Ja detta är något jobbigt jag upplevt hela tiden. Jag har alltid varit väldigt blyg och tillbakadragen och aldrig varit en sån som pratar i onödan.
Jag lyssnar däremot mer på andra.

Om jag nånsin hamnar i en social situation, och när jag äntligen kommer på något att säga och vågar säga det (när det blir tyst), så är det alltid någon som avbryter för att säga något helt annat. Det verkar som de anser att det de säger är viktigare än att lyssna på mig. Eller så får jag inget svar på det jag säger, och de andra pratar vidare med varandra utan att lyssna eller svara på det jag sa.
Jag säger alltid något om det de andra pratar om, så det är inte orelaterat.

Jag vet att det alltid finns folk som avbryter andra, och att alla inte alltid har svar på det någon sagt. Men varför händer det alltid mig, de gånger jag försöker säga något? Det känns bara jobbigare att öppna munnen igen för varje gång det händer, eftersom jag känner mig som en idiot som inte är värd att lyssnas på. Är det någon som känner igen sig i detta?

Ja, jag känner så ibland. Det beror på sammanhanget, på fester och andra ytliga tillställningar är folk inte ute efter att lyssna, de vill bara visa upp sig och smeka sina egon, och om man då försöker säga något djupt eller intressant struntar dom i en, de vill inte diskutera, de vill bara säga en massa grejer som får dem att framstå som djupa och intressanta, utan att vara det.

Ja, har undrat ibland om det jag säger låter för intelligent (= svårt och läskigt) . Och har börjat inse att folk bara snackar för snackandets skull och inte reflekterar över innebörden av det de säger.

Antagligen är det så. Något som jag fortfarande inte riktigt har fattat, eftersom jag analyserar sönder varenda ord.

Ja jag överdrev nog lite, men ofta vill folk inte ha seriösa samtal i de flesta sociala situationer. Även om man lyckas bli lyssnad på så blir det ofta bortskämtat.
Jag brukar därför föredra att hålla mina tankar för mig själv tills jag befinner mig ensam med någon, då är det både lättare att göra sig hörd och är mer tillåtet att diskutera saker mer ingående och seriöst.

Testa att säga något sjukt ytligt nästa gång. Tänk gärna ut flera saker. Något alla kan relatera till. Se vad som händer.

Vi som inte använder kroppsspråk eller vidare bra ögonkontakt osv. har nog lättare för att bli negligerade , i brist på bättre uttryck.

Men jag brukar få säga mitt ändå. Ibland blir jag avbruten då den jag pratar med tror att jag har pratat klart. Jag tänker mycket innan jag öppnar munnen, och då kan det säkert bli uppehåll ibland mellan meningarna.

Ofta sitter jag och tänker på något och formulerar ihop en mening tills dess att det blir för sent och samtalet försvunnit i en annan riktning eller vad man ska säga.

Det är svårare ju fler som är med i samtalet dels för att det går fortare. Säg att det skulle vara en diskussion om vilken maträtt som är ens favorit. Då sitter jag och rannsakar allt jag ätit i hela mitt liv och överväger allting tyst i mitt eget huvud. Sedan är diskussionen plötsligt inne på tex. att resa, eftersom någon åt en skitgod pizza i Italien. Då är det för sent att säga vad min favoriträtt är.

Ja just det sista stycket tror jag är väldigt vanligt, för oss. Om jag bara skulle prata spontant skulle det bara bli förvirrat. Har dock märkt att många neurotypiska använder sig av en strategi för att få ordet och samtidigt betänketid, det finns som ramsor man kan slänga ur sig för vinna tid, "jo men det är ju så att egentligen så förefaller det sig ju liksom så att alltså" och det är helt accepterat, fast svårt att få till det.

Tycker just de här kasten i samtalsämnen är jobbiga. Tycker ofta det verkar som de flesta inte blev klara men de kan bara byta iallafall, för vad man pratar om spelar mindre roll. Därför kan olika pizzarecept diskuteras i fem minuter och man ser att flera har sina favoriter men de får inte komma till tals för nu talar man om någons barnbarn och hur gullig den är sedan tar en annan vid och pratar om sitt barn när hon var liten för 30 år sedan och sedan byts ämnet mot folk som inte kan köra i rondeller.

Och där står man och tänker... rödlök och oliver på pizza tycker jag är gott.

Medan man tänker det, pratas det plötsligt om pizza igen, och precis när man ska flika in vad man tycker om säger någon jävel

"OCH VILKET FINT VÄDER VI FÅTT."

Precis så, kiddie! Tacka vet jag grupper där ordet går runt, så alla får säga sitt. Men då förutsätts det att man pratar om djupare saker.

Vanligt prat betyder att det just är pratandet i sig som är viktigt, inte vad man pratar om. Dessutom spelar rangordningen roll. Vissa får byta ämne. Andra med lägre rang får höra "men nu pratar vi ju om X". Likaså bestämmer rangordningen vem som får ta ordet. Den lågrankade försöker få ordet i en paus, men får då höra ett myndigt "jag har inte pratat klart än, avbryt inte".

Nej, det är rätt värdelöst med pratande i grupp tycker jag. Max tre personer, annars får man nöja sig med att lyssna.

kiddie skrev:Därför kan olika pizzarecept diskuteras i fem minuter och man ser att flera har sina favoriter men de får inte komma till tals för nu talar man om någons barnbarn och hur gullig den är sedan tar en annan vid och pratar om sitt barn när hon var liten för 30 år sedan och sedan byts ämnet mot folk som inte kan köra i rondeller.

Hade samtalsämnet gått i pizzarecept, barnbarn gullig, liten 30 år sedan och rondellkörning så hade nog tankarna farit iväg på något mer intressant och en strategi för att lämna sällskapet så snabbt som möjligt hade konstruerats

Man kan nästan få känslan att det är bara "vi aspisar" som verkligen ser folk på riktigt och är villiga att ta in det folk säger. Att folk mest förbiser varandra och är mest måna om sitt ego och det yttre blir tillfredsställt. Som att det råder en tyst odiskuterbar överenskommelse att livet går ut på att se så bra ut som möjligt i andras ögon. Hur saker och ting förhåller sig i verkligheten tycks vara mindre intressant.

Det är lätt att känna sig undergiven som Aspie i sällskap där rangordning prioriteras. Alla verkar må bra i det och finna sig i sina roller förutom oss Aspies. Eller?

Ja, alla NT-människor borde låsas in på uppfostringsanstalt tills de lärt sig samtala ordentligt.

nescio skrev:Ja, alla NT-människor borde låsas in på uppfostringsanstalt tills de lärt sig samtala ordentligt.

WORD!

Jo, enklare att spärra in 99% av befolkningen än att den enda procenten anpassar sig.

Jag har aldrig upplevt den här rangordningen ni pratar om. Om jag har något att säga så gör jag det, och om någon avbryter så är det för att de tror jag pratat klart. Och då fortsätter jag ju tills jag är klar. Det låter väldigt tråkigt att diskutera med folk som inte låter en säga sin mening. Att någon leder en diskussion är ju annars vanligt och känns rätt naturligt, men utöver det brukar ju ordet vara uppe för auktion till den som vill ta det.

Men folk kanske blir sura på en för att man bryter någon sorts outtalad rangordning?

https://www.youtube.com/watch?v=qmL90V8mias#t=77

Jag vet inte heller vad de menar med rangordning, men vissa är ju bättre på att tala i grupp och talar därför automatiskt mer.
Sen beror det nog mycket på i vilka sammanhang man pratar i. En och en känner jag aldrig att jag blir avbruten. Men i grupp och särskilt när fler människor slåss om uppmärksamhet blir jag oftare det, framförallt om det är uppsluppen stämning, på fest eller så, jag blir inte uppsluppen, så det blir som att man hamnar helt ur takt med resten av gruppen.

kiddie skrev:Tycker just de här kasten i samtalsämnen är jobbiga. Tycker ofta det verkar som de flesta inte blev klara men de kan bara byta iallafall, för vad man pratar om spelar mindre roll. Därför kan olika pizzarecept diskuteras i fem minuter och man ser att flera har sina favoriter men de får inte komma till tals för nu talar man om någons barnbarn och hur gullig den är sedan tar en annan vid och pratar om sitt barn när hon var liten för 30 år sedan och sedan byts ämnet mot folk som inte kan köra i rondeller.

Och där står man och tänker... rödlök och oliver på pizza tycker jag är gott.

Medan man tänker det, pratas det plötsligt om pizza igen, och precis när man ska flika in vad man tycker om säger någon jävel

"OCH VILKET FINT VÄDER VI FÅTT."

Känner igen mig VÄLDIGT väl... Liksom andra i tråden upplever jag detta främst när det är flera i samtalet. En och en är en helt annan sak och då är det också lättare att gå tillbaka om den andre kommer in på något annat. Tex säga "jo, men angående det vi pratade om nyss så tycker jag..." När det är flera som pratar gör jag inte det. Dessutom blir jag oftast helt ointresserad om det bara handlar om en massa ytligt eller att det är folk man tex bara jobbar med men inte umgås med annars. Vad bryr jag mig om vad deras barn gjort eller vilken pizza de gillar...? Brukar oftast lämna sådana situationer och gå iväg för att göra något annat.

I arbetsgrupper eller situationer där man diskuterar nåt projekt eller så blir jag hörd, då jag oftast inte säger nåt ogenomtänkt. Men i andra så kallade festliga sociala situationer blir jag ofta, då jag säger nåt, avbruten eller inte hörd. Beror nog på mitt ointresse av det som sägs och att jag måste skärma av för att överhuvudtaget orka närvara. Har förstått att det är så folk närmar sig varandra och de verkar få ut nåt utav det, att snacka skit alltså. Men jag har aldrig kunnat det, och har aldrig känt att det ger nåt förutom huvudvärk av det stela leendet!
Looptroop Rockers "jaha nähä jaha nähä jaha..jorå så att jorå så att..för fan"


Skickas från min iPhone via Tapatalk

adddd skrev:Jag har aldrig upplevt den här rangordningen ni pratar om. Om jag har något att säga så gör jag det, och om någon avbryter så är det för att de tror jag pratat klart. Och då fortsätter jag ju tills jag är klar. Det låter väldigt tråkigt att diskutera med folk som inte låter en säga sin mening. Att någon leder en diskussion är ju annars vanligt och känns rätt naturligt, men utöver det brukar ju ordet vara uppe för auktion till den som vill ta det.

Men folk kanske blir sura på en för att man bryter någon sorts outtalad rangordning?

https://www.youtube.com/watch?v=qmL90V8mias#t=77

Folk som inte känner till rangordningen är högst i rang alternativt har inga problem med att prata i mun på andra eller bryr sig inte om folk egentligen hört vad de sagt.

Har märkt av detta i större grupper med mycket ytlighet. När man håller sig i mindre grupper med likasinnade människor och gemensam humor upplevs det helt annorlunda. Blir mer avslappnat och alla lyssnar på alla.

Känner igen det du skriver.

DIProgan skrev:Folk som inte känner till rangordningen är högst i rang alternativt har inga problem med att prata i mun på andra eller bryr sig inte om folk egentligen hört vad de sagt.

Eller så har de asperger.

Myrkr skrev:

DIProgan skrev:Folk som inte känner till rangordningen är högst i rang alternativt har inga problem med att prata i mun på andra eller bryr sig inte om folk egentligen hört vad de sagt.

Eller så har de asperger.

Vilket tyvärr ibland är en och samma sak. Är man medveten om personens svårigheter blir det dock lättare att hantera utan stor irritation.