också kan känna på samma sätt inför saker och ting.
Då blir det nästan som om man behöver överbevisa dom. Fast de menar nog bara väl.

Nej, skickade inte utredningen, men eftersom jag redan var sjukskriven så hade de ju ändrat vad det stod för diagnoser i nästa sjukintyg sedan. Sjukintygen behöver jag ju skicka in för att kunna vara fortsatt sjukskriven. Jag tror inte att någon kan kräva att få se hela utredningen, det skulle MÖJLIGEN vara FK ifall man ansöker om sjukersättning (alltså "sjukpension") men även då borde det räcka med läkarintyg där man bara tar upp det som är relevant i förhållande till arbetsförmåga. Jag tror inte att någon har rätt att kräva att få hela utredningen.

Håller med om det andra du skriver om hur folk försöker förstå och förringar. Jag tycker det är skitjobbigt för det känns som att de då säger att man inte har så stora problem, att alla kan känna så osv. Jag försöker tvinga mig att tänka att de många ggr menar väl men ibland blir jag sååå frustrerad över det.

Hej hej allihooa!
För min egen del så är det bara min sambo som vet att jag har asperger. Det känns som att "normala" personer har svårt att förstå olika diagnoser!
Personligen har jag väldigt svårt att lita på folk pga att jag har väldigt svårt att läsa av personer (har blivit bränd många gånger)

I mitt fall har jag lyckats dölja det för alla i 32 år genom att vara en kameleont men dom sista 2-3 åren orkar jag inte spela olika roller för att passa in.
Men det kändes otroligt bra att få diagnosen i vuxen ålder för då tar man det på ett vuxnare sätt tror jag.

Jag känner att jag har kommit väldigt långt i karriären/livet fast jag ALLTID har haft asperger.
Så jag ser inte det som nåt negativt däremot så hade livet varit lite enklare om jag fått veta det i ett tidigare stadium.