Hej, detta är mitt första inlägg här. Det är svårt att prata med någon irl om detta.

Jag har haft tre seriösa förhållanden än så länge, ett på 4 år, ett på 2,5 år och ett på 8 månader. Det som är gemensamt med alla tre är att jag har varit den som lämnat, och att det verkar ha varit mer eller mindre traumatiskt för dom alla.

Mitt senaste förhållande tog slut för ca. 3 veckor sedan, och under dessa tre veckor har jag känt, och känt igen sedan tidigare, att jag på något sätt "tappar" min personlighet. Som att jag helt plötsligt inte vet vem jag är, och inte vad jag känner heller för den delen.

Jag mår sällan dåligt efter jag gjort slut med någon, oftast lättnad, eller ingenting. Dock blir jag mer risktagande och destruktiv och slutar ta hand om mig själv. Jag dricker väldigt mycket, och ofta så pass mycket att jag får minnesluckor, och har många tillfälliga sexuella förbindelser. Jag blir mer kontaktsökande överlag, vilket är motsatsen till hur jag är normalt.

Normalt planerar jag allt noggrant, är inte ute mycket, behöver mycket tid för mig själv, och har stora sociala svårigheter, och väldigt få vänner.

Är det någon som känner igen sig i detta? Det börjar bli så illa att jag inte vågar berätta för någon vän eller min psykolog vad jag håller på med.

Jag känner igen mig. Har det varit så att du blivit "övertalad" att inleda ett förhållande? Eller tänkt att du lika gärna kan passa på eftersom den andra verkar så intresserad?
Förstår dock inte varför du inte vågar prata om det med psykolog, eller jo det gör jag till viss del, det gäller dock att inte spela teater med dom, för då kan de aldrig hjälpa dig, man måste blotta sitt riktiga jag och säga saker man skäms för annars ödslar man bara sin egen och deras tid.

Jag har inte blivit övertalad, men känner igen mig i det du skriver:

Myrkr skrev:Eller tänkt att du lika gärna kan passa på eftersom den andra verkar så intresserad?

Alla mina förhållanden har inletts snabbt. Om den andre varit intresserad och jag också varit det har jag tänkt att det är ju då man kan bli ihop, för att det är väl så det går till?

Jag har dock börjat fundera mycket på detta, och det här med att vara kär. När jag berättar för andra om mina upplevelser så är en återkommande kommentar "men då kanske du aldrig varit kär?".

Jag upplever det som att jag varit kär, men det kan ju också hända att jag tror att jag varit kär, men inte vet hur det riktiga "kär" känns. Hur vet man när man är kär liksom?

Men ändå så är jag just nu väldigt utled på mig själv och vill ha ett nytt förhållande. Men nu börjar jag bli lite rädd, för den andres skull, att det kommer att bli samma visa med den.

Ja för egen del har det varit så iallafall, tror bara jag varit uppriktigt kär en gång, resten har bara gått av rena farten. Det känns ju bra att vara omtyckt och uppskattad, och jag tror man blandar ihop den känslan med att vara kär, det skulle kunna varit vemsomhelst som visade dom känslorna för en, bara man tycker de är söta och lite intressanta så följer man med.

Det brukar också bli så för mig som du beskriver att jag tappar min personlighet, jag är inte van vid att umgås så pass mycket som man måste göra med en flickvän, ibland dygnet runt!
Det tär så otroligt mycket på en så tillslut är man helt tom och bara hänger på allt de vill göra, man orkar inte fatta några egna beslut eller göra något på egen hand eftersom all energi går till att "överleva" själva relationen.

Man kan ta pauser och vara själv mycket men då inser man snart att relationen bara är ett tvång och upplevs som outhärdlig, vad är vitsen när det bara känns jobbigt?
Och eftersom jag oftast inte förstått eller kunnat uttrycka hur jag känt i stunden har jag börjat bete mig som en idiot, varit otrogen och självdestruktiv för att få slut på relationen. Ganska onödigt så här i efterhand kan tyckas.



Moderator atoms - la in ett par blankrader för att underlätta läsningen.

Men för mig är det tvärtom, att jag upplever att jag tappar min personlighet när jag är singel!

Jag känner dock igen mig i det sista du skrev. Att man känner sig mer och mer trängd, och till slut gör man något dumt, kanske för att det ska bli lättare att göra slut.

Har det varit samma mönster i alla dina förhållanden?

En till fråga: Du säger att du varit kär en gång, hur skilde sig den känslan mot den med de övriga?

Du kanske blandar ihop din personlighet och deras? Eller är det så att du gör mer saker du är intresserad av när du är tillsammans med någon eftersom det blir enklare att komma iväg så att säga? Man kanske inte får för att gå på museum eller bio själv men har man någon med sig blir det ju oftast lättare.
Har du mer energi och blir inspirerad att göra mer saker eftersom du kan jämföra dig med allt flickvännen sysslar med?

Jag tror jag var kär iallafall Det som skiljde sig var att det var jag som inledde och drev på relationen, jag tyckte hon var spännande, fascinerande och imponerande. Det har jag inte känt någon annan gång. Det var även hon som gjorde slut, och jag blev ordentligt sårad, även om vi till viss del var överrens om att vi bara var ihop av gammal vana i slutet. Jag kanske blev mer upprörd av att behöva ändra mina rutiner

a4l2e0x skrev:Jag mår sällan dåligt efter jag gjort slut med någon, oftast lättnad, eller ingenting. Dock blir jag mer risktagande och destruktiv och slutar ta hand om mig själv. Jag dricker väldigt mycket, och ofta så pass mycket att jag får minnesluckor, och har många tillfälliga sexuella förbindelser. Jag blir mer kontaktsökande överlag, vilket är motsatsen till hur jag är normalt.

Det där kallas för mani vilket kan skapa enorma problem men även går att söka hjälp för.

Myrkr skrev:Du kanske blandar ihop din personlighet och deras? Eller är det så att du gör mer saker du är intresserad av när du är tillsammans med någon eftersom det blir enklare att komma iväg så att säga? Man kanske inte får för att gå på museum eller bio själv men har man någon med sig blir det ju oftast lättare.
Har du mer energi och blir inspirerad att göra mer saker eftersom du kan jämföra dig med allt flickvännen sysslar med?

Jag tror jag var kär iallafall Det som skiljde sig var att det var jag som inledde och drev på relationen, jag tyckte hon var spännande, fascinerande och imponerande. Det har jag inte känt någon annan gång. Det var även hon som gjorde slut, och jag blev ordentligt sårad, även om vi till viss del var överrens om att vi bara var ihop av gammal vana i slutet. Jag kanske blev mer upprörd av att behöva ändra mina rutiner

Nej det är snarare så att jag upplever att min personlighet blir mer uttalad när jag är med någon. Kanske att jag får något att utgå från och då kan veta vem jag är.
Jag går oftare själv på saker; bio, klubb osv. när jag är i ett förhållande. Då känns det tryggt. Men nu vill jag bara vara med människor jämt. Spelar egentligen ingen roll om jag gillar dom eller ej. Och jag är verkligen inte så.

Inte för att låta negativ, men det kan inte vara en sån där grej då man suger sig fast i det som är ouppnåeligt, och går det för enkelt är det ej särskilt intressant. Ifrågasätter ej om du varit kär eller ej, det är bara att jag känner igen det där lite. Dom jag ej fått har jag haft svårt att släppa, och dom jag fått har jag haft enkelt för att släppa.

Miche skrev:

a4l2e0x skrev:Jag mår sällan dåligt efter jag gjort slut med någon, oftast lättnad, eller ingenting. Dock blir jag mer risktagande och destruktiv och slutar ta hand om mig själv. Jag dricker väldigt mycket, och ofta så pass mycket att jag får minnesluckor, och har många tillfälliga sexuella förbindelser. Jag blir mer kontaktsökande överlag, vilket är motsatsen till hur jag är normalt.

Det där kallas för mani vilket kan skapa enorma problem men även går att söka hjälp för.

Jo, jag vet. Jag har en bipolär diagnos, men är nog inte uppe i just mani, ännu. Men absolut hypomani, det kan tänkas. Det är bara att jag inte orkar ta tag i det nu. Men jag undrar mest bara varför det alltid blir så när jag är singel och ej då jag är i ett förhållande.

Och så vill jag gärna veta hur människor känner när dom upplever sig vara kära?
Jag har väldigt svårt att uttrycka känslor och även veta vad jag känner, men jag kan ändå känna rätt starkt ibland.

Det låter som du bygger din personlighet på hur du uppfattas av andra, och när det inte finns några andra så känns det just därför som att du inte har en personlighet?

Nja, vi var ju ihop ganska länge så hon var "uppnåenlig"
Men jag har känt liknande saker för andra som jag vet att jag inte har haft en chans med, t ex i nån lärare eller nån som r upptagen, men då har jag inte klassat det som att vara kär. Tänker att kärlek måste delas.