Jag tycker att jag blir ställd inför allt för höga krav. Jag tycker att folk inte förstår hur pass svåra mina problem är. Jag jobbar som lärare, jag träffar föräldrar, barn och personal varje dag. Jag är ständigt rädd för det. Ständigt på vakt och drar mig undan. Jag är förvirrad och klantig, och så här har det varit sedan jag började jobba för sju år sedan. På ett arbete funderade jag på att skada mig själv genom att "råka" bli påkörd för att kunna bli sjukskriven. Nu får jag sådana tankar ibland igen.

Dagarna går, precis som jag till jobbet. Jag känner att jag på sin höjd skulle klara av en praktik där folk vet om mina problem. Men jag har ingen officiell diagnos än. Förutom social fobi Och borderline. Jag har gjort två utredningar där man i den första kom fram till add med autistiska drag och den andra asperger. Men ingen är officiell pga av olika anledningar.
Hur ska jag få min psykolog att förstå? Jag tycker det är så svårt att förklara hur svårt det är för mig. Eller är jag bara allt för vek? Borde jag skärpa till mig? Mår alla dåligt och är rädda? Ska det vara så?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag tycker det är självklart att läraryrket ställer höga krav. Måste ju ta mycket energi. Har du möjlighet att jobba deltid?

Hur mycket vet din psykolog om AS? Eller får du inte fram allt du vill säga när du besöker hen? Kan du skriva ned allt som känns svårt och lämna till hen?

Sociala möten ställer outtalade krav på social återkoppling enligt vissa regler och du är väl rädd att göra fel och undviker därmed detta?

Förvirrad och klantig kan man bli när man ständigt är stressad av sådana möten och andra krav. Samt aldrig riktigt får ta igen sig så att man kan samla tankarna.

Behöver du komma ifrån finns det mindre skadliga sätt som att bli "förkyld", "ont i ryggen" osv. Eller ta tjänstledigt för att jobba med något annat t.ex kontorsjobb? Utbildningsföretag kanske också är något?

Du kan få sjukskrivning vid social fobi. Det undviks dock ofta, så du får stå på dig och verkligen få ur dig det som du skrivit här tex. om att skada dig själv. Du ska ju inte behöva skada dig själv innan du blir sjukskriven.

Låter som att du behöver semester och släppa allting innan det blir för mycket. Sedan kan du samla tankarna igen och fundera på vad du vill göra i framtiden - läraryrket har vi etablerat att du vantrivs i.

Tack snälla ni för svaren! Att skriva är jag mycket bättre på så jag ska absolut försöka skriva ner mina problem.

Hrmph... Jag kommer att bli "ledig" hela juli. Jag har inte sökt jobb då mot min sambos förståeligt stora sorg. Jag äter hellre sand än jobbar då. Jag har än ingen fast anställning, men har i princip blivit erbjuden utan att söka. Jag sa nej. Och fortsätter som vikarie.
När jag började plugga kände jag att det kändes så fel. På praktiken var jag RÄDD och grupparbetena i skolan...huva! Jag har jobbat hela tiden jag har pluggat. pluggat med vissa uppehåll. Har läst detta program sedan 2008. Och är färdig i höst någon gång. Jag har tappat mycket csn under dessa år.

Adddd; ser att du länkar till autism och botanik. Är det din blogg? Jag letar febrilt efter en trädgårdsutbildning. Det verkar inte finnas många på distans. Jag skulle så gärna jobba med växter. Helst på en plantmarknad. Hittade en utbildning i järna.Men då måste man ju jobba samtidigt. Och åka dit en helg i månaden under fem år. Dessutom är jag rädd för dessa människor. Då jag träffat "sådana" förut. Var och pratade med några på en plantmarknad här. Dessvärre blev jag väldigt rädd även för dem... Det kändes hopplöst.

Det låter som du främst behöver hjälp mot din sociala fobi. Den kommer att vara till hinders även vid andra jobb än lärarjobb.

Har du funderat på vuxengymnasier/komvux? Vuxna studiemotiverde elever borde vara lättare än omotiverade ungdomar. Och där borde man slippa ha kontakt med föräldrar.

Åh, näe. Jag vill helst slippa läraryrket. Är utbildad för yngre åldrar. Vill dock inte säga vilken (med tanke på att jag kan bli identifierad.) Jag känner att jag inte borde ha ett jobb där jag får lön. Jag tycker inte jag är värd det.

Det låter som att du är rätt utarbetad och nere. Att fatta viktiga beslut och slösa bort CSN på någon annan kurs just då,verkar inte så bra.

du behöver terapi, eventuellt medecin. detta för att du har vissa problem
med att hantera relationer? tag detta steg innan du bränner ut dig.
för mig behövde jag komma underfund med "gott umgänge'.
idag har jag få trubbel med andra mänskor.
och ägnar mig inte längre åt "dåligt umgänge".

umgänget är att hantera allt i mitt liv på ett sätt som funkar bra
tillsammans med andra, och att se ljust på framtiden.
att låta det goda samvetet få råda <3

@Jesuite_magnus

Tack för era omtänksamma svar! Jag har förstått att jag måste tänka om. Men jag har också förstått att det nog vore enklare med en npf-diagnos. Får den fm officiell i november då jag gör en ny utredning. Då kan man ju kanske få lite stöd och förståelse från arbetsförmedlingen och försäkringskassan? Och bara det att få säga till arbetsgivare att man har en diagnos skulle kännas så bra. Om man vågar.

Räkna med pengar från FK och ev lönebidrag. Inget annat. Skulle inte säga något till arbetsgivaren.

Något måste man dock säga till arbetsgivaren om man får lönebidrag. Vet inte om det räcker med att säga att man har scoial fobi och är stresskänslig?

Lönebidrag är ju super! Då kan man kanske sänka kraven på sig själv, när man vet att man får bidrag pga en diagnos och att man inte kostar lika mycket för just lönen för det jobbet. Men inte vet jag. Problemet för min del är att jag inte pallar att gå instängd i ett skal dagarna i ända och bara vänta på att mitt jag ska läcka ut. När det gör det skäms jag.

Jag misstänker att social fobi är en följd av något annat för mig. Det är liksom inte grunden och säger jag att jag har social fobi så tror de mig nog inte. Asperger/autism känns mer trovärdigt. Och känns mer som något att ta hänsyn till. Jag sa en gång till en kollega att jag har borderline. Det ångrar jag djupt. På jobbet vill jag inte visa mina svagheter. Vilket är otroligt krävande eftersom jag egentligen är väldigt känslig.

Tooticki skrev:Jag känner att jag inte borde ha ett jobb där jag får lön. Jag tycker inte jag är värd det.

Tooticki skrev:Problemet för min del är att jag inte pallar att gå instängd i ett skal dagarna i ända och bara vänta på att mitt jag ska läcka ut. När det gör det skäms jag.

Stor igenkänning! Jag känner dock inte alls lika starkt så som jag gjorde för 1,5 år sedan, när jag var extremt överbelastad och nere. Lite så som du verkar vara nu. Med detta vill jag säga att det kan bli bättre. Du verkar känna nu att du inte kan ha ett "riktigt jobb" alls och att du inte är värd något, men det betyder inte att det är sanningen. Om du hittar ett jobb och en miljö där du kan fungera bra utefter dina förutsättningar, samt får hjälp med psykiatrisk behandling, kanske du visst kan känna att du är värd att få lön. Och om du mår bättre psykiskt än vad du gör i nuläget, så är risken mindre, eller det kommer hända mindre ofta, att ditt "jag läcker ut". Men det låter som att du behöver en paus först och främst, så du kan hämta ny energi.

Med vänlig hälsning,
Fröken Fräken

Lärarjobbet är oerhört krävande socialt, mig passade det inte alls. Ska aldrig mer jobba som lärare! Det måste vara ett av dom mest krävande yrkena som finns överhuvudtaget, åtminstone om man inte brinner för det och är särskilt lämpad för det. Att vara lärare är skitjobbigt även för dom som är så att säga "friska". Dom "friska lärarna" blir ju också sjukskrivna titt som tätt har jag upptäckt på mina ungars lärare (det är väl ingen som är riktigt frisk eller normal här i världen egentligen). Att du ville bli påkörd för att bli sjukskriven lät ju helt fruktansvärt, då är det ju mycket bättre att sjukskriva sig för någonting helt annat, exempelvis fibromyalgi eller ont i ryggen, svårt att bevisa att du inte har det

Alla serviceyrken är oerhört krävande, sök dig till någonting helt annat! Många kontorsjobb är rätt så okej, i alla fall om man har ett eget rum och inte sitter i ett kontorslandskap. På mitt nuvarande jobb är dom enda grejerna som man kan bli lite utmattad av fikarasterna, luncherna, mötena och kurserna. Är så lycklig över att jag äntligen hittat till det rätta stället efter alla årens lidande!

Jag kan tyvärr inte citera. Har blivit fel förut. Men jag svarar ändå.
Ja, läraryrket är fryktansvärt krävande. Man har ett stort ansvar inför alla inblandade. Och jag som känner mig som ett barn själv, ska jag vägleda andra ur en vuxens perspektiv? Dessutom är min förvirring inte bra för barnen. Igår gjorde jag flera helt koko tabbar. Då på lunchrasten så berättade jag för en kollega. Hon sa så klokt att alla har ju olika förmågor. Hon sa när jag frågade vad hon tyckte jag var bra på då, att jag bemötte barnen vänligt. Men allt annat tänker jag. Det är svårt! Jättesvårt! Nu har jag bara några dagar kvar tills jag blir arbetslös. Känns bra.

Skönt för dig att sommarlovet börjar! När jag jobbade som lärare jobbade jag deltid men var ändå helt utmattad. Hatade i synnerhet utvecklingssamtalen, föräldramöten och personalmöten. Dessutom var vissa ungdomar ganska så otrevliga och krävande. Försök att sadla om! Jag är själv nöjd med mitt nuvarande kontorsjobb, men klarar inte ens heltid i en "skyddad verksamhet". Jag skulle klara av jobbet jättebra, tror jag, om jag inte hade någon familj som kräver min uppmärksamhet på kvällarna. Är du ensamstående? Ofta blir det svårare att orka med livet när man har denna typ av problem om man har både ett jobb och en familj att tänka på.

Jag har en familj ja. De får nog ta mycket stryk tyvärr. Jag har väldigt svårt med mänskliga relationer så det är jobbigt både hemma och på arbetet. Jag har känt mig stressad även när jag inte har jobbat. Är du utbildad lärare? Känns så surt att jag är färdig i höst. Både med plugget och beslutet att det var fel val. Men hellre det än att stanna i det.
Jag har under mina 7 år varit på ett föräldramöte. Har lyckats smita efter det. Det var det värsta i mitt liv. Jag skulle bara presentera mig själv. Ändå höll jag på att svimma och skakade så jag höll på att falla sönder. Så har jag varit med på en fest med barn och föräldrar och personal. Oj! Aldrig mer!

Alltså att familjen tar stryk så menar jag såklart inte fysiskt. Bara att jag är på dåligt humör. Väldigt nere.

Det låter som grav social fobi.
Jag hade svårt på min nuvarande utbildning men övertalade dem att få plugga på distans istället, det underlättade mycket. Kanske går det för dig att hitta ett jobb där du är lärare på distans?

Ja, jag har social fobi. Min sorts lärare kan man inte vara på distans.

Hemmaundervisare då? Då behöver man bara ha hand om ett barn i taget.

Hmm.. njae. Jag klarar inte av att ta ansvar för någon annan. Jag är alldeles för vimsig.

En skillnad är kanske att de "normala" lärarkollegerna är inne i den sociala kontexten att det ska vara som det är att vara lärare. Istället får de med tiden en massa diffusa psykosomatiska symptom. Medan du själv märker av det ganska omgående och mår dåligt samt blir då tvungen att göra något åt saken i tid. Så denna känslighet kan också skydda dig.

Sedan borde det vara mer lugn i skolan men det är en annan diskussion