slackern skrev:

Kvasir skrev:Förvisso, men det är å andra sidan irrelevant för det diskussionen började med, nämligen att problemen inte måste uppstå redan i barndomen.

Jo det måste ju det enligt diagnoskriterierna.

Nej, inte av sådan omfattning att det befogar diagnos, vilket jag redan har sagt tidigare. Jag kan inte se att den text du citerar säger något väsentligt annorlunda. Notera också att man särskilt påpekar att svårigheterna kan döljas av inlärda strategier.

Tycker det är bra att de nya kriterierna pekar på omgivningens krav med. Jag menar, jag växte upp i en by där alla var lite konstiga på något vis, man blev accepterad iallafall och därför så blev det inget problem med interaktion och dessutom fick jag mer träning än jag skulle fått i en hårdare miljö. Aspigheten syntes nog mer på andra plan hos mig just då. T ex att jag hade lite konstig gångstil och var lika smidig som ett kylskåp.

Sedan när vi flyttade till stan då märkte jag direkt hur himla utanför jag var. Det var som natt och dag. Det var omgivningens krav som ändrats iom att vi flyttade.

Kvasir skrev:C. Ålderskriteriet får en mjukare formulering

Enligt DSM-5 måste symtom finnas redan i tidiga barndomen, även om de kan vara mindre synliga så länge omgivningens krav inte överstiger personens begränsade förmåga. De kan dessutom vara dolda av inlärda strategier.

DSM-5 sätter således inte upp någon fast åldersgräns, men kräver ändå belägg för att svårigheterna har funnits tidigt i personens liv. Exakt hur tidigt, och hur uttalade de har varit, lämnas till den diagnostiserande specialisten att avgöra.

Vad är det du inte förstår?

C. Ålderskriteriet får en mjukare formulering

Enligt DSM-5 måste symtom finnas redan i tidiga barndomen, även om de kan vara mindre synliga så länge omgivningens krav inte överstiger personens begränsade förmåga. De kan dessutom vara dolda av inlärda strategier.

DSM-5 sätter således inte upp någon fast åldersgräns, men kräver ändå belägg för att svårigheterna har funnits tidigt i personens liv. Exakt hur tidigt, och hur uttalade de har varit, lämnas till den diagnostiserande specialisten att avgöra.

Kvasir skrev:

slackern skrev:

Kvasir skrev:Förvisso, men det är å andra sidan irrelevant för det diskussionen började med, nämligen att problemen inte måste uppstå redan i barndomen.

Jo det måste ju det enligt diagnoskriterierna.

Nej, inte av sådan omfattning att det befogar diagnos, vilket jag redan har sagt tidigare. Jag kan inte se att den text du citerar säger något väsentligt annorlunda. Notera också att man särskilt påpekar att svårigheterna kan döljas av inlärda strategier.

Jag har läst att ADOS är utformat just för att avslöja inlärt beteende. Det går i princip inte all lura eftersom man måste improvisera, fantisera, och spela sketcher, så utredarna snappar upp vad som är spontant och vad som är inlärt genom att ge en situationer man inte kan förbereda sig för (om man inte fått tag på en kopia dvs!).

Känner ej igen ADOS så har nog inte gjort. Däremot märkte jag till min förvåning och lite avsky att under själva WAIS så kollade de även av HUR jag betedde mig och det var jag inte alls beredd på. Kände mig lurad.

Jo jag kände lite samma sak, fick bland annat lägga ett pussel, vilket var barnsligt enkelt men det handlande ju inte om att lägga rätt utan hur man gör, om man kan följa instruktioner, om man kan lyssna samtidigt och en massa annat förmodligen.

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Jag har samma svar som Slackern har gett dig, även om du fortfarande inte tycker man behöver ha problem i barndomen.

Aspergers är inte något man får, det är något man har. Och har man det så har man så klart någon form av problem. Inte bara något som plötsligt dyker upp i vuxen ålder.

Myrkr skrev:Jag har läst att ADOS är utformat just för att avslöja inlärt beteende. Det går i princip inte all lura eftersom man måste improvisera, fantisera, och spela sketcher, så utredarna snappar upp vad som är spontant och vad som är inlärt genom att ge en situationer man inte kan förbereda sig för (om man inte fått tag på en kopia dvs!).

Tack för informationen om ADOS, jag har också gjort ADOS men hade ingen aning om vad som var poängen med det testet, inget jag har funderat över heller i efterhand så det var intressant att läsa vad du skriver om testet.

kapuni skrev:

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Jag har samma svar som Slackern har gett dig, även om du fortfarande inte tycker man behöver ha problem i barndomen.

Aspergers är inte något man får, det är något man har. Och har man det så har man så klart någon form av problem. Inte bara något som plötsligt dyker upp i vuxen ålder.

Samma är det med ADHD/ADD, det är inte heller något som bara dyker upp och framträder i vuxen ålder. Jag förstår inte heller ifrågasättandet av att symtom/problematik/svårigheter ska ha funnits sedan barndomen och kunnat observerats på något sätt av omgivningen.

Kvasir skrev:Under de år jag har varit medlem här på forumet har jag blivit alltmer övertygad om att diagnosvillkoren är delvis fel och bygger på missförstånd och okunskap. Diagnosvillkoren är skrivna utifrån att diagnosticera barn, i allmänhet någorlunda unga sådana. Eftersom det handlar om att diagnosticera barn så bygger diagnosticeringen i stort sett helt på observationer av patienten, och dessa blir då utifrån en NT-världs perspektiv.

Jag har konstaterat att t.ex. vi som levt med problematiken sedan barndomen men fått diagnos först långt uppe i vuxen ålder har en helt annan bild av var många av problemen egentligen ligger. Nu menar jag absolut inte att diagnosvillkoren är helt fel, utan bara att det finns viktiga saker man missar helt och andra saker som anses viktiga ur NT-perspektiv men som ofta inte är något större problem för oss själva.

Jag håller verkligen inte med, det finns utredningsteam specialiserade på att utreda vuxna individer med NPF problematik och att de missförstår diagnosvillkoren och att de har får låg kunskapsnivå tror jag inte stämmer överhuvudtaget. I och med att anhöriga involveras och intervjuas vid en utredning så kan de som utreder få upplysningar om hur barndomen sett ut.

Att utredningars kvalitet kan variera beroende på var de är gjorda är jag däremot övertygad om.

Jag är själv också utredd och diagnostiserad först i vuxen ålder.

Myrkr, Wine & kapuni: tack för många kloka tankar, instämmer i vad ni skriver.

Jag blir dock förundrad över att folk här uttrycker sig i stil med att man kan ha varit utan problem i barndomen och att problemen skulle kunna "uppstå senare". Alltså ok att problemen kanske märks tydligare och tydligare efterhand som barnet blir äldre och möts av andra krav men det är ju inte samma sak som att problemen inte funnits där och många experter menar ju att det kan vara svårt att med säkerhet ställa en AS-diagnos innan barnet börjat skolan. MEN det resonemanget handlar ju inte bara om att problem inte alltid syns lika tydligt de första åren utan ofta handlar det om att det i tidiga år kan vara svårt att med säkerhet skilja på olika diagnoser inom autism. Det där om att det ska ha funnits en mer normal utveckling gällande språk och att man ska ha normal-hög intelligens är ju också just för att skilja diagnoserna åt. Det är ju inte ett sätt att se om någon har AS att de har en normal utveckling i vissa avseenden utan handlar om att när man konstaterat autism så är det sedan en av de saker man tittar på för att avgöra vilken diagnos inom autism det gäller.

För att diagnosen Aspergers syndrom ska ställas krävs...Ett ytterligare kriterium är att symtomen ska orsaka stora svårigheter i vardagen. Dessutom ska den tidiga språkutvecklingen och den kognitiva utvecklingen vara i stort sett typisk, det vill säga personen ska inte ha en utvecklingsstörning.

Genomgripande störningar i utvecklingen är den formella termen för de fem diagnoser som finns inom autismspektrumet...

Hur skulle en genomgripande störning i utvecklingen uppstå senare menar ni? Ni kan väl inte på allvar mena att en person som ej fått diagnos som ung (o alltså inga anpassningar för AS-behov) skulle klara sig problemfritt genom hela uppväxten och skolgången och sedan som vuxen plötsligt få dessa problem?? Att det kan vara så att ingen förstått vad problemen beror på o diagnos sedan sätts som vuxen är jag helt med på men då handlar det ju också om att man då får en förklaring till problemen man hade i skolan osv, inte att problemen uppstått först som vuxen. Om ni läser tex på autismforum.se om utveckling från spädbarnstid och framåt (finns särskilda rubriker om just det), menar ni då att dessa saker inte fanns hos er??

Aspergers syndrom är en livslång funktionsnedsättning, men hur omfattande symtomen och svårigheterna är varierar mycket mellan olika personer och i olika skeden av livet.

Ordentlig utredning känns som det viktigaste för att undvika felaktiga diagnoser. Funderar på det ovan om barndomen och kan säga att under min utredning var de väldigt noga med att gå igenom allt sådant. Hur det var när jag var bebis, småbarnsåren, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet - varenda av dessa delar diskuterades ingående och de ställde också specifika frågor om olika saker för att se om de hade förekommit i varje enskild period. Det blev tydligt att det fanns även de väldigt tidiga tecknen gällande tex sömn och mat (alltså som bebis!) osv. Mycket tid lades på att ta reda på hur varje period varit och jag har svårt att tro att detta skulle skett ifall man bara hade kunnat utgå från min aktuella situation som vuxen...

Vet ej om jag gjort just ADOS, har inte koll på vad alla test hette osv. Minns dock att jag fick göra något på just det temat där mängder av problem presenterades och man skulle svara inte bara om det stämde för en eller inte utan också tex att det stämde när jag var yngre men inte nu längre eller tvärtom. Där var man ju ute efter att se inte bara nuvarande problem utan också hitta de saker man haft problem med som ung men sedan kanske hittat strategier för att hantera, "lärt sig beteenden" osv.

Alla citat från http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom


Moderator atoms - markerade citaten på ett korrekt sätt samt la in en fungerande länk till citatens hemvist.

Under min utredning var barndomen i fokus inte bara för att se om problem alltid har funnits utan för att kunna säkerställa vad det rörde sig om. Jag var 30 år gammal när jag fick min diagnos. Vid det laget hade jag lärt mig kompensera en hel del. Jag hade också levt 30 år i tron att jag var som alla andra och min självinsikt var usel.

Barndomen var dock klockren då jag hade väldigt tydliga autistiska drag som jag ännu inte "hade vett" att gömma på. Jag gungade med kroppen rätt våldsamt för att lugna mig till att somna, jag kröp aldrig utan hasade mig fram på baken, jag tillbringade helst all tid på golvet under bordet med hundarna utan att prata... det fanns en hel del sådant.

Det lustiga i sammanhanget var dock att jag själv aldrig upplevde att jag hade några problem förrän i vuxen ålder. Ändå var det uppväxten som var tydligast autistisk.
Ur det perspektivet kan problemen onekligen tyckas dyka upp i vuxen ålder, trots att autismen uppenbart alltid funnits där.

kapuni skrev:

Kvasir skrev:Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Jag har samma svar som Slackern har gett dig, även om du fortfarande inte tycker man behöver ha problem i barndomen.

Aspergers är inte något man får, det är något man har. Och har man det så har man så klart någon form av problem. Inte bara något som plötsligt dyker upp i vuxen ålder.

Ja, Asperger har man naturligtvis från början, men det var ju problemen det gällde. Ett funktionshinder uppstår definitionsmässigt i relation till omgivningen, och att ha asperger kan alltså orsaka mer eller mindre problem beroende på situation.

Wine skrev:

Kvasir skrev:Under de år jag har varit medlem här på forumet har jag blivit alltmer övertygad om att diagnosvillkoren är delvis fel och bygger på missförstånd och okunskap. Diagnosvillkoren är skrivna utifrån att diagnosticera barn, i allmänhet någorlunda unga sådana. Eftersom det handlar om att diagnosticera barn så bygger diagnosticeringen i stort sett helt på observationer av patienten, och dessa blir då utifrån en NT-världs perspektiv.

Jag har konstaterat att t.ex. vi som levt med problematiken sedan barndomen men fått diagnos först långt uppe i vuxen ålder har en helt annan bild av var många av problemen egentligen ligger. Nu menar jag absolut inte att diagnosvillkoren är helt fel, utan bara att det finns viktiga saker man missar helt och andra saker som anses viktiga ur NT-perspektiv men som ofta inte är något större problem för oss själva.

Jag håller verkligen inte med, det finns utredningsteam specialiserade på att utreda vuxna individer med NPF problematik och att de missförstår diagnosvillkoren och att de har får låg kunskapsnivå tror jag inte stämmer överhuvudtaget. I och med att anhöriga involveras och intervjuas vid en utredning så kan de som utreder få upplysningar om hur barndomen sett ut.

Att utredningars kvalitet kan variera beroende på var de är gjorda är jag däremot övertygad om.

Jag är själv också utredd och diagnostiserad först i vuxen ålder.

Det låter som du har läst något helt annat än den text av mig som du citerar, och uppenbarligen något som inte jag har skrivit.

AlterEgo skrev:Jag blir dock förundrad över att folk här uttrycker sig i stil med att man kan ha varit utan problem i barndomen och att problemen skulle kunna "uppstå senare". Alltså ok att problemen kanske märks tydligare och tydligare efterhand som barnet blir äldre och möts av andra krav men det är ju inte samma sak som att problemen inte funnits där och många experter menar ju att det kan vara svårt att med säkerhet ställa en AS-diagnos innan barnet börjat skolan.
...

Finns även andra som jag tycker märkliga exempel på hur folk argumenterar när det gäller AS/ADHD/ADD, att det i princip kan vara ett osynligt funktionshinder/handikapp, att det det skulle vara osynligt för omgivningen, vilket jag har väldigt svårt att förstå och acceptera. Hur kan funktionshinder som AS/ADHD/ADD gå obemärkt förbi? Jag kan förstå att det kanske inte uppmärksammas av personer man inte umgås med, människor man flyktigt möter i vardagen som exempelvis kassapersonal o. dyl. samt kanske ytligt bekanta, eventuellt arbetskamrater o.s.v. men att symtom, beteenden och svårigheter som är förknippade med NPF inte skulle ha uppmärksammats av dem som man umgåtts med mycket och länge och känner på ett djupare plan samt anhöriga, människor som man växt upp med och som man umgåtts/umgås med dagligen har jag lite svårt att tro.

Jag kan ibland uppleva det som att en del resonerar på följande sätt:

diagnoskriterierna stämmer inte/de passar inte riktigt in på mig, alltså är det diagnoskriterierna det är fel på och/eller att de som utreder inte förstår dem/har missförstått diagnoskriterierna, inte har tillräckligt med kunskap eller är tillräckligt insatta och kunniga om hur NPF kan yttra sig o.s.v.

vid diskussioner om diagnoskriterier.

Ibland uppfattar jag det också som att diagnoserna hos vissa kan fungera som en slags accessoar, något som man kan vara lite stolt över och vill informera andra om genom att trycka upp t-shirts som visar vilka diagnoser och funktionshinder man har.

AlterEgo skrev:Hur skulle en genomgripande störning i utvecklingen uppstå senare menar ni? Ni kan väl inte på allvar mena att en person som ej fått diagnos som ung (o alltså inga anpassningar för AS-behov) skulle klara sig problemfritt genom hela uppväxten och skolgången och sedan som vuxen plötsligt få dessa problem?? Att det kan vara så att ingen förstått vad problemen beror på o diagnos sedan sätts som vuxen är jag helt med på men då handlar det ju också om att man då får en förklaring till problemen man hade i skolan osv, inte att problemen uppstått först som vuxen. Om ni läser tex på autismforum.se om utveckling från spädbarnstid och framåt (finns särskilda rubriker om just det), menar ni då att dessa saker inte fanns hos er??

Det handlar inte om att AS skulle uppstå senare, utan om att det är först i vuxen ålder den börjar orsaka så mycket problem att diagnos börjar bli befogad. Detta kan ha flera orsaker. En är förstås att vuxenlivet kan ställa större och annorlunda krav på individen. Det andra är att man kan ha utvecklat kompensationsstrategier redan som barn och fortsätter att göra så. Problemet är att dessa kompensationsstrategier belastar hjärnan oerhört mycket och att man inte orkar i längden. Det är inte ovanligt bland forumisterna här att, som i mitt fall, ha fått AS-diagnos i vuxen ålder efter en lång period av utbrändhet.

Jag misstänker också att det kan finnas en generationsskillnad. När jag gick i skolan fanns det inga aspergerdiagnoser. Jag hann t.o.m. börja på universitetet innan Lorna Wing myntade begreppet "aspergers syndrom". Färre diagnoser gjorde förmodligen att man var mindre benägen att diagnosticera barn som ansågs avvikande. Men framförallt tror jag att samhället och skolan var mycket lättare att klara av för oss aspergare på den tiden. Dagens skola och samhälle ser väldigt annorlunda ut, och när jag ser skolsituationen för sambons barn och de problem de har där så ryser jag, och är väldigt tacksam att jag gick i skolan på 70-talet.

Wine skrev:Finns även andra som jag tycker märkliga exempel på hur folk argumenterar när det gäller AS/ADHD/ADD, att det i princip kan vara ett osynligt funktionshinder/handikapp, att det det skulle vara osynligt för omgivningen, vilket jag har väldigt svårt att förstå och acceptera. Hur kan funktionshinder som AS/ADHD/ADD gå obemärkt förbi? Jag kan förstå att det kanske inte uppmärksammas av personer man inte umgås med, människor man flyktigt möter i vardagen som exempelvis kassapersonal o. dyl. samt kanske ytligt bekanta, eventuellt arbetskamrater o.s.v. men att symtom, beteenden och svårigheter som är förknippade med NPF inte skulle ha uppmärksammats av dem som man umgåtts med mycket och länge och känner på ett djupare plan samt anhöriga, människor som man växt upp med och som man umgåtts/umgås med dagligen har jag lite svårt att tro.

Det kan finnas många orsaker. Det finns yrken där folk i allmänhet beter sig mera aspigt än i samhället i övrigt, gissningsvis för att det finns en överrepresentation aspergare inom de yrkena, och då kan många aspergare verka ganska normala i den situationen, och t.o.m. uppskattas yrkesmässigt just för de bra sidorna hos asperger. Det andra är, som jag skrev nyss, att många är bra på kompensationsstrategier, dvs. att rent intellektuellt försöka räkna ut hur man ska göra och bete sig i olika situationer.

Jag kan ibland uppleva det som att en del resonerar på följande sätt:

diagnoskriterierna stämmer inte/de passar inte riktigt in på mig, alltså är det diagnoskriterierna det är fel på och/eller att de som utreder inte förstår dem/har missförstått diagnoskriterierna, inte har tillräckligt med kunskap eller är tillräckligt insatta och kunniga om hur NPF kan yttra sig o.s.v.

vid diskussioner om diagnoskriterier.

Här låter det nästan som du försöker svara på det jag skrev tidigare, men som du då misstolkade helt. Det jag skrev handlade inte om att jag utgick från enbart mig själv, eller att jag skulle vara missnöjd med diagnosen. Det handlade istället om att jag (och flera andra, vet jag) har sett en del genomgående mönster hos många av oss vuxna, och ofta lite äldre, här på forumet. Det handlar då om vilka problem vi själva har och upplever, baserat på erfarenheter och reflexion under ett långt liv. Jag tror att diagnosvillkoren skulle se annorlunda ut om man utgick från oss vuxna aspergare och vad vi vet och har upplevt. Det är inget märkligt med det. Det är snarare självklart att det ger ett annat perspektiv än om man observerar ett barn utifrån.

Kvasir skrev:Det handlar inte om att AS skulle uppstå senare, utan om att det är först i vuxen ålder den börjar orsaka så mycket problem att diagnos börjar bli befogad. Detta kan ha flera orsaker. En är förstås att vuxenlivet kan ställa större och annorlunda krav på individen. Det andra är att man kan ha utvecklat kompensationsstrategier redan som barn och fortsätter att göra så. Problemet är att dessa kompensationsstrategier belastar hjärnan oerhört mycket och att man inte orkar i längden. Det är inte ovanligt bland forumisterna här att, som i mitt fall, ha fått AS-diagnos i vuxen ålder efter en lång period av utbrändhet.

Jag misstänker också att det kan finnas en generationsskillnad. När jag gick i skolan fanns det inga aspergerdiagnoser. Jag hann t.o.m. börja på universitetet innan Lorna Wing myntade begreppet "aspergers syndrom". Färre diagnoser gjorde förmodligen att man var mindre benägen att diagnosticera barn som ansågs avvikande. Men framförallt tror jag att samhället och skolan var mycket lättare att klara av för oss aspergare på den tiden. Dagens skola och samhälle ser väldigt annorlunda ut, och när jag ser skolsituationen för sambons barn och de problem de har där så ryser jag, och är väldigt tacksam att jag gick i skolan på 70-talet.

Alltså jag ifrågasätter inte detta. Jag fick också diagnosen som vuxen efter flera återkommande perioder av utbrändhet, svåra depressioner osv. (Jag håller också med dig ang strategier och hur krävande detta blir för hjärnan.) Men det har ju alltid funnits problem, även som yngre, det var bara ingen som förstod vad de berodde på. Vid utredningen fick jag ju en förklaring på allt det kaos som hade förekommit som yngre. Även i skolan så fick jag ju perioder liknande de som vuxen, med utmattning, depressioner osv. Det var liksom femmor ena terminen och knappt orka vara i skolan alls ("skolk" osv) nästa termin. Så alltså, problemen har varit tydliga alltid men ingen förstod vad problemet faktiskt var/berodde på.

Jag undrar om du menar att det inte var något problem för dig att orka full tid i skolan, klara miljöer som matsalen, idrottshallen etc? Det är dessa saker jag ställer mig frågande till. Även om man kan "klara det", få bra betyg osv så är det svårt för mig att förstå att någon med AS själv skulle se på dessa perioder under uppväxten som "problemfria". (Kan iofs hålla med om att förändringen i skola över tid blivit mindre och mindre bra för någon med AS.)

Jag tänker mig att det kan vara så enkla saker som att folk förr i tiden var mer formella, använde titlar och liknande, sprang man på en lärarinna på 40-talet sa man goddag fröken och skyndade vidare, idag skulle man förväntas stanna och prata med dom! Samma sak med andra auktoriteter, såg polisen en grupp ungar som stod och hänger i nåt hörn hötte konstapeln med batongen för att skrämma iväg dem, idag går dom fram snackar och blir bundis med dom.
Det är säkert jättebra för många, men det gör det svårare för aspergare att smälta in. Det finns liksom färre mallar och fler oskrivna regler att följa.

AlterEgo skrev:Vet ej om jag gjort just ADOS, har inte koll på vad alla test hette osv. Minns dock att jag fick göra något på just det temat där mängder av problem presenterades och man skulle svara inte bara om det stämde för en eller inte utan också tex att det stämde när jag var yngre men inte nu längre eller tvärtom. Där var man ju ute efter att se inte bara nuvarande problem utan också hitta de saker man haft problem med som ung men sedan kanske hittat strategier för att hantera, "lärt sig beteenden" osv.

Nej ADOS är inte ett frågeformulär utan består av en mängd uppgifter man skall utföra inför flera utredare, eller en utredare med kamera som sedan visar filmen för andra för bedömning.
Uppgifterna mäter hur ens hjärna fungerar, det är alltså inte en fråga om att subjektivt beskriva sina problem, utan de framkommer av sig självt och kan vara svåra att dölja. Man får t ex berätta historier, använda sin fantasi, och spela charader, det är tillsynes enkla saker, det är inte fråga om att klara av dem utan hur man gör, under tiden antecknar utredarna allting man gör.
Jag ska egentligen inte avslöja för mycket eftersom testet är mer tillförlitligt ju mindre man vet.
Alla får kanske olika uppgifter, men jag skulle blandannat beskriva hur man borstar tänderna för en av utredarna, som om hon aldrig gjort det tidigare. Det klarar ju vemsomhelst av.
De bad mig ställa mig upp, men jag knäppte händerna bakom ryggen och de sa nejnjenej, du ska VISA och beskriva, jag tänkte shit, det vet jag inte om jag klarar har så himla dålig kontroll över min kropp.
Men jag började iallafall så gott jag kunde, beskrev en jädra massa helt ovidkommande saker som i vilken riktning jag står i, vart jag har min tandborste, saker de inte behövde veta.
Halvvägs in märkte jag att glömt mina händer i luften, de hängde som två slappa köttbitar men jag fortsatte ingående beskriva hur noga och hur länge man bör borsta och syftet med det hela, vilket inte ingick i uppgiften, men jag kunde inte sortera bort det.
När jag var klar vände jag mig om och satte mig igen. Då hörde jag hon som jag förklarat åt säga, tack då förstår jag! Jag hade alltså "glömt" att söka visuella signaler på ifall hon uppfattat allt jag sagt.
Det här är ju bara en bråkdel av vad de kan ha upptäckt, jag har ju överanalyserat situationen ett otal gånger för att lista ut det här.
Föreställer mig att en neurotypisk person hade tagit tuben i ena handen, borsten i den andra, klämt på tandkräm och sen börjat borst, klart!
Man kan säkert förbereda sig för detta om man vet exakt vilken uppgift man får, jag kan ju i efterhand, med lite repetition visa hur man gör med händerna, men det funkade inte spontant.

Kvasir skrev:Det handlade istället om att jag (och flera andra, vet jag) har sett en del genomgående mönster hos många av oss vuxna, och ofta lite äldre, här på forumet. Det handlar då om vilka problem vi själva har och upplever, baserat på erfarenheter och reflexion under ett långt liv. Jag tror att diagnosvillkoren skulle se annorlunda ut om man utgick från oss vuxna aspergare och vad vi vet och har upplevt. Det är inget märkligt med det. Det är snarare självklart att det ger ett annat perspektiv än om man observerar ett barn utifrån.

Instämmer. För att drista mig till att göra det än tydligare - även om vi som fått diagnosen sent varierar i grad och svårigheter, så som alla andra gör, så tycker jag mig ha sett en del gemensamma nämnare oss emellan som inte direkt tas upp i kriterier eller i speciellt stor utsträckning när man talar om Aspergers men som ändå tycks uppenbart knutna till vårt funktionshinder. Inte sällan är dessutom dessa svårigheter tämligen centrala i vår problematik och ofta de direkta orsakerna till att vissa av oss t.ex inte längre klarar av att arbeta.

Jag har personlig erfarenhet av att inte bara omgivningen och kraven från densamma ändras när man växer upp utan att man själv och således även det funktionshinder man har, förändras eller skiftar karaktär på vissa områden. Vi blir aldrig "friska" eller "botade" men vi förändras och diagnosen med oss. Ett förlopp som är lättare att spåra i backspegeln.

Säger inte på något vis att det stämmer för alla i alla lägen. Säger bara att det stämmer för vissa och att man därför inte bör bortse från det. Att förneka vissa svårigheter eller att försöka tillskriva dem något annat handikapp eller någon sjukdom bara för att de inte ryms under de rätt snåla kriterierna, kan vara förödande för många.

Kvasir skrev:Jag misstänker också att det kan finnas en generationsskillnad. När jag gick i skolan fanns det inga aspergerdiagnoser. Jag hann t.o.m. börja på universitetet innan Lorna Wing myntade begreppet "aspergers syndrom". Färre diagnoser gjorde förmodligen att man var mindre benägen att diagnosticera barn som ansågs avvikande. Men framförallt tror jag att samhället och skolan var mycket lättare att klara av för oss aspergare på den tiden. Dagens skola och samhälle ser väldigt annorlunda ut, och när jag ser skolsituationen för sambons barn och de problem de har där så ryser jag, och är väldigt tacksam att jag gick i skolan på 70-talet.

Det är korrekt uppfattat. Du hade inte velat bli diagnostiserad under 70-talet. För då hade du blivit diagnostiserad med schizofreni. Vad som hände med dom känner vi alla till, blivit inlåsta på Beckis eller något liknande mentalsjukhus. Så du ska nog vara tacksamma mot dina föräldrar som tyckte att psykisk ohälsa var tabu belagt. Tidigare så var tydligen schizofreni en slaskdiagnos.

Autism i tidigare versioner
De som hade autismsymtom diagnostiserades enligt DSM-I och DSM-II som en undergrupp till schizofreni. Först 1980 i DSM-III blev autism en diagnos skild från schizofreni. Där hette diagnosen först infantil autism, men namnet ändrades efter en uppdatering 1987 till autistiskt syndrom.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... und/dsm-ii

Hmm.. Har funderat vidare lite och ok, jag kan nog köpa en del av det jag först tyckte bar oförståeligt. Jag kan tänka mig att jag skulle ha kunnat fungera bättre i en mer gammaldags skola, i ett samhälle med tydligare roller och förväntningar. Jag hade också troligen haft bättre möjligheter att fungera ifall min familj och hemmet under uppväxten varit mindre dysfunktionella. Om hemmet varit tryggt, med bättre rutiner och mer förutsägbart så hade det antagligen gjort att jag öht kunnat fungera bättre. Jag tror dock att vissa saker hade varit jobbiga för mig ändå men det skulle ju säkerligen ha underlättat. Så ok, jag är lite mer med på vad ni menar med att det då kanske inte skulle ha inneburit ett stort funktionshinder förrän man blev äldre och mötte andra krav. Som det var för mig blev det ofta en stressande miljö överallt, även hemma.


Men egentligen hade mina ursprungliga frågor inte att göra med barndomen och när problemen börjar märkas, inte alls faktiskt, detta kom upp senare i diskussionen. Det jag reagerade på och tänkte kring gällde att öht göra utredning och få diagnos när man inte har så stora problem att det skulle kunna anses vara en funktionsnedsättning. Det borde ju inte kunna göras då det finns uttalade krav på detta för diagnos. Frågan väcktes kring tankar på vuxna som gör utredning och ev får diagnos men samtidigt inte har problem av AS-dragen och inte behöver någon hjälp. Alltså varför ens göra utredning då? Och ifall det är så att diagnosen sätts på en del som är "aspiga" men inte i sådan utsträckning att det är ett funktionshinder eller inte skapar några större problem i ens liv?

AlterEgo skrev:. Frågan väcktes kring tankar på vuxna som gör utredning och ev får diagnos men samtidigt inte har problem av AS-dragen och inte behöver någon hjälp. Alltså varför ens göra utredning då? Och ifall det är så att diagnosen sätts på en del som är "aspiga" men inte i sådan utsträckning att det är ett funktionshinder eller inte skapar några större problem i ens liv?

Att inte ha problem av AS-dragen och att inte behöva hjälp kan vara två skilda saker. Själv har jag uppenbara problem till följd av mitt funktionshinder men någon hjälp finns inte att få annat än en extra påtryckning när jag sökte sjukersättning. Jag omfattas av LSS men den hjälp som erbjuds har jag tyvärr ingen nytta av. Tror inte jag är ensam om det.

Så frågan är då om det handlat om människor som inte anser sig behöva hjälp (många gånger för att det inte finns någon som passar eller gör någon skilnad) eller om det handlat om människor som anser sig vara helt utan problem i alla avseenden.

AlterEgo skrev:Alltså jag ifrågasätter inte detta. Jag fick också diagnosen som vuxen efter flera återkommande perioder av utbrändhet, svåra depressioner osv. (Jag håller också med dig ang strategier och hur krävande detta blir för hjärnan.) Men det har ju alltid funnits problem, även som yngre, det var bara ingen som förstod vad de berodde på. Vid utredningen fick jag ju en förklaring på allt det kaos som hade förekommit som yngre. Även i skolan så fick jag ju perioder liknande de som vuxen, med utmattning, depressioner osv. Det var liksom femmor ena terminen och knappt orka vara i skolan alls ("skolk" osv) nästa termin. Så alltså, problemen har varit tydliga alltid men ingen förstod vad problemet faktiskt var/berodde på.

Jag undrar om du menar att det inte var något problem för dig att orka full tid i skolan, klara miljöer som matsalen, idrottshallen etc? Det är dessa saker jag ställer mig frågande till. Även om man kan "klara det", få bra betyg osv så är det svårt för mig att förstå att någon med AS själv skulle se på dessa perioder under uppväxten som "problemfria". (Kan iofs hålla med om att förändringen i skola över tid blivit mindre och mindre bra för någon med AS.)

Nej, jag hade inga problem att orka med skolan. Men som sagt, skolan var mycket annorlunda på 70-talet. I den åldern hade jag nog inte börjat bli ljudkänslig heller, såvitt jag minns. Det kom nog någonstans i övre tonåren. Den enda gång jag kan minnas att jag blev trött var när jag pryade (som det hette då) och var på en arbetsplats hela dagarna. Då var jag tvärtrött och var tvungen att vila när jag kom hem, och det trots att jag var på ett ställe jag valt själv och betraktade som ett drömarbetsplats då.

Jag tror att du också sätter fingret på en annan viktig aspekt här, hemmiljön. Jag växte upp som enda barn med lugna trygga föräldrar, och vi umgicks mest inom släkten. Jag är övertygad om att pappa hade asperger, även om han naturligtvis aldrig diagnosticerades. Mamma oroade sig ibland för att jag var så mycket ensam och ofta inte ville leka med kompisar, men hon såg ju också att jag inte föreföll må dåligt själv av det. Sedan är det klart att det fanns en del problem. Jag kunde ibland bli retad för en del aspiga drag. I lågstadiet blev jag tydligen mobbad för att jag var för duktig (det hade jag förträngt tills jag fick reda på det i vuxen ålder), men det löste sig genom att vi flyttade och jag bytte skola.

AlterEgo skrev:Men egentligen hade mina ursprungliga frågor inte att göra med barndomen och när problemen börjar märkas, inte alls faktiskt, detta kom upp senare i diskussionen. Det jag reagerade på och tänkte kring gällde att öht göra utredning och få diagnos när man inte har så stora problem att det skulle kunna anses vara en funktionsnedsättning. Det borde ju inte kunna göras då det finns uttalade krav på detta för diagnos. Frågan väcktes kring tankar på vuxna som gör utredning och ev får diagnos men samtidigt inte har problem av AS-dragen och inte behöver någon hjälp. Alltså varför ens göra utredning då? Och ifall det är så att diagnosen sätts på en del som är "aspiga" men inte i sådan utsträckning att det är ett funktionshinder eller inte skapar några större problem i ens liv?

Fast hur vanligt är det att vuxna som inte har några större problem försöker få till en utredning? Jag tror inte det är särskilt vanligt. Jag kan se en vettig anledning till det, nämligen som en slags försäkring inför framtiden, om man plötsligt en dag börjar få problem. Då kan det vara bra att redan ha diagnosen istället för att försöka få till en utredning då, i en ofta krisartad situation.

Det stora problemet är nog snarare underdiagnosticering, för att varken patient eller sjukvård förstår vad det är frågan om. Även om det finns expertteam som har vana av att utreda vuxna så måste någon komma på idén att remittera dit. Just att många av oss vuxna har lärt oss att kompensera bra gör att risken är mycket stor att man inte ser att vi har AS.