Myrkr skrev:Det är inte sjukt, men det är ett skolexempel på dålig självkänsla och egenvärde, då kan man inte lita på eller tro att andra uppskattar en eftersom man har svårt att uppskatta sig själv.
Blir nog extra jobbigt om man pga av asperger har svårt att tolka andra människors intentioner och ansiktsuttryck.

filosofia87 skrev:Du är orolig i grund och botten att personen egentligen inte är det den verkar (snäll) så du fastnar på olika saker den säger för att utesluta att det låg elakheter bakom- och får tvång att fråga flera minuter senare vad den menade

plåtmonster skrev:

filosofia87 skrev:Du är orolig i grund och botten att personen egentligen inte är det den verkar (snäll) så du fastnar på olika saker den säger för att utesluta att det låg elakheter bakom- och får tvång att fråga flera minuter senare vad den menade

Två saker kan man tänka på:
1) Utveckla analysen av andra personers kroppsspråk, ögon och tonfall.
2) Inse att man får chansa till viss del på att människor är snälla
3) En del människor är falska eller elaka och därför skall man alltid ordna en väg ut. Och då är det lättare att ta risken i punkt (2).

Att du frågar om och om igen kan nog bero på att du helt enkelt är osäker på vad som händer och försöker kompensera detta med öppen verbal kommunikation. Risken är dock att själva frågan antagoniserar den andra med tiden. Samt att svaret är inkorrekt som när neurotyper säger det den andra vill höra för att vara snäll. Men som är en björntjänst eftersom det inte ger någon chans att korrigera beteendet.

antonius skrev:En strategi kan vara att inte ta alla på så stort allvar, det är ofta ett problem för dom med AS, man tolkar saker fel och hopp byts mot förtvivlan så ofta att man blir helt förvirrad och utmattad, sen är man så trött att man tolkar allt ännu mera fel och det blir till en spiral av missförstå. Så om man försöker att dämpa sin entusiasm en smula slipper man tappa ansiktet och förlora självkänsla...

filosofia87 skrev:

antonius skrev:En strategi kan vara att inte ta alla på så stort allvar, det är ofta ett problem för dom med AS, man tolkar saker fel och hopp byts mot förtvivlan så ofta att man blir helt förvirrad och utmattad, sen är man så trött att man tolkar allt ännu mera fel och det blir till en spiral av missförstå. Så om man försöker att dämpa sin entusiasm en smula slipper man tappa ansiktet och förlora självkänsla...

precis så blir det för mig, tack

kiddie skrev:När man inte kan vara 100 % säker så försöker man ibland bli det trots att det inte går. Som om man har hypokondri så går det inte att säga med säkerhet att du är frisk, bara att du med stor sannorlikhet är det. Men då kommer de få procenten som inte är säkra, och tilöl slut går personen till en läkare till, det hjälper eller lugnar bara för stunden, sedan nästa läkare.

Istället måste man försöka härbärgera oron. Som om man är sjuk kanske det märks senare, då får man ta det som det kommer.

Samma med relationer, har man frågat en gång om allt är OK och de säger ja, då vinner man inget på att fråga igen, bara en kort frist, sedan måste man fylla på med frågande. Men eftersom man inte kan vara helt säker, så måste man vänta och låta vara. Och se tiden an. Var personen snäll lär det lysa igenom det denne gör senare.

Det är jobbigt att bryta mot mönster men gör man inte det, ja då börjar man trycka folk från sig, resultatet blir att folk inte orkar. Jag vet en som blev uppringd flera gånger om dagen och den som ringde frågade om och om och om igen om det var OK mellan dem. Blir man utsatt för flera timmars grillning, så är det till slut inte OK något mer. Den relationen gick helt åt helvete.

Så försök stå ut med osäkerheten. INGET i livet är givet (utom döden och skatterna). Det är svårt att stå där i osäkerheten, men om vi övar och klarar det blir vi starkare.

Hettan skrev:Jag försöker att inte identifiera mig i mina tankar. Jag vet att mina tankar är inte mig. Mina tankar är mitt intellekt. Försöker lyssna på tystnaden mer för jag vet att det är min sanna natur. En motsägelsefri natur. Äkta, kärleksfull och lugn.

Givet att det är inte det lättaste, men jag känner att jag har kommit långt i mitt sökande.