Jag har länge undrat hur olika människor beter sig när de är ensamma. Och om det skiljer sig väldigt mycket från beteendet de har bland folk.

Jag tror att mitt beteende skulle klassas som rätt så "barnsligt". Jag repeterar ofta olika fraser som jag tycker är roliga och kanske lägger till någon rörelse till det. Något jag inte skulle göra bland folk, även om jag gärna leker med tanken ibland

Hur brukar ni bete er när ni är ensamma? Skiljer det sig mycket jämfört med hur ni är bland folk?

Moderator mnordgren: ändrade lite i rubriken

Jag är väldigt annorlunda när jag är ensam jämfört med när jag är bland folk. Jag är nog mer autistisk när jag är ensam. Jag gungar på stolen, jag gör gester i luften, pratar för mig själv, skrattar för mig själv, dansar. Ibland kan jag "komma på" mig själv med att göra dessa saker när jag är ensam och brukar tänka "Fan va pinsamt om någon skulle se".

När jag vet att andra människor är i närheten kan jag "behärska mig". (Dock inte alltid, om jag t ex lyssnar på mp3 och är i min egen värld). Varje gång någon "kommer på" mig så skäms jag ihjäl. T ex om någon kommer in i ett rum där jag är ensam.

När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

Arkimedes skrev:Jag är väldigt annorlunda när jag är ensam jämfört med när jag är bland folk. Jag är nog mer autistisk när jag är ensam. Jag gungar på stolen, jag gör gester i luften, pratar för mig själv, skrattar för mig själv, dansar. Ibland kan jag "komma på" mig själv med att göra dessa saker när jag är ensam och brukar tänka "Fan va pinsamt om någon skulle se".

Det gör jag med för det mesta, fast inte dansar. Å samtal med mig själv sker nästan konstant, men det är i mitt huvud så jag talar inte med munnen då.

Arkimedes skrev:När jag vet att andra människor är i närheten kan jag "behärska mig". (Dock inte alltid, om jag t ex lyssnar på mp3 och är i min egen värld). Varje gång någon "kommer på" mig så skäms jag ihjäl. T ex om någon kommer in i ett rum där jag är ensam.

+½, behärskar mig nästan alltid men har inte varit med om något som gör att jag börjar skämmas. Senast var väl idag på jobbet, då jag "undersökte" en gummisnodd i säkert över en timme medans jag höll på å spelade in musik.

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

Taskigt gjort av honom.

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:Jag är väldigt annorlunda när jag är ensam jämfört med när jag är bland folk. Jag är nog mer autistisk när jag är ensam. Jag gungar på stolen, jag gör gester i luften, pratar för mig själv, skrattar för mig själv, dansar. Ibland kan jag "komma på" mig själv med att göra dessa saker när jag är ensam och brukar tänka "Fan va pinsamt om någon skulle se".

Det gör jag med för det mesta, fast inte dansar. Å samtal med mig själv sker nästan konstant, men det är i mitt huvud så jag talar inte med munnen då.

Man kan inte kalla min "dans" för "dans" egentligen. Jag reser på mig och gör vissa rörelser i någon minut för att sedan sätta mig igen. Jag talar inte högt men "mimar" eller viskar med munnen.

Arkimedes skrev:Jag är väldigt annorlunda när jag är ensam jämfört med när jag är bland folk. Jag är nog mer autistisk när jag är ensam. Jag gungar på stolen, jag gör gester i luften, pratar för mig själv, skrattar för mig själv, dansar. Ibland kan jag "komma på" mig själv med att göra dessa saker när jag är ensam och brukar tänka "Fan va pinsamt om någon skulle se".

Jo, jag bor medvetet högst upp i höghus och har så lite sikt som möjligt utåt så att jag ska kunna flumma mig som jag vill
Men jo, man undrar ju hur pass normalt det är egentligen

temporary21 skrev:

Arkimedes skrev:Jag är väldigt annorlunda när jag är ensam jämfört med när jag är bland folk. Jag är nog mer autistisk när jag är ensam. Jag gungar på stolen, jag gör gester i luften, pratar för mig själv, skrattar för mig själv, dansar. Ibland kan jag "komma på" mig själv med att göra dessa saker när jag är ensam och brukar tänka "Fan va pinsamt om någon skulle se".

Jo, jag bor medvetet högst upp i höghus och har så lite sikt som möjligt utåt så att jag ska kunna flumma mig som jag vill
Men jo, man undrar ju hur pass normalt det är egentligen

Jag har för det mesta persiennerna neddragna. Det känns bekvämt att veta att ingen ser och man kan "släppa loss".

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

[OT]Bor du inte hemma nu då, hemma hos dig själv? [/OT]

Inte bara pinsamt även ett jävligt elakt beteende av din pappa.
Sådant kan skapa psykiska skador för livet.

Miche skrev:

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

[OT]Bor du inte hemma nu då, hemma hos dig själv? [/OT]

Ja, jag bor hemma nu också.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar, skulle det stå.

Miche skrev:Inte bara pinsamt även ett jävligt elakt beteende av din pappa.
Sådant kan skapa psykiska skador för livet.

Ja.

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

Elakt av honom!

I ensamhet är handen innanför kallingarna en självklarhet, inte lika självklart bland folk.

Zirre skrev:

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

Elakt av honom!

Konstigt, jag uppfattade situationen helt annorlunda! JAG tänkte mej att pappan gjorde så för han tyckte Arkimedes var intressant och rolig. Att han skrattade uppfattade jag mest som att han uppskattade Arkimedes lustiga vanor, mer som ett erkännande skratt alltså. Inte ett hånande skratt.

Fast jag var ju inte där...

weasley skrev:

Zirre skrev:

Arkimedes skrev:När jag bodde hemma brukade pappa ibland smyga fram till mitt rum, öppna dörren och stå där och titta på mig i smyg, tills jag plötsligt upptäckte honom, och då skrattade han högt. Jag tyckte det var riktigt pinsamt.

Elakt av honom!

Konstigt, jag uppfattade situationen helt annorlunda! JAG tänkte mej att pappan gjorde så för han tyckte Arkimedes var intressant och rolig. Att han skrattade uppfattade jag mest som att han uppskattade Arkimedes lustiga vanor, mer som ett erkännande skratt alltså. Inte ett hånande skratt.

Fast jag var ju inte där...

Om det hade varit så att han råkade få syn på mig när jag höll på med detta, och skrattade, så hade jag kanske tagit det som ett erkännande skratt. Men eftersom han smög sig på mig för att "komma på" mig så kändes det som ett hån.

weasley skrev:JAG tänkte mej att pappan gjorde så för han tyckte Arkimedes var intressant och rolig. Att han skrattade uppfattade jag mest som att han uppskattade Arkimedes lustiga vanor, mer som ett erkännande skratt alltså. Inte ett hånande skratt.

Det är möjligt att det var hans intention, men det är långt ifrån alltid som intentioner ger lyckade resultat om man inte tänker efter före vilka negativa effekter det eventuellt skulle kunna ha!

Jag är mycket lugnare när jag är för mig själv. Sociala situationer ger mig nästan alltid någon sorts adrenalinkick, jag blir hoppig, flamsig och lite av en pajas. Oftast är jag väldigt gladlynt också, plus att jag är noga med hur jag ser ut.

När jag är för mig själv kan jag lugnt sitta flera timmar framför datorn eller se på film efter film. Jag blir också mer allvarsam, min lite mörkare sida kommer oftast fram då jag är ensam och det är då jag skriver mina dikter. Sen så kan jag gå omkring i myskläder och med håret i en knasig tofs som står åt alla håll och kanter

Det jag gör när jag är ensam som kanske är typiskt aspigt är att jag gärna sätter på hög musik med glada melodier och gungar fram och tillbaka i sidled i soffan Jag dansar gärna när jag är tillsammans med andra, men när jag är för mig själv så sitter jag i soffan och gungar istället. Ibland funderar jag på om folket i huset mitt emot kan se in, jag tror dock inte det. Men om någon nu ser in så ser det säkert inte klokt ut när jag sitter där och gungar

Jag är också mycket lugnare när jag är ensam och jag lyssnar en del på musik på repeat och vilar, ibland går jag fram och tillbaka.

Marabou skrev:Det jag gör när jag är ensam som kanske är typiskt aspigt är att jag gärna sätter på hög musik med glada melodier och gungar fram och tillbaka i sidled i soffan Jag dansar gärna när jag är tillsammans med andra, men när jag är för mig själv så sitter jag i soffan och gungar istället. Ibland funderar jag på om folket i huset mitt emot kan se in, jag tror dock inte det. Men om någon nu ser in så ser det säkert inte klokt ut när jag sitter där och gungar

Hihi. Gungeligung... det är så härligt!

när jag är ensam i mitt rum så brukar jag gå omkring och klappa händerna tillsammans med en böjd klubb pinne som jag brukar ha i munnen.

dessutom brukar jag också säga ord som låter roliga som jag hört i filmer och sånt


jag klappar också händerna när jag lyssnar på musik eller kolla på action klipp där dem slåss i youtube

Hur fan hittade du en så här gammal tråd?
När jag är ensam går jag omrking som Nosferatu, ihopkrupen med armarna utsträckta och fingrarna böjda som klor, jag vet inte varför men det hjälper mig navigera i lägenheten, fingrarna funkar liksom morrhår, så att jag inte går in i väggen!

Myrkr skrev:Hur fan hittade du en så här gammal tråd?
När jag är ensam går jag omrking som Nosferatu, ihopkrupen med armarna utsträckta och fingrarna böjda som klor, jag vet inte varför men det hjälper mig navigera i lägenheten, fingrarna funkar liksom morrhår, så att jag inte går in i väggen!

Min gud jag läste fel. Jag trodde att du skrev Nefarious och blev WTF?

Vi kanske delar gångstil, vad vet jag!

Jag pratar med mig själv eller tänker högt ibland när jag är ensam. Bland folk, njä. Brukar också härma saker jag har sett på film.

Intressant att läsa vad alla har för sig när de är ensamma! Jag själv brukar prata med mig själv, främst om livet och om saker som jag hoppas händer. Jag sjunger och dansar även i min ensamhet, bara min katt som får bevittna det här haha.

Nästan så man känner sig lite tråkig nu. Är som ingen skillnad på mig och mina aktiviteter om jag är ensam här hemma eller inte.

Detta var ju lite kul..
Jag har ofta "samtal" när jag är själv. Det är då med personer jag känner. Jag pratar (alltså pratar, inte tänker eller mimar), tänker mig sedan deras svar i huvudet och svarar med att prata vidare osv.

Ibland är det nog lite av en förberedelse inför samtal jag tänker mig att jag ska/vill ha när jag träffar personen. Att jag liksom övar på att formulera det jag vill säga och tänker mig olika svar de kan ge och vad jag då ska säga för att berätta vidare. Ibland är det dock samtal som bara hör hemma i fantasin och som jag redan då vet aldrig kommer ske. Ibland får då också den tänkta samtalspartnern en utökad roll typ hur samtalet skulle ha kunnat bli om just den personen (som kanske då inte är någon nära) skulle ha varit tex min mamma. Kan ha ganska långa sådana samtal, det är lite som terapi med mig själv ibland.. Haha...

När jag sedan är med människor så tycker de ofta att jag kan vara svår att samtala med. Att jag inte ger tillräckligt bra gensvar och att jag ofta inte säger särskilt mycket alls eller att de tom tycker att jag inte svarar alls. Det är lättare att ha mina egna tänkta samtal än att faktiskt ha samtal med verkliga personer...

Brukar också tänka att om folk hörde mig gå runt här hemma och prata hade de nog trott att jag var lite galen...