Det där med problem/svårigheter: räcker det med att omgivningen uppfattar en som ett problem eller måste man själv uppleva att man har problem?

Nu har jag lite svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni förstår.

tiracee skrev:Det där med problem/svårigheter: räcker det med att omgivningen uppfattar en som ett problem eller måste man själv uppleva att man har problem?

Nu har jag lite svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni förstår.

Om du är under 18 räknas du som barn. Då är det dina föräldrar som bestämmer om dom upplever om du har problem eller inte. Är du över 18 år är det du själv som bestämmer om du har problem eller inte.

Fast det är inte så lätt som jag beskrev det om ett barn under 18 år.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Art ... 10-8-3.pdf

måste man verkligen har alla symtomer på aspergers för att få diagnosen?

dessutom finns det folk som har autism och asperger liknande symtomer som verkligen behöver hjälp
men har svårt med att få det.

yusuke20 skrev:måste man verkligen har alla symtomer på aspergers för att få diagnosen?

dessutom finns det folk som har autism och asperger liknande symtomer som verkligen behöver hjälp
men har svårt med att få det.

Nej, man måste inte ha exakt alla symtom för att få Asperger Syndrom och jag antar att detsamma gäller för Autism.

Personligen tyckte jag inte att psykolog hjälpte ett dugg. Allt hon sa till mig var "det beror på att du har ADHD" eller "det beror på att du har Asperger". Det visste jag ju för tusan själv! Allt jag ville ha var hjälp med hur jag skulle göra för att inte reagera eller göra fel p.g.a. diagnoserna. Men det fick i alla fall inte jag hjälp med. Vill man veta vad som beror på viken diagnos kan man gå till biblioteket eller läsa på internet. Gick redan Psykologi A då och fick MVG i den kursen.

Kvasir skrev:Det handlar inte om att AS skulle uppstå senare, utan om att det är först i vuxen ålder den börjar orsaka så mycket problem att diagnos börjar bli befogad. Detta kan ha flera orsaker. En är förstås att vuxenlivet kan ställa större och annorlunda krav på individen. Det andra är att man kan ha utvecklat kompensationsstrategier redan som barn och fortsätter att göra så.
...

Men numera är det väl så att man faktiskt ganska tidigt diagnostiserar barn med exempelvis Aspergers syndrom på grund av att man upptäckt att de har problem och svårigheter av olika slag, när det gäller social interaktion, repetitiva beteenden m.m. och att det sker för att de ska få adekvat hjälp och stöd i skolan o.s.v. för har man en livslång funktionsnedsättning så innebär väl det att det inte är något som bara börjar orsaka problem först i vuxen ålder? För de som är lite yngre än oss så är det ju inte samma sak, de har ju vuxit upp under en tid när fler har kännedom om neuropsykiatrisk problematik , när neuropsykiatriska diagnoser blivit mer kända och man i större omfattning börjat använda dem för att diagnostisera individer med neuropsykiatrisk problematik.

tahlia skrev:Under min utredning var barndomen i fokus inte bara för att se om problem alltid har funnits utan för att kunna säkerställa vad det rörde sig om. Jag var 30 år gammal när jag fick min diagnos. Vid det laget hade jag lärt mig kompensera en hel del. Jag hade också levt 30 år i tron att jag var som alla andra och min självinsikt var usel.
...

Undrar över det här med kompensationsstrategier som jag sett att många här på forumet skriver om, vad innebär det egentligen? Kan någon förklara lite mer ingående vad det innebär att utveckla kompensationsstrategier, hur det går till, gärna med exempel.

Kompensationsstrategier exempel:

* Om någon drar ett skämt och man inte fattar det från början så man svarar seriöst. Då kan man t.ex. lossas som att man "skämtade vidare genom att svara seriöst" och nästan dumförklara den som drog skämtet istället för att bli utskrattad själv.

* Om man tolkar något ordagrant kan man lossas som att man bara skämtade.

* Ifall man egentligen är ganska empatilös, så kan man välja att ställa frågor i stil med "hur kände du då?" och "vad hände sen?". Då verkar man bry sig och får mer tid på sig att analysera fram ett logiskt svar (som är mer likt oss med Asperger).

* Om man stör sig på att folk går bakom en, så kan man lossas som att man glömt något eller måste rätta till sina kläder. Då hamnar man automatiskt längst bak i sällskapet.

* Störs man av att det är trångt på t.ex. ett dansgolv så kan man välja att hålla sig i kanterna istället för att utsätta sig själv och andra för onödiga aggressioner.

* Vill man envist berätta om sina specialintressen och känner att ingen verkar vilja lyssna, så kan man börja med att ställa frågor till någon och sedan berätta om sitt eget. Då har man visat intresse för andra och har större "rätt" att babbla om sitt eget.

* Man kan ha svårt att automatiskt avsluta saker så som att gå hem från sina vänner. Då kan man antingen ha ett larm en viss tid och lossas som att man måste ordna med något hemma. Vill man inte vara riktigt så extrem, så kan det vara bra att iaktta om sällskapet gäspar, suckar, ser uttråkad ut eller liknande. Är man osäker kan man skylla på att man är trött själv.

Det var några exempel jag kom på utan att fundera länge!

Wine skrev:Finns även andra som jag tycker märkliga exempel på hur folk argumenterar när det gäller AS/ADHD/ADD, att det i princip kan vara ett osynligt funktionshinder/handikapp, att det det skulle vara osynligt för omgivningen, vilket jag har väldigt svårt att förstå och acceptera.

Lite snäv tolkning av osynlig. Jag frågade min specialpedagog om just detta och hon sa att det främst menas att kroppen ser normal ut, dvs man har inga drag som framkommer vid Downs syndrom. Det handlar inte om att INGEN kan se dem.

tahlia skrev:

AlterEgo skrev:. Frågan väcktes kring tankar på vuxna som gör utredning och ev får diagnos men samtidigt inte har problem av AS-dragen och inte behöver någon hjälp. Alltså varför ens göra utredning då? Och ifall det är så att diagnosen sätts på en del som är "aspiga" men inte i sådan utsträckning att det är ett funktionshinder eller inte skapar några större problem i ens liv?

Att inte ha problem av AS-dragen och att inte behöva hjälp kan vara två skilda saker. Själv har jag uppenbara problem till följd av mitt funktionshinder men någon hjälp finns inte att få annat än en extra påtryckning när jag sökte sjukersättning. Jag omfattas av LSS men den hjälp som erbjuds har jag tyvärr ingen nytta av. Tror inte jag är ensam om det.

Så frågan är då om det handlat om människor som inte anser sig behöva hjälp (många gånger för att det inte finns någon som passar eller gör någon skilnad) eller om det handlat om människor som anser sig vara helt utan problem i alla avseenden.

Kvasir skrev:
Fast hur vanligt är det att vuxna som inte har några större problem försöker få till en utredning? Jag tror inte det är särskilt vanligt. Jag kan se en vettig anledning till det, nämligen som en slags försäkring inför framtiden, om man plötsligt en dag börjar få problem. Då kan det vara bra att redan ha diagnosen istället för att försöka få till en utredning då, i en ofta krisartad situation.

Det stora problemet är nog snarare underdiagnosticering, för att varken patient eller sjukvård förstår vad det är frågan om. Även om det finns expertteam som har vana av att utreda vuxna så måste någon komma på idén att remittera dit. Just att många av oss vuxna har lärt oss att kompensera bra gör att risken är mycket stor att man inte ser att vi har AS.

Jag tror ni missförstått mig lite...(?) Det handlade inte på något sätt om att jag påstår att det är så. Det handlade om att det hade uttryckts just så i tex en annan tråd på detta forum; att man skulle göra utredning och fick diagnos samtidigt som man påpekade att man inte hade några större problem/hjälpbehov/funktionsnedsättning. Det jag då hade tankar och frågeställningar kring var om det är så att man sätter diagnosen trots att kravet på att symptomen faktiskt ska medföra en funktionsnedsättning inte har mötts. Tex: "Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden." "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen." osv. Återigen, jag vet inget om den individens liv och problem i övrigt men det var utifrån det frågan väcktes.

Jag hävdar alltså inte att det är så utan undrar ifall det förekommer att man ställer diagnos och bortser från detta och varför man i så fall gör det, vad det leder till ifall det görs osv..

Om ni läser det första inlägget i denna tråd så tror jag att dessa saker framgår.

Wine skrev:Jag kan ibland uppleva det som att en del resonerar på följande sätt:

diagnoskriterierna stämmer inte/de passar inte riktigt in på mig, alltså är det diagnoskriterierna det är fel på och/eller att de som utreder inte förstår dem/har missförstått diagnoskriterierna, inte har tillräckligt med kunskap eller är tillräckligt insatta och kunniga om hur NPF kan yttra sig o.s.v.

vid diskussioner om diagnoskriterier.

Jag resonerar inte så, mer att det kommit ökad förståelse med tiden, dvs fångar DSM 5 bättre in symptom än DSM IV. Att sedan man velat göra ännu mer förändringar i diagnoskriterierna vet jag för det är en av de mest hetsigast diskuterade diagnos för DSM-teamet. Men tiden var visst inte mogen för större förändringar. Men det blev iaf väldigt stor skillnad på slutresultater och första utkastet. I första ville vissa att diagnosen skulle snävas åt så många helt enkelt trillade ut. T ex att man skulle ha avsaknad av socialt samspel istf nedsatt. Stor skillnad där hur många som blir diagostiserade.

Att kriterierna förbättras upplever jag som ngt positivt.

AlterEgo skrev:Hur skulle en genomgripande störning i utvecklingen uppstå senare menar ni? Ni kan väl inte på allvar mena att en person som ej fått diagnos som ung (o alltså inga anpassningar för AS-behov) skulle klara sig problemfritt genom hela uppväxten och skolgången och sedan som vuxen plötsligt få dessa problem?? Att det kan vara så att ingen förstått vad problemen beror på o diagnos sedan sätts som vuxen är jag helt med på men då handlar det ju också om att man då får en förklaring till problemen man hade i skolan osv, inte att problemen uppstått först som vuxen.

Ja precis. Eftersom aspergers inte fanns på min tid och inte ADD heller, så kom omgivningen med en massa alternativa förklaringar till problemen. Man kan förstå det, eftersom ingen tänkte i banorna att ens hjärna kunde vara annorlunda, på min tid föddes alla ungar feta och friska. Sedan fanns dåförtiden ingen lag att alla skulle bli lyckliga och framgångsrika, att folk fick det för jävligt ibland hörde liksom bara till.

Liknande kan uppstå även när kunskapen finns i samhället. Har märkt att vissa odiagnostiserade föräldrar med barn med någon sorts problematiskt beteende väldigt gärna försvarar barnets normalitet. Inte så konstigt, för dem är ju ungen precis som de, alltså normal! Då är det inte lätt att peka ut problemen.

BloodyPirate skrev:Kompensationsstrategier exempel:

...

Det var några exempel jag kom på utan att fundera länge!

Tack, jag känner igen vad du beskriver. Fast jag har svårt att se att man som barn skulle vara så medveten att man redan under barndomen börjar utveckla kompensationsstrategier. Jag har faktiskt inte funderat så mycket över detta tidigare, man har bara betett sig på vissa sätt för att det har känts bättre, för att det har underlättat i vissa situationer o.s.v.

Wine skrev:

BloodyPirate skrev:Kompensationsstrategier exempel:

...

Det var några exempel jag kom på utan att fundera länge!

Tack, jag känner igen vad du beskriver. Fast jag har svårt att se att man som barn skulle vara så medveten att man redan under barndomen börjar utveckla kompensationsstrategier. Jag har faktiskt inte funderat så mycket över detta tidigare, man har bara betett sig på vissa sätt för att det har känts bättre, för att det har underlättat i vissa situationer o.s.v.

Jag fick min diagnos när jag var 20 (har jag för mig) och är 22 nu, fyller år i oktober. När jag var barn visste jag bara att jag var väldigt självständig. valde hellre att vara ensam och göra något jag gillar än att envist följa efter andra. har alltid klätt mig efter min egen smak och struntat i mode. Så visste att jag inte passade in i mängden.

Problemen jag minns mest att jag parerade var i konversationer med skämt och mina ordagranna tolkningar. Så den kompensationstekniken lärde jag mig tidigt.

kiddie skrev:

Wine skrev:Finns även andra som jag tycker märkliga exempel på hur folk argumenterar när det gäller AS/ADHD/ADD, att det i princip kan vara ett osynligt funktionshinder/handikapp, att det det skulle vara osynligt för omgivningen, vilket jag har väldigt svårt att förstå och acceptera.

Lite snäv tolkning av osynlig. Jag frågade min specialpedagog om just detta och hon sa att det främst menas att kroppen ser normal ut, dvs man har inga drag som framkommer vid Down syndrom. Det handlar inte om att INGEN kan se dem.

Nej jag tror inte att det är främst det fysiska som avses utan att symtomen/svårigheterna/problematiken inte märks eller knappt är märkbara för omgivningen, jag har länkat till denna artikel tidigare, en läkare i ett neuropsykiatriskt team uttrycker sig så här i Dagens Samhälle:

Dagens Samhälle - Landstinget i Stockholm sviker den psykiatriska vården
28 november 2001, 14:50 | Carina Hellström, Överläkare specialist i psykiatri leg psykoterapeut

Sjukvård. Genom att köpa undermåliga psykiatriska utredningar av privata aktörer sparar landstinget en spottstyver. Resultatet blir att patienter i behov av rätt vård och insatser sviks å det grövsta och ges felaktiga diagnoser.

Neuropsykiatriska tillstånd har kommit i ropet och en glidning i diagnoskriterierna har skett, särskilt bland autismspektrumstörningar. Man menar och lär ut att AS kan vara osynligt, bara synas i testningen eller, vill jag påstå, i deras tolkningar. Alla behöver som en konsekvens av dessa resonemang därför en utredning. Man struntar glatt i grundläggande diagnoskriterier och blandar dessutom samman dem med kriterierna för personlighetsstörningar.

Välfungerande patienter med familj och heltidsarbete, som möjligen trodde sig ha ADHD, kommer tillbaka upprörda över att i stället ha fått en AS-diagnos och dessutom blivit erbjudna överföring till Habiliteringen och LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Andra som felaktigt fått samma diagnos har lättade kunnat konstatera att ingen längre vågar sätta sig emot deras vilja eller ställa krav. De har fått boendestöd, anpassad sysselsättning och sjukersättning. Patienterna har fått med sig ett papper på sin diagnos och en kopia på utredningen. De behöver aldrig lyssna på andra förklaringar till sina problem. Detta eftersom AS är ett genomgripande, medfött funktionshinder, som personen aldrig bli fri ifrån. Det är därför extremt viktigt att sådana utredningar genomförs på ett korrekt sätt och att slutresultatet blir det rätta.

Moderator atoms - la till årtal i den citerade artikeln och ingressen från densamma.

Wine skrev:Fast jag har svårt att se att man som barn skulle vara så medveten att man redan under barndomen börjar utveckla kompensationsstrategier. Jag har faktiskt inte funderat så mycket över detta tidigare, man har bara betett sig på vissa sätt för att det har känts bättre, för att det har underlättat i vissa situationer o.s.v.

Alltså barn kan nog göra det utan att det alltid är särskilt medvetet uttänkt. Jag brukade tex från 4-5-årsåldern skriva lappar istället för att prata. Alltså kunde tycka att det var jobbigt att behöva säga saker direkt (och sedan kanske få svar, frågor osv) så om jag ville berätta något för mina föräldrar kunde jag skriva det på en lapp och lägga på något ställe där jag visste att de skulle se den. Det var inte för att det handlade om jobbiga saker, det kunde vara enbart positivt. Men det var väl typ ett sätt att undvika social interaktion när jag tyckte det var jobbigt och ändå kommunicera den info jag ville. Men jag tror definitivt inte att jag i den åldern skulle ha kunnat förklara varför jag gjorde så.

AlterEgo skrev:Jag tror ni missförstått mig lite...(?) Det handlade inte på något sätt om att jag påstår att det är så. Det handlade om att det hade uttryckts just så i tex en annan tråd på detta forum; att man skulle göra utredning och fick diagnos samtidigt som man påpekade att man inte hade några större problem/hjälpbehov/funktionsnedsättning. Det jag då hade tankar och frågeställningar kring var om det är så att man sätter diagnosen trots att kravet på att symptomen faktiskt ska medföra en funktionsnedsättning inte har mötts. Tex: "Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden." "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen." osv. Återigen, jag vet inget om den individens liv och problem i övrigt men det var utifrån det frågan väcktes.

Jag hävdar alltså inte att det är så utan undrar ifall det förekommer att man ställer diagnos och bortser från detta och varför man i så fall gör det, vad det leder till ifall det görs osv..

Om ni läser det första inlägget i denna tråd så tror jag att dessa saker framgår.

Kan bara informera om att missförstånd inte är ovanliga här på forumet samt att en del inte alltid läser vad som skrivits i tidigare inlägg utan bara "hoppar in" i en diskussion. Nu kanske det inte är så just i det här fallet, det kan jag ju inte veta.

kiddie skrev:Sedan fanns dåförtiden ingen lag att alla skulle bli lyckliga och framgångsrika, att folk fick det för jävligt ibland hörde liksom bara till.

Nej, man hade inte kommit på att det skulle vara "kränkande" att behöva hantera livets baksidor.

Jag har inte känt någon som varit helt fungerande som plötsligt dragits in i en utredning fått stämpel och boendestöd. Köerna till utredning är långa och funkar man bra tror jag inte man står i kö på kul. Det där verkar vara rena fantasier.

Kvasir skrev:

Wine skrev:Finns även andra som jag tycker märkliga exempel på hur folk argumenterar när det gäller AS/ADHD/ADD, att det i princip kan vara ett osynligt funktionshinder/handikapp, att det det skulle vara osynligt för omgivningen, vilket jag har väldigt svårt att förstå och acceptera. Hur kan funktionshinder som AS/ADHD/ADD gå obemärkt förbi? Jag kan förstå att det kanske inte uppmärksammas av personer man inte umgås med, människor man flyktigt möter i vardagen som exempelvis kassapersonal o. dyl. samt kanske ytligt bekanta, eventuellt arbetskamrater o.s.v. men att symtom, beteenden och svårigheter som är förknippade med NPF inte skulle ha uppmärksammats av dem som man umgåtts med mycket och länge och känner på ett djupare plan samt anhöriga, människor som man växt upp med och som man umgåtts/umgås med dagligen har jag lite svårt att tro.

Det kan finnas många orsaker. Det finns yrken där folk i allmänhet beter sig mera aspigt än i samhället i övrigt, gissningsvis för att det finns en överrepresentation aspergare inom de yrkena, och då kan många aspergare verka ganska normala i den situationen, och t.o.m. uppskattas yrkesmässigt just för de bra sidorna hos asperger. Det andra är, som jag skrev nyss, att många är bra på kompensationsstrategier, dvs. att rent intellektuellt försöka räkna ut hur man ska göra och bete sig i olika situationer.

Men det jag menar handlar ju inte bara om hur man uppför sig och beter sig på en arbetsplats eller hur andra på arbetsplatsen uppfattar en utan hur ett medfött funktionshinder/handikapp kan passera i stort sett obemärkt utan att omgivningen märker att man har några större problem, neuropsykiatrisk problematik, olika symtom, beteenden och svårigheter och att man har upplevt och upplever problem i sin vardag, hemma, i grundskolan, på gymnasiet, under utbildning och arbete samt i andra sociala sammanhang o.s.v.

Kvasir skrev:

Wine skrev:Jag kan ibland uppleva det som att en del resonerar på följande sätt:

diagnoskriterierna stämmer inte/de passar inte riktigt in på mig, alltså är det diagnoskriterierna det är fel på och/eller att de som utreder inte förstår dem/har missförstått diagnoskriterierna, inte har tillräckligt med kunskap eller är tillräckligt insatta och kunniga om hur NPF kan yttra sig o.s.v.

vid diskussioner om diagnoskriterier.

Här låter det nästan som du försöker svara på det jag skrev tidigare, men som du då misstolkade helt. Det jag skrev handlade inte om att jag utgick från enbart mig själv, eller att jag skulle vara missnöjd med diagnosen. Det handlade istället om att jag (och flera andra, vet jag) har sett en del genomgående mönster hos många av oss vuxna, och ofta lite äldre, här på forumet. Det handlar då om vilka problem vi själva har och upplever, baserat på erfarenheter och reflexion under ett långt liv. Jag tror att diagnosvillkoren skulle se annorlunda ut om man utgick från oss vuxna aspergare och vad vi vet och har upplevt. Det är inget märkligt med det. Det är snarare självklart att det ger ett annat perspektiv än om man observerar ett barn utifrån.

Det är diskussioner jag sett här på forumet under de år jag varit medlem här. Jag har haft problem sedan skoltiden som jag också varit medveten om, jag hade inte problem med inlärningen, jag hade ganska lätt för mig men jag hade andra problem, problem med social interaktion samt andra problem som jag då inte visste vad det var eller kunde sätta ord på som exempelvis tvångsproblematik och ångest m.m.

Wine skrev:Tack, jag känner igen vad du beskriver. Fast jag har svårt att se att man som barn skulle vara så medveten att man redan under barndomen börjar utveckla kompensationsstrategier. Jag har faktiskt inte funderat så mycket över detta tidigare, man har bara betett sig på vissa sätt för att det har känts bättre, för att det har underlättat i vissa situationer o.s.v.

Tja, själv hade jag föräldrar som påpekade hur man "skulle göra". Själv hade jag nog inte listat ut att jag gjorde något annorlunda eller fel. Sådant som att se folk i ögonen, att räta på ryggen, gå "riktigt", hålla huvudet högt och blicken framåt, svara på tilltal, vad som ansågs trevligt att säga, vad som var lämpligt att säga etc.

yusuke20 skrev:måste man verkligen har alla symtomer på aspergers för att få diagnosen?.

Det beror lite på vad du menar. Man måste uppfylla alla kriterier men det är inte samma sak som att ha alla symptom.

För diagnosen AS måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen. Övriga krav är normalbegåvning (dvs ej utvecklingstörd) och att man har en normal språkutveckling som liten (alltså lär sig ord/tal osv i normal ålder). Ett krav är också att symptomen ger betydande problem i vardagslivet (men man kan ibland fungera bra i vissa situationer/miljöer samtidigt som man har stora problem i andra).

Om sakerna ovan är uppfyllda är det sedan 2 kriterier man tittar på. Det första handlar om allvarliga begränsningar inom socialt samspel. Det andra handlar om att man har ett begränsat, repetitivt och stereotypt mönster i beteende, intressen och aktiviteter.

När det gäller dessa två kriterier så kan symptomen på dessa variera och det står tydligt hur många symptom som minst måste finnas. Om du tittar på kriterierna nedan så om vi tar DSM så måste alltså alla kriterier: A B C D E och F stämma. Men om du tittar på A och B så ser du att dessa kan visa sig på olika sätt och att det räcker att ha två av symptomen under A och ett av symptomen under B. Vilka man då har eller inte har spelar ingen roll så länge det är tillräckligt för att uppnå själva kriteriet.

DSM:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... s_syndrom/

ICD:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... index.html

Dessutom är vi just nu i en tid då diagnosmanualerna ändras. En ny version av amerikanska DSM har just kommit och där slår man ihop autismdiagnoserna så om man får diagnos enligt den kommer det inte längre heta Asperger utan istället autismspektrumstörning. Än är det ju dock ICD-10 som gäller i svenska journalsystem, sjukskrivningkoder osv men ICD håller också på att förnyas så man kan väl tänka sig att de eventuellt kommer att ta efter DSM och neuropsyk-teamet jag träffat har sagt att det framöver kommer att kallas autismspektrumstörning och inte AS. Hittar inte ännu de nya DSM-5-kriterierna på svenska men finns på engelska med förklaringar och exempel i länk nedan. Om jag bara ser till mig själv (som fått diagnos enl DSM-IV och ICD-10) så skulle jag lätt uppfylla kraven även i nya DSM-5 så jag tror inte det blir någon större skillnad, alltså skulle man fått diagnos med det gamla skulle man nog också få det med de nya, bara med ett annat namn.

http://depts.washington.edu/dbpeds/Scre ... Guidelines)Feb2013.pdf

tahlia skrev:Att inte ha problem av AS-dragen och att inte behöva hjälp kan vara två skilda saker. Själv har jag uppenbara problem till följd av mitt funktionshinder men någon hjälp finns inte att få annat än en extra påtryckning när jag sökte sjukersättning. Jag omfattas av LSS men den hjälp som erbjuds har jag tyvärr ingen nytta av. Tror inte jag är ensam om det.

Så frågan är då om det handlat om människor som inte anser sig behöva hjälp (många gånger för att det inte finns någon som passar eller gör någon skilnad) eller om det handlat om människor som anser sig vara helt utan problem i alla avseenden.

Upplever du verkligen att det inte finns någon hjälp att få? Vad är det för hjälp som erbjuds genom att man omfattas av LSS som du upplever att du inte har någon nytta av?

Kvasir skrev:

AlterEgo skrev:Men egentligen hade mina ursprungliga frågor inte att göra med barndomen och när problemen börjar märkas, inte alls faktiskt, detta kom upp senare i diskussionen. Det jag reagerade på och tänkte kring gällde att öht göra utredning och få diagnos när man inte har så stora problem att det skulle kunna anses vara en funktionsnedsättning. Det borde ju inte kunna göras då det finns uttalade krav på detta för diagnos. Frågan väcktes kring tankar på vuxna som gör utredning och ev får diagnos men samtidigt inte har problem av AS-dragen och inte behöver någon hjälp. Alltså varför ens göra utredning då? Och ifall det är så att diagnosen sätts på en del som är "aspiga" men inte i sådan utsträckning att det är ett funktionshinder eller inte skapar några större problem i ens liv?

Fast hur vanligt är det att vuxna som inte har några större problem försöker få till en utredning? Jag tror inte det är särskilt vanligt. Jag kan se en vettig anledning till det, nämligen som en slags försäkring inför framtiden, om man plötsligt en dag börjar få problem. Då kan det vara bra att redan ha diagnosen istället för att försöka få till en utredning då, i en ofta krisartad situation.
...

Ovanstående tycker jag är ett märkligt resonemang och jag har även sett det tidigare här på forumet. En utredning initieras väl av den anledningen att människor redan har upplevt och upplever problem och svårigheter, inte bara för att de eventuellt kan få problem i framtiden, för det kan man ju inte ha någon aning om, det kan ju lika väl vara så att man klarar sig utan några större problem i livet. Om det handlar om en medfödd funktionsnedsättning/handikapp så borde ju inte heller problemen och svårigheterna bara poppa upp någon enstaka period i livet utan man borde ha upplevt svårigheter sedan en längre tid tillbaka, egentligen ända sedan barndomen. En neuropsykiatrisk utredning är väldigt kostsam, har hört eller läst någon gång att kostnaden för en utredning som utförs av ett NPF team är ca 50 000 kr, kostnaden varierar säkert mellan olika landsting, här står det exempelvis att en utredning på Neuropsykiatriska vuxenenheten, NVE, i Uppsala 2008 kostade ca 80 000 kr:

NVE i dag. För närvarande har NVE tolv medarbetare – läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, kuratorer och en sekreterare. År 2008 gjorde enheten 90 utredningar. Utslaget på de sammanlagda utgifterna för lön, lokalhyra och (beräknad) overhead kostade en utredning runt 80 000 (åttiotusen) kronor.

http://www.halcon.se/neuro/neuropsykiat ... _i_uppsala

Att man skulle resonera som så att man utför utredningar på individer bara som en slags försäkring inför framtiden, om man plötsligt en dag börjar få problem tror jag inte är realistiskt på grund av detta. Som jag förstått det och fått det förklarat för mig så får man inte en neuropsykiatrisk utredning eller diagnos om det inte är så att man faktiskt har ett behov av det och att det finns någon nytta med det, det ska finnas ett syfte. Anledningen bör nog inte bara vara att man själv är lite nyfiken och vill veta om man har Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos eller för att ha det som en slags försäkring inför framtiden.

Wine skrev:Upplever du verkligen att det inte finns någon hjälp att få? Vad är det för hjälp som erbjuds genom att man omfattas av LSS som du upplever att du inte har någon nytta av?

Ja, jag upplever verkligen att det inte finns någon hjälp att få, eller rättare ingen hjälp som blir till hjälp för egen del. Av hjälpen som erbjuds genom att jag omfattas av LSS finns ingen jag har någon nytta av.
Följande stöd/hjälp erbjuds av min kommun via LSS och skulle vara aktuella för någon med mitt funktionshinder:

Vilket stöd kan du söka

*Kontaktperson
*Bostad med särskild service för vuxna
*Dagligverksamhet
*Landstinget ansvarar för: Råd och stöd

En kontaktperson är inte relevant. Jag är varken ensam eller i behov av att komma ut - snarare tvärs om. Få saker skulle stressa sönder mig så mycket som att bli påtvingad besök stup i kvarten.
LSS-boende - nja, jag har skött mitt hushåll komplett med barn och djur på egen hand större delen av de senaste 20 åren. Att bli diagnostiserad har inte fråntagit mig den förmågan.
Daglig verksamhet går bort av samma anledning som jag inte klarar ett arbete i någon utsträckning - intryck och socialisering av den graden gör skada, inte nytta.
Råd och stöd låter trevligt men den krassa sanningen är att tyngdpunkten för mina problem/funktionsnedsättningar ligger inom områden där det inte finns mycket att göra.

Det stör mig inte nämnvärt att det inte finns ett stöd eller en hjälp som passar mig då jag är väl medveten om att även om jag själv skulle få utforma något form av stöd eller hjälp skulle jag inte för mitt liv kunna komma på något. Mina problemområden ser sådana ut att det inte finns så mycket mer att göra än att acceptera dem och lära sig leva med dem.

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Jo, jag tycker det bör vara från barndomen. Det är ju ändå ett biologiskt tillstånd som har funnits med sedan födelsen - så vitt man vet idag. Däremot kan det ju finnas folk med Asperger som diagnosticerats först som vuxen och som vuxit upp i en miljö där de accepterades som de är.T.ex.på landet, utan mycket folk omkring, och med en familj som själva har liknande personlighet. I skolan bör det märkas egentligen, men det är inte helt omöjligt att det kan funka om man har en förstående lärare och några kompisar som just passar personen.

Sedan kan det ju också vara så att personen själv inte upplever problem, men att andra gör det? Hen kanske inte lider, men omgivningen gör?