Jag är ju en ganska färsk baspergare då och har en del invecklade farhågor jag försöker lösa inom ramen för as

När man har en relation, hur vet man om det är kärlek eller ett specialintresse? Rimligen är väl föremålet för kärlek även ett specialintresse - även för en nt, eller tänker jag fel?
Hur 17 kan man lära sig att acceptera att man är föremålet för någon annans kärlek, när den uttrycks på grunder man inte kan identifiera sig med, som bara känns som någon annans uppfattning som inte stämmer?
Tänkte jag skulle reda ut detta förvirrande...

Om man känner sig attraherad och kåt borde trotts allt några känslor finnas.

Kärlek och intresse är oskiljaktiga. Man älskar det man är intresserad av och man är intresserad av det man älskar.

Mina specialintressen är min mamma, sy majsbyxor och tillbringa min fritid på flashbacks rasforskningsforum.

kärlek finns inte - det är jag ett bevis på.

kjwkjw skrev:kärlek finns inte - det är jag ett bevis på.

Nu fånar du dig
bara för att du inte funnit din kärlek ännu betyder det inte att det inte finns -
om det inte fanns så skulle det först och främst inte finnas något behov av den...

Myrkr skrev:Kärlek och intresse är oskiljaktiga. Man älskar det man är intresserad av och man är intresserad av det man älskar.

Dels håller jag med Myrkr om ovan.
Sedan tror jag att känslan om att acceptera att någon älskar en beror på om man känner att man är värd att bli älskad. Vissa tycker att det är den mest natuliga känsla medans andra hela tiden känner att de inte är värda att bli älskade och då lätt kan känna att de hela tiden är rädda för att bli lämnad och få bekräftat att de inte är värda att älskas.
Som medmänniska ska man alltid försöka hjälpa personer att känna att de är värda att bli älskade för just den de är.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Det är väl alltid så att den älskade blir ett specialintresse när man är förälskad.

Men om man inte besvarar känslorna så känns det nog bara besvärande att bli någon annans specialintresse.

Här är en tidigare tråd med funderingar på skillnad mellan aspig och vanlig förälskelse: aspig-foralskelse-t2885.html

Kanske kan kärlek vara ett specialintresse. St Paulus kanske hade det (läs 1 Korintierbrevet kap. 13).
Nu frågar du om kärlek till en specifik vanlig människa. Ibland handlar sådant om känslor och ibland något mer. Om man verkligen älskar en annan person så är man nog intresserad av att lära känna denna person. Men att det skulle kunna kallas för specialintresse det tror jag inte. Det är inte samma sak som att ha t.ex. piano som specialintresse. Om vi talar om det där med att vara kär så brukar det mestadels handla om att fantisera om en viss person. Då är man ju inte ens intresserad av sanningen om den personen.

Hur definierar man "specialintresse"?

Jag läste i en annan tråd att man kan ha "att gå på krogen" som specialintresse och det skulle jag vilja säga är tokigt då det inte är special nånstans om man inte går runt som en byfåne och tar kort på alla som häver öl eller liknande.

"Kärlek" till prylar ligger närmare tycker jag och så illa är det nog inte bara för vissa aspergare. Nått ska man ju göra tills man hittar den rätta.

Parvlon skrev:Jag läste i en annan tråd att man kan ha "att gå på krogen" som specialintresse och det skulle jag vilja säga är tokigt då det inte är special nånstans om man inte går runt som en byfåne och tar kort på alla som häver öl eller liknande.

Vem sade att det inte skulle ha karaktären av ett specialintresse?? Självklart ska det isåfall vara så att stjärtburgaren som är besatt av krogen är det på ett liknande sätt som den som är besatt av tåg eller lego.

Det ska typ fotas, jämföras krogar, spritsorter, material på stolarna, dansgolv, discjockeys, karaokemaskinernas kvalitet, klientelet, gaah u name it.

sugrövmanövern skrev:

Parvlon skrev:Jag läste i en annan tråd att man kan ha "att gå på krogen" som specialintresse och det skulle jag vilja säga är tokigt då det inte är special nånstans om man inte går runt som en byfåne och tar kort på alla som häver öl eller liknande.

Vem sade att det inte skulle ha karaktären av ett specialintresse?? Självklart ska det isåfall vara så att stjärtburgaren som är besatt av krogen är det på ett liknande sätt som den som är besatt av tåg eller lego.

Det ska typ fotas, jämföras krogar, spritsorter, material på stolarna, dansgolv, discjockeys, karaokemaskinernas kvalitet, klientelet, gaah u name it.

Du tror inte att det är en täckmantel för att få gå ut och dricka alkohol?

Zirre skrev:

sugrövmanövern skrev:

Parvlon skrev:Jag läste i en annan tråd att man kan ha "att gå på krogen" som specialintresse och det skulle jag vilja säga är tokigt då det inte är special nånstans om man inte går runt som en byfåne och tar kort på alla som häver öl eller liknande.

Vem sade att det inte skulle ha karaktären av ett specialintresse?? Självklart ska det isåfall vara så att stjärtburgaren som är besatt av krogen är det på ett liknande sätt som den som är besatt av tåg eller lego.

Det ska typ fotas, jämföras krogar, spritsorter, material på stolarna, dansgolv, discjockeys, karaokemaskinernas kvalitet, klientelet, gaah u name it.

Du tror inte att det är en täckmantel för att få gå ut och dricka alkohol?

Jo.. särskilt delen med provandet av spritsorter .

Zirre skrev:

sugrövmanövern skrev:

Parvlon skrev:]Du tror inte att det är en täckmantel för att få gå ut och dricka alkohol?

Det kanske kan vara ett sätt att hantera ångesten i sociala situationer?!

Det blir lättare om man ser kärlek som konkreta handlingar snarare än en känsla. Kärlek är uppoffringar och osjälviska handlingar.

Gör ett tankeexperiment där du ser hur mycket du skulle kunna lida för att den personen skulle må bra. Finns det något du inte skulle göra om det inte vore för den personens skull, och har du möjligtvis redan gjort något sådant? Du kan undersöka hur du handlat mot personen tidigare och vilka intentioner du haft.

adddd skrev:Gör ett tankeexperiment där du ser hur mycket du skulle kunna lida för att den personen skulle må bra. Finns det något du inte skulle göra om det inte vore för den personens skull, och har du möjligtvis redan gjort något sådant? Du kan undersöka hur du handlat mot personen tidigare och vilka intentioner du haft.

Verkligen bra tänkt!
Det borde rimligen vara en betydande skillnad av upplevelsen av kärlek och fascinationen för ett specialintresse. Föremålet för kärlek kan jag skrattande gå i döden för, men ett specialintresse har inte riktigt samma tyngd. Det är två helt olika saker. Jag "är" mitt specialintresse - det är en del av min personlighet. Min kärlek för mina barn är något helt annat - värd att dö för - samtidigt som deras liv är mitt specialintresse - jag "är" förälder - kanske inte som andra föräldrar, utan förälder på det sätt jag tror är bäst (subject to change).

Sedan finns det förstås andra sorters kärlek, kärlek till partner, kärlek till exempelvis husdjur. Jo, filosofi är förstås ett specialintresse Kanske borde läsa om Platon...

haha, jag undrar faktiskt detsamma! Jag blir bara kär i människor jag finner intressanta, alltså inte människor som jag nödvändigtvis finner attraherande eller ens trevliga. Även när jag bara träffar personer utan att vara förälskad väljer jag ofta de med små egenheter, typ att de är trillingar eller är superlånga. Börjar misstänka att min aspiehjärna, i ett försök att hitta en partner, väljer de som jag kan bygga ett specialintresse på.

Det är verkligen en intressant fråga, har väntat länge på att detta ämne ska komma upp.

Min psykolog tror att mina relationer är mitt special intresse, då jag oftast ger upp allt annat för att vara med den personen och göra allt med den, liknande. Sedan även gör allt för att behålla förhållandet, även om det går åt helvete. Så hur vet man egentligen om man verkligen är kär eller om man bara har just relationer som special intresse?

I grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.
Att lägga all energi på en relation är inte hälsosamt oavsett om det beror på kärlek eller specialintresse.
Försök hitta något annat att fokusera på, något som är mindre destruktivt. Det kommer hjälpa både dig och dina framtida relationer.

Myrkr skrev:I grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.

Jag är lite skeptisk till den förklaringen (även om jag kan se logiken i den). Min skepsis är dessutom byggd på något så löst som mitt eget sätt att fungera.
Själv kan jag fastna i specialintressen men det är sällan och de varar inte längre, mestadels för att jag gör allt för att undvika dem samt kör slut på dem så snabbt jag kan när de dyker upp. Ett specialintresse, för mig, är något väldigt negativt. Det är något som stjäl all min tid, hindrar mig från att leva som jag vill och som får mig att må pissdåligt. Det är ett ofrivilligt beroende när det dyker upp. Det känns som så långt från en trygghet och en livsstrategi man kan komma.

Sarabara skrev:Så hur vet man egentligen om man verkligen är kär eller om man bara har just relationer som special intresse?

Det är nog enkelt. När man får en person som specialintresse (och vill vara mycket med denne) så är man kär.

Myrkr skrev:I grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.

Njäee, så är det inte för mig. Specialintressen är en del av mig. De hjälper mig att fokusera enormt på saker jag vill bli bra på eller som jag vill förstå. Jag har en viss förmåga att välja mina specialintressen snarare än att de väljer mig.

Myrkr skrev:Att lägga all energi på en relation är inte hälsosamt oavsett om det beror på kärlek eller specialintresse.

I kontaktfasen kan det vara hälsosamt, men inte när man väl är tillsammans.

tahlia skrev:

Myrkr skrev:I grund och botten är specialintresse bara ett sätt att hantera vardagen, man fokuserar och lägger all energi på det, för det skapar en trygghet i en annars överväldigande värld.

Jag är lite skeptisk till den förklaringen (även om jag kan se logiken i den). Min skepsis är dessutom byggd på något så löst som mitt eget sätt att fungera.
Själv kan jag fastna i specialintressen men det är sällan och de varar inte längre, mestadels för att jag gör allt för att undvika dem samt kör slut på dem så snabbt jag kan när de dyker upp. Ett specialintresse, för mig, är något väldigt negativt. Det är något som stjäl all min tid, hindrar mig från att leva som jag vill och som får mig att må pissdåligt. Det är ett ofrivilligt beroende när det dyker upp. Det känns som så långt från en trygghet och en livsstrategi man kan komma.

Jo, jag ser ju också det negativa i det och jag har även upplevt det.
Det är ju en dålig strategi, en verklighetsflykt på sätt och viss, självmedicinering. Som ett barn som inte kan sluta suga på tummen.
Det är väl liksom inbyggt i oss att snöa in på saker i tid och otid, det har ett syfte men kan slå väldigt fel.
Det var därför jag föreslog att byta fokus, på något som faktiskt kan hjälpa till i vardagen.

rdos skrev:Njäee, så är det inte för mig. Specialintressen är en del av mig. De hjälper mig att fokusera enormt på saker jag vill bli bra på eller som jag vill förstå. Jag har en viss förmåga att välja mina specialintressen snarare än att de väljer mig.

Jo fast jag tänker att det är något som växer fram i barndomen.
I vuxen ålder har världen förhoppningsvis slutat vara överväldigande och obegriplig, då kan man använda fokuset på det man vill istället.