Jag vill börja med att säga att jag inte vill kritisera eller ifrågasätta några särskilda personers diagnoser. En annan tråd fick mig dock att börja fundera över detta. Jag vet också hur det är att gå länge utan diagnos med mängder av problem och kaos i livet så som sagt, riktar ingen kritik till enskilda individer här!

Det som fick mig att börja fundera var en beskrivning av att inte själv tycka att man behöver hjälp och inte anse att funktionshindret är tillräckligt stort för att behöva hjälp men sedan ändå genomgå en utredning när man känt igen sig i olika saker och då faktiskt få en diagnos. Jag vet självklart inte hur det är för just den personen men började fundera en del över hur mycket eller lite svårigheter som egentligen krävs för diagnos.

Enligt DSM-IV-TR är ett av kraven för att diagnos ska ställas följande:
"Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden."

I ICD-10 uttrycks det mer som t.ex. "Kvalitativa avvikelser" ang förmåga till ömsesidig social interaktion osv.

Det heter också att
* "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen."
* "Ett ytterligare krav i diagnoskriterierna är att symptomen orsakar betydande problem i vardagslivet."

Denna info hittas bla här: http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom

Man kan ju ha betydande svårigheter inom vissa områden men inte andra, vilket ju då rimligen leder till att diagnos inte sätts. Vissa som utreds och ej får diagnos får ju tex höra att de har drag av AS, AS-liknande problematik inom vissa områden osv.

Hur som helst, om man själv och/eller andra inte tycker att man har betydande problem men ändå känner igen sig på olika sätt i beskrivningar av AS så borde det ju då på sin höjd resultera i "drag av AS", då man inte skall kunna sätta diagnos om man inte har stora svårigheter i vardag, skola/arbete, relationer osv.

Har det blivit så att diagnosen sätts på allt lösare grunder, alltså även om dragen inte skapar dessa stora svårigheter?? Och vad innebär det om det är så?

Att det sker misstag och att folk ibland får felaktiga diagnoser går ju inte att komma ifrån inom psykiatrin eftersom det för psykiatriska diagnoser och sjukdomar inte finns kan påvisas på samma sätt som de flesta fysiska sjukdomar (blodprov och andra tester/undersökningar). Så det kommer ju alltid finnas visst utrymme för tolkning och en risk för att det blir fel men det gäller ju då i princip alla diagnoser inom psykiatrin. Så tyvärr måste man väl räkna med en viss felmarginal men har detta blivit mer vanligt när det gäller vissa diagnoser? Tänker nu på AS men även t.ex. Borderline. Men hur som helst borde felmarginalen kunna hållas någorlunda låg så länge de som utreder har rätt kunskaper, det finns tillgång på specialiserad personal och man ser till att göra ordentliga utredningar.

Ni som blir ivägskickade / eller själva sökt er till andra ställen, tex carema, vad har anledningen till det varit? Varför har man valt att inte göra inom den vanliga psykiatrin och npf-team där? Om ni gjort utredning på ställen som carema etc, har det då funnits psykiatrisk personal med någon npf-specialisering eller vad är det för utredare ni mött där? Om det skulle vara så att man inte har denna specialistkompetens där så borde det ju öka risken för felaktiga diagnoser och i så fall undrar jag ännu mer varför vissa skickas dit istället för att gå via vanliga psyk?

Tror ni att alltfler diagnoser sätts för lätt? Bortser man på vissa ställen från att det faktiskt måste finnas en betydande funktionsnedsättning för att en diagnos ens ska komma på tal? Om det är så så är det ju faktiskt allvarligt av flera skäl:

* fler individer får en felaktig diagnos
*personer utan betydande problem upptar tid och resurser inom vården vilket påverkar väntetid och resurser till personer med stora hjälpbehov
* tyngden i diagnosen och vad det betyder att ha den förminskas och personer med stora problem kan bli alltmer missförstådda och det kan leda till att folk tycker att det är inte så allvarligt eller jobbigt att ha AS om många skulle få diagnosen utan att ha just betydande svårigheter. Det blir då lättare att folk tycker saker som "jag fastnar också i saker jag är starkt intresserad av ibland", "jag blir också trött när jag varit på stora social tillställningar" osv och då kommer folk ännu mindre förstå hur mycket större dessa svårigheter är om man har AS och vad det faktiskt innebär att ständigt leva med funktionsnedsättningen AS.

Om man inte har några direkta svårigheter, vad är då syftet med att ens efterfråga en diagnos?? Hur som helst, vad tror ni? Är det så att diagnosen sätts på allt lösare grunder och att man då struntar i att det krävs betydande svårigheter för att sätta en diagnos?

(OBS! Detta är inte saker jag anser mig veta utan frågor och funderingar. Jag menar inte att det ÄR såhär utan undrar om det kan vara så.)

Jag är också orolig att många blir feldiagnosticerade eftersom det skulle urvattna diagnosen och göra det svårare att bli tagen på allvar, många neurotypiska verkar ju redan ha uppfattningen att vemsomhelst kan få diagnosen bara de blir undersökta, att det är en modediagnos som sätts på alla som är lite udda.
Har även läst någonstans att så många som 50% som får diagnosen egentligen bara har social fobi och skulle kunna bli botade, men det låter ju helt absurt mycket.

Jag fick först kontakt med psykiatrin för depression och ångest för en jädra massa år sen och när jag blev av med det trodde jag allt skulle lösa sig, men det var massor av saker som fortfarande satte krokben för mig, sökte utbildningar och jobb men pallade aldrig mer än ett par månader sen gick det alltid åt helvete och jag förstod aldrig varför, jag var ju inte deprimerad längre!?

Det tog nästan tio år innan jag insåg att det var det sociala som ställde till det. Någon föreslog social fobi. Men när jag sökte hjälp för det så misstänkte min nya psykolog genast asperger och jag blev skickad till neuropsykiatriska för utredning.
Nu är jag i slutskedet av utredningen och efter sista testet, ADOS, verkar utredarna helt övertygade att jag har det, de gjorde båda sin bedömning under testet och efteråt kände jag på mig att de upptäckt något.

Eftersom jag är skeptisk av mig som person vill jag inte få diagnosen för lättvindligt så jag började argumentera emot men de var snabba med att avfärda alla mina frågor och börja förklara att min hjärna saknade vissa funtkioner, att alla människor är unika, att jag inte är sjuk eller konstig, jag råkar bara tillhöra en minoritet som fungerar lite annorlunda etc.
Hoppas fan de har rätt för nu är jag helt inställd på det här.

Myrkr skrev:Jag är också orolig att många blir feldiagnosticerade eftersom det skulle urvattna diagnosen och göra det svårare att bli tagen på allvar, många neurotypiska verkar ju redan ha uppfattningen att vemsomhelst kan få diagnosen bara de blir undersökta, att det är en modediagnos som sätts på alla som är lite udda.
Har även läst någonstans att så många som 50% som får diagnosen egentligen bara har social fobi och skulle kunna bli botade, men det låter ju helt absurt mycket.

Jo det där är jag också rädd för att diagnoserna ska urvattnas. För många verkar förbise att man måste ha en funktionsnedsättning och att det måste finnas med spår sedan barndomen.

AlterEgo skrev:...
Tror ni att alltfler diagnoser sätts för lätt? Bortser man på vissa ställen från att det faktiskt måste finnas en betydande funktionsnedsättning för att en diagnos ens ska komma på tal?

Ja jag tror att det är så att diagnoser sätts för lätt men det gäller inte bara neuropsykiatriska diagnoser utan även andra diagnoser inom psykiatrin.

Just det här med att symtomen/problemen/svårigheterna/funktionshindret ska ha funnits och observerats sedan barndomen tror jag man mer och mer struntar i att ta hänsyn till vid diagnostiseringen. Är också övertygad om att det även skiljer sig rätt så rejält i kvalitet på utredningar beroende på var de är gjorda. Om man som vuxen är utbränd och/eller deprimerad och har svårt med koncentrationen och att fokusera, känner sig rastlös, har svårt att sova och känner sig ständigt trött m.m. så kan det ju exempelvis verka som att det handlar om ADHD men har man inte haft symtomen/problemen/svårigheterna sedan barndomen så är det inte ADHD.

AlterEgo skrev:Om det är så så är det ju faktiskt allvarligt av flera skäl:

* fler individer får en felaktig diagnos
*personer utan betydande problem upptar tid och resurser inom vården vilket påverkar väntetid och resurser till personer med stora hjälpbehov
* tyngden i diagnosen och vad det betyder att ha den förminskas och personer med stora problem kan bli alltmer missförstådda och det kan leda till att folk tycker att det är inte så allvarligt eller jobbigt att ha AS om många skulle få diagnosen utan att ha just betydande svårigheter.
...

Ja, jag håller med dig i allt vad du skrivit ovan.

Finns flera trådar där överdiagnostisering eller feldiagnostisering, diagnoskriterier m.m. diskuterats tidigare:

Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

Över- eller underdiagnostisering av NPF?

Jag tror ett av problemen är att om man har problem som är snarlika aspergers men man kanske inte har 100 %, så finns det inget fack man hamnar i. Jag vet faktiskt ingen som blivit diagnostiserad med aspergerdrag. De enda jag vet som ens blivit diagnostiserade med autistiska drag är de som redan har en NPF-diagnos som t ex ADHD.

Så var skulle de hamna, de som faktiskt har rätt stora problem men som inte uppfyller allt? Har man bara drag av något får man ju inte hjälp av neuropsyk, och på psyk skulle de nog ställa sig frågande till det hela, och istället vilja ställa en diagnos av personlighetsstörning. Vilket skulle vara synd.

Systemet är inte gjort för att ta hand om folk som har aspergerliknande problem men kanske inte uppfyller precis alla krav. Därför tror jag fler blir insläppta i diagnosen, för att de faktiskt blir hjälpta av specialistkunskapen.

Sedan säger jag inte att man ska släppa in vem som helst i diagnosen, är social fobi det största problemet så borde det ju behandlas först och se vad som blir kvar.

Jo såhär i efterhand förstår jag inte hur social fobi kan feltolkas som asperger, förstår att många med asperger utvecklar fobi dock, men görs en ordentlig utredning verkar det stå ganska klart att de skiljer sig åt.

Ser nu tydligt att mitt undvikande beteende inte är ångestrelaterat och att det finns en markant nedsättning i hur jag uppfattar och tolkar sociala signaler. Jobbigt att inse då jag trodde jag var duktig på det där, för duktig, trodde länge jag kunde läsa tankar men det var ju ren inbillning.

För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

För att man ska få en utredning ska en läkare/psykiater göra en "förundersökning" genom intervjuer och tester för att se om det är nödvändigt med en vidare utredning och inte bara för att patienten vill det för skojs skull eller så.

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Det kan nog oftast finnas tecken tidigare men de är inte nödvändigtvis problematiska och blir därför inte uppmärksammade förrän senare.

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

+1

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Här har du ett utav diagnoskriterierna. Står klart och tydligt att du måste ha problem med social interaktion i barndomen.

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... varigheter

Myrkr skrev:Det kan nog oftast finnas tecken tidigare men de är inte nödvändigtvis problematiska och blir därför inte uppmärksammade förrän senare.

Precis, det var just problem det gällde.

slackern skrev:

Kvasir skrev:

kapuni skrev:För att få en diagnos bör man åtminstone lida av sina svårigheter från barndomen och framåt. Man får ju inte en diagnos för att det skulle vara att man bara har de positiva egenskaperna som kan tänkas ingå i syndromet.

Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Här har du ett utav diagnoskriterierna. Står klart och tydligt att du måste ha problem med social interaktion i barndomen.

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... varigheter

Jo, fast det är ju ur ett NT-perspektiv, att omgivningen tycker att man är annorlunda. För den skull behöver man ju inte ha några större problem själv med det. Jag tolkade dessutom diskussionen som att det handlade om att ha problem så att det befogar diagnos. Även om det inte står i diagnosvillkoren så brukar man ha en tumregel om att diagnos bara ska ställas om det är till gagn för patienten. En aspekt på det är förstås att man inte ställer diagnos på någon som inte själv upplever problem.

Kvasir skrev:

slackern skrev:

Kvasir skrev:
Varför från barndomen? Det är inte ovanligt att problemen uppstår först i vuxen ålder.

Här har du ett utav diagnoskriterierna. Står klart och tydligt att du måste ha problem med social interaktion i barndomen.

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... varigheter

Jo, fast det är ju ur ett NT-perspektiv, att omgivningen tycker att man är annorlunda. För den skull behöver man ju inte ha några större problem själv med det. Jag tolkade dessutom diskussionen som att det handlade om att ha problem så att det befogar diagnos. Även om det inte står i diagnosvillkoren så brukar man ha en tumregel om att diagnos bara ska ställas om det är till gagn för patienten. En aspekt på det är förstås att man inte ställer diagnos på någon som inte själv upplever problem.

Upplever man själv inte problem så har man ju onekligen inte en funktionsnedsättning vilket krävs för att få en diagnos.

slackern skrev:Upplever man själv inte problem så har man ju onekligen inte en funktionsnedsättning vilket krävs för att få en diagnos.

Nja, det kan ju vara så att man är ett stort problem för omgivningen utan att man förstår det själv, och det måste rimligen betraktas som en funktionsnedsättning.

Kvasir skrev:

slackern skrev:Jo, fast det är ju ur ett NT-perspektiv, att omgivningen tycker att man är annorlunda. För den skull behöver man ju inte ha några större problem själv med det. Jag tolkade dessutom diskussionen som att det handlade om att ha problem så att det befogar diagnos. Även om det inte står i diagnosvillkoren så brukar man ha en tumregel om att diagnos bara ska ställas om det är till gagn för patienten. En aspekt på det är förstås att man inte ställer diagnos på någon som inte själv upplever problem.

slackern skrev:Upplever man själv inte problem så har man ju onekligen inte en funktionsnedsättning vilket krävs för att få en diagnos.

Nja, det kan ju vara så att man är ett stort problem för omgivningen utan att man förstår det själv, och det måste rimligen betraktas som en funktionsnedsättning.

Pratar du om barn eller vuxna här?

Känns rätt bra att DSM har skrivits om för jag har aldrig gillat de där formuleringarna. Det låter som symptomen är bara för barn, saknar hur symptomen ser ut hos vuxna. Dessutom skrivet för en väldigt aspig människa som är snudd på antisocial. Vet inte om alla sociala aspergermänniskor här passar. Men det kanske är det som är grejen. Att vi alla är för normala. Egentligen.

slackern skrev:

Kvasir skrev:

slackern skrev:Upplever man själv inte problem så har man ju onekligen inte en funktionsnedsättning vilket krävs för att få en diagnos.

Nja, det kan ju vara så att man är ett stort problem för omgivningen utan att man förstår det själv, och det måste rimligen betraktas som en funktionsnedsättning.

Pratar du om barn eller vuxna här?

Både och.

Kvasir skrev:

slackern skrev:

Kvasir skrev:Nja, det kan ju vara så att man är ett stort problem för omgivningen utan att man förstår det själv, och det måste rimligen betraktas som en funktionsnedsättning.

Pratar du om barn eller vuxna här?

Både och.

Som barn under 18 år är det vårdnadshavare som bestämmer om diagnos ska sättas på ungen tillsammans med sjukvården. Så om föräldrarna upplever att ungen har en funktionsnedsättning så är det, det som gäller.

kiddie skrev:Känns rätt bra att DSM har skrivits om för jag har aldrig gillat de där formuleringarna. Det låter som symptomen är bara för barn, saknar hur symptomen ser ut hos vuxna. Dessutom skrivet för en väldigt aspig människa som är snudd på antisocial. Vet inte om alla sociala aspergermänniskor här passar. Men det kanske är det som är grejen. Att vi alla är för normala. Egentligen.

Under de år jag har varit medlem här på forumet har jag blivit alltmer övertygad om att diagnosvillkoren är delvis fel och bygger på missförstånd och okunskap. Diagnosvillkoren är skrivna utifrån att diagnosticera barn, i allmänhet någorlunda unga sådana. Eftersom det handlar om att diagnosticera barn så bygger diagnosticeringen i stort sett helt på observationer av patienten, och dessa blir då utifrån en NT-världs perspektiv.

Jag har konstaterat att t.ex. vi som levt med problematiken sedan barndomen men fått diagnos först långt uppe i vuxen ålder har en helt annan bild av var många av problemen egentligen ligger. Nu menar jag absolut inte att diagnosvillkoren är helt fel, utan bara att det finns viktiga saker man missar helt och andra saker som anses viktiga ur NT-perspektiv men som ofta inte är något större problem för oss själva.

slackern skrev:

Kvasir skrev:

slackern skrev:Pratar du om barn eller vuxna här?

Både och.

Som barn under 18 år är det vårdnadshavare som bestämmer om diagnos ska sättas på ungen tillsammans med sjukvården. Så om föräldrarna upplever att ungen har en funktionsnedsättning så är det, det som gäller.

Förvisso, men det är å andra sidan irrelevant för det diskussionen började med, nämligen att problemen inte måste uppstå redan i barndomen.

Kvasir skrev:Förvisso, men det är å andra sidan irrelevant för det diskussionen började med, nämligen att problemen inte måste uppstå redan i barndomen.

Jo det måste ju det enligt diagnoskriterierna.

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... varigheter

Här dom nya diagnoskriterierna.

C. Ålderskriteriet får en mjukare formulering

Enligt DSM-5 måste symtom finnas redan i tidiga barndomen, även om de kan vara mindre synliga så länge omgivningens krav inte överstiger personens begränsade förmåga. De kan dessutom vara dolda av inlärda strategier.

DSM-5 sätter således inte upp någon fast åldersgräns, men kräver ändå belägg för att svårigheterna har funnits tidigt i personens liv. Exakt hur tidigt, och hur uttalade de har varit, lämnas till den diagnostiserande specialisten att avgöra.

D. Krav på begränsningar i vardagen

Symtomen sammantaget begränsar och stör personens fungerande i vardagen socialt, yrkesmässigt eller i andra viktiga vardagssituationer. Autism ska med andra ord diagnostiseras endast om de skapar problem för personen i dagliga livet.

Observera: Personer med välunderbyggda diagnoser som autistiskt syndrom, Aspergers syndrom eller genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation enligt DSM-IV ska ges diagnosen autismspektrumtillstånd. Personer som har stora svårigheter till social kommunikation men som övrigt inte uppfyller diagnosen skall utredas för social (pragmatisk) kommunikationsstörning.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... stand.html

Fast så får vi inte glömma bort detta för att förvirra ännu mer.

ICD-10 används i Sverige

Enligt Socialstyrelsen är WHO:s diagnosmanual ICD-10 den som gäller i Sverige. Det är också den manual som generellt används mest i Europa. Alla insatser och diagnoser inom hälso- och sjukvården ska, enligt Socialstyrelsen, kodas enligt ICD-systemet för att man ska kunna göra översiktliga statistiska sammanställningar och analyser. Inom området autism har dock DSM-systemet föredragits rent praktiskt av de flesta kliniker även om diagnosen skall kodas enligt ICD-systemet.

Just nu är Sverige i en brytningstid där det finns en stor variation mellan de olika neuropsykiatriska utredningsteamen – offentliga såväl som privata. Vissa team använder DSM-5, andra ICD-10, ytterligare andra använder både DSM-5 och ICD-10. Det finns till och med team som använder den gamla DSM-manualen i väntan på den svenska översättningen av DSM-5. Samtidigt kodas diagnoserna av samtliga team enligt ICD-10.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... len-icd-10

Har ni fått göra ADOS-testet? Den har en modul speciellt utformad för vuxna med asperger, och påstås ha 95% tillförlitlighet.

Kvasir skrev:Diagnosvillkoren är skrivna utifrån att diagnosticera barn, i allmänhet någorlunda unga sådana. Eftersom det handlar om att diagnosticera barn så bygger diagnosticeringen i stort sett helt på observationer av patienten, och dessa blir då utifrån en NT-världs perspektiv.

Ja.. så är det nog.